Killen från förr höll ju på att gå sönder.

Han valde att trycka undan och prioritera andra, vad hans ansåg viktigare saker. Han var dum och oansvarlig.

 Förr var han, vad han då skulle vilja kalla det levande. Han kände både glädje och lycka. Han hade i hans eget tycke ett liv som många garanterade önskade dom hade. Det fanns inte speciellt mycket som, enligt honom tyngde ner hans tillvaro.

Tre år senare och han har fått en annan bild av det hela och en större insikt i hans tidigare liv. Livet var absolut inte så som han upplevt det. Det var varken glädjande eller speciellt lyckligt. Han höll på att gå sönder inuti. Han märkte det bara inte just då, utan valde istället att trycka undan allt. Lägga det i ryggsäcken och prioritera “viktigare” och betydligt mer intressanta saker.

Ett dumt och oansvarigt val. Hade han tänkt till lite där och då så hade han förstått att saker skulle komma tillbaka, knäppt honom på fingrarna och att han varit tvungen att tag i problemen och behövt prioriterat sin psykiska hälsa i första hand.

För det är svårt, om inte omöjligt att vara lycklig och glad utan ett balanserat välmående, något som han fått erfara. Han har fått lära en läxa, fått ta konsekvenserna genom att jobba hårt för att komma tillbaka och finna sin rätta plats i denna värld.

Idag lyser det dock i hans ögon. Killen mitt emot ser idag både lycklig och glad ut. På ett sätt som han aldrig tidigare sett sig själv. Det är något han insett nu i efterhand. Han har också lärt sig prioritera på ett annat sätt. Att man bör ta itu med saker som dyker upp på vägen direkt, framför att bara låta det ligga och gro. Han kräver mer från sig själv och att han ger utrymme för återhämtning och reflektion. Allt för att glöden aldrig ska släckas igen.

Varför skriver jag detta? Jo, för att jag inte vill att du ska göra samma misstag som mig. Ta hand om dig själv och tryck inte undan saker. Agera direkt och prioritera dina hälsa.

Vem bestämmer, han själv eller machokulturen?

Över majoriteten av de självmord som årligen inträffar begås av killar och män i olika åldrar. 70% för att vara exakt. Förstår ni hur fruktansvärt illa och hemskt detta är?

Tänk om dessa människor istället hade fått möjligheten att växa upp och anpassa sitt liv utanför de riktlinjer som samhället bestämt. Tänk om dem hade vågat, orkat samt fått uppbackning av andra om att det inte är något fel att gå emot strömmen, och att det är helt acceptabelt så länge som dem mår bra och är sig själva. Tänk om vi kunde få dessa pojkar att förstå att det inte är något fel på att visa känslor, sårbarhet och osäkerhet utan att det faktiskt är helt jävla humant.

För det är precis vad det är. Det är helt jävla humant och nödvändigt att ibland behöva hjälp, prata känslor och att visa sig “svag”. Vi hamnar där allihop, oavsett kön, vad normen eller för den delan andra människor påstår. Att inte prata om känslor, mående eller våga be om hjälp stjälper bara en människa, sakta men effektivt och välkomnar en psykisk ohälsa, som i sin tur sedan öppnar upp risken till den suicid vi alla vill eliminera.

, tänk om de grabbar som vi redan förlorat, som vi är på väg att förlora eller som vi nästan förlorade kunde få ett liv utan machokulturen. Ett liv där dem alla istället blev uppbackande och uppmuntrade av andra och varandra om att våga gå emot strömmen och att dem blir medvetna att det är acceptabelt att visa känslor, sårbarhet och osäkerhet.

Just därför är det så viktigt att vi nu gör en förändring och aktivt tar ställning och hjälps åt för att nå reform. Killar måste sluta med att sluta sig och vara känslokalla människor och istället börja se sig själva som humana varelser och som våga öppna upp sig. För vi alla är trots allt människor. Gjorda av samma skrot och korn och vi är definitivt inga robotar.

Killar är humana. Skapta för att vara oss själva. Dem måste sluta upp med att plåga sig själva och istället börja tillägna mer tid åt individuellt välmående, stötta och vara goda förebilder gentemot varandra. Killar måste lära sig ta kontroll över sitt liv och ta sin hälsa på större allvar och visa vem det är som bestämmer. Han själv eller machokulturen?

Följden av stigmatiseringen. – Var sjätte timme slocknar två ögon.

“Under ett år har världen förlorat ungefär 1500 människor till följd av självmord.

Var sjätte timme förlorar en moder ett barn och en familj blir en person fattigare och istället en mardröm rikare, som aldrig kommer försvinna. Var sjätte timme förlorar världen en underbar varelse till följd av denna tragedi som den är så väl medveten om existerar och som människan behöver stöd och hjälp med för att ta sig ur.

Så varför ser världen ut som den gör? Varför håller den sig kvar vid stigmatiseringen istället för att släpp den helt, direkt? Varför vill världen vara del av människans dödsorsak? Världens människor ska inte behöva känna skam över sin psykiska hälsa eller att hen inte erbjuds stöd och hjälp från vården eller medmänniskor. Det skall vara en självklarhet.

Därför är det så tydligt att vi måste lägga i en högre växel nu så att vi snabbt kan minimera antal självmord och förändra synen på psykisk ohälsa. Det är allas skyldighet och vi gör det genom att hjälpas åt att ha en öppen och ärlig dialog om hur vi mår, så att vi tillsammans kan känna oss bekväma med att visa alla känslor och vår sårbarhet, så att vi tillsammans kan rädda liv. För det är inte meningen någon människa ska behöva må dåligt, känna sig ensam eller inte erbjudas hjälp. Vi är alla en del av varandra, vilket gör att vi måste lära oss stå upp för varandra och finnas där. Även när det kommer till saker som psykisk ohälsa och de vi känner oss obekväma med.

Så börja prata och hjälp människor som misstänks må dåligt psykiskt. Bättre att hi bryr oss för mycket än att inte bry oss alls och istället blunda för problemet som vi redan gjort för länge. Nu löser vi stigmat och öppnar upp allt som har med psykisk ohälsa att göra. Bort med skam, fördomar och självmord: Hur kommer du dra ditt strå till stacken?

Det drabbar inte mig.

Att man mår dåligt stundvis i sitt liv är inget onormalt, det hör till livet att gå igenom olika livskriser och att man ibland måste ta jobbiga beslut för att kunna må bra igen och gå vidare. Det är när man inte kan lägga livskriserna eller de besluten man tagit bakom sig eller att man möjligtvis inte har bearbetat det inträffade, som man börjar hamna ute djupt vatten. Dock är det oftast så att man inte märker av det själv för ens det är försent. vilket leder till att det läggs på mer och mer saker som man inte tar på allvar utan lever vidare livet och intalar sig själv att ens liv är helt perfekt och att man mår bra. 
Man skrattar lite lätt när man får höra av familjen, partner eller vänner att man borde ta kontakt med psykolog eller kurator för att bli kvitt det man omedvetet går att bär på. Ser ingen anledning till att göra detta då allt är bra enligt en själv. “Jag är inte psykiskt sjuk” eller “Vad skulle en psykolog kunna göra för mig, jag är inget för dom” kan vara några av tankarna som börjar snurra i huvudet och man låter allt vara och det man omedvetet gör då är att man sätter ett lock på . . . 
 
Det som jag precis har beskrivit här ovan är något som jag själv delvis har vart med om. Detta trots att jag både arbetat inom psykiatri i flera år och haft närstående som både mått psykiskt dåligt och andra som mått så pass dåligt och tragiskt nog inte finns i mitt liv längre. Så har jag ändå skrattat lite lätt åt att jag skulle vara psykiskt sjuk, utan sett det mer som faser i mitt liv som alla går igenom. Vilket inte är helt fel för så är det, man ska gå igenom jobbiga faser i sitt liv. Men den stora skillnaden är vi som individer, vissa klarar av att bearbeta på egen hand och har mer känslomässig kontroll på sig själv, och då menar jag absolut inte att dom är mer känslokalla än oss andra eller att vi som behöver hjälpen från sjukvården är svagare individer. Utan alla människor fungerar på olika sätt och klarar av olika mycket på fysiskt och psykiskt.
Jag vill säga att jag är rätt mentalt stark och en känslofull kille som inte har några problem med att visa dom sidorna. Men alla kommer till en viss gräns då det inte går längre och man är beredd på att ge upp allt. Orken tar slut och känslan av att känna sig oförstådd infinner sig.
 
För mig var den utlösande faktorn en separation från min förra partner, som för stunden kom som en chock för mig. Vid det ögonblicket vändes hela mitt liv upp och ner och jag så fort jag blev ensam så bröt jag ihop. Började hyperventilera, kippade efter andan och kände att jag inte orkade leva mer.
Det var ändå tack vare min dåvarande partner som jag lyckades ringa 112 och en ambulans kom och körde in mig till psykakuten.
Det var där min hjälp började och jag slussades vidare till den psykiatriska mottagning jag idag går på regelbundet. Mottagningen har i sin tur hjälpt mig med att dels bearbeta separationen, men också hittat andra underliggande orsaker till varför jag reagerade så starkt på separationen. Vilket har dels med delar av min barndom och ungdomsår, tidigare förhållanden och brist på att lita på andra människor att göra. Separationen var helt enkelt bara den utlösande faktorn och mitt rop på hjälp.
 
Jag har idag fått en helt annan syn på allt som har med psykiatrin och göra och rekommenderar starkt att man tar den hjälpen. Den har hjälp mig mycket redan och är idag tacksam för att jag tog hjälpen för utan den så hade jag idag inte funnits kvar i denna värld.

Psykisk ohälsa kan drabba alla när som helst i livet och är inget man behöver känna skam över, våga prata och söka hjälp, oavsett hur rädd och orolig man än är, för det finns verkligen ingenting att vara rädd för. Genom att man själv vågar söka hjälp och prata om det öppet så hjälps vi åt att bryta tabun kring den psykiska ohälsan som faktiskt existerar i vår värld och denna tabu får inte finnas. För trots att vi för stunden är lite svagare mentalt innebär inte det att vi är mindre människor mer mindre värde utan att vi istället kommer komma tillbaka igen ännu starkare och ännu klokare. Men du som tänker “det drabbar inte mig”  låt det flyga ut ur huvudet på dig, för det kan faktiskt hända precis just dig när som helst i livet och det ända man kan göra för att undvika det är att prata om det, ta emot hjälpen och acceptera att det kommer ta tid men att allt har ett slut. 

 
DU ÄR ALDRIG ENSAM! 
 
Stäng meny