ARTIKEL: Undersköterskan bestulen sin fulla kompetens, skevt fokus riktas från hälso- och sjukvården och fel insatser sätts in.

Är det bara jag som anser att undersköterskan blivit bestulen och att hälso- och sjukvården inom äldreomsorgen börjat tappa lite väl mycket kvalité och kompetens?

Som undersköterska inom äldreomsorgen har man idag blivit besluten en stor del av sin fulla kompetens. Samtidigt sitter hälso– och sjukvårdspersonalen med för mycket på sitt bord och riktar fel fokus till boendes behov av vård. Den kliniska bilden existerar inte längre. 

Resultatet av detta innebär att felaktiga och mindre relevanta insatser och behandlingar sätts in och vem får sedan städa upp detta, ta avvikelserna och det missnöje som uppkommer från anhöriga? – Jo undersköterskan.

Jag börjar tycka att min yrkesroll som undersköterska, idag börjar bli allt mer idioti och skam. Inom äldreomsorgen idag är man inget annat än sjuksköterskans lilla bitch som springer ärenden och utför insatser på sjuksköterskan begäran. Avviker något sedan från det “normala” hos en boende så ska sjuksköterska tillkallas.

Undersköterskan har inte längre mycket att säga eller tycka till om och begränsas även idag till att få använda sin fulla kompetens. Som Undersköterska får vi inte längre utföra vissa moment utan sjuksköterskans tillåtelse och delegering. Idag är det nämligen deras uppgift att avgöra och bedöma patientens tillstånd och behov och om undersköterskan är kompetent nog att utföra det arbetet som är aktuellt. Som till exempel ett enkelt moment som att sätta eller spola en kateter. Detta trots att undersköterskan både känner och har mer regelbunden kontakt med boende och dessutom en treårig- undersköterskeutbildning i bagaget där kateter ingår i utbildningen. – All denna begränsning beror på fåniga regler som idag existerar. 

– Nej, undersköterskan har inte mycket av sin yrkeskompetens kvar och på grund av detta har äldrevården börjat skena iväg och börjat bli ett bristfälligt område. Samspelet mellan sjuksköterska och undersköterska existerar inte längre, sjuksköterskan slarvar allt mer med sina arbetsuppgifter och tar inte alls samma tid med boende som förr. Allt för att det nu börjar ligga för mycket på deras bord, medans det finns bra och kompetenta undersköterskor som kan avlasta och som dessutom känner boendena bäst.

Men kunskapen och helbilden som vi besitter om boende och den kompetens vi har, men inte får använda oss av, har nu börjat leda till fler felaktiga beslut och insatser från hälso- och sjukvårdspersonal. Framförallt delmoment till insatser om man utgår och tar med den kliniska bedömningen av en boende. Vad leder då detta sedan till? – Jo, att undersköterskan får ta kritik när dessa insatser inte fungerar i praktiken till hundra procent eller missnöje uppkommer från anhöriga, som undrar vad som egentligen pågår.

Som till exempel välja sätta in vätskemättning på en boende som klinisk sätt både dricker och äter utan anmärkning och som dessutom mår alldeles utmärkt större delen av årets alla dagar. Men som vid några enstaka tillfällen tenderat till att ha druckit lite sämre under dygnet. Om man utgår från den utkommande urin i kateterpåsen.

Alla dricker vi dåligt emellanåt, om inte varje dag? – Om man skall utgå från den totala dygnsmängden vi skall få i oss under en dag, så även boende. Men dessa tillfällen väljer sjuksköterskan att ändå grunda sin bedömning att en vätskemätning är aktuell och nödvändig och det blir undersköterskan uppgift att föra in allt den boende dricker om dagarna.

Vilket självklart inte är något problem. Om det hade varit så att den varit nödvändig för boende och om hen inte kunnat dricka på egenhand. Men i detta fall är vätskemätning en onödig och fel bedömd insats. Delvis för att man inte har någon större kolla på när, vad och hur mycket boende dricker eftersom boende är kapabel till att dricka på egenhand. Vilket gör ifyllande av vätskemätning  svår och bristfällig.

Men som tidigare nämnt, sjuksköterskan ord är undersköterskans lag. Lämnas listan tom eller bristfälligt ifyllt under ett arbetspass så kan man räkna med att det dagen efter inkommer en personlig och skriftlig avvikelse från sjuksköterskan. Där det står att uppgiften inte utförts korrekt. Detta gäller generellt sätt alla moment som sjuksköterskan sätter in och som undersköterskan inte fullföljer på en godkänd nivå.

Nu menar jag absolut inte på att man ska strunta i att ta ansvar för uppgifter man blir tilldelad eller på något sätt slarva. Men det finns en gräns och definitivt en större bild att ta hänsyn till vid bedömning. En bedömning grundat på boende sjukdomsbakgrund och forskning fungerar inte alltid, utan ibland måste man se till den aktuella dagsformen och livssituationen. 

Man bör också som sjuksköterska lyssna och fråga undersköterskan kring tankar och åsikter gällande boende och eventuell behandling och insats. Vi är trots allt dem som känner boende bäst efter anhöriga. Idag sker det alldeles för många gånger att sjuksköterskan vänder blicken eller ifrågasätter, som om man var helt inkompetent och oduglig.

– Nej, Sjuksköterskan bör definitivt börja lita mer på undersköterskan och kompetensen som finns där. Dessutom bör det även riktas större fokus på den kliniska och aktuella bilden och ta med den i bedömning av eventuella insatser för en boende.

Om denna förändring skulle ske, så skulle vården och äldreomsorgen öka sin kvalité och vårdgaranti igen. Man skulle kunna få en god vård och omsorg och samspelet mellan sjuksköterska och undersköterska skulle förbättras. – De två yrkesgrupperna skulle bilda ett team.

Jag är trött på den situationen som idag råder inom äldrevården när det kommer till vård och omsorgen och samspelet mellan de olika yrkesgrupperna.

– Det måste förändras. Men det går inte så länge som det är en envägskommunikation.

Fredagsintervjun med Kristofer Greczula.

Vem är du? Berätta gärna lite kortfattat om dig själv.

– Jag är artist och låtskrivare. Jag har spelat i band i hela mitt liv, men är nu soloartist som jag startade 2017. Jag har släppt 3 låtar än så länge. Haft en Sverige turné med 18 stopp under Januari och  Aldrig Ensam Show under Februari.

Har du någon erfarenhet kring psykisk ohälsa?

– Yes! När jag gick på gymnasiet mådde jag riktigt dåligt! Jag fick väldigt mycket finnar och detta sänkte mitt självförtroende till botten. Det ledde in mig i en depression. För att hantera alla tankar och känslor började skriva om det eftersom det var för jobbigt och prata om då.

Det var då jag skrev You’re Not Alone som idag är Aldrig Ensams officiella låt, har över 8 miljoner streams på Spotify, har räddat liv, folk har tatuerat in texten och har gett mig en guldskiva. Länk

Dina tre främsta tips till att må bättre och orka fortsätta kämpa?

1. Försök och tänk att det bara är tillfälligt. Det är en dålig dag, inte ett dåligt liv.

2. Prata med någon! Vem som helst.

3. Gör saker som gör DIG lycklig. Skit i alla andra vad dem tycker och tänker.

Vad tror du är orsaken till den stigmatisering samhället har idag är?

– Oj. Stor fråga.

– Jag tror det beror på massor av olika anledningar. Vi är ju ganska många människor idag på jorden så det blir ju hård konkurrens oavsett yrkesval. Men givetvis spelar sociala medier in och t.ex: skolans press på unga elever. Jag tror även “machokulturen”påverkar. Vilken jag hatar.

Anser anser du att det är viktigt att ha en öppen dialog när det kommer till vårt psykiska mående? Om ja, varför?

– Det tycker jag absolut, men självklart är det alltid individens beslut. Dock tycker jag detta ska pratas mer om i skolan och tidig ålder. Här har föräldrar stort ansvar tycker jag!

Om du fick en chans att ge ditt 15 åriga jag ett tips såhär i efterhand. Vad skulle det vara?

– Livet är inte riktigt nu. Tänk långsiktigt. Nu ska du lägga grunden för människan du vill bli. Gör så mycket du bara kan och orkar. HA KUL!!

 

Ångesten är en konsekvens som kan gynna oss.

Ångest är en konsekvens av vårt agerande gentemot oss själva och våra värderingar. Kroppen och själen säger ifrån när vi anses vara ute på halt vatten och är på väg att skada oss själva.

Även om ångesten både är jobbig och tråkig att ha med att göra, så borde vi blir mer tacksamma över den. Den hjälper oss att vakna till och reflektera över vår livssituation och ger oss möjligheten att skapa en förändring. 

Den är på ett sätt nödvändig för människans personliga utveckling och lär oss att hantera oss själva på ett effektivt och hälsosamt sätt där vi hela tiden utgår från oss själva.

Ångesten får oss att bli tvungna till att lära oss att bortse från andras krav, åsikter och begränsningar för att delvis ska må bra igen och för att ångesten i sig ska lämna oss ifred.

Den lär oss att lyssna på vår kropp och ta våra hälsa på allvar trots att den många gånger är extremt jobbig att ha med att göra. Ångesten gynnar människan helt enkelt på många olika sätt.

Så istället för att arbeta emot den, där du försöker trycka undan känslorna, försök att möta den och arbeta med den. För du kommer aldrig komma över ångesten om du trycker undan den. Utan den enda vägen att bli av med ångesten är att gå igenom den.

Lär du dig detta, så kommer du se hur den gynnar dig vilket framöver kommer göra det lättare för dig att acceptera och ta dig igenom den igen om den skulle dyka upp. Dessutom kommer du inte längre vara rädd för din egna ångest och du kommer inte känna dig maktlös.

Mitt största tips är, även om det är svårt och känns omöjligt i början, att bli vän med din ångest. Se den inte som något dåligt eller som din fiende. – Du kommer snabbt känna resultat och en form av tacksamhet.

Men oavsett vad, Kom ihåg att ALDRIG förminska någon annans ångest och känslor. Du vet inte hur det är att gå igenom just dem och du vet inte hur lång tid personen behöver ha för att lära sig bli vän med ångesten.

Kraften bakom att kunna älska sig själv.

Vad vill du? Vad har du för känsla idag? Vad har du för mål med kommande vecka? Vad längtar du efter? Hur kan du göra för att tillfredsställa och besvara dessa frågor?

– Jo, genom att lyssna på och prioritera sig själv, men också att hela tiden fatta beslut utifrån vad man själv vill, inte vad andra förväntar eller anser.

Hur gör man då för att lyckas med allt detta?

– Genom att börja älska och acceptera sig själv. För genom dessa egenskaper och förmågor växer styrka, självständighet och tydlighet fram som förhindrar ens mentala sinne från att manipuleras och påverkas av andras förväntningar, åsikter och kritik. – Du står oavsett vad, stadigt kvar på den väg du själv valt.

Börja därför lära dig att uppskatta dig själv och det du åstadkommer i vardagen. Lägg ner självkritiken och negativiteten. Du har all rätt att vara lycklig, känna glädje, uppskattning och ge hylla dig själv.

Lika självklart som det är att köpa en blombukett till din älskade, lika självklart ska det vara att köpa en till dig själv. Samma sak råder vid komplimanger. Dina ögon är precis lika vackra som den person som du avger komplimangen till.

Att lära sig älska och acceptera sig själv är som du själv ser, så mycket mer än bara en god hälsa. Det handlar om hur du som människa vill leva sitt liv. – Det är en konst att vara människa och ingen annan än du själv kan hitta svaren åt dig.

Du måste vilja, ta beslut och upptäcka själv. – Vad säger din känsla? Hur vill du leva?

Fredagsintervju med Karin Almström.

Vem är du? Berätta gärna lite kortfattat om dig själv.

– Jag heter Karin och är 46 år. Jag bor i ett parhus i en förort till Stockholm tillsammans med min man, våra två barn och två hundar. Jag är egenföretagare och jobbar bland annat som programledare, fotograf, reporter & redigerare.

Har du någon erfarenhet kring psykisk ohälsa?

Jag fick ångest redan som liten, tyvärr förstod jag inte riktigt vad det var förrän jag var ca 28 år och såg en broschyr om panikångest när jag satt i ett väntrum hos en läkare. Innan dess trodde jag bara att jag var lite extra skör.

Jag mådde verkligen så dåligt under många år. Nästan så att jag inte vill tänka tillbaka på de åren. Inte många visste hur jag mådde, jag vågade inte berätta, som om det var en skam. Så på ytan var jag en STARK, sportig, positiv och sprallig tjej, jag körde på som om inget hänt.

Har du haft stöd av sjukvården? Om, ja hur har stödet fungerat.

Jag har genom åren både fått bra och dålig vård. När jag var 18 år fick jag min första panikångestattack (det visste jag dock inte då). Jag skulle nog säga att det var då mitt helvete började. Jag hade precis slutat gymnasiet och livet skulle precis börja!

Första gången det hände mig var på mitt jobb. Från ingenstans fick jag sådan fruktansvärd hjärtklappning – kunde knappt andas. Jag åkte direkt till sjukhuset och de gjorde EKG. Det var inget fel på mitt hjärta och jag skickades hem.

Detta hände flera gånger det året, jag var där ca fem gånger och gjorde EKG. Det hände även när jag tränade hockey.

– Ok, inget fel på mitt hjärta.

Vid det här laget hade jag blivit väldigt rädd och orolig, när skulle det hända igen, skulle jag dö då? Tänk om jag är ensam? Varför händer detta. Ingen berättade för mig att detta kunde vara panikångest. Kanske visste de inte. Jag blev i alla fall skickad till en sjukgymnast.

VARFÖR? – Ja, det vet inte jag heller.

Jag mådde så dålig, blev bara sämre och sämre, räddare och räddare. Jag började att hoppa över saker jag älskat, jag kunde inte sova, vaknade ofta med hjärtklappning. Jag hade ofta svårt att få luft, yrsel, stressyn. Jag somnade ofta fram mot 4-5 tiden och så skulle jag upp ca 8 tiden. Jag var också väldigt plikttrogen så missade aldrig jobbet. Men jag blev allt tröttare, sa till slut upp mig från jobbet.

Började hitta egna lösningar – att FLY! Jag bytte jobb & bostäder. När det inte räckte bytte jag städer, pojkvänner och vänner. Så höll det på. Jag mådde bra upp till tre månader på en ny plats. Sen var jag tvungen att göra en förändring igen. Jag kunde inte stanna någonstans.

Jag hade hunnit bli 28 år, jag var jag tillbaka i Stockholm. Jag hade precis träffat min nuvarande man, han bodde i Stockholm, så jag bestämde mig för att flytta hem igen. Jag fick, tack vare en vän, komma på en arbetsintervju. Den gick bra, jag fick jobbet! Det var också denna vän som var min första räddande ängel, jag vet faktiskt inte om hon vet det. Hon heter Yvette och jobbar inom samma yrke som jag gör. Hon förtjänar att nämnas i denna text.

– Yvette, du var verkligen en räddande ängel för mig, det har jag nog aldrig sagt. TACK.

Du lyssnade på mig, gav mig råd. Du såg även till att boka en tid hos en läkare du kände till – det var början på vägen tillbaka.

Det var då jag fick veta att jag led av panikångest. Jag fick genomgå en stor läkarundersökning. Tillfälligt mådde jag bättre. Men för alla er som har panikångest – det fungerar bara ett tag! Jag hittade snabbt andra saker att vara rädd för. Men nu hade jag i alla fall fått ett namn på min oro och ångest. Synd att det tog 10 år!!!!

Jag hann gifta mig, köpa hus och få mitt första barn, eller egentligen, bli gravid. Det var helt underbart att vara gravid men samtidigt väldigt jobbigt när min kropp förändrades. Jag blev till slut sjukskriven. Jag längtade till denna lilla bäbis skulle komma ut och att jag skulle få tillbaka min kropp.

Och ja, hon kom så klart! Men inget blev bättre – bara sämre. Inget var som jag hade tänkt. Jag fick inte sova, kunde inte amma, fick ge tillskott, blev rädd för allt, ville inte att någon skulle hålla i min dotter, jag blev överbeskyddande och jag blev till slut LIVRÄDD!!!

Tre månader efter förlossningen bestämde jag mig för att gå ut, utanför huset, utan min dotter. Så blev det. Jag och min bästis åkte till Kista centrum. När vi väl skulle äta slår det slint i hjärnan, jag kan inte se. Jag får ännu mer panik och till slut måste vi skynda oss ner till bilen, Det blir ingen mat, vi åker istället och sätter oss på en klippa intill Mälaren. Där sitter vi länge.

Jag kontaktar psykjouren den dagen, ni kan förstå hur det känns.

– Är jag typ dum i huvudet??? Psykjouren!!!

Idag vet jag bättre.
Det är en helt vanlig plats utan knäppisar. Det är helt vanliga människor som behöver hjälp, ett sjukhus för vårt mentala. Det tog bara två veckor så fick jag börja gå till en psykolog. KBT – det bästa som finns mot min panikångest. Tyvärr slutade min KBT psykolog innan jag var klar, så jag fick inte gå klart. Men jag kom i alla fall upp över ytan och jag fick fortsätta prata med en vanlig psykolog.

Jag måste också nämna en tjej i min mammagrupp, hon blev en viktig del i mitt liv. Johanna, du tog alltid hand om mig. Dag ut och dag in. Du var alltid med mig och du kunde, i alla fall till viss del, förstå hur jag mådde utan att jag berättade. Jag vet faktiskt inte vad jag skulle gjort utan dig. Nu tror ni kanske att alla mina nära runt om mig är elaka och dumma – NEJ, det är de inte, jag berättade inte hur jag mådde. Och jag är VÄLDIGT bra på att dölja. Med facit i handen skulle jag så klart inte varit tyst.

Något år senare hittade min man en annons i tidningen. Dom skulle göra en undersökning om man kunde bota panikångest via datagrupper istället för riktiga fysiska möten. Jag bad min läkare att godkänna mig. Efter många långa timmar på Karolinska institutet tillsammans med en överläkare i psykiatri blev jag godkänd för att delta i undersökningen. Det var även då jag fick min ”diagnos”, panikångest med lite hypokondri! Denna undersökningen/kursen var väldigt bra. Det var som dag och natt mellan första och sista kursveckan. Vi höll på i 10 veckor. Och eftersom det var en undersökning fick jag komma tillbaka på möten med överläkaren några gånger till. Jag blev “FRISK” efter ca ett halvår. Eller blev jag det?

– Ja, till viss del.

Har man mått så dåligt som jag har gjort tar det tid, man har upp och nedgångar. Jag går fortfarande till en KBT psykolog två gånger i månaden. Hon hjälper mig att inte trilla ner. Skillnaden i dag och för fem år sedan är att mina dalar inte blir lika djupa och de stannar inte kvar lika länge. Jag går även till en naprapat som masserar och ger akupressur. Detta gör jag 1-2 ggr i månaden. Skönt för stressade muskler. Eftersom det är allt för krångligt att få hjälp via sjukvården har jag tagit beslutet att sköta mig själv. Det kostar att betala psykolog och naprapat men för mig finns inget annat alternativ. Leva gott eller må piss. Jag får helt enkelt hoppa över andra saker.

Vad är dina tre främsta tips till att må bättre och orka fortsätta kämpa?

1. Långa raska promenader, minst 45 minuter, varje dag.

2. Ta professionell hjälp av KBT och om du behöver ta medicin, rådgör med din läkare. Jag har själv aldrig tagit medicin, kanske borde jag gjort det när jag mådde som sämst.

3. Börja äta bra mat, gärna antiinflammatorisk. En fungerande tarmflora är viktig för psyket. Läs gärna någon bok om detta ämne så blir det lättare att motivera sig att äta på detta sett.

– Träna mindfullness. Orkar du, träna löpning, det är bra för hjärnan.
Jag skulle rekommendera att läsa boken “Hjärnstark” den berättar väldigt bra varför motion är bra mot ångest, panikångest och depressioner.

Vad motiverar dig till att fortsätta kämpa när du hamnar i ett bakslag?

Jag är väldigt levnadsglad! Älskar livet! För mig är det min styrka även när jag mår dåligt. Jag säger till mig själv att snart går det över. Jag har även skrivit en “dikt” eller snarare en text, där första halva är skriven när jag mår dåligt och andra halva när jag mår bra. Det är bra att läsa när man är nere. Jag vet att ljuset snart är där. Tar ibland bara några timmar!

Anser du att det är viktigt att prata om psykisk ohälsa? Motivera gärna varför.

Snälla samhället! Vi måste ta hand om alla ungdomar som mår dåligt, vi måste börja direkt i skolan. Ha det som ett ämne. Ju mer vi vet, ju bättre kommer vi att må. Jag är säker på att jag skulle mått bättre långt tidigare om jag fått rätt hjälp redan när jag var 18 år. Tyvärr fanns inte den hjälpen då. Nu vet vi hur vi kan hjälpa, så varför finns det inte redan ett ämne i skolan? Mår du redan dåligt ta kontakt med KBT-psykolog DIREKT – du behöver hjälp.

Något annat allmänt du vill förmedla?

Det är inte alltid lätt att behålla vänner när man mår dåligt. Man beter sig inte alltid så trevligt när man till exempel inte hör av sig eller inte orkar träffas. Så har det varit för mig genom åren, till och från. Men kom ihåg, DE som står kvar när du kommit upp till ytan igen – ta han dom de. De är dina RIKTIGA VÄNNER! Ni vet vilka ni är.

Jag vill också tacka mina tre ÄNGLAR, ni som har funnits där för mig, ni som fortfarande finns här. Jag är er evigt tacksam. Yvette, Johanna och Linda. Love you!

Man kan vara ett lyckligt barn med föräldrar, trots att blodet inte är samma.

Jag växte aldrig upp med min biologiska pappa. Jag valde bort honom i relativt tidig pågrund av olika omständigheter och snedsteg från hans sida. 

Istället har jag växt upp tillsammans med min mor och en annan, sedan jag var cirka fyra år gammal. Han blev pappan jag behövde.

Såklart var jag reserverad och försiktig i början med att närma mig honom, men tillslut gladde jag mig och accepterade jag ändå situationen och honom. Han avgav en trygghet och värme som kändes bra.

Jag hade fått en familj igen och en trygg uppväxt, med sunda värderingar och massa kärlek, där en av dem dock inte hade någon som helst skyldighet att ge mig något av det. Hans blod rann inte i mina ådror och mitt blod rann inte i hans. Men för honom var allt självklart från första stund. Jag var hans son och han var min far.

Enligt pappa ligger inte fadersrollen i blodet utan i hjärtat. – Det är en roll och ett ansvar man väljer att ta på sig som vuxen. Jag är beredd att hålla med för han har verkligen tagit fadersrollen med bravur. Han har peppat, stöttat, överöst med kärlek och varit närvarande genom alla åren som vi haft tillsammans hittills. 

Jag har honom att tacka för mycket. Han har verkligen varit en exemplarisk pappa. Trots att vårt blod inte är samma. Men vem bryr sig, blodsband betyder ingenting. Det som betyder och är viktigast är villkorslös kärlek varje dag, trygghet och stabilitet.

Så barn som växer upp utanför kärnfamiljen och har andra föräldrar än sina biologiska kan ändå få en helt fantastiskt och bra uppväxt. 

Jag har mått extremt dåligt under många år över att ha känt mig bortvald av min biologiska pappa. Men idag är jag endast tacksam över att jag har en bra far och förebild i mitt liv.  Min biologiska fars snedsteg och  misslyckande tar jag med mig som en vägvisare. Jag tänker aldrig utsätta eller agera så mot mina barn. 

Stäng meny