ATT NJUTA AV TYSTNAD ÄR EN KONST!

Stanna upp, gå in i dig själv och stäng helt av omvärlden. Låt ingen annan störa dig, va helt ensam. Låt telefon och dator vara, stäng gärna av dem eller sätt dem åtminstone på ljudlöst.

Vi lever i ett väldigt stökig och högljutt samhälle, något som människan inte riktigt tänker på förens tystanden infinner sig.

Varje dag omfattar mycket stress, ärenden och dialoger. Starten går redan från uppvaknandet på morgonen och fortsätter under hela dagen, för många tills dess att ögonen slocknar på kvällen.

Tystnaden idag, känns för många både läskigt och onaturligt. Enbart för att man inte ta vara på den eller prioritera den i ens vardag. Så fort den uppkommer försöker man snabbt fly undan den genom att aktivera sig med något annat.

Men saken är den, att tystnaden kan förändra ens liv till något mer hållbart och positivt. Om man bara ger den chansen och lär sig hantera den.

Tystnaden för mig är idag ett redskap att släppa tankar och fylla på ny energi för resterande timmar av dygnet. För mig är det skönt att vakna upp ensam vissa dagar om morgonen eller komma hem till ett tyst hem.

Dock har jag inte alltid uppskattat tystnad, den har varit extremt läskig och skrämmande. Men genom att utsätta mig för den, så har jag med tiden lärt mig uppskatta den.

Idag försöker jag att alltid ta en stund om dagen till att engagera mig i tystnaden. Låta kroppen fylla på energi och hjärnan koppla av, genom att låta onödiga tankar passera.

Det är inte alltid en lång stund som behövs, utan ibland är endast fem minuter tillräckligt.

Min utmaning till er framöver blir att utmana er själva med tystnaden. Stäng av telefonen, datorn och musiken. Tillåt ingen annan människa att samtala med dig på en liten stund och känn in tystnaden.

Du kommer tycka det är konstigt och läskigt i början. En hel del obehagliga känslor kan komma uppkomma och dina tankar kommer att sväva iväg långt. Det är helt ok. Huvudsaken är den att du tillåter dig själv att njuta av tystnaden och att du försöker.

Tystnaden är en konst. Men något som alla kan lära sig hantera och uppskatta.

VEM ÄR DU? – BORTSÄTT FRÅN DINA IDENTITETER?

Personligen är jag både fästman, husse och undersköterska. Ibland är jag också både patient, passagerare och kund.

Det som nämns här ovan, är identiteter som vid uppkomst automatiskt blivit delar av mig.

Efter reflektion väcks dock en fråga i mitt huvud; är dessa det som egentligen utgör mig som människa?

Om man tittar på dessa identiteter så är dem uppkomna av en anledning och beroende av något för att existera.

Jag är fästman för jag är förlovad med min pojkvän. Jag är husse för att jag har hund och jag är undersköterska för jag valt det yrket. Ibland är jag sjuk och behöver sjukvård, då blir jag patient. Ibland åker jag buss och då blir jag passagerare och ibland måste mat inhandlas och då blir jag kund.

Så vem är egentligen jag.
Fästman, Husse eller passagerare?

Att inte ha svaret och koll på vem man är, innebär att man riskerar att allt mer tappa sitt ”sanna jag”.
Samtidigt, som man skapar sig en omedveten osäkerhet som också blir hinder framöver.

För även om du har identiteter som har sin betydelse så är du mycket mer än dessa. Identiteterna är bara uppoffringar i ditt liv, val som du själv gjort för att forma ditt liv så som du själv vill ha det.

Detta är något som många av oss glömmer och som gör att man omedvetet skapar sig en självbild utefter de identiteter man besitter. Vilket i sin tur gör att man tappar det och kan orsaka sig själv skador framöver.

Föreställ dig själv att du varit i ett förhållande under större delen av ditt vuxna liv. Där du gjort uppoffringar i både dig själv och ditt liv för att få allt att fungera. En dag separerar ni och en del av dig försvinner, vilket orsakar att du nu ska stå på egna ben och som gör att du har svårt att nu veta vem du är.

Eller rättare sagt, du vet inte vem du är som singel och självständig vuxen utan partner.

Vad händer?

En rädsla och oro byggs upp, som sedan kan resultera i en psykisk ohälsa. Enbart för att man tillåtit sig att tappa sitt ”sanna jag” för någon annan. Istället för att fokusera på djupet av sig själv parallellt med de identiteter som byggs upp som biroller runt omkring under livets gång.

Därför bör man alltid, innan man ger sig in på äventyr där ens ”sanna jag” utsätts, hitta och vara trygg i sig själv. Sök din mening med livet och din betydelse. Hitta ditt inre jag och använd dig utav det.

Så vem är du?

FÅNGEN I PSYKISK SJUKDOM – KONSTEN ATT BLI FRISK OCH FÅ TILLBAKA LIVET.

För bara ett år sedan handskades jag med känslor som ångest, frustration, ilska, osäkerhet och sorg. Resultatet blev en depression, som höll på att sluta mycket tragiskt.

Jag var vilsen och hade varken vetskap eller orken att göra något åt min hälsa eller mitt liv och vart skulle jag ens börja?

Många dagar spenderades passivt i sängen, gråtandes i förhoppning om att livet, just den dagen skulle ändras till något mer ljusare och positivare.

Om bara så för en kort stund.

Jag kan idag säga att jag både underskattade och nedvärderade mig själv. Att passivt ligga och se på hur man tillåter sig själv gå ner sig allt mer för varje dag, inte bry sig om sitt livsvärde och inte ens försöka sig på en förändring är allt annat än okej, men mycket enkelt att göra.

Men det värsta av allt var att jag tillät mig själv påverkas hårt av vad andra tyckte och tänkte om mig. Samt deras agerande mot mig.

Jag vet inte hur det är med er, men mitt liv vart ett rent helvete på grund av dessa orsaker. Det sög verkligen ur all min livsglädje.

Depressionen som jag bär med mig i bagaget, är idag inte helt oväntad att den uppkom. Tänker jag efter så har jag fullförståelse för att livet brakade ihop totalt 2016.

Jag var fången i mina egna psykiska besvär, tillät hela tiden andra att trycka ner mig samt påverka mig, mitt liv, men framförallt min hälsa.

Passivt stod jag kvar, handlingsförlamad, såg på hur hela mitt liv togs ifrån mig och hur jag sakta allt mer sjunk djupare in i mörkret. Istället för att där och då göra en förändring. Detta pågick även en lång bit in när väl depressionen hade uppkommit.

Sedan slog det mig, även om det dels behövdes en Alex och ett självmordsförsök för att vakna upp.

För att bli frisk och stark måste man kämpa och inte ge upp, trots motgångar som kan uppkomma längs vägen. Det krävs att man hela tiden anstränger sig och lägger ner otroligt mycket engagemang och energi på försöka klättra uppåt, även de tillfällen då man motvilligt faller neråt.

Jag började med att lägga ner tid på min identitet, helt oberoende av hur andra såg mig. Efter det utvecklade jag min identitet genom att plocka fram positiva sidor av mig själv, mina styrkor. För oavsett vad andra anser eller vad själv tycker om dig själv, så har vi alla positiva sidor det gäller bara att vi är villiga till att utforska den biten av oss själva.

När processen sedan var i fullgång, kunde jag känna hur jag blev starkare i mig själv och mer stadig på benen. Saker som tidigare påverkat mig blev allt mer mindre påtagliga, jag kunde släppa saker som legat och skavt i flera år. En otroligt skön känsla.

Jag fick, med tiden också mer styrka att stå emot andras åsikter och säga ifrån. Något som jag inte kunnat göra tidigare på samma sätt.

Parallellt med denna process så hade jag kontakt med psykiatrivården. Mottagningen fungerade som mitt bollplank under min depression och ett hjälpmedel att ta till när jag kört fast eller hamnat i en motgång. Där kunde jag få tips på bra tankesätt eller övningar som eventuellt skulle gynna mig framöver.

Visst fanns det gånger då jag önskade att dom skulle göra mer för mig och i frustration i stort sätt ansåg dom vara helt inkompetenta.

Men för att bli frisk måste man arbeta själv. Det finns ingen annan människa, oavsett utbildning som har förmågan att göra en människa frisk. Saknas viljan så spelar det ingen roll hur mycket hjälp man får av en annan högutbildad människa.

Alla människor som involveras i ens sjukdom finns där som hjälpmedel, stöd och bollplank. Detta gäller alla former av sjukdomar, inte bara de psykiatriska. Det är en själv som gör grovarbetet och de andra puttar på när det blir trögt genom stöttning och andra hjälpmedel som t.ex. läkemedel och terapisamtal.

Tänk om jag hade haft denna vetskap från start. Hade jag då förhindrat mig själv från att bli deprimerad och utsätta mig själv för fara?

Det är det ingen som vet. Något som man däremot vet är att det inte varit en lätt väg att gå. Utan den har tagit tid. Det är en konst att tillåta det tar det, men det är precis det som krävs.

Avslutet med psykiatrin kom bara för några månader sedan. Idag är jag friskförklarad och har hittat tillbaka till mitt liv. Jag arbetar 85%, skaffat mig nya vänner och trivs allmänt bra i mitt liv.

Underskatta eller nedvärdera aldrig dig själv, du är mycket starkare än du tror. Även om du misslyckas hundra gånger, ge inte upp. Att konstant försöka är så mycket bättre än att passivt se på hur ens liv raserar. Har du några frågor eller funderingar. Tveka inte att kontakta mig, antingen här eller genom mail. crobinlarsson@hotmail.com

DINA TANKAR OCH VAL PÅVERKAR HELA SAMHÄLLET.

Tankar är något som vi alla har. Mängder av dem också, något som människan är i behov av för att utvecklas.

Tankar som uppkommer hos oss själva och hur vi sedan väljer att använda oss utav dem, påverkar inte bara oss själva. Utan också  andra i vår omgivning, antingen positivt eller negativt. Vilket i sin helhet kommer att påverka hela vårt samhälle.

Vi kan inte styra våra tankar.
Dem är levande och oemotståndliga. Många av dem är dessutom omedvetna tankar, som uppkommer av en ren slump, när vi minst anar det.

Vad vi människor dock kan styra, är hur vi väljer att hantera våra tankar. Det gör vi genom att välja agerande, uttryck och kroppsspråk. Det är här tankarna först, antingen kommer att skada eller ge en positiv effekt på andra människor.

Det gäller dock att vara aktsam och försöka förmedla det man vill ha sagt på rätt sätt.

Återkommande liknande handlingar blir gärna till en vana. Varesig det är ett positivt eller ett negativt.

Man skulle kunna säga att ens agerande utgör ens egna karaktär och öde för framtiden. Vem man helt enkelt är som människa.

Självklart inte helt och hållet, men ändå tillräckligt för att andra individer ska få en uppfattning om vem man är eller framställer sig att vara som person. Sen kan givetvis den uppfattningen vara helt inkorrekt. Men det har ingen annan än du vetskapen om.

Just därför är det hela tiden viktigt att tänka sig för innan man drar till med en handling.

Vem vill du vara? Den personen du verkligen är, eller den personen du framställs att vara?

ALLAS BAGAGE RÄKNAS!

Alla har ett bagage. Alla bär på något som de tagit sig igenom och alla gör det på olika sätt. Bagage går inte att jämföra, allas känns och upplevs på olika sätt.

När pappa dog, fick höra av flera inom psykvården att alla sörjer på olika sätt.
Jag har tänkt mycket på det. Var det därför jag gav sken utåt sätt att allt gick bra? Var det därför jag vakna samma timma som jag fick dödsbeskedet varje natt efteråt?

Att jag shoppade för flera tusen varje månad och tröståt i min ensamhet? Att jag ramlade ihop på mitt köksgolv när jag diskade i en gråtattack pga att jag hade sådan smärta i kroppen att jag inte klarade av att stå upp? Att jag fick dödsångest som jag enbart nämnde för mina systrar utan att jag visste vad det var?

Jag var 19 år och ville bara få vara 19 år, studera, festa och ha roligt. Som vilken 19 åring som helst som precis flyttat hemifrån. Men i mitt bagage hade jag en död pappa sen en månad tillbaka med hundra frågetecken.

Jag visste inte hur jag skulle förhålla mig till det jag hade framför mig. Jag tog ut min sorg i mycket ilska och irritation. Jag ansåg att alla andras problem var futtiga. Vem bryr sig om att killen från krogen i lördags inte hört av sig när det faktiskt är folk som dör?

Jag kunde inte förstå mina kompisars bekymmer, jag tyckte det fanns värre saker i livet. Och dem, förstod inte att min sorg tog ut sig på det viset. Inte visste jag heller att jag led av stark ångest.
Min pappas död gick under ”oklart suicidfall” dvs de visste inte om pappa hade medvetet tagit tabletterna för att somna in, eller för att bara få sova. Men det visade sig sen att mängden var så pass stor att man kunde konstatera att det var självmord.

Jag gillar inte att säga att ”pappa valde att ta sitt liv”. Min pappa var så pass sjuk, att han inte resonerade rationellt. Pappa älskade oss, han ville oss inget ont, därför ser jag inte längre hans handlar som onda. Det är därför är jag så extremt noga med att betona att han dog i självmord och inte att han tog sitt liv.

I och med att jag några år efter hans död blev själv suicidal, så vet jag att jag inte tänkte logiskt.
Jag har fått mycket återberättat av familj och vänner ifrån den tiden. Jag minns inte. Jag brukar förklara för personer som inte har en susning om hur det är att vara deprimerad och självmordsbenägen att man befinner sig i en bubbla. Man noterar sin omgivning, men man kan inte ta in den.

Efter att jag tagit mig ur bubbla och började jag se saker i ett annat perspektiv. Jag började förstå andras ”ytliga” problem. I och med att många bagatelliserade mina problem under depressionen. Jag insåg att allas bagage ser olika ut och det får man respektera.
Istället har jag vänt på det. Jag tänker ”Vad skönt att jag inte ser ett problem i ditt eller datt” och kan istället hjälpa personer som anser att deras problem är livsavgörande.

Det värsta jag kan tänka mig som lider av psykisk ohälsa, varit suicidal och förlorat en pappa i suicid är att någon ska tycka synd om mig. Jag bär ett bagage, precis som alla andra. Skillnaden är att jag pratar öppet om mitt. Jag delar med mig av min erfarenhet. Vissa tycker jag är ”stark” medan jag själv ser mig som en känslosam individ som vill bryta tystnaden. För mig, för pappa och för alla andra. Jag är inte starkare än den som är tyst om sin smärta, för jag vet att kriget inombords är jobbigt oavsett om man bär den själv eller delar den.

Sissela Bremmers

PENGAR, KÄRLEK OCH ONÖDIGT TJAFS!

Människan vill gärna åt bägge delarna, en tät ekonomi men samtidigt få möjligheten att vara kär och älska någon annan. Tänk om man kunde få dessa två delar, livet skulle vara problemfritt, att bara kunna njuta av varandra och leva ett underbart liv tillsammans. Men livet fungerar inte på detta sätt, framförallt inte kärlek och kommer aldrig göra heller.

Kärleken är ovärderlig och kan inte köpas för pengar. Faktum är att den inte har någonting med pengar att göra, något som människan ibland verkar tro. Resultatet av denna misstro leder ofta till onödigt tafs, konsekvenser och ibland även separation.

Ekonomin har verkligen en stor makt i människans liv. Även om man plockar bort de nödvändiga ting som behövs för överlevnad, som bostad och föda.  Det är inte heller dessa faktorer som orsakar problemen i ett förhållande.

Utan det grundar sig i helt andra saker som ojämställdhet.

Att vara den som tjänar mindre sätter sina markeringar i ett förhållande. Det går inte osett förbi, dessutom påverkar detta det psykiska mer än vad som går föreställa. Men det kan också orsaka andra bekymmer, som är minst lika påfrestande. Bara en sån sak som att inte ha möjlighet att bjuda igen eller skämma bort sin partner på samma sätt som man själv blir, är tillräcklig för att man ska börja må dåligt.

Pengarna räcker inte till för detta när allt annat är betalt. Det kan också vara tvärtom.

För mycket pengar kan också skapa bekymmer för människan. Fel relation till pengar kan innebära konsekvenser. Prioriterar man dessutom dessa högre än annat så kan man riskera att bli ensam.

Pengar och kärlek går helt enkelt inte alltid så bra ihop och kärlek går inte köpa för pengar. Dem har sin plats på våra konton och inte våra hjärtan.

Människan måste lära sig är att tillsammans med sin partner, hitta en balans mellan varandra och pengar och inte låta ekonomin överta kontrollen.

Dessutom är det viktitgt att komma ihåg att utmaningar och problem som uppkommer är ämnad för att tas om hand tillsammans. Även de ekonomiska.  Lär man sig detta så kommer man  växa sig ännu starkare tillsammans och skilja på pengar och kärlek, samt hitta en bra och sund balans.

 

Stäng meny