Fredagsintervju: Nemo Heden

Vem är du? Berätta gärna lite kortfattat om dig själv.

Jag heter Nemo Hedén och är poddare, föreläsare och numera även författare. Jag har varit nykter och drogfri i lite mer än 3 år och har en dotter på 18 månader som heter Nova. Jag älskar Innebandy och Bajen.

That´s about it!

Har du någon erfarenhet kring psykisk ohälsa?

Ja, alltså.. Depression, ångest, oro och även panikångest var ju mer regel än undantag när jag var aktiv i mitt missbruk. Och även första tiden efter.. Innan jag landade i min nykterhet och tillfrisknande från beroendesjukdomen. Jag har gått på antideppressiva och andra mediciner tidigare.. Men idag är jag helt medicinfri och är faktiskt väldigt stolt och glad över det. Jag mår väldigt bra idag överlag. Känner att jag har ett jämnt och stabilt och bra grundmående. Även om jag såklart också mår dåligt ibland. Man är inte mer än människa. Men det är som natt och dag om man jämför med några år sedan.

Har du haft stöd av sjukvården? Om, ja hur har stödet fungerat.

Jag har pratat med beroendeterapeuter, psykologer och sånt.. Men min erfarenhet är att det krävs en tillfrisknad missbrukare för att hjälpa en annan missbrukare. Just inom det området är jag övertygad om att tolvstegsprogrammet är det effektivaste. Jag provade alla andra möjliga vägar innan jag hittade till gemenskapen.. Och inget fungerade. All respekt till läkarvården men inom just missbruk är dom inte bäst. Men dom gjorde väl så gott dom kunde 🙂

Vad är dina tre främsta tips till att må bättre och orka fortsätta kämpa? 

Svår fråga! Men jag ska försöka…

1. Vänd dig utåt! Be om hjälp! Ensamhet och självrådighet är det SÄMSTA när man mår dåligt. Oavsett om det gäller psykisk ohälsa, missbruk eller vad det nu är. Ensam är inte stark!

2. Intressen och hobbys! Det är effektivt. Jag mår aldrig så bra som jag gör på innebandyplanen. Det kan få vilken pissdag som helst att ljusna upp.

3. Hjälpa andra människor! När jag fokuserar på andra människor så glömmer jag lätt mina egna problem och bekymmer. Så om du mår dåligt – rikta dig utåt! Ring en vän och kolla läget med den personen!

Det blir bättre. Tröttaste tipset men det är faktiskt så. Det finns ett annat liv att få! Om man bara vågar förändra saker i sitt liv. Det finns ett fint liv för alla att få! Tro mig.

Vad motiverar dig till att fortsätta kämpa när du hamnar i ett bakslag?

Minnena av hur det var förut och hur långt jag har kommit. Får jag en motgång idag så tänker jag bara att “ja, men jag är iaf inte hemlös, ensam och skyldig halva stan pengar”. Då blir jag ganska snabbt tacksamhet igen. För mina problem idag är såååååå mkt mindre än förut.. OAVSETT vad jag än stöter på idag! Jag slipper ju SUPA OCH KNARKA! Jag är fri!

Varför tror du att det råder en stigmatisering kring psykisk ohälsa? 

Människor är rädda för det okända. Det är läskigt. Folk vill så gärna vara perfekta, duktiga och så.. YTA är fortfarande viktigt för människor. Sorgligt nog. Därför jag tycker det är viktigt att skriva på min Instagram ÄVEN när jag mår piss. Jag ligger högt värde i att skriva om jobbiga och tunga saker också

Anser du att det är viktigt att prata om psykisk ohälsa? Motivera gärna varför.

ALLTID viktigt att prata om jobbiga saker och saker som är tabu! Jag försöker belysa allt detta i mina föreläsningar. Många som lider där ute. Måååååånga…..

Något annat allmänt du vill förmedla

KÄMPA PÅ ALLA FINA MÄNNISKOR DÄR UTE! Det finns hopp för alla!

Mobbning, en barndom med hemska minnen och associationer till skolåren.

“Skolan var alltid viktig för mig. Jag var en väldigt målmedveten kille som tog slutprover och hemuppgifter på allvar och för det mesta var det roligt att komma till skolan, även om den innehöll otroligt mycket onödiga och tråkiga upplevelser.”

Jag var mobbad. Jag blev retad, petad och hånad av andra elever redan från första klass och det var främst av de andra grabbarna i skolan. 

I början gick det bra att handskas med allt som skedde under skoldagarna. Där och då handlade det bara om små saker som att de andra grabbarna ”bara” slängde en del onödiga och taskiga kommentarer ur sig när jag var i närheten eller passerade dem ute i korridorerna och rasterna.

Sånt som grabbar i den åldern är kända för att göra och eftersom jag aldrig var ensam utan hade mina skolkompisar, så var det relativt enkelt att nonchalera, hantera allt och ändå må rätt bra under låg- och mellanstadiet.

Dock kan allt förändras med åren i samband med att man hamnar högre upp i årskurserna. Mobbningen kan eskalera och bli svårare att hantera och stå emot.

– så var det för mig.

Högstadiet var nog värst. Där fick jag lida för att jag inte var som alla andra grabbar. Jag fick lida för att jag varken spelade fotboll, hängde med de andra grabbarna eller ägnade fritiden åt olika sport aktiviter utan istället aktivt valde att tillbringa tid med mina egna kompisar, som majoriteten var tjejer.

På lektionerna kunde det rätt som det var, när lärarna var iväg en snabb sväng, bli ordhagel riktad mot mig, grundat på att jag antingen möjligtvis hade råkat svara fel på en fråga eller suttit tyst och inte sagt något alls, för så kunde det vara.

Jag behövde inte alltid säga något för att råka ut för elaka kommentarer utan jag var bara någon man kunde använda som slagpåse när det passade. Ett enkelt byte. Ett offer. 

På skåp i korridorerna kunde man också läsa nedvärderande ord tillsammans med mitt namn och man kunde skymta hur jag, när jag var ensam kunde jag bli upptryckt mot väggar och skåp utan någon orsak.

Detta pågick under alla mina år. Ända fram till ett halvår innan studenten. Då avtog allt och det var som att anledningen till all mobbning grundat sig på en sak som nu fått svar. 

Jag var bög. Allt jag gjort under mina skolår och som jag blivit mobbad för gjorde jag för att jag var bög. 

Jag umgicks med tjejer och spelade inte fotboll för att jag var bög. Även om jag gjorde allt detta som jag blev mobbad för långt innan jag själv visste eller reflekterat över min sexuella läggning. 

Men det var precis så det kändes. Som att sanningen var det var det som behövdes, för att de andra på skolan skulle komma fram till att det inte längre var någon ide eller något kul att lägga mer tid på mig.

Ännu idag förstår jag inte till hundra procent varför jag vart utsatt för mobbningen eller varför ingen gjorde något åt den. Inklusive jag själv. 

Varför berättade jag ingenting för mina föräldrar eller någon lärare? Varför förbjöd jag skolsköterskan som fick veta allt att inte göra något. 

Jag mådde trots allt väldigt dåligt, även om jag utåt sätt alltid försökte dölja det och mina föräldrar älskade mig verkligen och gjorde allt för mig och mina syskon. Så varför höll jag på såhär? 

Antar att det bara är så pass svårt att våga ta steget och berätta vad man blir utsatt av andra så kallade skolkamrater. Man oroar sig över en eskalation när andra får veta att man ”tjallat” till de vuxna eller sina föräldrar eller att ens föräldrar ska förflytta en till ny skola för att en själv ska få börja om och slippa den mobbningen man blivit utsatt för.

Det är verkligen inte lätt att våga öppna upp sig. Jag höll tyst under alla mina år. Dessutom förnekade jag mobbningen väldigt länge innan jag såg allvaret med hur illa den faktiskt skadat mig psykiskt, det var inte förens depressionen 2016 som jag fick förståelsen. 

Mobbningen var en av grundorsakerna till att jag blev sjuk. Den var aldrig något jag bearbetade. Jag vände bara blad när skolåren var slut och lät det vara kvar i föregående kapitel. Något som jag inte rekommenderar någon att göra, då det alltid slår tillbaka. Hårdare, längre fram i livet.

Ett liv med mobbning är en barndom med hemska minnen och associationer till skolåren. 

Det är något som man definitivt bör ta tag i direkt för att inte låta sig själv sänka sig så pass långt ner att man blir sjuk i en psykisk sjukdom. Det kan gå riktigt illa om man bara låter allt passera. Låt det inte gå så långt. Prioritera ditt liv. Våga prata om det. Sätt dit de jävlarna. Du är värd att få må bra. Du är värd att få njuta av alla dina skolår till max! 

Att vara skilsmässobarn kan påverka mer psykiskt än vad man själv tror.

“Att vara ett litet barn, mitt emellan en pågående separation mellan två föräldrar och helt maktlös är ingenting som inte sätter sina spår, framförallt när man som barn sedan tidigare haft en knepig uppväxt med fadern och föräldrarna en trasig relation med mycket tjafs och bråk.

Beskrivningen passar in på min barndom när mina föräldrar skulle separera.

Det tog hårt på min psykiska hälsa och mina känslor svajade mycket under denna period. Minst lika mycket som det sedan gjorde efter separationen, då varannan helg nu skulle spenderas hemma hos min pappa, tillsammans med honom och min syster, som jag alltid ansetts favoriserats.

Hon var hans lilla prinsessa. Jag var hans slagpåse, som väntade på nästa slag. 

Jag vantrivdes att vara i hans närvaro. Han var en främling i mina ögon och det tog alltid dagar innan jag blev mig själv igen när jag fick komma hem till mamma. Jag mådde helt enkelt extremt dåligt över den situationen jag blev insatt i efter att mina föräldrar separerat. 

Såhär pågick det under ungefär sex årstid innan jag vågade ta steget från min fader, tillbringa färre helger hos honom och för att senare våga klippa bandet helt mellan han och mig, för att få må bättre själv och även om det gav mig en positiv effekt på mitt välmående så hann det trots det sätta sina djupa sår. 

Att vara ett skilsmässobarn innebär att man ständigt får bära runt på tre ryggsäckar mellan två hem som ständigt fylls på med nya saker. En materiell, en känslomässig och en erfarenhetsmässig.

När någon eller några av dessa tre sedan blir för tunga och svåra att bära på för ett barn, helt ensam så blir resultatet  större än vad man som vuxen mitt i en skilsmässa kan tänka sig och många gånger föreställa sig. 

Så var det lite för mig. Mina ryggsäckar vart både tunga och svåra att bära på och även fast min mor och jag hade en väldigt bra relation mellan varandra så vågade jag aldrig öppna upp om mina känslor kring det som pågick mellan mina föräldrar under separationen eller det som skedde efteråt när det var pappas helger.

Därför uppmanar jag nu föräldrar som funderar eller är mitt uppe i en skilsmässa att tänka på barnen extra mycket.

  • Försök hålla en god ton och inte starta onödiga diskussioner som barn inte behöver ta del av som kan påverka negativt. Att man fortsätter involvera barnen och försöker ha en någorlunda vardag tillsammans tills dess att man inte längre bor under samma tak.
  • Men framförallt att man uppmuntrar dem och påtalar vikten av att visa känslor och att det faktiskt är okej att vara både: ledsen, arg, besviken och nedstämd på antingen er som föräldrar eller över situationen som pågår just nu i deras liv.
  • Det är en stor förändring som behöver få tid att bearbetas. Den tiden är det viktigt att man får som barn för att inte riskera att bli lidande längre fram och att man i samband med denna bearbetning även får känna kärlek av båda föräldrarna och att man kan luta sig tillbaka och förlita sig på att ingen av ingen föräldrarna lämnar ens sida. Någonsin.

    Detta var en liten del av min historia under mina föräldrars separation och hur den tillsammans med min “fars” agerande fick mig att må omedvetet psykisk dåligt.

    Den var varken smärtfri, hundra procent kärleksfull eller konfliktfri. Mycket bekostat på min “fars” sätt att hantera situationen och sin relation med sin son.

    Yttrandefrihet ger dig inte friheten till att kränka!

    “Jag har rätt till att uttrycka mina åsikter om personer? Du har väl hört talas om yttrandefriheten?

    Det stämmer delvis. Yttrandefrihet är en förmån vi har i Sverige som gör att alla människor får möjligheten att tycka och tänka vad den vill och känner, men den ger ingen rätten till att alltid uttrycka sig hur som helst.

    Yttrandefriheten inkluderar alltså inte ett agerande av att attackera andra människor utan konsekvenser som påföljd då agerandet går emot vår svenska lag och kan få dig fälld.

    Behandla andra så som du själv vill bli behandlad.

    Så för att summera. Man har rätt att tycka och tänka vad man vill och känner, däremot har ingen rätt att uttrycka sig hur som helst till någon annan, om någon annan, utan att riskera konsekvenser som påföljd.

    Tänk på detta framöver när ni sitter bakom skärmarna på forum eller sociala medier och skriver negativa, kränkande och nedvärderande saker om andra, både privata till mer offentliga människor.

    Fredagsintervju: Richard Magyar

    Vem är du? Berätta gärna lite kortfattat om dig själv.

    Jag heter Richard Magyar, jobbar för närvarande som fotbollspelare i Tyskland. Jag Jobbar även ideellt för organisationen Suicide Zero som arbetar för att minska antalet självmord i Sverige och minska stigmatiseringen kring psykisk ohälsa.

    Har du någon erfarenhet kring psykisk ohälsa?

    Jag fick bevittna ett självmord när jag var 18 år. Det var en väldigt traumatisk händelse för mig men också en händelse som såklart väckte många frågor hos mig. Jag själv har haft perioder i mitt liv, likt väldigt många andra människor, där jag haft ångest och depressiva tankar.   Det är en sån obeskrivligt mörk plats som ingen ska behöva uppleva, därav mitt engagemang i Suicide zero.

    Har du haft stöd av sjukvården? Om, ja hur har stödet fungerat.

    Jag har aldrig sökt hjälp för min psykiska ohälsa, utan jag tog mig igenom det med hjälp av mina närstående. Något som är bra men också väldigt riskfyllt eftersom det kan vara svårt att veta själv om man behöver professionell vård eller inte. Jag skulle rekommendera alla som mår dåligt att söka professionell hjälp i ett tidigt skede för att förhindra att man sjunker djupare i sin psykiska ohälsa.

    Vad är dina tre främsta tips till att må bättre och orka fortsätta kämpa? 

    1. Se till att respektera dig själv och sätta dig själv och din hälsa i första rummet. Sätt av tid för dig själv och din balans.

    2. Vänta inte med att få hjälp i hopp om att det ska lösa sig själv. Det finns människor där ute som vill att du ska leva, som vill att du ska må bra och som vill hjälpa dig på vägen mot att må bättre.

    3. Att prata öppet med dom du har närmst i ditt liv är något många säger, men faktum är att det ligger en enorm kraft i det. Det inte bara hjälper dig utan stärker banden till dom människor du håller allra närmast.

    Viktigt att lägga till är att dessa tipsen kan vara värdefulla för några, men värdelösa för andra. Att söka professionell hjälp är grunden för att kunna få bukt med det specifika som varje unik person kämpar mot.

    Vad motiverar dig till att fortsätta kämpa när du hamnar i ett bakslag?

    Det som motiverar mig är när jag visualiserar mig själv när jag tagit mig ur det helvetet som man kan befinna sig. Att se sig själv, starkare, modigare och mer självsäker ger mig energi att kämpa vidare.

    Det kommer gå över och när man har varit på botten finns det inget annat världsligt som är för svårt för att klara av.

    Varför tror du att det råder en stigmatisering kring psykisk ohälsa? 

    Jag tror att det har med väldigt många olika faktorer. En av dom är de normer vi har byggt upp under århundraden i samhället. Även om alla människor har känslor, både positiva och negativa så ses de negativa som en svaghet och som något fult. När i själva verket det är just det som gör en till människa.

    Sen tror jag också att människor idag har ett oerhört karriärsdrivet fokus, och en del i det är att prestera. Att jämföra sig med andra på alla sätt och vis. Vilket gör att man ännu mindre vågar visa sina misslyckanden och tillkortakommanden.

    De här maskerna som vi bär på och avståndet det skapar från den man verkligen är och den man visar utåt gör att vi i ännu större utsträckning håller dom saker inom oss som kanske hade behövt komma ut.

    Anser du att det är viktigt att prata om psykisk ohälsa? Motivera gärna varför.

    Jag anser att det är en av de viktigaste sakerna vi kan prata om. Speciellt runt jul och nyår. I snitt tar 51 människor i Sverige sitt liv på nyårsdagen. Det är 51 för många. Ingen människa ska behöva ta sitt liv. Ingen människa ska behöva se det som en utväg.

    Låt oss inte bita ihop, och låt oss inte vara starka när sanningen är en annan. Låt oss hjälpa varandra och bli bättre och lyckligare versioner av oss själv, tillsammans med andra.

    Rickard Magyar.

    När hemligheten blir till en berättelse sker reform.

    Bär inte sjukdomen tyst inom dig. Låt den inte få kontroll över ditt liv. Det är precis vad den kommer få och det är precis också vad den vill. Sakta med säkert smyger den sig på. Livnär sig på din hälsa, din livslust, din ensamhet och din tysthet. 

    Du blir ett offer. Ett lätt byte att manipulera och få till att tappa hoppet om en morgondag. Låt inte detta ske.

    Låt din sjukdom istället bli offret.

    Det är ett stort, läskigt och tufft steg men du hjälper dels dig själv till att återta kontrollen över din egna hälsa och ditt ditt egna liv. Samtidigt som du genom detta, hjälper andra att våga ta samma beslut. 

    Du bildar ett team. Ni bildar ett starkt team och tillsammans blir vi ett ostoppbart team som tillsammans kan göra reform.

    Vi kan få psykisk ohälsa att bli offret, få antal självmord att minimeras och slutligen lyckas nå det stora målet. Att eliminera både delarna. 

    Låt därför din hemlighet bli berättelse. Förmedla dina känslor. Prata om dem. Var inte rädd att känna på dem. Tryck inte undan det du känner och känn absolut inte skam. 

    Det är helt ok att känna som du gör. Det är helt ok att inte alltid vara okej. Ingen är perfekt!

    Nu gör vi detta tillsammans! Så att vi kan eliminera stigmatisering, självmordsantal och den ohälsa. 

    Stäng meny