Varje Fredag gästas bloggen av antingen en mer eller mindre känd person i en intervju. Som jag fått möjligheten att göra. Inläggen släpps Fredagar 06.00.

Fredagsintervju med Alex Araya.

Vem är du? Berätta gärna lite kort om dig själv.

– Mitt namn är Alex Araya. Jag är dansare och artist . Lever tillsammans med Robin Larsson och har tre hundar. Kommer från en liten stad som heter Kiruna, men bor numera i Vallentuna. Är halvsvensk och halvt chilenare.

Hur mår du idag?

– Just idag har jag ont i kroppen, nackspärr och försöker ta dagen som den kommer.

Vart skulle du säga gränsen går på vad som psykisk hälsa respektive ohälsa?

– Jag tror att gränsen är när man mått sämre en längre stund och det inte längre är någonting man själv kan påverka, utan situationen bara är sådan.

När kände du att det var killar du attraherades av och när kom du ut för första gången?

– Skulle 20-åriga Alex svarade så skulle han säga att han började dras sig till killar vi 16-års ålder.
Men Alex idag skulle säga att han alltid varit attraherad av killar. Däremot kom jag inte ut för ens när jag var 17 år för första gången. Men då var det bara mina vänner som fick veta.

Var det svårt dig själv att acceptera att din sexuella läggning?

– Ja, jag trodde bara det var en fas i mitt liv, vilket nog skapade ett förtryck mot dessa känslor. Delvis för medvetenheten kring hur synen på homosexualiteten i Kiruna såg ut, att det inte ansågs vara normalt men också för att jag själv hade bilden av vad en “normal” sexuell läggning var. Världen ansågs vara hetero normativ. Därav gjorde jag allt jag kunde för att försöka vara och agera straight,men insåg senare att det bara var att ge med sig. Något jag idag är väldigt tacksam för.

Hur vart reaktionerna från din familj?

– Blandade. Majoriteten hade inga problem alls med det. Sen handlade det om att de övriga personer som hade problem med min sexuella läggning, grundade det på deras religiösa bakgrund.

Men idag har dem lärt sig acceptera allt.

Har du känt att din sexuella läggning varit ett hinder för dig i något sammanhang?

– Aldrig. Mer tvärtom i sånt fall!

Det har hjälpt mig att må bättre, öppna upp mer och gjort mig till en bättre människa, samt gett mig mer möjligheter än vad jag tror jag hade fått om jag var straight.

Vad skulle du säga till en person som går omkring och mår dåligt för att hen vill komma ut, men inte vågar?

– Var sann emot dig själv. Det är det allra viktigaste. Men också att vara trogen sitt hjärta.

Oavsett vad som händer så mår man aldrig bra av att inte få möjlighet att visa upp sitt äkta jag till dem man älskar mest. Med det sagt ska man också komma ihåg att när man väljer att ”komma ut” så kommer man in i en community där alla har förståelse. Ens familj expanderar mer än komprimeras.

– Något jag har lärt mig i vuxen ålder är att man väljer sin egna familj.

Kastar någon elaka kommentarer eller är elak gentemot dig, så älskar dem inte dig på det sättet du behöver bli älskad på.

Du engagerar dig mycket och arbetar hårt för ungdomars-hälsa. Vad är det som specifikt motiverar dig till att göra detta?

– När jag började som pedagog så ville jag skapa ett ställe som jag valt kalla för ”safe heaven”.
vilket betyder att oavsett vad som pågår i deras liv och vad som en händer, så är mina klasser med mig alltid en säker plats och ett hem, där dem får välja att antingen ta med sig bagaget in på klassen, eller ställa det utanför för att kunna koppla av tänka på något annat.

Detta är något som jag förklarar tydligt för mina elever tillsammans med vikten i att vi måste respektera varandra. För man vet aldrig vad en annan går igenom.

Alla i mitt klassrum är lika mycket värda. Ingen är mer värld. Vi är alla en familj. Det är det som motiverar mig till att gå till jobbet och för att fortsätta kämpa mot barn och ungdomars hälsa.

Sist men inte minst, Anser du att Pride-festivalen behövs?
Om ja, varför?

– Ja. Det är i allmänhet en mycket viktig händelse. Vi lever fortfarande inte i ett jämställt samhälle.

Anledningen till varför Pride finns och startades är just för det förtrycket samhället hade och har. Upproren som uppkom på Stonewall i New York på slutet av 60-talet, var på grund av hur illa vi blev behandlade som en community. Dem demonstrerade för att detta inte skulle ske igen. Detta är något som vi bör ha i minnet och som vi idag också bör hitta tillbaka till igen.

Jag har under många år själv sagt att Pride-festivalen borde vara mer en marsch med politiska budskap som gynnar samhället. Det finns få av detta i paraden idag men det behövas definitivt mer.

Fredagsintervju: Thor Rutgersson.

Vem är du?

Jag heter Thor Rutgersson och är typ, ungefär, litegrann författare och frilansskribent. Jag skriver på mina egna böcker och varvar det med uppdrag – som att skriva rapporter, studiematerial och informationsmaterial för organisationer och företag. Jag jobbar också 30 % som pressansvarig för Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar. Jag fick min första panikångestattack i december 2006 och har diagnoserna panikångestsyndrom, agorafobi, atypisk autism och ADHD. Och kanske några andra som jag inte kommer ihåg nu. När jag var tonåring hade jag anorexi och senare också bulimi.

Har du haft stöd av sjukvården?

Jag har gått väldigt mycket i terapi. Jag tycker om att prata om mig själv, men det är oklart hur mycket det har hjälpt. Mina nya diagnoser, atypisk autism och ADHD, kan kanske hjälpa på ett annat sätt – alltså att jag kan anpassa mitt liv snarare än att söka efter en lösning som ska förändra mig. Jag har också fått en hel del olika mediciner, genom åren. Olika typer av antidepressiva. Ingen av dem har hjälpt mot panikångest.

Vad är dina tre främsta tips till att må bättre och orka fortsätta kämpa?

Jag tror att lycka är små ögonblick. Lycka är guldstänk på en grå målarduk. Precis som sorg och smärta är stänk av svart, på samma duk. Jag tror alltså inte att vi kan uppnå och bibehålla konstant lycka. Det gäller att se och stanna i de där guldstänken, så länge vi kan. Det är en nyckel till att må bättre.

Kanske är det samma sak med psykisk hälsa. Idén om att vi ska nå ett välbefinnande och stanna där är potentiellt skadlig. Vi måste nog inse att livet är en hel del lidande. För vissa är det kanske också svårare än andra. Livet är svårare än för andra. Men det gäller ändå att hitta saker, stunder och människor som gör livet värt att leva. Som gör att vi orkar med det svåra och smärtsamma.

Slutligen tror jag att det är viktigt att förstå att vi är individer i ett system. Mycket av det som orsakar problem är strukturellt. Individens ansvar är att göra så gott hen kan för att må bra och vara bra för andra. Men stress, press, ideal och normer formar världen runt oss och begränsar vårt handlingsutrymme. Bättre psykisk hälsa är därför också ett gemensamt ansvar – kopplat till att forma och skapa ett bättre samhälle.

Vad motiverar dig till att fortsätta kämpa när du hamnar i ett bakslag?

Jag sa till mig själv för länge sedan att så länge jag är nyfiken så vill jag fortsätta – leva, försöka och kämpa. Jag tror det är bra att odla den där nyfikenheten. På livet. På möjligheter. På andra människor. Att fokusera på saker som kan ge andra intryck. Att försöka leva utanför det egna huvudet, så mycket som möjligt. Jag brukar också tänka att ingenting är konstant. Jag har levt tillräckligt länge för att veta att både jobbiga stunder och härliga stunder passerar och tar slut. Om en hänger i och gör så gott en kan så kommer det till slut något nytt. Samtidigt finns det en del vi kan göra för att förändra våra förutsättningar – men det är lätt att hamna i en fälla där en lägger skam och skuld på sig själv. Ibland är det processer inuti som måste ha sin gång. Förr eller senare kommer det kännas bättre, igen.

Varför tror du att det råder en stigmatisering kring psykisk ohälsa?

Därför att det är skamlig och skämmigt att visa sig svag. Men jag tycker att det är starkt att öppna sig, berätta och kommunicera kring psykisk ohälsa.

Anser du att det är viktigt att prata om psykisk ohälsa?

Ja. Psykisk ohälsa är idag den vanligaste orsaken till sjukskrivningar i Sverige. Om vi inte pratar om det kommer det heller inte att förändras.

Fredagsintervju: Therese Lindgren.

Vem är du? Berätta gärna lite om dig själv.

Mitt namn är Therese Lindgren. Jag är en tjej som är alldeles för ambitiös för mitt eget bästa, som väljer en hemmakväll i soffan med mina hundar och min kille framför något annat alla dagar i veckan. Jag jobbar med att skapa underhållning på Youtube och att driva Indy Beauty, mitt veganska skönhetsmärke.

När var första gången skulle du säga som du personligen kom i kontakt med psykisk ohälsa? 

Första gången jag sökte vård med anledning av min psykiska ohälsa var 2012, när jag var 25 år och precis börjat uppleva panikattacker, men första gången jag ”kom i kontakt med psykisk ohälsa” var nog i 15-årsåldern när det var bråkigt hemma inför en stundande skilsmässa. Att det var sådär bråkigt hemma i kombination med att jag var i en jobbig ålder och osäker på mig själv ledde till mycket ångest. Även om jag där och då inte förstod att det var just ångest jag kände.

Hur mår du idag?

Jag mår bra! Jag är så jäkla lycklig över att mina panikattacker som jag levt med sedan 2012 kommer mer och mer sällan, och att jag inte befinner mig i någon depression. Däremot upplever jag en hel del ångest i perioder, men har kommit att acceptera ångesten som en del av mig. Jag tror att jag alltid kommer att ha mer ångest än andra, det viktiga är att jag hittar verktygen att hålla den i schack eller vad man säger. Ångesten får finnas, men inte ta över.

Om du ser tillbaka på livet och sedan jämför med livet du lever idag med panikångest, vad skulle du då själv säga är skillnaden?

Jag lider fortfarande av panikångest, men däremot har jag med tiden fått verktyg som lärt mig hantera den bättre. Så jag skulle framförallt säga att erfarenheten och terapi gett mig verktyg att hantera panikattacker.

Skulle du säga att du blivit en starkare människa idag jämfört med tidigare om du tittar tillbaka på dig själv och din förmåga att hantera attackerna?

Mitt självförtroende har absolut stärkts, i takt med att jag utmanat min panikångest.

Den öppenhet du haft kring ditt psykiska mående, skulle du säga att den haft en positiv betydande roll för ditt egna tillfrisknande? 

Jag skulle säga att öppenheten varit avgörande för min del. Det måste ju inte nödvändigtvis vara så för alla, men för mig har det varit otroligt befriande att kunna prata om om mitt och få bekräftelse på att jag inte är ensam. Men det har också varit nästintill terapeutiskt för mig att få sätta ord på mina känslor. När man gör det tvingas man liksom tänka på sin situation ur ett större perspektiv, och för mig har det varit nyttigt.

Vad är dina tre främsta tips på egenvård när man drabbats av en psykisk sjukdom? 

Jag har absolut noll erfarenhet när det kommer till psykiska sjukdomar som schizofreni, bipolär sjukdom eller psykoser av olika slag, så jag är inte i position att ge tips till drabbade. Vad jag har erfarenhet av är utmattningssyndrom, ångest och paniksyndrom, och tips på egenvård till personer som är drabbade av något liknande är spendera tid med djur (som verkligen är läkande på flera sätt!), att försöka få tid att lägga på något man finner lustfyllt och sätta ord på sina känslor. Vill eller kan man inte prata med någon kan man åtminstone försöka skriva ner sina känslor, eller tala in dem som en minnesanteckning i telefonen. Det känns konstigt till en början, men det är nyttigt att sätta ord på känslor.

Vad är dina främsta tips till någon som vill vara ett bra stöd? 

Mitt främsta tips till någon som vill vara ett bra stöd är att läsa på. Oavsett om det handlar om att personen har en diagnos eller generellt nedstämd. Att läsa på ger dig en mycket större förståelse för din anhöriga och vad denne går igenom, det finns oändligt med tips på hur man kan förhålla sig beroende på vad personen går igenom.

Om du fick möjligheten att träffa 13-åriga Therese, vad skulle du säga henne? 

Just 13-åriga Therese hade jag velat fortsatte vara ett barn. Jag hade, precis som de allra flesta tjejer, bråttom att bli vuxen vilket var synd. Man ska vara vuxen så himla länge, så jag hade försökt få mig själv att fortsätta vara barn. När man är 13 behöver man inte ha pojkvän, förlora oskulden, testa alkohol och cigaretter eller bestämma sig för vem man ska vara och vad man ska jobba med. Låt allt det där komma senare.

Vad har du för ambitioner och mål nu framöver, när det kommer till ditt psykiska mående? 

Jag går just nu en KBT-behandling för att jobba på min oro. Jag har märkt att jag har tendenser till tvångstankar som jag behöver hjälp att få bukt med nu när de fortfarande är i sin linda. Så mitt mål är att fullfölja behandlingen och därefter börja jobba på min flygrädsla.

Varför anser du att vi bör prata om vårt psykiska mående? 

Jag anser inte att varenda person behöver prata om sitt psykiska mående om man inte vill. Är man inte intresserad av att dela med sig behöver man inte, men generellt ligger den nuvarande stigmatiseringen oss alla i fatet oavsett om vi personligen är drabbade eller inte.

Therese Lindgren.

Fredagsintervju: Joakim Kvist.

Vem är du? Berätta gärna lite kortfattat om dig själv.

Jag heter Joakim Kvist, är 35 år och bor i Stockholm. Jag jobbar inom media och är även en influencer, mest verksam på Youtube och Instagram under namnet “HejaInternet” sedan snart 7 år tillbaka.

Har du någon erfarenhet kring psykisk ohälsa?

Oja! Jag började tyvärr må dåligt väldigt tidigt i livet. Redan när jag var 10 år gammal hände saker i min familj som gjorde att jag började må dåligt. Jag kämpade med depression och ångest under större delen av tonårstiden. På den tiden pratade man inte om psykisk ohälsa och jag gick och höll det inom mig i många år. Egentligen ända tills jag blev vuxen.

Har du haft stöd av sjukvården? Om, ja hur har stödet fungerat.

Jag försökte söka hjälp via den öppna allmänpsykiatrin när jag gick på gymnasiet men det fungerade inte alls bra. Jag hamnade tyvärr hos personer som jag inte alls klickade med och kände förtroende för. Förtroende för den man pratar med är superviktigt!

Vad är dina tre främsta tips till att må bättre och orka fortsätta kämpa?

1. Få ur dig det! Vare sig om det är att skriva, eller i bästa fall, prata om det så är det jätteviktigt att du inte går och bär på det. Till slut blir det för mycket och för tungt.

2. Lev livet dag för dag, eller till och med en timme eller minut i taget. Försök att inte tänka för mycket på varken på det förflutna eller framtiden om du är mitt i en ångestperiod.

3. Inse att du är värd att må bättre!

Vad motiverar dig till att fortsätta kämpa när du hamnar i ett bakslag?

Vetskapen att det blir bättre. Det är jättesvårt att tänka så i stunden om jag har en ångestattack, men jag har levt med det så pass länge nu att jag vet att det släpper efter ett tag. När det känns lite lättare är det också lättare att försöka ändra tankemönster och fortsätta att jobba med sig själv. Det tar tid men man gör framsteg hela tiden. Jag brukar belöna mig själv när jag gör framsteg, hur små de än är!

Varför tror du att det råder en stigmatisering kring psykisk ohälsa?

Jag tror att det beror på att många som inte har egen erfarenhet av psykisk ohälsa bara ser det som gnäll, lathet osv och det har gjort att folk som mår dåligt har svårt att prata om det. Man har så stor press på sig i dagens samhälle att allt ska vara perfekt, och vem är egentligen det??

Anser du att det är viktigt att prata om psykisk ohälsa? Motivera gärna varför.

Otroligt viktigt! Många studier visar på ett ökat dåligt mående hos människor och då måste vi också prata mer om det för att göra livet lättare för de som drabbas. Acceptansen och förståelsen måste öka! Jag är jätteglad att jag fick möjligheten att vara med i tv-serien “Mitt perfekta liv” som går på SVT och SVT Play just nu. Där får man följa mig och tre andra influencers när vi sitter i gruppterapisamtal tillsammans med en psykoterapeut. Av responsen att döma så verkar den ha träffat rätt; både hos personer som själva lider av psykisk ohälsa men också andra som har fått en större förståelse. Det känns bra och viktigt!

Fredagsintervju: Atilla Yoldas.

Vem är du? Berätta gärna lite kortfattat om dig själv.

Jag heter Atilla Yoldas, är 26 år och arbetar som reporter och krönikör på Expressen. Jag är uppvuxen i Norrköping och bor nu i Stockholm.

Har du någon erfarenhet kring psykisk ohälsa?

Jag har haft problem med ångest från och till så länge jag kan minnas, men för några år sedan hamnade jag i en situation där det blev riktigt jobbigt och outhärdligt. Jag la mig med ångest på kvällarna och vaknade med symptomen på morgnarna. Det tog lång tid innan jag tog mina symptom på allvar och gav upp den machodrivna tanken om att jag skulle ”vara tuff” och härda mig igenom ångesten på egen hand – till slut sträckte jag ut en hand och sökte jag hjälp.

Vad är dina tre främsta tips till att må bättre och orka fortsätta kämpa?

1. Ta alltid ditt mående på allvar och undvik att fly från eller dränka dina känslor. Ditt välmående är viktigare än allt det där praktiska runtomkring.

2. Skäms inte. Du kan inte rå för att du inte mår bra och väldigt många gör det i olika skeden i sina liv. Var stolt över att du tar hand om dig själv och att du strävar efter att må bättre.

3. Sträck ut en hand. Hör av dig till någon som du litar på och sök hjälp. Något som har hjälpt mig, och många andra, är att prata öppet om sin psykiska ohälsa och få professionell hjälp.

Varför tror du att det råder en stigmatisering kring psykisk ohälsa?

Jag tror att många, särskilt killar och män, ser psykisk ohälsa som en synonym för ”svaghet” och således inte vill identifieras med den. Jag tror också att det beror på seglivade myter och okunskap, det är tydligt när det gäller exempelvis depression och självmord att ett hårt samtalsklimat och medföljande fördomar påverkar de som drabbas. För varje person som träder fram och berättar om sina erfarenheter och informerar om psykisk ohälsa motverkas denna stigmatisering.

Hur var du som tonårsgrabb? Hade du lätt att visa känslor och sårbarhet? Eller var du en typisk machokille som kan placera sig i den machokultur som vi idag försöker avskaffa?

På många sätt var jag en stereotyp. Som tonåring ville jag passa in och anpassade mig efter de typiska machokillarna. Jag kunde vara stökig, högljudd och kaxig – men samtidigt var jag oerhört känslig, osäker och otrygg. Jag lekte tuff i skolan och grät på mitt rum. Jag levde med en konstant inre konflikt och skam för att jag ofta gick in i den där machorollen av rädsla att ”avslöjas” som personen jag egentligen var. Det tog flera år innan jag kände mig trygg nog att bryta mig loss från machokulturen och ifrågasätta den.

Anser du att det är viktigt att prata om machokulturen? Motivera gärna varför.

Det är enormt viktigt att prata om machokulturen och dess negativa konsekvenser och det glädjer mig att fler killar och män börjar göra det. Vi måste bli fler. Just när det gäller psykisk ohälsa är machokulturens konsekvenser tydliga. Män är mindre benägna att söka hjälp och överrepresenterade i självmordsstatistiken. Enligt forskare och experter på maskulinitetsfrågor beror det till stor del på hur vi påverkas av de traditionella maskulinitetsnormerna – machokulturen. När vi får lära oss att vara tuffa, hårda, lösa våra egna problem och aldrig visa svaghet får vi också lära oss att inte berätta när vi mår dåligt, inte söka hjälp och lida i tystnad. Det måste få ett slut.

Om du fick gå tillbaka i tiden och ge ditt 15-åriga ” jag” ett råd. Vad skulle det vara?

Jag skulle råda 15-åriga Atilla att försöka se sig själv ur ett större perspektiv och rannsaka sig för att kunna syna mansrollen. Jag hade mått så mycket bättre om jag hade slutat spela den där förlegade rollen och börjat vara mig själv istället.

Fredagsintervju: Andreas Neuman.

Vem är du? Berätta gärna lite om dig själv.

Jag är en lättsam och positiv människa med massa omtänksamhet. Jag är en Stolt och tacksam 35-åring med en massa humor och ödmjukhet. Ensamstående små barns pappa till min son Melker på 8 år. Har väl på ett vis jag med fått tagit del utav konsten att vara människa. Det är inte så lätt alla gånger. Men dom gångerna man får till det är det ju fantastiskt.

Personligen vet jag en del om dig sedan tidigare och vad vad du varit med om för scenarion. Men för dem som inte har lika stor koll så fick du vid 23 års ålder vara med om något som vi båda nog är överens om skulle blivit din död men som du likt ett mirakel överlevde.

Kan du berätta vad det var som hände?

Det var en arbetsdag som gick mindre bra. En riktigt skitdag på jobbet. Jag vart levande begravd i en het massa och brände sönder mig från bröstet och neråt. Mina vitala delar klarade sig men mitt vänstra underben vart så sönderbränt så jag behövde amputera det för att överleva.

Resultatet vart 5 veckor i respirator, där jag låg och svävade mellan liv och död. Sammanlagt ett halvår på intensiven och flera år utav rehabilitering.

Hur påverkade händelsen ditt liv efteråt?

Olyckan påverkade mig på många vis. Både psykiskt och fysiskt. Samt hela livsstilen vart förändrad. Det är en stor förändring 

Känner du att följderna av olyckan skapat hinder för dig?

Dom hinder som uppkommer är det oftast jag själv som skapar, mina begränsningar sitter oftast i huvudet. Dock är kapaciteten i dagsläget begränsad och jag lever med kroniska smärtor så jag får hela tiden försöka förhålla mig till det. Jag önskar att jag hade mer ork men som läget är får jag hela tiden överväga vad jag ska lägga min kapacitet på.

Nu har det gått ett par år sedan olyckan och utåt sätt ser det ut som du återfunnit lycka, välmående, styrkan och glädjen till livet igen. Men har det funnits perioder under de senare åren som du känt att du hellre skulle vilja dö än leva?

Jag har haft riktigt tunga perioder under resans gång där till och med självmord har varit aktuellt. Tack och lov så fanns aldrig modet att agera.

Dom 5 första åren efter olyckan var det till största del mörkt och hopplöst där destruktiviteten höll mig i ett järngrepp. Men som det så klyschigt sägs – Efter regn kommer solsken.

Efter den tunga och långa uppförsbacken började det plana ut och sedan vart det tillochmed lite nedförsbacke. Någonting jag lärt mig är att be om hjälp. Det finns mycket bra och professionell hjälp att få och den ska vi ta vara på. Det är en styrka att be om hjälp och våga lyfta problemen.

Vad har fått dig att fortsätta?

Det som har gjort att jag har fortsatt att kämpa var mycket att jag fick ett barn och vart pappa upp i allt elände. Meningen med livet kom tillbaka och jag fick börja känna på villkorslös kärlek och kände att jag behövdes finnas kvar i livet för att jag var viktig för mitt barn. Med resans gång så lärde jag mig att uppskatta allt det härliga i livet och njuta utav det.

Vad får dig att generellt orka med dagar som är jobbigare än andra?

Det som har generellt får mig att orka med dom lite extra jobbiga dagarna är väl åter igen att jag har försöker fokusera på det positiva. Jag har små krav på tillvaron för att jag ska vara nöjd. Jag har lärt mig uppskatta dom små ljusglimtarna i livet. När man legat i en sjukhussäng 150 dagar och ätit sjukhusmat så är man ganska tacksam att kunna äta hemlagad mat med familjen och få sova i sin egen säng.

Du tränar dessutom mycket och är just nu även aktuell som en av Sveriges största och främsta paraidrottare i tävlingsprogrammet vinnarskallar som går i TV4 på Tisdagar.
Vad har hockeyn egentligen betytt för dig?

Träning och hockeyn har varit jättevärdefull för mig. Träningen för mig är bästa medicinen, både fysiskt och psykiskt. Hockeyn har gett mig värdefulla perspektiv och chansen att få möjligheten att avdramatisera allt elände. Vi kan skämta med varandra på ett härligt vis. Humor är jätteviktigt för mig, det underlättar livet och allt elände som kommer däremellan.

Har den påverkat ditt välmående och är en av anledningar till att du idag fortfarande finns i liv?

Den har absolut påverkat mig på det viset att för varje gång jag tränar mår jag bättre, så jag vill verkligen slå ett slag för träning.

Kan du se din olycka som något positivt?

Det positiva med olyckan är att jag tar vara på livet och det härliga som det kan innehålla. Värderar och prioriterar sunt och vet att det här med döden bara är en tidsfråga. Om det är om 3 timmar eller om 30 år, det vet jag inte, därför tar jag vara på dagarna.

Du verkar vara en otroligt mentalt stark och allmänt positiv kille som har förmågan att vända mycket motgångar och negativitet till framgång och positivitet. Stämmer det och i så fall, hur gör du?

Tack för det, det värmer.
Jag får kämpa hårt hela tiden och det blir som en drivkraft. Det smakar alltid lite extra gott när man fått kämpat för saker, det är nog dom flesta överens om. Återigen så är det det positiva tänket som är ett vinnande koncept.

Vad är dina främsta tips till att fortsätta med att vakna upp om mornarna?

Mina främsta tips är att vi ska skatta oss lyckliga till att vi får nya dagar, alla får inte det. Det är en stor gåva att få ta del utav livet. Tacka och ta emot och njut av det man tycker om.

Något annat allmänt du slutligen vill förmedla innan vi avslutar?

Jag får väl först och främst tacka så hemskt mycket för att jag fick delta och stort tack till dig som lyfter dessa viktiga ämnen.  Ett par slutord får väl bli att vi är våran egen producent här i livet. Det blir så som vi skapar det, ta ansvar och gör någonting bra utifrån dina förutsättningar och be om hjälp om det behövs. Våga prata och var snäll emot dig själv.

Stäng meny