Jag vill inte dö. Jag vill leva. – När psykisk ohälsa tar över.

Psykisk sjukdom är en otrolig påfrestande ohälsa. Den är svår att sätta ord på och förklara för någon som inte varit där och ännu svårare är det att förklara varför man känner de starka tankarna man ibland känner inför döden.

Men tänk dig ett liv där varenda syssla man bör göra känns så jobbig att energin tar slut av bara tanken på den. Tänk dig ett liv med ständig oro över att man imorgon ska behöva vakna upp och känna att man inte klara av att ta sig till jobbet för att ångesten är så stark. Tänk dig ett liv där det sociala samspelet istället byts ut mot ett asocialt samspel innehållande ensamhet och avskärmning, delvis för att energin inte finns där men också rädslan av att bli dömd.

Ja, psykisk ohälsa kan verkligen ta över kontrollen av en människas liv. Mer än vad man kan tänka sig. Så pass att döden kan vara otroligt lockande när lidandet blir för tungt. Man vill bara få ett slut på allt. – Trots att man INTE alls vill dö. Man vill bara leva.

Leva ett liv utan lidande, förnekelse och mörker. Ett liv där fokuset och tiden läggs på annat än en massa regelbundna läkar- och psykolog tider. Ett liv där psykofarmaka inte behövs för att man ska fungera mentalt. – Visst det sistnämnda är okej, men rent önsketänkande så vore det otroligt härligt att inte ens behöva ta dessa tabletter. Utan att man kan få fungera även utan dem.

Ingen psykisk sjuk människa vill alltså egentligen inte dö. Utan bara få leva det liv som han eller hon egentligen vill leva.

Ett liv utan sjukdom och lidande. Ett liv, där man kan få känna gemenskap till medmänniskor utan att behöva känna sig konstig eller som ett psykfall. Ett liv där fördomar och baktalande där folk ifrågasätter om man verkligen är sjuk eller bara är lat. Ett liv där man man får känna sig ”normal”, lycklig och en del av andra alla.

Jag vill inte dö. Jag vill bara leva. – Kom ihåg detta framöver!

32. Fredagsintervju: Anna Bergendahl. – ”Jag var 16 år då och blev såklart psykiskt påverkad av hela grejen”.

Vem är du? Berätta gärna lite om dig själv.

Jag är en 27-årig artist, låtskrivare, läkarstudent på paus och goodwill-ambassadör för Svenska FN-förbundet som älskar gråtfilmer, landslagsfotbollsmatcher och att spela tennis mot min pappa. Just nu är jag på Sverigeturné och gör även några Europastopp. Dessutom har jag precis släppt min nya singel “Home” och mer musik kommer inom kort.

Vad är det första som du tänker när du hör psykisk ohälsa? 

– Då får jag direkt en förnimmelse av mina panikångestattacker.

Vad är din egna erfarenhet till psykisk ohälsa? 

– Våren 2016 blev min pappa sjuk i sviterna efter en vårdskada. Jag hade också precis börjat läkarprogrammet och dagspendlade mellan Stockholm och Örebro. Pappa var inlagd och ringde och sa att han fått förmaksflimmer och att han ville att vi i familjen kom. Jag hade då ingen aning om att flimret han hade inte alls behöver vara speciellt farligt, utan trodde att han i princip höll på att dö. Jag minns att jag började hyperventilera och tappade känseln i händerna. Jag försökte ringa min bror som jag absolut ville ha med i bilen mot sjukhuset eftersom jag trodde att min pappa skulle dö, men jag kunde inte slå in numret på grund av krampen i händerna. Det kändes som om väggarna ramlade in mot mig och att jag inte fick plats i min egen kropp. Det var min första panikångestattack. Efter denna episod fick jag ganska svår ångest och panikångest i omgångar, framförallt inför tentor. Jag tror att jag projicerade min rädsla för att förlora min pappa på tentorna och prestationsångest. Min pappa mår förhållandevis bra idag och efter en handfull panikångestattacker och två år med ångest som kom och gick har jag idag varit fri från ångest i ett drygt år. Jag pratade med en psykolog två gånger via studenthälsan och medicinerade vilket hjälpte mycket. Men framförallt tror jag att tiden läkte mig. Jag mognade bort från min ångest, men vet att jag har en sårbarhet att få det igen och jag får passa mig för att pressa mig själv för hårt och vara noga med att ta hand om mig själv.

Vilka är dina tre främsta tips till någon som mår psykisk dåligt?

Nr1: prata med andra. I början hemlighöll jag hur jag mådde för alla utom närmaste familjen och vänner. Jag skämdes. Idag känner jag noll skam och vet att det bara är kemin i huvudet som ballar ur en stund. Det har varit evolutionärt fördelaktigt att kunna känna rädsla och oro, annars skulle vi ej ha de känslorna. Hjärnan och kroppen gör allt för att du ska överleva, men ibland slår det lite fel. Så fort jag började prata även med bekanta och klasskompisar insåg jag att jag var långt ifrån ensam om mina problem. Det hjälpte oerhört mycket! Jag var inte onormal och jag höll inte på att bli galen. Det är samhället som är galet! Nr2: Är att söka samtalsterapi och Nr3 är att inte vara rädd för att medicinera. Skulle man få en mer renodlad kroppslig sjukdom skulle man ju inte tveka att ta medicin – samma mentalitet måste nås vad gäller de psykiska sjukdomarna. Men läkemedel måste kombineras med terapi, fysisk träning, bra mat och god nattsömn. Man kan komma väldigt lågt genom att se till att kroppen får sina basala behov tillgodosedda.

Att få möjligheten och chansen att medverka i en svensk musiktävling som Idol är både fantastiskt och en enorm skjuts mot att få syssla med sin dröm. Men programmet upplevs utöver detta också både intensivt, avskärmat och prestations-krävande. 

Hur pass psykisk påfrestande var Idol-resan för dig och hur vart din reaktion mentalt när var över och vardagen kom tillbaka?

– Jag var 16 år då och blev såklart psykiskt påverkad av hela grejen. Det var tufft att ta kritik från juryn i live-tv. Att i en ålder som juridiskt anses som barn få höra att man ser ful ut eller presterar dåligt, tog på självkänslan. Men jag är naturligtvis också väldigt tacksam för allt Idol gav mig och har överlag många varma och fina minnen därifrån.

När vardagen kom tillbaka kändes det helt okej. Jag gick på gymnasiet och älskade att plugga och hade ett positivt sammanhang att återvända till. Jag är väldigt glad att jag kämpade på i skolan trots Idol och Mello.

Ångrar du på något sätt din Idol medverkan?

– Nej, absolut inte! Men fick jag säga något till mitt 16-åriga jag skulle det vara att tävlingen inte är på liv och död. Det är inte Hunger Games. Det är ett underhållningsprogram!

Om du blickar in i ditt liv just nu, anser du då att du lever under en balanserad, hälsosam och välmående livsstil och vardag? Motivera gärna.

– Nej, det kan jag inte skriva under på med hedern i behåll! Trots att jag pausat läkarprogrammet för att inte pressa mig för hårt så har jag ett späckat schema och turnélivet är som det är – långa dagar, sena kvällar, fester och många sociala möten där man ska vara på topp i varje moment. Det blir svårt att hinna med att träna så mycket jag vill, men jag försöker tänka på att få i mig mycket frukt och grönt och att sova minst åtta timmar. Turnélivet ger inte optimala förutsättningar för att leva ett balanserat liv, men jag försöker! Och jag mår väldigt bra psykiskt. Det enda dåliga med det är att man saknar motivationen att förebygga framtida psykisk ohälsa. När man mår bra vill man ju bara må bra!

Om du fick möjligheten att förändra en sak i livet. Vad skulle det vara? 

– Om jag får fantisera helt fritt skulle det nog vara att träffa en PT några gånger i veckan och ha en personlig kock, haha! Då skulle jag få till balansen. Men jag får kämpa på på egen hand istället!

Något annat du vill förmedla? 

– Om du mår dåligt finns det bra hjälp att få. Sök hjälp, prata med andra i din närhet och vet att det inte finns någon skam i att drabbas av psykisk ohälsa eller att ha en psykisk sjukdom. Det finns många som känner precis som du!

Kvinnor, män & den psykiska ohälsan. – Den tar inte hänsyn till kön.

Idag är sjukskrivningar vanligare bland kvinnor än män när det gäller den psykiska ohälsan.

Varför är det så?

Jag tror att det delvis beror på att kvinnor idag överrepresenterar yrkesgrupper vars yrke och arbetsmiljö är mer psykisk påfrestande. Det ställs höga krav och många gånger glömmer arbetsgivaren lätt bort att ta hänsyn och ge omtanke till sina medarbetare.

Samtidigt som detta, får kvinnor fortfarande tyvärr många gånger dra ett större lass hemma och har även där krav att leva upp till och hinna utföra när det kommer till hemarbete och familj.

Varför ser det då ut som det gör?

Jag vill påstå och tror mycket att det delvis har med den machokultur som män lever under idag. En kultur som delvis hävdar att kvinnan bär ansvar i hemmet medans mannen fungerar som arbetare. Den säger också att män konstant måste leva upp och visa sig stark, tuff och obesegrad. Sårbarhet existerar inte och det är en skam att öppna upp kring hur man mår egentligen mår till andra.

En annan faktor som jag tror har sin påverkan till den statistik som idag finns, beror på okunskap, att män inte tar hälsan på allvar, vart man vänder sig för att få hjälp och att dom är mindre benägna att öppna upp för sin omgivning. Dom väljer att istället leva i tysthet och hemlighåller sina besvär. Vilket jag personligen tror delvis är orsaken till att antal självmord som begås procentuellt toppas av män. (70%) – Det finns ett mörkertal som måste träda fram.

Män behöver lämna mansrollen och börja våga öppna upp för sin omgivning så arr även dom kan få hjälp i tid. Män måste sluta osynliggöra deras psykisk problem.

Våga öppna upp för andra.

Psykisk ohälsa är ett allmänmänskligt problem. Den kan drabba, den tar inte hänsyn till kön och det är ingen skam att drabbas, vare sig man är man eller kvinna.

Våga öppna upp för omgivningen. För alla förtjänar hjälp. – Även ni män!

En fantastiskt dag. – Min Hippsexa/Svensexa.

Total lurad igår av fästman, vänner, lillebror och svåger. – Jag är otroligt tacksam för gårdagen.

Igår vart jag som ovan, totalt lurad av en massa olika personer. Det som jag trodde skulle vara en sväng i Täby Centrum, vart istället något helt annat. Något helt fantastiskt.

Jag vart lurad in till min egna Hippsexa, min svensexa inför bröllopet om 3 veckor. Snacka om en extrem överraskning och chock. Jag vart så pass chockad att jag varken kände igen min egna lillebror eller svåger när dem mötte mig när jag kom in i rummet. Det tog ett tag innan hjärnan kopplade vilka två det var och vad det var frågan om.

Ganska snabbt var det igång. Det kom en helt faktiskt PT till gymmet som fanns i lokalen. Jag som ALDRIG tränar fick snällt byta om. Sen började ungefär en timmes hård träning. Det var jobbigt men samtidigt det roligaste jag gjort på länge. Allt avslutades med massage av samma kille. Dock inte lika roligt idag. Hehe.

När mörda passet var klart och massagen slut så var det en stund återhämtning med myshäng tillsammans med alla vänner. Det vart också lite gnutta bubbel. Sedan vart det dags att göra stan osäker. Där fick jag en några uppdrag att utföra, spela Laserdome och efteråt biljard. . . Som vanligt i spel hamnade jag på sista plats i skjutningen och biljarden regerade lillebror. Tror jag fick ner två klot och han resten. Men jag var lika glad för det. Någon måste komma sist också.

Kvällen avslutades hemma hos vännen Matilda som lämnade oss på stan och åkte hem för att förbereda en helt fantastiskt mysig kväll med massa rosa, god mat och dryck. På det vart det efterrätt, häng och spel. En heldag precis som jag vill ha det. Mitt i prick!

Jag är så tacksam för hela dagen och att jag får ha alla dessa underbara människor i mitt liv.

Stort TACK från botten av mitt hjärta till allihopa och också till världens bästa Pt. Du du gjorde mitt motiverad till att fortsätta. Jag hör av mig!

Nu återstår bara en sak. . . Den stora dagen, ett JA och en brakande fest efteråt. 7 September gifter vi oss.

31. Fredagsintervju: Kevin Austin. ”En vän fick köra in mig till psykakuten.”

Vem är du?

Tjena, Kevin Austin här! Jag är uppväxt i den allt för lilla staden Stenungsund, strax utanför Göteborg, men bor nu i Stockholm sen några år tillbaka.

Jag gillar att ha många järn i elden, och jobbar som restaurangchef, event producent, influencer och är även Artist & låtskrivare. Det sistnämnda vill förhoppningsvis bli det jag kommer att ägna mig åt större delen av min vakna tid inom en snar framtid.

Har du någon erfarenhet kring psykisk ohälsa?

Som jag nämnde ovan är jag uppväxt i en liten stad, där alla skulle vara likadana. Killar skulle spela fotboll och hockey (vilket jag också gjorde) och man fick inte sticka ut.

Jag har alltid velat stå på scen och underhålla, och det var inte okej för de andra, speciellt killarna.  Det var en väldigt snäv mall man skulle passa in i och som skrek machokultur. Väldigt tidigt satte omgivningen en stämpel på mig och placerade mig i ett fack som jag inte alls själv var redo för. Det gjorde att jag till varje pris ville bevisa att ”så är det inte alls”. Dessvärre blev mitt straff både verbal och fysisk mobbning under flera års tid, för att vara just annorlunda.

Jag tog aldrig tag i dessa problem. Jag har alltid flytt in i jobb för att inte behöva deal’a med mina tankar och känslor. Det resulterade i att strax efter min 27års dag tog det helt stopp, jag kunde inte längre fly och jag gick rakt in i väggen. En vän fick köra in mig till psykakuten, och jag minns att det var en otroligt jobbig upplevelse. Vilket leder oss till nästa fråga.

Har du haft stöd från sjukvården?

Det var en lång process med många möten, psykiatriker, läkare, vårdcentraler, försäkringskassan osv. Det var svårt att kunna ta hand om allt detta samtidigt som man mådde så dåligt under den mörka tiden. Men tillslut fick jag hjälp och började ha veckovis träff med psykiatriker, där vi benade ut problemen från grunden.

Vi kom bla. fram till att jag under så många år förtryckt vem jag egentligen är, bara för att jag inte velat ge omgivningen ”rätt” och vatten på sin kvarn, just för att jag är en sån vinnarskalle som aldrig kan ha fel. Men jag kände tillslut att jag kan inte sitta där, 80 bast i gungstolen och ångra att jag inte levde mitt liv fullt ut, att få älska vem jag ville, göra vad jag ville, bara för att inte ge dem rätt. Det var ett skönt hinder att bena ut och göra sig fri från.

Vad är dina främsta tips till att må bättre och orka fortsätta?

Jag tycker inte längre att man skall behöva skämmas för att man mår psykiskt dåligt, och som tur är ser vi en positiv förändring till att våga söka hjälp. Så har du något som tynger dig, stort som litet, gör det bara, speak out. Speciellt till er killar där ute, våga prata med era polare om hur ni känner, våga fråga varann hur ni mår på riktigt, och inte bara om resultatet i gårdagens fotbollsmatch.

Det är inte omanligt att visa sig svag, snarare tvärt om, du visar att du är stark nog att erkänna att du inte är på topp.

Känner man ändå att vänner är lite för nära och jobbigt att prata med, så finns det alltid forum, chattar (anonymt om man vill) och andra stöd organisationer som står med öppna armar redo att hjälpa till, därför är jag själv ambassadör för “Under Kevlaret”, en stödorganisation för mäns psykiska ohälsa och som motarbetar machokulturen.

Vad motiverar dig att fortsätta kämpa när du hamnar i ett bakslag?

Jag har fått bra verktyg som jag använder när jag har dåliga dagar. Det handlar om att acceptera att det får komma dåliga dagar, du får ligga i sängen trots att solen skiner på utsidan, och imorgon kanske det är en bättre dag. Jag brukar ta tillfället i akt och använda det dåliga och försöka skriva ner några rader till nya låtar.

Varför tror du att det råder en stigmatisering kring psykisk ohälsa?

Förr ansågs man vara näst intill farlig för sin omgivning om man var psykiskt sjuk, en sån där typisk mentalpatient på ett mentalsjukhus. Inte konstigt ingen vågade yttra sig om att man eventuellt skulle lida av psykisk ohälsa. Jag själv har dessvärre förlorat 3 jämnåriga (killar) bara under 1 år, med kopplingar till psykisk ohälsa, just för att dom inte vågade visa sig svaga, ta hjälp och prata om sina känslor. Det måste få ett stopp, vi kan inte låta det gå så långt att killar tar livet av sig bara för att inte råka vara ”omanlig”, för det är varken omanligt eller manligt, det är mänskligt att må bra OCH dåligt.

Därför är det extremt viktigt att vi pratar om dessa frågor, att fler killar träder fram (oavsett läggning) så att vi kan visa att det inte bara är en sorts grupp killar, utan ALLA sorters killar skall kunna prata om sina tankar och känslor.

Något annat du vill förmedla?

”Hold on to your dreams” & ”Not that stereotype”. Rader ur två av mina låtar som jag vill skall förmedla att man skall hålla ann till sina drömmar, försök att inte vara en stereotyp, våga bryta normer och gå din egen väg för att uppnå dina mål och drömmar!

30. Fredagsintervju: Daniel Mauricio. – ”Pride. . . Att kunna vara den man är och vara stolt över det”.

Vem är du? Berätta gärna lite om dig själv.

– En frilansande musikalare/artist. Hårt arbetande person, utbildad på balett akademien i Göteborg. Född i Colombia, uppvuxen i Alingsås och bosatt i Stockholm.

Vad är psykisk ohälsa för dig?

– Något vi talar om alltför lite.
Många mår inte bra idag och jag tror att många tror att det är en förkylning eller att de jobbar för mycket och låter det gå aningen för långt innan de inser vad det faktiskt är och vad det beror på. Alltför många personer mår inte 100% idag.

Vart går gränsen för vad som är psykisk ohälsa respektive inte?

– Svårt att säga, men då jag själv inte vill/orkar jobba där går min gräns. Jag älskar att jobba och om jag nån dag känner att jag inte har lust, så är det något som e fel.

Kan du själv relatera till området?

– Ja. Som tur är har jag en kropp som säger ifrån varje gång jag är på väg utför och kan bromsa in. Eftersom jag lärt mig att leva ett relativt balanserat liv reagerar jag snabbt när något inte är som det ska.

Hur är det med synen på psykisk ohälsa i din bransch? Finns det en stigma där eller är det ett mer öppet klimat?

– Jag tycker att de flesta är ganska öppna och kan prata om ämnet i min bransch. Har inte märkt av att många lider av psykisk ohälsa, men vi är ju skådespelare, så kan inte direkt komma med nummer eller procent här. Självklart är det ett viktigt samtalsämne i branschen men kanske inte tas på allvar alla gånger.

Vad är dina främsta strategier eller verktyg för att bibehålla ett gott och balanserat välmående?

– Lyssna till din kropp. Starta veckan med något du mår bra av och som är hälsosamt. Gå på yoga, meditera, träna, gå en lång promenad. Gör något du gör för dig själv, så att du har tid att ”umgås med dig själv” och lyssna till på din kropp. Det är något vi inte gör idag, för vi är alltför busy.

I år står du bakom årets Pride-låt ”When we are free”, som är en av de bättre officiella Pride Stockholm låtarna på ett par år.

Vad handlar låten om? Vart fick du inspiration till texten?

– Låten är för mig en önskan om en tid då vi är fria från förtryck, mobbing, hat och fördomar.

Inspirationen kommer från vardagen. Det jag ser, hör och själv upplevt.

Hur var det för dig att komma ut? Bemötandet och responsen från familj och vänner?

– Haha, det var enkelt och jag var nog den siste som insåg hur det låg till. Jag har haft turen att hamna i en öppen och förstående familj, så jag hade inga problem där.

Hur anser du det är att leva som HBTQ-person idag?

– Lättare än för 20 år sedan, men det kanske beror på att jag är vuxen nu.  Jag får en å annan kommentar här å där, men jag lägger ingen som helst vikt i det idag och slösar inte min energi på small minded people.

Vad är Pride för dig? Hur viktig är egentligen Pride och festivalen för dig?

– Pride. . . Att kunna vara den man är och vara stolt över det. Många idag går runt med nån slags persona och jag önskar att vi bara kunde vara oss själva och äga det. Festivalen är otroligt viktig. Visst har vi fått det bättre här i Sverige, men det är mycket kvar som behöver göras.

Sista frågan: Vad skulle du säga eller ge för råd till någon som befinner sig i en jobbig period där psykisk ohälsa uppkommit på grund utav att hen utforskar sin sexuella läggning?

– Prata med någon. Är det nånting du inte klarar av själv, så finns det i stort sett alltid hjälp. I Sverige har vi lyxen att ha ett brett support system och vi ska använda oss av det tycker jag.

Prata med någon du litar på och fråga om hjälp. Vet du inte vart du ska vända dig använd internet och googla.

Stäng meny