PSYKISK OHÄLSA TAR INTE JULLEDIGT! 

Vuxna tar ledigt och barn får jullov men den psykiska ohälsan tar inte julledigt. 

Det pyntas vart man än befinner sig. Både på stan, i butiker och hemma bland människor. Julmusiken spelas överallt, det bakas i mängder och julklappar slås in efter önskelistan man fått av sina nära och kära. 

Vuxna tar ledigt och barn får jullov. Allt är precis som det ska vara. Tillsammans med familjen samlas man för att njuta av ledigheten, den gemenskap och den julbubbla som högtiden kommer med. Men det finns en del som inte tar ledigt. 

Psykisk ohälsan. 

Den finns kvar och den tar inte julledigt. Däremot får den människor som kämpar med psykiska ohälsa att många gånger må sämre.

All glädje, gemenskap och förväntan hos andra människor skapar många gånger ångest hos de som mår psykisk dåligt. För man har svårt att själv känna de känslorna och all den ledighet som julen innebär blir övermäktigt då allt annat runt omkring en själv stannar upp för ett par dagar. 

Psykisk ohälsans julklapp till människan är bisarr. Den häver allt positivt som har med högtiden att göra och oavsett hur mycket man försöker undvika att ta emot julklappen så slutar det ändå alltid med att mörkret vinner. Men vad spelar det för roll egentligen, när man bara har en sak på önskelistan som ändå inte kan uppkomma genom en julklapp?

Även om det finns den viss uppskattning till de julklappar man får, så är det inte det man egentligen hade skrivit på sin önskelista, för på den fann bara en önskan: att få må bra och leva ett liv utan psykisk ohälsa. 

När man är medveten om att ”må bra” inte kommer dyka upp ur en julklapp drabbas man lätt utav ångest. Man känner sig otacksam och även om man försöker glädjas så lyser falskheten igenom. Julklapparna spelar inte någon roll, för just när man mår dåligt så är de ”bara”, materiella ting. 

Högtiden är helt enkelt jobbig.

Den psykiska ohälsan tar alltså varken ledigt eller hänsyn till julen. Snarare tvärtom. 

Den gör sig ännu mer synlig. Suger ur den lilla eventuella glädjen som finns kvar, vilket gör det svårt för människan att vara genuint glad, le, njuta av dagen och känna den extra kärlek som flödar i husen. 

Själv har jag upplevt detta som beskrivs. Jag höll mig hemma en jul, utan att fira. Gick inte ut på hela den dagen, förutom för att köpa en pizza och jag kollade inte på Kalle Anka som jag annars älskar. Utan la mig istället i sängen för mig själv och somnade tidigt den kvällen. Jag gjorde allt för att slippa julen så mycket som möjligt. 

Idag har jag fått kunskap om att det faktiskt finns små knep att ta till för att åtminstone försöka finna en liten glädje och gemenskap. Här nedan kommer dem:

1. Ställ inga krav på dig själv om hur du ska agera, vara eller känna under julen. Bara låt dig själv vara.

2. Låt dig själv och julen vara vad den är och blir. Ställ inte perfektion som krav.

3. Låt bli alkoholen. Den har bara tendens till att stärka känslorna. Inget att rekommendera att ta när man mår psykisk dåligt.

4. Undvik diskussioner. Gå ifrån diskussioner och de personer som du känner påverkar dig negativt. Fokusera på dig själv.

5. Tänk inte på julklappar eller julmat. Julen handlar om gemenskap med familj. Inte om en massa krimskrams runt omkring.

6. Tillåt dig själv att känna det du gör. Ta inte bort de känslorna. Behöver du gråta gå ifrån och gråt. Behöver du skrika gå ifrån och skrik. Behöver du prata med någon ring den du kan prata med eller en stödlinje. De finns där för dig. Även under juletider.

Slutligen.

Tänk på att alla nog mår lite psykisk dåligt och känner ångest under Decembermånad och när julen närmar sig.

För tänk på alla pengar som försvinner, eller den julhets som sker på stan när man ska stå och puttas för att få tag på julklappar eller i matbutiken för att inte riskera att bli utan julskinka. Nej alla bör ta julen för vad den egentligen är.

HOMOSEXUELL MAN MISSHANDLAD PÅ ASYLBOENDE. BRISTANDE PERSONAL ANSVAR!

Homosexuell asylsökande misshandlad av homofober. Personal såg hela händelsen men agerade försent. 

Särskilja människan. 

Jag blir förbannad när man ännu en gång får läsa om hur en homosexuell man blivit misshandlad av personer, som tilltar våld när saker inte passar egna åsikter.

Samtidigt blir jag ledsen och frågande när det kommer till personalens agerande i situationen. Jag menar, vad har dem för rättighet att särskilja personer med annan sexuell läggning, enbart för att tillfredsställa andra människor som har en homofobisk syn? 

En man sitter åtalad för misshandeln på den homosexuella mannen som planerat att en lunch i den allmänna matsalen tillsammans med sin pojkvän, där den åtalande tillsammans med 20-30 andra redan satt. 

Det ska ha uppkommit verbalt bråk där målsägande försökt försvara sig själv och pojkvännen. Personalen sägs ha kommit fram och bett dem att byta bord för att undvika mer konflikter. Men det vart inte bättre. Den åtalade sägs ha sprungit fram till parets bord och delar med sig av en rakhöger och ett grabbgäng på 20-30 stycken.

Under all kritik. 

Det är inte förens när målsägande blivit misshandel som personalen tog till agerade nummer två. Att förflytta honom till säkerhet. Personalens agerande i mitt tycke är allt annat än godkänt. 

För det första var den åtalade på boendet placerad på en enskild och separat del av boendet där han sov, i syfte för att hållas från övriga asylsökande. 

För det andra, varför förflytta ett homosexuellt par till ett annat bord bara för att göra homofober nöjda? I mitt tycke är det att särskilja homosexuella människor med heterosexuella människor.

För det tredje, vad är det för personal som agerar först när människan blivit misshandlad? Det är ett försent agerande, även om de agerade. En förflyttning till säkerhet suddar inte bort slagen, blodet, svullnader eller den psykiska skadan som uppkommit. 

Nej, mycket fel har visat sig i denna händelse, från åtalande, de andra grabbarna och personal. 

Det enda positiva är att mannen som åtalats döms för grov misshandel och utvisas från Sverige. 

GEMENSAM FÖRÄLDRADAG! 

Sverige är ett land med ambitioner för framtiden. Kanske vore det ändå dags att fortsätta i den riktningen och skapa en gemensam och inkluderande föräldradag, istället för fars- respektive morsdag? 

I Sverige pratas det om gemenskap och lika värde. Regeringen har inflytande på att klubba igenom nya lagar och ta beslut om ändring av tiden. 

En gemensam föräldradag borde inte då vara så svårt att föra in i kalendern istället för två enskilda dagar?

Barn är känsliga. 

Familjer idag kan se väldigt olika ut tillskillnad från förr. Idag kan barn växa upp med en förälder eller två föräldrar av samma kön. Vilket skapar en viss problematik med två enskilda dagar. 

Barn riskerar utfrysning, utfrågning och obekväma situationer från andra kamrater i samma ögonblick som de andra kamraterna uppmärksammar att någon bara har en dag att fira. 

Barn är frågvisa, raka och ärligaDem tvekar inte att fråga om något anses underligt eller väcker nyfikenhet. Det är vi alla vuxna medvetna om. 

Vi vet också att barn inte alltid förstår olikheter. Dem föreställer sig oftast en familj bestående av två förälder med motsatt kön inte två av samma kön eller en ensamstående. 

Det kan låta fånigt och töntigt. Men ska dessa barn bara få fira en dag och se på när andra barn från normativa familjer firar båda dagarna? Barn har inte alltid lätt att stänga av känslor eller förstå även om man som förälder försöker förklara. Barn är känsliga och försvarslösa. 

Föräldradag. 

Vore det inte bättre med en föräldradag istället för två enskilda? Där man kan uppskatta sina föräldrar på en och samma gång? Det är väll ändå det kontentan kring dagarna innebär? 

Dagarna går ut på att ge små presenter i olika former, äta en god middag ihop och tillbringa tid tillsammans. Så var det iallafall under hela min uppväxt. 

Så vore det inte dags för att plocka bort de enskilda dagarna och skapa en gemensam och inkluderande föräldradag istället? 

Vi som har eller ska ha barn är ju trots allt alla föräldrar, oavsett kön och identitet och det är ju ändå det som ska firas. 

Jag som homosexuell skulle definitivt uppskatta en föräldradag. Förskolan och skolan ska vara en trygghetszon och inte en riskzon för barn och kan en förändring som detta resultera i att man minimerar risken för kränkning och negativa handlingar bland barn. 

Vad säger ni? 

DANTE!

Jag känner varken pojken eller hans familj. Men kan ändå inte med att inte sörja denna sorgliga tragedi. 

Jag kan bara föreställa mig smärtan som Dantes föräldrar känner just nu. Hur deras tårar rinner som floder och hur hjärtat krossas inombords. Att förlora ett barn är nog absolut det värsta tänkbara man kan vara med om som förälder. 

För hur ska man kunna leva med den känslan? Kommer såret att läka? 

Jag är rörd. 

Vi är många som är ledsna och rörd över att denne oskyldiga 12-åriga pojke inte fick ett längre liv tillsammans med sina föräldrar och vad framtiden väntade honom. 

Även han hade garanterat drömmar som han ville uppnå när han blev stor. Kanske ville han bli polis, brandman, dansare eller skådespelare. Vem vet och tyvärr spelar det längre ingen roll, för döden har nu beslutat att ta livet ifrån honom. 

Fy, vad världen är orättvis och hård. 

Ett barn som knappt fått uppleva livet och vad det har att erbjuda ska inte behöva möta döden. Inte på detta sätt och absolut Inte som 12 åring. 

Jag kan inte låta bli att tänka mig in i Dantes kropp. Vad som hände och hur han eventuellt kände innan han dog. 

Var han rädd och led eller hann han inte reagera? Var det en olycka eller vad det ett brott? 

Det är frågor som man kanske aldrig kommer få svar på. Det enda vi vet nu är att han är återfunnen. Men tyvärr avliden.

Jag önskar att man hade förmågan att förändra det som skett eller att man hittade pojken vid liv. Men ingen av oss har tyvärr den förmågan. 

Handlar detta om ett brott så hoppas jag polisen fortsätter med sökandet tills dess att gärningsmannen är tagen och anhållen. För det är det minsta dem kan göra för Dante och hans föräldrar. De förtjänar isåfall rättvisa och svar.

Jag har följt händelsen flitigt genom nyhetssajter. Hade jag vart i staden hade jag hjälp till med sökandet. med alla andra otroligt empatiska människor. 

Jag blir rörd och ändå glad över att läsa och se att det finns empatiska människor som vill väl, som har förmågan att hjälpa och finnas där för andra. Trots att man eventuellt inte har någon koppling till varken pojken eller föräldrar.  

Mina tankar går till Dantes föräldrar, anhöriga och närstående som sörjer pojkens bortgång och samlar kraft till att försöka lära sig fortsätta leva trots att hjärtat nu framöver kommer sakna en bit.  

Neh, världen är verkligen orättvis! 

Låt detta bli en påminnelse om att ta vara på det man har och människorna runt omkring en som bryr sig och älskar en. För man vet aldrig när man skiljs åt. Det kan verkligen gå fort och verkligen ske när som helst. Oavsett ålder. 

ATT FÖRLORA ETT BARN.

Ingen människa kan gå genom livet utan sorg. Men att ett barn dör? Det kan väl inte vara den sorgen som människan ska behöva gå genom? Den värsta psykiska smärtan en förälder kan uppleva är att mista sitt barn. Det orsakar en livslång och återkommande sorg och smärta som aldrig kommer försvinna. Ingen förälder ska behöva stå vid deras barns grav och att förlora ett barn är att förlora en del av sin framtid.

INGEN ÄR IMMUN MOT PSYKISK OHÄLSA.

Vissa anses tro att psykisk ohälsa är ett påhitt och ett val människor gör. Att man låter sig själv påverkas av negativa händelser i livet och är töntig när man blir nere och ledsen. 

Riktigt så fungerar det inte. Ingen människa väljer att frivilligt må psykisk dåligt. Hade det varit möjligt att välja så tror jag definitivt alla skulle välja att inte behöva kriga för rätten till sitt liv utan en psykisk ohälsa. 

Den kan smyga sig på vem som helst och tar inte hänsyn till ditt liv utan rätt som det är flyger demonerna fram och suger ur all din livslust, ork och glädje. 

Man kan beskriva känslan som att man är döende. Så känns det i början. Det är enormt tungt när man drabbas. Man orkar ingenting och har inte lust med någonting. 

Många gånger önskar man att man var död för att slippa genomgå kriget och få slut på lidandet. Många väljer den vägen, medans andra kämpar emot för att återfå kontrollen och få demonerna att försvinna.


Du som utomstående ska veta att det inte är en lätt kamp. I början försöker man släcka de små bränder som uppkommer inombords. För det är allt man orkar i början och när man tror att man lyckats släcka det bästa och är på väg tillbaka, så faller man ner igen. Det är som att man upprepande gånger blir slagen på käften. 

Både en, två, tre gånger och man är gör sig beredd på fler smällar. Vanligtvis sker detta upprepande gånger under tiden man kämpar. Om du bara visste hur tungt det är. Hade du själv fått uppleva psykisk ohälsa så hade du förhoppningsvis förstått vilka krigare människorna är som befinner sig i processen. För det är just vad man är. Riktiga krigare. 

Du hade också fått känna på styrkan som man känner varje gång som man tar ett litet steg framåt. Det är inte ett stort steg man kanske tar, men det är tillräckligt för att inte vilja blunda eller känna lika stor rädsla. Även om rädslan fortfarande till viss del finns och att man emellanåt vill blunda, för det finns fortfarande stunder då krafterna tar slut och man behöver samla nya. 

Ni utomstående måste tillåta detta. För jag kan säga er att det är viktigt och majoriteten av gångerna ger en positiv effekt. För genom att falla reser personen sig starkare till att fortsätta krigandet. 

Så nej! Ingen väljer frivilligt att behöva uppleva detta och psykisk ohälsa existerar verkligen. Det är inget påhitt eller löjlig sak. Det är en mardröm och ingen är immun emot den. Så istället för att se ner på personer som kämpar. 

Se på dem, ta lärdom av dem, var där för dem, förminska dem inte, låt det ta tid och ge dem support och empati. För det är dessa människor verkligen värda. De är riktiga superhjältar.

Stäng meny