Fredagsintervju: Joakim Kvist.

Vem är du? Berätta gärna lite kortfattat om dig själv.

Jag heter Joakim Kvist, är 35 år och bor i Stockholm. Jag jobbar inom media och är även en influencer, mest verksam på Youtube och Instagram under namnet “HejaInternet” sedan snart 7 år tillbaka.

Har du någon erfarenhet kring psykisk ohälsa?

Oja! Jag började tyvärr må dåligt väldigt tidigt i livet. Redan när jag var 10 år gammal hände saker i min familj som gjorde att jag började må dåligt. Jag kämpade med depression och ångest under större delen av tonårstiden. På den tiden pratade man inte om psykisk ohälsa och jag gick och höll det inom mig i många år. Egentligen ända tills jag blev vuxen.

Har du haft stöd av sjukvården? Om, ja hur har stödet fungerat.

Jag försökte söka hjälp via den öppna allmänpsykiatrin när jag gick på gymnasiet men det fungerade inte alls bra. Jag hamnade tyvärr hos personer som jag inte alls klickade med och kände förtroende för. Förtroende för den man pratar med är superviktigt!

Vad är dina tre främsta tips till att må bättre och orka fortsätta kämpa?

1. Få ur dig det! Vare sig om det är att skriva, eller i bästa fall, prata om det så är det jätteviktigt att du inte går och bär på det. Till slut blir det för mycket och för tungt.

2. Lev livet dag för dag, eller till och med en timme eller minut i taget. Försök att inte tänka för mycket på varken på det förflutna eller framtiden om du är mitt i en ångestperiod.

3. Inse att du är värd att må bättre!

Vad motiverar dig till att fortsätta kämpa när du hamnar i ett bakslag?

Vetskapen att det blir bättre. Det är jättesvårt att tänka så i stunden om jag har en ångestattack, men jag har levt med det så pass länge nu att jag vet att det släpper efter ett tag. När det känns lite lättare är det också lättare att försöka ändra tankemönster och fortsätta att jobba med sig själv. Det tar tid men man gör framsteg hela tiden. Jag brukar belöna mig själv när jag gör framsteg, hur små de än är!

Varför tror du att det råder en stigmatisering kring psykisk ohälsa?

Jag tror att det beror på att många som inte har egen erfarenhet av psykisk ohälsa bara ser det som gnäll, lathet osv och det har gjort att folk som mår dåligt har svårt att prata om det. Man har så stor press på sig i dagens samhälle att allt ska vara perfekt, och vem är egentligen det??

Anser du att det är viktigt att prata om psykisk ohälsa? Motivera gärna varför.

Otroligt viktigt! Många studier visar på ett ökat dåligt mående hos människor och då måste vi också prata mer om det för att göra livet lättare för de som drabbas. Acceptansen och förståelsen måste öka! Jag är jätteglad att jag fick möjligheten att vara med i tv-serien “Mitt perfekta liv” som går på SVT och SVT Play just nu. Där får man följa mig och tre andra influencers när vi sitter i gruppterapisamtal tillsammans med en psykoterapeut. Av responsen att döma så verkar den ha träffat rätt; både hos personer som själva lider av psykisk ohälsa men också andra som har fått en större förståelse. Det känns bra och viktigt!

Inhale today. Exhale yesterday.

Låt inte negativitet från föregående dagar påverka dig idag. – Släpp de dagarna och försökt istället rikta fokus på kommande och dess möjligheter.

Ta en stund och slut ögonen. Försök koppla av och ta sedan ett djupt andetag. Håll kvar andetaget några sekunder innan du andas ut igen.

Känn in känslan och var kvar i stunden innan du öppnar ögonen och ger dig ut, redo för kommande dagar och dess möjligheter.

Fredagsintervju: Atilla Yoldas.

Vem är du? Berätta gärna lite kortfattat om dig själv.

Jag heter Atilla Yoldas, är 26 år och arbetar som reporter och krönikör på Expressen. Jag är uppvuxen i Norrköping och bor nu i Stockholm.

Har du någon erfarenhet kring psykisk ohälsa?

Jag har haft problem med ångest från och till så länge jag kan minnas, men för några år sedan hamnade jag i en situation där det blev riktigt jobbigt och outhärdligt. Jag la mig med ångest på kvällarna och vaknade med symptomen på morgnarna. Det tog lång tid innan jag tog mina symptom på allvar och gav upp den machodrivna tanken om att jag skulle ”vara tuff” och härda mig igenom ångesten på egen hand – till slut sträckte jag ut en hand och sökte jag hjälp.

Vad är dina tre främsta tips till att må bättre och orka fortsätta kämpa?

1. Ta alltid ditt mående på allvar och undvik att fly från eller dränka dina känslor. Ditt välmående är viktigare än allt det där praktiska runtomkring.

2. Skäms inte. Du kan inte rå för att du inte mår bra och väldigt många gör det i olika skeden i sina liv. Var stolt över att du tar hand om dig själv och att du strävar efter att må bättre.

3. Sträck ut en hand. Hör av dig till någon som du litar på och sök hjälp. Något som har hjälpt mig, och många andra, är att prata öppet om sin psykiska ohälsa och få professionell hjälp.

Varför tror du att det råder en stigmatisering kring psykisk ohälsa?

Jag tror att många, särskilt killar och män, ser psykisk ohälsa som en synonym för ”svaghet” och således inte vill identifieras med den. Jag tror också att det beror på seglivade myter och okunskap, det är tydligt när det gäller exempelvis depression och självmord att ett hårt samtalsklimat och medföljande fördomar påverkar de som drabbas. För varje person som träder fram och berättar om sina erfarenheter och informerar om psykisk ohälsa motverkas denna stigmatisering.

Hur var du som tonårsgrabb? Hade du lätt att visa känslor och sårbarhet? Eller var du en typisk machokille som kan placera sig i den machokultur som vi idag försöker avskaffa?

På många sätt var jag en stereotyp. Som tonåring ville jag passa in och anpassade mig efter de typiska machokillarna. Jag kunde vara stökig, högljudd och kaxig – men samtidigt var jag oerhört känslig, osäker och otrygg. Jag lekte tuff i skolan och grät på mitt rum. Jag levde med en konstant inre konflikt och skam för att jag ofta gick in i den där machorollen av rädsla att ”avslöjas” som personen jag egentligen var. Det tog flera år innan jag kände mig trygg nog att bryta mig loss från machokulturen och ifrågasätta den.

Anser du att det är viktigt att prata om machokulturen? Motivera gärna varför.

Det är enormt viktigt att prata om machokulturen och dess negativa konsekvenser och det glädjer mig att fler killar och män börjar göra det. Vi måste bli fler. Just när det gäller psykisk ohälsa är machokulturens konsekvenser tydliga. Män är mindre benägna att söka hjälp och överrepresenterade i självmordsstatistiken. Enligt forskare och experter på maskulinitetsfrågor beror det till stor del på hur vi påverkas av de traditionella maskulinitetsnormerna – machokulturen. När vi får lära oss att vara tuffa, hårda, lösa våra egna problem och aldrig visa svaghet får vi också lära oss att inte berätta när vi mår dåligt, inte söka hjälp och lida i tystnad. Det måste få ett slut.

Om du fick gå tillbaka i tiden och ge ditt 15-åriga ” jag” ett råd. Vad skulle det vara?

Jag skulle råda 15-åriga Atilla att försöka se sig själv ur ett större perspektiv och rannsaka sig för att kunna syna mansrollen. Jag hade mått så mycket bättre om jag hade slutat spela den där förlegade rollen och börjat vara mig själv istället.

Följ ditt hjärta. Våga öppna dörren och ta klivet ut. Världen väntar på dig.

Förneka eller förträng inga känslor, utan var ärlig mot dig själv genom att lyssna på ditt hjärta. Öppna upp dörren och ta klivet.

Tro mig när jag säger att det kommer bli bra tillslut. Du kommer må otroligt mycket bättre och få känna hur dina vingar breds ut, efter en lång tid inuti puppan. Så sluta slå bort tankarna för det är dags att våga ta steget.

Världen väntar på dig. Vi väntar på dig.

Du är inte ensam utan har många bakom dig som kommer backa, supporta och  lyfta dig om det skulle behövas. Du kommer aldrig någonsin behöva känna dig ensam. Du har många på din sida. Det kommer bli bra. Så våga följa ditt hjärta och ta steget.

Tiden är din nu. Ta den och gör något riktigt fint och minnesvärt av den. Tveka inte. 

Vi ses på andra sidan dörren. – I en community där kärlek, glädje och gemenskap flödar och alla har rätten att vara sig själva.

För kom ihåg!

Du är den du är och skapt för att vara just den personen. Du är lika vacker och bra för det. Oavsett vad andra människor tycker och tänker.

Du är unik och möjligtvis ” annorlunda” gentemot normer men vad är det för fel på att vara det? – Det visar bara på att du har mod att vara dig själv och vem har egentligen sagt att annorlunda är något fel?

Du tjänar ingenting på att klanka ner på en människa med självmordstankar.

Cirka fyra personer tar sitt liv varje dag. Alltså 1500 personer totalt varje år dör till följd av självmord. Varav cirka 150 av dessa offer är unga. Siffrorna blir dessutom inte lägre med åren.

Sverige kan inte fortsätta ha det såhär. Vi människor kan inte fortsätta ha det såhär. Det är på högtid att vi alla hjälps åt och anstränger oss med att förebygga försöken så att statistiken förändras.

Det gör vi genom att börja prata och stötta varandra. Istället för att moralisera, spy fördomar och vända ryggen till. Det finns ingen som helst vits i att klanka ner på en människa som gått eller går i självmordstankar.

Tankarna är så komplexa och agerandet är varken ett val eller rationellt beslut, utan en konsekvens av psykisk ohälsa som orsakar obalans i människans mentalitet, som i sin tur orsakar oförklarliga och egentligen ofrivilliga beslut. Som aldrig skulle existera om människan mådde bra. – Så vad tjänar det till att klanka ner på en människa med självmordstankar?

Låt oss istället lägga den energin  på positiva och livsavgörande saker som att hjälpa människor som går i tankarna om att ta sina liv genom att finnas där med en utsträckt hand, ett öra och ett öppet och förstående sinne. Våga ställ frågan ”Har du självmordstankar?” 

– Den kan göra underverk och frågan i sig ska du inte vara rädd för att ställa. Den väcker inga självmordstankar, utan är snarare mer avledande för en person som mår dåligt. Den kan väcka ett litet ljus som kan hjälpa personen att sätta ord på de känslor och tankar som orsakar ohälsan. Låt oss nu rikta vårt mål på att få fyra personer att bli noll.

Två år har passerat. Blickar tillbaka med stolthet och tacksamhet.

Tidig morgon till Söndagen för två år sedan stod jag där vid centralbron i Stockholm City. Extremt påverkad och redo att avsluta mitt liv. Jag var färdig med allt. Allt var planerat. 

Jag ville inte längre känna den otroliga smärta som konstant pulserade och värkte inuti mig. Smärtan som även fick mig att minnas allt hemskt och alla olika scenarion som jag helst av allt bara ville glömma, för att slippa känna hur jag allt mer sjönk djupare ner i mörkret med ännu mer ångest jämfört med tidigare.

Det har gått två år sedan jag medvetet tog avstånd från allt och alla som jag älskade och som älskade mig, inklusive min livskärlek.

Det slutade dock i sin helhet trots allt lyckligt. Det är jag tacksam för idag. Försöket vart ett misslyckande. Min räddning och min hjälte denna natt var människan som jag än idag fortfarande får spendera mina dagar med.

Personligen vart självmordsförsöket och ett dygn på psykiatrins beroendeenhet även min vändning.

Det vart som om flera bitar föll på plats och gav mig ny kraft och energi. Bitar som även fick mig att förstå att jag nu behövde göra något med mitt mående. Jag behövde förändra mitt sätt att ta hand om mig själv och det vart också tydligt kring vad jag skulle vara tvungen att göra för att lyckas.

Det är drygt två år sedan som jag stod där, påverkad, vid centralbron, redo att avsluta mitt liv.
En tid som jag blickar tillbaka mot med stolthet och en enorm tacksamhet. Mörkret fick aldrig helt tag på mig utan min fästman kom till min räddning och lämnade aldrig min sida, trots de saker jag både sa och gjorde timmarna innan.

Jag fick revansch. En chans att komma tillbaka. Det kan du också få.

Stäng meny