Varje Fredag gästas bloggen av antingen en mer eller mindre känd person i en intervju. Som jag fått möjligheten att göra. Inläggen släpps Fredagar 06.00.

26. Fredagsintervju: Marcus Tallberg. ”Psykisk ohälsa är svårt att pinpointa till något specifikt. Det är så brett.”.

Vem är du? Berätta gärna lite om dig själv.

– Du skulle lika gärna kunna ställa en fråga om kvantfysik. Men det enkla svaret är: Marcus Tallberg – entreprenör, författare, förläggare och föreläsare. Jag är 30 år och har två hundar som jag har delad vårdnad om med mitt ex. De heter Max (12) och Malva (4) och är gatuhundar från Irland. Jag anses väl vara ganska charmig, smart och rolig men genom att säga detta kan jag även framstå som arrogant. Jag låter oftast hårdare än vad jag är och jag blir väldigt sällan kränkt, men lättirriterad. Särskilt när det kommer till fördomsfulla personer.

2017 startade jag Tallbergs Förlag, ett mediahus som fungerar som en plattform för minoritetsgrupper. Vi vill skapa förebilder och lyfta röster som inte alltid får den plats de förtjänar. Vi jobbar framförallt mycket med HBTQ och psykisk ohälsa. Det känns mycket meningsfullt att få arbeta med detta men kan också ibland kännas som en stor utmaning. Vi bygger fortfarande upp företaget så några stora förtjänster gör vi inte än, men vi ser med tillförsikt på framtiden eftersom vi vet att vårt arbete är viktigt.

Vad tänker du främst när du hör ordet psykisk ohälsa?

– Psykisk ohälsa är svårt att pinpointa till något specifikt. Det är så brett. Det täcker in SÅ mycket. När jag pratar om psykisk ohälsa i mina föreläsningar är det mer fokuserat på minoritetsstress, missbruk samt min egen depression och ångest. Det förekommer förstås i mina böcker i olika former också. Där kan jag utforska annan form av psykisk ohälsa.

Har du själv någon psykisk ohälsa? Om ja, vilka svårigheter ger den dig i din vardag?

– Jag gick in i väggen 2013 och efter det har depression hållit mig sällskap och ångestattacker har varit återkommande. Vilket jag förmodligen kommer leva med ganska länge. Tar jag mina antidepp, följer mina rutiner, sysselsätter mig och tar mina promenader så blir det oftast inga problem. Däremot kan det hända att jag får en grav ångestattack som gör att jag förblir orörlig, liggandes i fosterställning i min säng, omfamnande mina hundar och bara vill ge upp allt. Men tack och lov har jag en så fin umgängeskrets där jag kan vara öppen med detta och jag vet att de förstår. Nu var det, peppar peppar, tack och lov väldigt längesen en sån attack kom. Oftast händer det i samband med en stor stress i mitt liv.

Vad tror du är den främsta orsaken till att folk inte vågar söka sig till psykiatrin?

– Jag kan inte svara för alla andra, men jag vågade inte söka dit för att jag inte ville visa mig svag. För mig var det ett tecken på att jag inte räckte till, att jag var dålig. Jag var tillsammans med en person som trots att jag hade berättat att jag gick till psykolog och har behandlat det på olika sätt under flera år ÄNDÅ tyckte att det var pinsamt att gå till en psykolog. Han intalade sig själv att “han behöver inte hjälp” och “går jag till en psykolog kommer du använda det som ett argument att lämna mig, för då är jag sjuk i huvudet”. Och så är det såklart inte! Det går inte att hjälpa någon som inte tror på att den behöver eller vill bli hjälpt.

Det var inte förrän en av mina närmaste vänner “kom ut” med sin depression och berättade om hennes behandling att jag vågade söka mig dit. Sen är det svårt att be om hjälp. Vi lär oss tidigt att “jag kan själv” och det kan vara farligt.

Vad skulle du vilja andra människor visste om psykisk ohälsa?

– Det kan också vara farligt om det inte tas på allvar. Våga ställa frågor men framförallt lyssna. Och gärna lyssna innan du kan se eventuella signaler. All psykisk ohälsa syns inte. Ett leende kan vara en mask. Jag har själv burit den i flera, flera år. 

Vad skulle du säga en närstående kan göra för att vara ett bra stöd?

– Att söka hjälp kan vara väldigt påfrestande. Nu finns det många bra alternativ till vårdcentralen men det kan ändå vara jobbigt att ta första steget. Var en stöttepelare, försök att motivera professionell hjälp.

Ha tålamod och lyssna. Du behöver inte komma med smarta råd utan ibland kan det vara skönt att bara få prata av sig. Avdramatisera det inför andra. Du ska förstås ta den psykiska ohälsan på allvar som sagt MEN det är inget man ska skämmas för. Läs på så kan du svara på andras frågor.

Vilka är dina tre främsta steg till någon som mår dåligt?

1. Va öppen med det och försök våga vara så ärlig som du bara kan. Jag själv har försökt visa min psykolog “hur duktig jag är” och att jag minsann har lyckats med det ena eller det andra. Men det skadar bara i längden. Då får jag inte den hjälp jag faktiskt behöver.

2. Motionera. Jag vet, jag vet, det låter kliché och känner du mig vet du att jag inte är den som springer till ett gym. Men det behöver inte vara så avancerat. Ta en promenad. För mig faller det naturligt då jag har hundar, men jag har även börjat boxa med en kompis. Det är faktiskt ett fantastiskt sätt att träna. Även om jag har haft ångestattack precis innan så har det lättat under träningen. Alla aggressioner försvinner och du tränar hela kroppen. Dessutom är det svårare att ställa in om du tränar med någon annan.

3. Gör dig av med näringsiglar, det vill säga personer som bara tar din energi och aldrig ger dig något tillbaka. Personer som gör att du får dåligt samvete istället för pepp. Omge dig istället mer personer som ger dig positiv energi, glädje, skratt och jag lovar dig att det kommer vara lättare. 

Med ett fjärde tips, eller tillägg, vill jag säga att olika tips fungerar på olika människor. Vi behöver redskap för att ta oss igenom vissa saker. Dessa redskap är unika för dig och det kan vara grundläggande att du söker professionell hjälp för att få tillgång till dessa. Små enkla tips är tillexempel att ha egentid, sätt telefonen på “stör ej” under vissa tider – jag till exempel svarar inte i telefon innan klockan 10 – och påminn dig själv att göra dina rutiner som att till exempel äta.

Om du fick möjligheten att gå tillbaka i tiden och träffa 15-åriga Marcus och ge ett råd, vad skulle det vara?

– Den frågan är så svår för mig. Jag skulle kunna säga mycket: drick inte lika mycket, vänta med att ha sex, du behöver inte bevisa för någon vem du är, du duger precis som du är, gör si, gör så. Jag provade alla överlevnadssituationer jag kom på, både bra som katastrofala, men jag skulle inte ha kunnat ta till mig något råd i det tillståndet jag var då. I slutändan så kan vi inte vrida tillbaka klockan och ändra vårt förflutna. Vi kan bara lära oss av det. Jag bär mina ärr med stolthet. Jag har gått igenom alla dessa hinder som har fallit i min väg och jag har kommit ut på andra sidan starkare. Jag hade inte vetat lika mycket som jag vet nu om jag inte hade erfaret det. Jag hade inte kunnat hjälpa andra på samma sätt. Jag hade inte ens varit på samma ställe i mitt liv om jag inte hade gått igenom allt det där jobbiga. Däremot kan jag ge råd till andra 15-åringar, vilket jag redan gör. Jag får ofta mail från ungdomar som känner sig vilsna. Nu nyligen hjälpte jag en 19-åring igenom hans komma-ut-process. Det är en fin känsla att kunna vara ett stöd i det.

Något annat du vill förmedla?

– Köp mina böcker. Haha. Nej, jag skojar!

Allvarligt, den du är räcker mer än väl. Du behöver inte låtsas vara någon annan för att de runt omkring dig ska acceptera och älska dig. Jämför dig inte med andra. Vi alla klarar av olika saker, olika mycket press och stress. Jag själv har tänkt “men klarar jag av det kan väl du klara av det” vilket så förstås inte är fallet. Efter att jag blev mer öppen med mitt välmående har jag känt mig mer trygg med mina vänner. Jag behöver inte längre komma med en vit lögn när jag har en ångestattack och inte orkar komma på besök och bara genom att prata om det har det blivit lättare och lättare att handskas med dem. 

25. Fredagsintervjun med Julia Hansson. – “När jag tänker psykisk ohälsa, så ser jag en snabbrepris av mitt liv i huvudet”.

Vem är du? Berätta gärna lite om dig själv.

– Julia Hansson heter jag, 26 år och jag jobbar som Dansare, Koreograf och inom Tv. Just nu Casting Agent på Mastiff för Tv4 programmet Flirty Dancing. Jag är från lilla staden Uddevalla men flyttade till Stockholm 2012 för att satsa på dansen. Har utbildat mig här i Stockholm på DiAmbra Dance Education och även vidareutbildat mig i Los Angeles. 

Aktuell just nu från Talang 2019 tillsammans med min pojkvän Nino Hellman. Vi jobbar tillsammans som streetdance duon Nino&Julia. 

Vad är det första du tänker på när du hör psykisk ohälsa?

– När jag tänker psykisk ohälsa så ser jag en snabbrepris av mitt liv i huvudet. En flashback i en film med hundra snabba bilder men sen försvinner det. Jag vet att psykisk ohälsa är något jag kämpat med så länge jag kan minnas men inte varit något jag direkt jobbat med. . . På riktigt. Min psykiska ohälsa och jag har inte riktigt lärt känna varandra.

– Psykisk ohälsa är för mig något jag tycker är viktigt att prata om.

Har du egna erfarenheter av psykisk ohälsa? Om ja, kan du berätta lite mer specifikt om dom?

– Jag har alltid haft problem med min självkänsla och självförtroende. Vilket har resulterat i ätstörningar, panikattacker, ångest, utmattning och depression i mitt liv. Under min gymnasietid mådde jag mycket dåligt och fick ”måbra” piller för att kunna gå till skolan. Jag har gått och fått professionell hjälp men aldrig riktigt hittat rätt. Ibland känner jag mig ostoppbar och ibland kommer jag inte upp ur sängen. 

Hur ser öppenheten ut inom din familj. Upplever du den öppen eller mer tabubelagd?

– Vi är väldigt öppna i vår familj och man kan prata om allt. Däremot är det jag som alltid haft problem med att ta upp ämnet eller berätta hur jag mår. Så det är jag själv som tabubelägger det när det handlar om mig. Än idag måste vänner och pojkvän dra det ur mig. Jag tror det är för att jag jag själv inte accepterat till 100% hur det egentligen står till.

Vad tror du är nyckeln till att människor skall våga öppna upp om hur dom mår psykiskt?

– Jag tror det är det som jag är mindre bra på. Att våga prata om det. Våga ta hjälp. Vi måste hjälpas åt. Fråga varandra om hur man mår. Tänker på Frickys låt: ”Dom frågar hur det går inte hur jag mår”. – Jag tänker på detta ofta och är därför noga med att fråga hur andra mår före hur allt går.  

Vilka är dina tre främsta tips för hur man tar sig igenom en tung period?

– Det är lätt att gräva ner sig och bara sova hela dagarna. Viktigt att komma upp ur sängen. Hålla sig aktiv!  Jag försöker träna, lägga ifrån mig mobilen, skapa projekt, träffa kompisar eller hitta på något kul. Bara en promenad utomhus gör gott. Sen brukar jag kolla på serien vänner. Man kan inte låta bli att skratta. 

Vilken är din största inspirationskälla?

– Min största inspirationskälla är min pojkvän Nino.
Kan låta töntigt men han är verkligen min bästa vän och inspirerar mig dagligen. Aldrig mött någon så omtänksam, stark, talangfull och samtidigt ha båda fötterna på jorden. Han går verkligen sin egen väg utan att påverkas utav vad andra ska tycka. Han använder det istället som bränsle och fortsätter vara Kreativ. Han är fantastisk och stöttar mig genom allt. Min största idol.

Vad tror du är nyckeln till att komma åt sin egen inre lycka?

– Att lära känna sig själv och älska HELA sig själv. Bli sin bästa vän. Då är man ostoppbar. Jag tror världen hade blivit en mycket härligare plats då.

Om du fick möjligheten att gå tillbaka och träffa 15-åriga Julia och ge ett tips på vägen. Vad skulle det vara?

– Skulle säga till henne att hon är fin som hon är och att hon ska tro på sig själv. Allt kommer att bli bra! Oroa dig inte för saker som kanske inte ens kommer inträffa. Bortkastad energi och tid..
Sen skulle jag be henne plugga lite mer också.

Något annat du vill förmedla?

– Boken självkänsla nu av Mia Törnblom är något ALLA oavsett ålder borde läsa/lyssna på. Extremt lärorik, motiverande och något man verkligen kan relatera till! – En personlig livscoach.

24. Fredagsintervju: Kristofer Greczula. – “Det ledde in mig i en depression”.

Vem är du? Berätta gärna lite kortfattat om dig själv.

– Jag är artist och låtskrivare. Jag har spelat i band i hela mitt liv, men är nu soloartist som jag startade 2017. Jag har släppt 3 låtar än så länge. Haft en Sverige turné med 18 stopp under Januari och  Aldrig Ensam Show under Februari.

Har du någon erfarenhet kring psykisk ohälsa?

– Yes! När jag gick på gymnasiet mådde jag riktigt dåligt! Jag fick väldigt mycket finnar och detta sänkte mitt självförtroende till botten. Det ledde in mig i en depression. För att hantera alla tankar och känslor började skriva om det eftersom det var för jobbigt och prata om då.

Det var då jag skrev You’re Not Alone som idag är Aldrig Ensams officiella låt, har över 8 miljoner streams på Spotify, har räddat liv, folk har tatuerat in texten och har gett mig en guldskiva. Länk

Dina tre främsta tips till att må bättre och orka fortsätta kämpa?

1. Försök och tänk att det bara är tillfälligt. Det är en dålig dag, inte ett dåligt liv.

2. Prata med någon! Vem som helst.

3. Gör saker som gör DIG lycklig. Skit i alla andra vad dem tycker och tänker.

Vad tror du är orsaken till den stigmatisering samhället har idag är?

– Oj. Stor fråga.

Jag tror det beror på massor av olika anledningar. Vi är ju ganska många människor idag på jorden så det blir ju hård konkurrens oavsett yrkesval. Men givetvis spelar sociala medier in och t.ex: skolans press på unga elever. Jag tror även “machokulturen”påverkar. Vilken jag hatar.

Anser anser du att det är viktigt att ha en öppen dialog när det kommer till vårt psykiska mående? Om ja, varför?

– Det tycker jag absolut, men självklart är det alltid individens beslut. Dock tycker jag detta ska pratas mer om i skolan och tidig ålder. Här har föräldrar stort ansvar tycker jag!

Om du fick en chans att ge ditt 15 åriga jag ett tips såhär i efterhand. Vad skulle det vara?

– Livet är inte riktigt nu. Tänk långsiktigt. Nu ska du lägga grunden för människan du vill bli. Gör så mycket du bara kan och orkar. HA KUL!!

 

23. Fredagsintervju: Karin Almström. – “Jag kontaktade psykjouren den dagen, ni kan förstå hur det kändes”.

Vem är du? Berätta gärna lite kortfattat om dig själv.

– Jag heter Karin och är 46 år. Jag bor i ett parhus i en förort till Stockholm tillsammans med min man, våra två barn och två hundar. Jag är egenföretagare och jobbar bland annat som programledare, fotograf, reporter & redigerare.

Har du någon erfarenhet kring psykisk ohälsa?

– Jag fick ångest redan som liten, tyvärr förstod jag inte riktigt vad det var förrän jag var ca 28 år och såg en broschyr om panikångest när jag satt i ett väntrum hos en läkare. Innan dess trodde jag bara att jag var lite extra skör.

Jag mådde verkligen så dåligt under många år. Nästan så att jag inte vill tänka tillbaka på de åren. Inte många visste hur jag mådde, jag vågade inte berätta, som om det var en skam. Så på ytan var jag en STARK, sportig, positiv och sprallig tjej, jag körde på som om inget hänt.

Har du haft stöd av sjukvården? Om, ja hur har stödet fungerat.

Jag har genom åren både fått bra och dålig vård. När jag var 18 år fick jag min första panikångestattack (det visste jag dock inte då). Jag skulle nog säga att det var då mitt helvete började. Jag hade precis slutat gymnasiet och livet skulle precis börja!

Första gången det hände mig var på mitt jobb. Från ingenstans fick jag sådan fruktansvärd hjärtklappning – kunde knappt andas. Jag åkte direkt till sjukhuset och de gjorde EKG. Det var inget fel på mitt hjärta och jag skickades hem.

Detta hände flera gånger det året, jag var där ca fem gånger och gjorde EKG. Det hände även när jag tränade hockey.

– Ok, inget fel på mitt hjärta.

Vid det här laget hade jag blivit väldigt rädd och orolig, när skulle det hända igen, skulle jag dö då? Tänk om jag är ensam? Varför händer detta. Ingen berättade för mig att detta kunde vara panikångest. Kanske visste de inte. Jag blev i alla fall skickad till en sjukgymnast.

VARFÖR? – Ja, det vet inte jag heller.

Jag mådde så dålig, blev bara sämre och sämre, räddare och räddare. Jag började att hoppa över saker jag älskat, jag kunde inte sova, vaknade ofta med hjärtklappning. Jag hade ofta svårt att få luft, yrsel, stressyn. Jag somnade ofta fram mot 4-5 tiden och så skulle jag upp ca 8 tiden. Jag var också väldigt plikttrogen så missade aldrig jobbet. Men jag blev allt tröttare, sa till slut upp mig från jobbet.

Började hitta egna lösningar – att FLY! Jag bytte jobb & bostäder. När det inte räckte bytte jag städer, pojkvänner och vänner. Så höll det på. Jag mådde bra upp till tre månader på en ny plats. Sen var jag tvungen att göra en förändring igen. Jag kunde inte stanna någonstans.

Jag hade hunnit bli 28 år, jag var jag tillbaka i Stockholm. Jag hade precis träffat min nuvarande man, han bodde i Stockholm, så jag bestämde mig för att flytta hem igen. Jag fick, tack vare en vän, komma på en arbetsintervju. Den gick bra, jag fick jobbet! Det var också denna vän som var min första räddande ängel, jag vet faktiskt inte om hon vet det. Hon heter Yvette och jobbar inom samma yrke som jag gör. Hon förtjänar att nämnas i denna text.

– Yvette, du var verkligen en räddande ängel för mig, det har jag nog aldrig sagt. TACK.

Du lyssnade på mig, gav mig råd. Du såg även till att boka en tid hos en läkare du kände till – det var början på vägen tillbaka.

Det var då jag fick veta att jag led av panikångest. Jag fick genomgå en stor läkarundersökning. Tillfälligt mådde jag bättre. Men för alla er som har panikångest – det fungerar bara ett tag! Jag hittade snabbt andra saker att vara rädd för. Men nu hade jag i alla fall fått ett namn på min oro och ångest. Synd att det tog 10 år!!!!

Jag hann gifta mig, köpa hus och få mitt första barn, eller egentligen, bli gravid. Det var helt underbart att vara gravid men samtidigt väldigt jobbigt när min kropp förändrades. Jag blev till slut sjukskriven. Jag längtade till denna lilla bäbis skulle komma ut och att jag skulle få tillbaka min kropp.

Och ja, hon kom så klart! Men inget blev bättre – bara sämre. Inget var som jag hade tänkt. Jag fick inte sova, kunde inte amma, fick ge tillskott, blev rädd för allt, ville inte att någon skulle hålla i min dotter, jag blev överbeskyddande och jag blev till slut LIVRÄDD!!!

Tre månader efter förlossningen bestämde jag mig för att gå ut, utanför huset, utan min dotter. Så blev det. Jag och min bästis åkte till Kista centrum. När vi väl skulle äta slår det slint i hjärnan, jag kan inte se. Jag får ännu mer panik och till slut måste vi skynda oss ner till bilen, Det blir ingen mat, vi åker istället och sätter oss på en klippa intill Mälaren. Där sitter vi länge.

Jag kontaktade psykjouren den dagen, ni kan förstå hur det känns.

– Är jag typ dum i huvudet??? Psykjouren!!!

Idag vet jag bättre.
Det är en helt vanlig plats utan knäppisar. Det är helt vanliga människor som behöver hjälp, ett sjukhus för vårt mentala. Det tog bara två veckor så fick jag börja gå till en psykolog. KBT – det bästa som finns mot min panikångest. Tyvärr slutade min KBT psykolog innan jag var klar, så jag fick inte gå klart. Men jag kom i alla fall upp över ytan och jag fick fortsätta prata med en vanlig psykolog.

Jag måste också nämna en tjej i min mammagrupp, hon blev en viktig del i mitt liv. Johanna, du tog alltid hand om mig. Dag ut och dag in. Du var alltid med mig och du kunde, i alla fall till viss del, förstå hur jag mådde utan att jag berättade. Jag vet faktiskt inte vad jag skulle gjort utan dig. Nu tror ni kanske att alla mina nära runt om mig är elaka och dumma – NEJ, det är de inte, jag berättade inte hur jag mådde. Och jag är VÄLDIGT bra på att dölja. Med facit i handen skulle jag så klart inte varit tyst.

Något år senare hittade min man en annons i tidningen. Dom skulle göra en undersökning om man kunde bota panikångest via datagrupper istället för riktiga fysiska möten. Jag bad min läkare att godkänna mig. Efter många långa timmar på Karolinska institutet tillsammans med en överläkare i psykiatri blev jag godkänd för att delta i undersökningen. Det var även då jag fick min ”diagnos”, panikångest med lite hypokondri! Denna undersökningen/kursen var väldigt bra. Det var som dag och natt mellan första och sista kursveckan. Vi höll på i 10 veckor. Och eftersom det var en undersökning fick jag komma tillbaka på möten med överläkaren några gånger till. Jag blev “FRISK” efter ca ett halvår. Eller blev jag det?

– Ja, till viss del.

Har man mått så dåligt som jag har gjort tar det tid, man har upp och nedgångar. Jag går fortfarande till en KBT psykolog två gånger i månaden. Hon hjälper mig att inte trilla ner. Skillnaden i dag och för fem år sedan är att mina dalar inte blir lika djupa och de stannar inte kvar lika länge. Jag går även till en naprapat som masserar och ger akupressur. Detta gör jag 1-2 ggr i månaden. Skönt för stressade muskler. Eftersom det är allt för krångligt att få hjälp via sjukvården har jag tagit beslutet att sköta mig själv. Det kostar att betala psykolog och naprapat men för mig finns inget annat alternativ. Leva gott eller må piss. Jag får helt enkelt hoppa över andra saker.

Vad är dina tre främsta tips till att må bättre och orka fortsätta kämpa?

1. Långa raska promenader, minst 45 minuter, varje dag.

2. Ta professionell hjälp av KBT och om du behöver ta medicin, rådgör med din läkare. Jag har själv aldrig tagit medicin, kanske borde jag gjort det när jag mådde som sämst.

3. Börja äta bra mat, gärna antiinflammatorisk. En fungerande tarmflora är viktig för psyket. Läs gärna någon bok om detta ämne så blir det lättare att motivera sig att äta på detta sett.

– Träna mindfullness. Orkar du, träna löpning, det är bra för hjärnan.
Jag skulle rekommendera att läsa boken “Hjärnstark” den berättar väldigt bra varför motion är bra mot ångest, panikångest och depressioner.

Vad motiverar dig till att fortsätta kämpa när du hamnar i ett bakslag?

Jag är väldigt levnadsglad! Älskar livet! För mig är det min styrka även när jag mår dåligt. Jag säger till mig själv att snart går det över. Jag har även skrivit en “dikt” eller snarare en text, där första halva är skriven när jag mår dåligt och andra halva när jag mår bra. Det är bra att läsa när man är nere. Jag vet att ljuset snart är där. Tar ibland bara några timmar!

Anser du att det är viktigt att prata om psykisk ohälsa? Motivera gärna varför.

Snälla samhället! Vi måste ta hand om alla ungdomar som mår dåligt, vi måste börja direkt i skolan. Ha det som ett ämne. Ju mer vi vet, ju bättre kommer vi att må. Jag är säker på att jag skulle mått bättre långt tidigare om jag fått rätt hjälp redan när jag var 18 år. Tyvärr fanns inte den hjälpen då. Nu vet vi hur vi kan hjälpa, så varför finns det inte redan ett ämne i skolan? Mår du redan dåligt ta kontakt med KBT-psykolog DIREKT – du behöver hjälp.

Något annat allmänt du vill förmedla?

Det är inte alltid lätt att behålla vänner när man mår dåligt. Man beter sig inte alltid så trevligt när man till exempel inte hör av sig eller inte orkar träffas. Så har det varit för mig genom åren, till och från. Men kom ihåg, DE som står kvar när du kommit upp till ytan igen – ta han dom de. De är dina RIKTIGA VÄNNER! Ni vet vilka ni är.

Jag vill också tacka mina tre ÄNGLAR, ni som har funnits där för mig, ni som fortfarande finns här. Jag är er evigt tacksam. Yvette, Johanna och Linda. Love you!

22. Fredagsintervju: Kristian Kaspersen. ”Jag drack alkohol för att tillfälligt befria skammen”.

Vem är du? Berätta gärna lite kortfattat om dig själv.

– Jag heter Kristian Kaspersen och jag är artist/låtskrivare/musikpedagog. Spenderade barndomen i en liten by i södra Dalarna, bosatt i Stockholm sedan 20 år. Pappa till en 3,5-åring.

Har du någon erfarenhet kring psykisk ohälsa?

– Under barndomen bröt jag väldigt mycket mot de normer som fanns gällande hur man skulle vara som kille. Länge stod jag på mig med att våga vara mig själv och följa mina impulser men när högstadiet närmade sig försökte jag ändra på mig för att undvika att bli mobbad. Jag bar på mycket rädsla och kände mycket skam över mig själv.

 – När jag kom ut som bög som 20-åring och i större utsträckning kunde välja min egen väg hoppades jag väl att allt skulle bli bra men jag brottades med mycket skam gällande min sexualitet och smärtan från barndomen kom upp till ytan. Jag drack alkohol för att tillfälligt befria skammen men nästa dag var det ännu värre.

Har du haft stöd av sjukvården? Om, ja hur har stödet fungerat.

När jag upprepade gånger fick så svår panikångest att jag trodde att jag skulle dö kontaktade jag slutligen HBT-hälsan. Först fick jag en psykolog som det fungerade väldigt bra med och jag kände mig förstådd. När hon slutade efter en kort tid fick jag byta terapeut och tyvärr fungerade det inte lika bra. Den nya var rak och tuff på ett sätt som gjorde mig osäker. Men i efterhand kan jag ändå se att han hjälpte mig att våga saker och kontinuiteten i våra träffar gjorde att jag visste att det fanns andrum för mig.
Jag är väldigt tacksam över att jag fick hjälp så snabbt och att det fanns (och fortfarande finns) en mottagning för HBTQ-personer. Även om vi som grupp fått fler rättigheter och det på många håll blivit lättare att leva som bög/flata/bi/trans/queer så bär många av oss på djupa sår. Saker som måste få bearbetas.

Vad är dina tre främsta tips till att må bättre och orka fortsätta kämpa?

 – För mig har har mitt låtskrivande alltid varit en viktig del i mitt mående. Ända sedan jag var barn har jag kunnat uttrycka mig i text och musik och där har jag kunnat skapa något av min smärta, min vrede och min glädje. I mitt artisteri har jag också, med hjälp av andra, kunnat uttrycka mig i bild och musikvideos. Det har varit en befriande process.
  1. Jag vill uppmuntra alla som mår dåligt att söka efter ett sätt att uttrycka sig: text, bild, musik… Det ska inte handla om att prestera utan om att ha en kanal där du kan ge uttryck för ditt inre.
  2. Mina vänner har varit väldigt viktiga för mig. I tider av kris har jag blivit allt bättre på att rikta mig utåt. Tala med en riktig vän. De vill finnas där för dig. Ibland kan/vill man inte prata om allt men man kanske behöver sällskap för att inte gå in i destruktivt tänkande/beteende. Sov över.

– Något som också funkar bra för mig är att träna. Regelbundet. Hårt. Det frigör endorfiner och du sover bättre och blir befriad från att vara så mycket uppe huvudet. Jag har dock aldrig själv lidit av långvarig psykisk ohälsa, men har precis som många andra gått igenom jobba perioder och tider av kris.

Vad motiverar dig till att fortsätta kämpa när du hamnar i ett bakslag?

– När jag hamnar i ett bakslag påminner jag mig själv om att saker och ting tar tid… jag kan inte snabb-processa mig igenom det hur mycket jag än önskar att det gick. Jag försöker göra det som för mig framåt; att skapa, att träna och att omge mig med fina vänner. Det kan vara svårt att vara kreativ när jag mår som sämst och det är okej, jag försöker inte att forcera det.

– Att plöja ett gäng avsnitt av sin favoritserie (RuPaul’s Drag Race eller Game of Thrones för mig) är en skön escape som inte ska underskattas.

– Uttjatat men sant: En dag i taget. Gör kloka val.

Varför tror du att det råder en stigmatisering kring psykisk ohälsa?

– Det finns många stigman kring psykisk ohälsa. Jag tror det beror på att man inte vill verka svag. Man vill klara sig själv. Inte minst bland män är den föreställningen stark.

– Att ta ansvar för sitt mående genom att söka hjälp är allt annat än svagt! Att våga tala om det som gör ont/är svårt är ett tecken på styrka. Skam är en sådan förgörande känsla: motarbeta den. Sätt ljuset på den. Du förtjänar att må bra.

Anser du att det är viktigt att prata om psykisk ohälsa?

– En av mina närmaste vänner tog sitt liv för åtta månader sedan efter att ha kämpat med spelmissbruk, depressioner och panikångest i närmare 10-års tid. Det var först någon månad innan han avslutade sitt liv som han sökte hjälp och jag tror att han var för trött då. Han orkade inte. Det var också strax innan dess som jag fick veta hur illa ställt det var. Jag önskar så mycket att han sökt hjälp tidigare. Kanske hade allt sett annorlunda ut. En bra terapeut, behandling för spelmissbruket, kanske medicinering för att lyfta honom ur en kemisk obalans… det får vi aldrig veta.

Något annat allmänt du vill förmedla?

– Det finns hjälp att få. Det kan ta lite tid men vi lever på många sätt i ett bra land. Sök hjälp.

– Jag tycker det är fruktansvärt med all reklam för spelbolag och alla kändisar som medverkar. Spelmissbruk är lika allvarligt som alkohol/drogmissbruk och det är många som ödelägger sina liv. Vissa tar sitt liv.

Bojkotta. Ifrågasätt.

21. Fredagsintervju: Cherry Wilder. – “Lev ditt bästa liv.”

Vem är du? Berätta gärna lite om dig själv.

– Mitt namn är Peter och jag bor och arbetar i den härliga staden Göteborg. Mina dagar fylls av schampo, saxat och färg då jag arbetar heltid som frisör. Mina helger och vissa veckodags kvällar fylls av Glitter, smink, peruker och klackar när jag arbetar som Dragshow artist under namnet Cherry Wilder.

Vad är det första som kommer upp i huvudet när du hör psykisk ohälsa?

– Jag tänker nog på självskapade beteende så som ätstörningar eller att skära sig för att känna något. jag har flera människor i min närhet som har kämpat med olika typer av psykisk ohälsa i olika former och har med åren insett att det är oerhört vanligt.

Hur har Cherry Wilder påverkat ditt liv psykiskt?

– Ända sedan jag börja med min DRAG karriär för 6 år sedan så har Cherry funnits i mina tankar mer eller mindre dygnet runt haha men absolut på ett bra vis. Detta är ju teater för mig, vilket betyder att jag får ut så otroligt mycket kreativitet av att skapa kläder,hår, makeup och olika shower. Dessutom gör jag smink tutorials och VLOGGAR på youtube så man kan följa med på mina äventyr.

Känner du dig mer bekväm i dig som drag?

– Det går inte att säga riktigt så…. däremot känner jag att jag kan komma undan med mer saker när jag är i karaktär. Jag känner mej väldigt bekväm som Cherry både på scenen och när man är mingel värdinna och träffar folk OCH jag känner mig alltid bekväm som mig själv när jag inte är i karaktär som Cherry. det har tagit några år men jag tycker faktiskt om mig själv.

Skulle du säga att du idag jämfört med innan Cherry kom in i livet mår mentalt bättre?

– Jag mår absolut bättre nu än vad jag gjorde förr, men jag tror inte att det har så mycket med Cherry att göra. Jag har ett dagtids arbete som jag älskar, jag har en fantastisk pojkvän som alltid finns där OCH jag har en underbar liten hund som jag älskar.

Vad Cherry har givit mig är ett kreativt “outlet” så på så vis kan man säkert säga att jag mår bättre.

Vad var responsen från utomstående och dina föräldrar?

– Enbart positiv faktiskt. jag har inte hört ett dåligt ord ifrån någon i min omgivning. . . Vare sig familj eller vänner.

Vad skulle ditt främsta råd vara till någon som sitter där ute och drömmer om att leva ut sina drömmar som drag men inte riktigt vågar?

– Don´t Dream it, Be it!!

Jag vill inte rapa upp massa “fortune cookie” citat men du har faktiskt bara ett liv (vad vi vet) och jag tycker att man är skyldig sig själv att leva sitt bästa liv. Försök att ignorera vad andra tycker och tänker och gör exakt det du själv vill göra(utan att skada andra). Gör det som får dig att må bra och tar dig framåt.

Om du fick möjligheten att träffa ditt 10-åriga jag, vad skulle du säga till honom?

– Åh herregud. . .  Peter. . . Du duger exakt som du är. Ta det lugnt och försök inte imponera på någon annan än dig själv. Du kommer att gå igenom en del tuffa perioder men det kommer att lösa sig. Håll fast vid familj och vänner så kommer allt att bli bara bra.

Slutligen, dina tre bästa tips för att må bra?

1. Lev ditt bästa liv.

2. Lyssna inte på skitsnack, avundsjuka och missunnsamhet.

3. Gör det nu. . . Inte sedan.

Stäng meny