Varje Fredag gästas bloggen av antingen en mer eller mindre känd person i en intervju. Som jag fått möjligheten att göra. Inläggen släpps Fredagar 06.00.

Fredagsintervju: Joakim Kvist.

Vem är du? Berätta gärna lite kortfattat om dig själv.

Jag heter Joakim Kvist, är 35 år och bor i Stockholm. Jag jobbar inom media och är även en influencer, mest verksam på Youtube och Instagram under namnet “HejaInternet” sedan snart 7 år tillbaka.

Har du någon erfarenhet kring psykisk ohälsa?

Oja! Jag började tyvärr må dåligt väldigt tidigt i livet. Redan när jag var 10 år gammal hände saker i min familj som gjorde att jag började må dåligt. Jag kämpade med depression och ångest under större delen av tonårstiden. På den tiden pratade man inte om psykisk ohälsa och jag gick och höll det inom mig i många år. Egentligen ända tills jag blev vuxen.

Har du haft stöd av sjukvården? Om, ja hur har stödet fungerat.

Jag försökte söka hjälp via den öppna allmänpsykiatrin när jag gick på gymnasiet men det fungerade inte alls bra. Jag hamnade tyvärr hos personer som jag inte alls klickade med och kände förtroende för. Förtroende för den man pratar med är superviktigt!

Vad är dina tre främsta tips till att må bättre och orka fortsätta kämpa?

1. Få ur dig det! Vare sig om det är att skriva, eller i bästa fall, prata om det så är det jätteviktigt att du inte går och bär på det. Till slut blir det för mycket och för tungt.

2. Lev livet dag för dag, eller till och med en timme eller minut i taget. Försök att inte tänka för mycket på varken på det förflutna eller framtiden om du är mitt i en ångestperiod.

3. Inse att du är värd att må bättre!

Vad motiverar dig till att fortsätta kämpa när du hamnar i ett bakslag?

Vetskapen att det blir bättre. Det är jättesvårt att tänka så i stunden om jag har en ångestattack, men jag har levt med det så pass länge nu att jag vet att det släpper efter ett tag. När det känns lite lättare är det också lättare att försöka ändra tankemönster och fortsätta att jobba med sig själv. Det tar tid men man gör framsteg hela tiden. Jag brukar belöna mig själv när jag gör framsteg, hur små de än är!

Varför tror du att det råder en stigmatisering kring psykisk ohälsa?

Jag tror att det beror på att många som inte har egen erfarenhet av psykisk ohälsa bara ser det som gnäll, lathet osv och det har gjort att folk som mår dåligt har svårt att prata om det. Man har så stor press på sig i dagens samhälle att allt ska vara perfekt, och vem är egentligen det??

Anser du att det är viktigt att prata om psykisk ohälsa? Motivera gärna varför.

Otroligt viktigt! Många studier visar på ett ökat dåligt mående hos människor och då måste vi också prata mer om det för att göra livet lättare för de som drabbas. Acceptansen och förståelsen måste öka! Jag är jätteglad att jag fick möjligheten att vara med i tv-serien “Mitt perfekta liv” som går på SVT och SVT Play just nu. Där får man följa mig och tre andra influencers när vi sitter i gruppterapisamtal tillsammans med en psykoterapeut. Av responsen att döma så verkar den ha träffat rätt; både hos personer som själva lider av psykisk ohälsa men också andra som har fått en större förståelse. Det känns bra och viktigt!

Fredagsintervju: Atilla Yoldas.

Vem är du? Berätta gärna lite kortfattat om dig själv.

Jag heter Atilla Yoldas, är 26 år och arbetar som reporter och krönikör på Expressen. Jag är uppvuxen i Norrköping och bor nu i Stockholm.

Har du någon erfarenhet kring psykisk ohälsa?

Jag har haft problem med ångest från och till så länge jag kan minnas, men för några år sedan hamnade jag i en situation där det blev riktigt jobbigt och outhärdligt. Jag la mig med ångest på kvällarna och vaknade med symptomen på morgnarna. Det tog lång tid innan jag tog mina symptom på allvar och gav upp den machodrivna tanken om att jag skulle ”vara tuff” och härda mig igenom ångesten på egen hand – till slut sträckte jag ut en hand och sökte jag hjälp.

Vad är dina tre främsta tips till att må bättre och orka fortsätta kämpa?

1. Ta alltid ditt mående på allvar och undvik att fly från eller dränka dina känslor. Ditt välmående är viktigare än allt det där praktiska runtomkring.

2. Skäms inte. Du kan inte rå för att du inte mår bra och väldigt många gör det i olika skeden i sina liv. Var stolt över att du tar hand om dig själv och att du strävar efter att må bättre.

3. Sträck ut en hand. Hör av dig till någon som du litar på och sök hjälp. Något som har hjälpt mig, och många andra, är att prata öppet om sin psykiska ohälsa och få professionell hjälp.

Varför tror du att det råder en stigmatisering kring psykisk ohälsa?

Jag tror att många, särskilt killar och män, ser psykisk ohälsa som en synonym för ”svaghet” och således inte vill identifieras med den. Jag tror också att det beror på seglivade myter och okunskap, det är tydligt när det gäller exempelvis depression och självmord att ett hårt samtalsklimat och medföljande fördomar påverkar de som drabbas. För varje person som träder fram och berättar om sina erfarenheter och informerar om psykisk ohälsa motverkas denna stigmatisering.

Hur var du som tonårsgrabb? Hade du lätt att visa känslor och sårbarhet? Eller var du en typisk machokille som kan placera sig i den machokultur som vi idag försöker avskaffa?

På många sätt var jag en stereotyp. Som tonåring ville jag passa in och anpassade mig efter de typiska machokillarna. Jag kunde vara stökig, högljudd och kaxig – men samtidigt var jag oerhört känslig, osäker och otrygg. Jag lekte tuff i skolan och grät på mitt rum. Jag levde med en konstant inre konflikt och skam för att jag ofta gick in i den där machorollen av rädsla att ”avslöjas” som personen jag egentligen var. Det tog flera år innan jag kände mig trygg nog att bryta mig loss från machokulturen och ifrågasätta den.

Anser du att det är viktigt att prata om machokulturen? Motivera gärna varför.

Det är enormt viktigt att prata om machokulturen och dess negativa konsekvenser och det glädjer mig att fler killar och män börjar göra det. Vi måste bli fler. Just när det gäller psykisk ohälsa är machokulturens konsekvenser tydliga. Män är mindre benägna att söka hjälp och överrepresenterade i självmordsstatistiken. Enligt forskare och experter på maskulinitetsfrågor beror det till stor del på hur vi påverkas av de traditionella maskulinitetsnormerna – machokulturen. När vi får lära oss att vara tuffa, hårda, lösa våra egna problem och aldrig visa svaghet får vi också lära oss att inte berätta när vi mår dåligt, inte söka hjälp och lida i tystnad. Det måste få ett slut.

Om du fick gå tillbaka i tiden och ge ditt 15-åriga ” jag” ett råd. Vad skulle det vara?

Jag skulle råda 15-åriga Atilla att försöka se sig själv ur ett större perspektiv och rannsaka sig för att kunna syna mansrollen. Jag hade mått så mycket bättre om jag hade slutat spela den där förlegade rollen och börjat vara mig själv istället.

Fredagsintervju: Andreas Neuman.

Vem är du? Berätta gärna lite om dig själv.

Jag är en lättsam och positiv människa med massa omtänksamhet. Jag är en Stolt och tacksam 35-åring med en massa humor och ödmjukhet. Ensamstående små barns pappa till min son Melker på 8 år. Har väl på ett vis jag med fått tagit del utav konsten att vara människa. Det är inte så lätt alla gånger. Men dom gångerna man får till det är det ju fantastiskt.

Personligen vet jag en del om dig sedan tidigare och vad vad du varit med om för scenarion. Men för dem som inte har lika stor koll så fick du vid 23 års ålder vara med om något som vi båda nog är överens om skulle blivit din död men som du likt ett mirakel överlevde.

Kan du berätta vad det var som hände?

Det var en arbetsdag som gick mindre bra. En riktigt skitdag på jobbet. Jag vart levande begravd i en het massa och brände sönder mig från bröstet och neråt. Mina vitala delar klarade sig men mitt vänstra underben vart så sönderbränt så jag behövde amputera det för att överleva.

Resultatet vart 5 veckor i respirator, där jag låg och svävade mellan liv och död. Sammanlagt ett halvår på intensiven och flera år utav rehabilitering.

Hur påverkade händelsen ditt liv efteråt?

Olyckan påverkade mig på många vis. Både psykiskt och fysiskt. Samt hela livsstilen vart förändrad. Det är en stor förändring 

Känner du att följderna av olyckan skapat hinder för dig?

Dom hinder som uppkommer är det oftast jag själv som skapar, mina begränsningar sitter oftast i huvudet. Dock är kapaciteten i dagsläget begränsad och jag lever med kroniska smärtor så jag får hela tiden försöka förhålla mig till det. Jag önskar att jag hade mer ork men som läget är får jag hela tiden överväga vad jag ska lägga min kapacitet på.

Nu har det gått ett par år sedan olyckan och utåt sätt ser det ut som du återfunnit lycka, välmående, styrkan och glädjen till livet igen. Men har det funnits perioder under de senare åren som du känt att du hellre skulle vilja dö än leva?

Jag har haft riktigt tunga perioder under resans gång där till och med självmord har varit aktuellt. Tack och lov så fanns aldrig modet att agera.

Dom 5 första åren efter olyckan var det till största del mörkt och hopplöst där destruktiviteten höll mig i ett järngrepp. Men som det så klyschigt sägs – Efter regn kommer solsken.

Efter den tunga och långa uppförsbacken började det plana ut och sedan vart det tillochmed lite nedförsbacke. Någonting jag lärt mig är att be om hjälp. Det finns mycket bra och professionell hjälp att få och den ska vi ta vara på. Det är en styrka att be om hjälp och våga lyfta problemen.

Vad har fått dig att fortsätta?

Det som har gjort att jag har fortsatt att kämpa var mycket att jag fick ett barn och vart pappa upp i allt elände. Meningen med livet kom tillbaka och jag fick börja känna på villkorslös kärlek och kände att jag behövdes finnas kvar i livet för att jag var viktig för mitt barn. Med resans gång så lärde jag mig att uppskatta allt det härliga i livet och njuta utav det.

Vad får dig att generellt orka med dagar som är jobbigare än andra?

Det som har generellt får mig att orka med dom lite extra jobbiga dagarna är väl åter igen att jag har försöker fokusera på det positiva. Jag har små krav på tillvaron för att jag ska vara nöjd. Jag har lärt mig uppskatta dom små ljusglimtarna i livet. När man legat i en sjukhussäng 150 dagar och ätit sjukhusmat så är man ganska tacksam att kunna äta hemlagad mat med familjen och få sova i sin egen säng.

Du tränar dessutom mycket och är just nu även aktuell som en av Sveriges största och främsta paraidrottare i tävlingsprogrammet vinnarskallar som går i TV4 på Tisdagar.
Vad har hockeyn egentligen betytt för dig?

Träning och hockeyn har varit jättevärdefull för mig. Träningen för mig är bästa medicinen, både fysiskt och psykiskt. Hockeyn har gett mig värdefulla perspektiv och chansen att få möjligheten att avdramatisera allt elände. Vi kan skämta med varandra på ett härligt vis. Humor är jätteviktigt för mig, det underlättar livet och allt elände som kommer däremellan.

Har den påverkat ditt välmående och är en av anledningar till att du idag fortfarande finns i liv?

Den har absolut påverkat mig på det viset att för varje gång jag tränar mår jag bättre, så jag vill verkligen slå ett slag för träning.

Kan du se din olycka som något positivt?

Det positiva med olyckan är att jag tar vara på livet och det härliga som det kan innehålla. Värderar och prioriterar sunt och vet att det här med döden bara är en tidsfråga. Om det är om 3 timmar eller om 30 år, det vet jag inte, därför tar jag vara på dagarna.

Du verkar vara en otroligt mentalt stark och allmänt positiv kille som har förmågan att vända mycket motgångar och negativitet till framgång och positivitet. Stämmer det och i så fall, hur gör du?

Tack för det, det värmer.
Jag får kämpa hårt hela tiden och det blir som en drivkraft. Det smakar alltid lite extra gott när man fått kämpat för saker, det är nog dom flesta överens om. Återigen så är det det positiva tänket som är ett vinnande koncept.

Vad är dina främsta tips till att fortsätta med att vakna upp om mornarna?

Mina främsta tips är att vi ska skatta oss lyckliga till att vi får nya dagar, alla får inte det. Det är en stor gåva att få ta del utav livet. Tacka och ta emot och njut av det man tycker om.

Något annat allmänt du slutligen vill förmedla innan vi avslutar?

Jag får väl först och främst tacka så hemskt mycket för att jag fick delta och stort tack till dig som lyfter dessa viktiga ämnen.  Ett par slutord får väl bli att vi är våran egen producent här i livet. Det blir så som vi skapar det, ta ansvar och gör någonting bra utifrån dina förutsättningar och be om hjälp om det behövs. Våga prata och var snäll emot dig själv.

Fredagsintervju: Anna Sahlene

Vem är du? Berätta gärna lite kortfattat om dig själv. 

Jag heter Anna. Jag är en sprudlande, optimistisk, tänkande, känslig, högenergisk, musikalisk, humoristisk empat som inte kan leva utan musik. Jag är mamma till två fantastiska barn och gift med en fantastisk man.

Har du någon erfarenhet kring psykisk ohälsa?

Min pappa är bipolär. Inte sådär mode-bipolär som någon slags diagnos man slänger sig med för att vara lite häftig och kreativ. Min pappa är i och för sig den häftigaste och mest kreativa person jag vet.

Men han har upplevt extrema dalar då jag har varit livrädd för att han skulle avsluta sitt liv. Han förlorade sin bror till depression. Topparna var galenskap med vanföreställningar, ingen sömn på veckor, förmågan att göra av med sitt livs besparingar på några dagar osv. Sjukhusvistelser och medicinering. Oerhört glädjande nog har pappa klarat sig utan medicinering i över 10 år utan vare sig manier eller depressioner. Han anser att han har fått livet tillbaka. Jag ät mycket tacksam för det. Jag har själv ärvt en del av dessa toppar och dalar även om det inte alls är på den extrema nivån. Jag har lätt att känna oro och ibland även stark ångest. Det beror en del på stressnivån. Efter en stresskollaps med sjukskrivning som följd så måste jag vara försiktig med stress.

Har du haft stöd av sjukvården? Om, ja hur har stödet fungerat.

Jag hade turen att under min utbrändhet få kontakt med en fantastisk läkare som hjälpte mig. Däremot har psykiatrin jag har kommit i kontakt med för min fars räkning varit bedrövlig.

Vad är dina tre främsta tips till att må bättre och orka fortsätta kämpa?

När man är deprimerad eller låg så är mitt tips att bryta tankemönstret. Sätt på en låt som gör dig glad och dansa och sjung med, eller GÅ UT, bli inte isolerad. Ring en vän. Pratar vi klinisk depression så MÅSTE den behandlas som den svåra sjukdom det är. Det är en dödlig sjukdom och ska behandlas därefter. Att hjälpa andra människor är också ett bevisat botemedel mot isolering och nedstämdhet. Det finns massor av bra ideella organisationer som man kan söka upp och volontärarbeta inom.

Att sjunga i kör är också mycket läkande.

Vad motiverar dig till att fortsätta kämpa när du hamnar i ett bakslag?

Jag är tack och lov en för det mesta en glad människa, som när jag hamnar i svackor har turen att bounca tillbaka av mig själv.

Varför tror du att det råder en stigmatisering kring psykisk ohälsa?

Jag vet inte om det råder så mycket stigmatisering kring psykisk ohälsa längre, gör det verkligen det?

Anser du att det är viktigt att prata om psykisk ohälsa? Motivera gärna varför.

Självklart är det viktigt att prata om psykisk ohälsa, det borde vara lika självklart som att prata om fysisk ohälsa. Jag får ett intryck att många ungdomar idag mår dåligt vilket är oerhört sorgligt. Att få de flesta av sina referensramar och intryck av livet via Instagrams falska bilder tror jag är väldigt farligt.

Fredagsintervju: Fabian Bolin.

 Vem är du? Berätta gärna lite om dig själv.

Mitt namn är Fabian Bolin.
Jag är 31 år och en av grundarna till WarOnCancer – en social media app för patienter, närstående och överlevare. Jag har dessutom genomgått 900 dagar av cellgiftsbehandling för leukemi.

Min bakgrund är studier på Handelshögskolan i Stockholm följt av ett par års arbete inom investment banking i London. Det var aldrig min plan att börja jobba på bank när jag började plugga. Min vision var att bli entreprenör och jag hade även drömmar om film och skådespeleri. Något som var helt bortglömt efter ett par år av studier.

En kraftig exponering av employer branding från diverse management konsultföretag och investmentbanker samt en vilja att betraktas som framgångsrik, fick mig att tänka att en karriär i London var enda vägen framåt. Viljan av konformitet kan få en människa att glömma bort sig själv.

Nåväl, efter två års hårt jobb i London så hade jag tömt min själ på den mesta passionen och energin som fanns inom mig, och jag kände mig meningslös. Någonstans väcktes en idé om förändring, och att satsa på en karriär som faktiskt betydde något för mig. Så snart den känslan var väckt började den växa inom mig, och jobbet på banken blev olidligt. Tillslut valde jag att säga upp mig och gav mig helhjärtat in i en ny karriär inom film. En ”dröm” som jag ville satsa mot. Jag återkommer till varför jag använder citationstecken.

Jag tog en ett-årig utbildning inom method acting och började arbeta. Ironiskt nog hade jag mer användning för min bakgrund inom business och banking, än någon direkt kreativ talang. För mig var det väldigt naturligt att tänka på mig själv som ett brand och en produkt, snarare än en talangfull skådespelare. Talang spelar inte så stor roll i början, och för övrigt tycker alla skådespelare att de har talang, så det blir lätt lite subjektivt. Snarare än att fördjupa mina skådespelarkunskaper på helgerna, såg jag till att festa med producenter och regissörer och byggde således min karriär på det sättet. Efter drygt 1,5 år så hade jag jobbat på 30-40 olika produktioner och lyckades landa en roll i USA. Något som även gav mig ett amerikanskt jobbvisum. För mig var ”lyckan” total – och jag började planera min flytt över till LA.

Men jag kom aldrig dit, och jag var aldrig med i någon film. För det var här någonstans som jag började känna mig trött. Det var i maj 2015 och jag minns hur jag vaknade upp en dag helt utslagen. Alltså mer än vanligt, Londonlivet är generellt ganska slitsamt och man är sällan helt pigg. Men detta var något annorlunda. Jag trodde först att det handlade om utmattning och stress. Hade dessutom en biljett till Stockholm en månad senare, så jag tänkte att jag troligen behövde ta en rejäl vilopaus i Svea innan det var dags att lyfta till USA. Månaden gick och den här tröttheten bara eskalerade. Dessutom fick jag ont i kropp och leder och började svettas på regelbunden basis. Trodde det handlade om körtelfeber eller någon annan ”hemskhet” – haha, om jag bara visste.

Väl på planet till Stockholm började det urarta. Helt uttorkad och samtidigt en växande smärta i bröstet runt solarplexus. Det gjorde att jag fick svårt att andas. När jag väl skulle träffa mina fantastiska och förväntansfulla föräldrar (jag var en rätt dålig son som nästan aldrig kom hem, så det var stort för dem), så var nästan det första jag sade till dem att ”jag tror något är fel, jag kan inte andas”. Middagsplaner cancellerade och raka vägen till Sankt Görans akuten. In och skannas. Får ett besked om att jag har en ”oklar förändring i bröstkorgen” (vad fan är det?). Två dagar senare kom beskedet, du har akut lymfatisk leukemi.

Du skall in på 900 dagar av cellgifter.

Hur påverkade sjukdomsbeskedet dig psykiskt? Vilka tankar uppkom i samband med beskedet?

Jag var under ett par sekunder helt säker på att jag skulle dö. Det var det jag kände till om cancer, och framförallt blodcancer. Känslan var inte alls som jag hade väntat mig; snarare än att känna rädsla, ilska, ledsamhet eller ångest – så kände jag snarare harmoni. Det vet som att hela min kropp och själ lugnade mig och sade ”det är okej, du har gjort det du kunnat och det här är utom din kontroll”. Du behöver inte fortsätta sträva och jaga längre.

Efter ett par sekunder berättade doktorn för mig att jag hade goda chanser att överleva på grund av min relativt unga ålder, då 28, samt framstegen inom forskning för just leukemi. Jag rycktes ur det där harmoniska tillståndet och tillbaka till verkligen igen, och min första känsla var ”helvete, hela mitt liv är kört, vad händer nu?”. Jag hade 900 dagar av cellgifter framför mig.

Hur mår du idag?

Jag kan ärligt säga att jag aldrig har mått bättre i mitt liv än vad jag gör nu. Genom den här resan har jag gjort en otroligt djup personlig resa och lyckats finna inte bara meningen med mitt liv, utan dessutom funnit mig själv. Det är ofrånkomligt att inte reflektera under en sådan tung resa. Jag har funderat på många frågor, bland annat varför jag tyckte det var harmoniskt att veta att jag skulle dö. Jag har även vågat ställa mig den frågan som jag genom stora delar av mitt liv aldrig ställt: varför känner jag ingen lycka?

Trots alla framgångar inom karriär och socialt liv, trots en fantastisk familj och bra förutsättningar, så har jag alltid känt en tomhet i livet. Genom den här resan har jag äntligen lyckats förstå varför: jag har aldrig älskat mig själv. ”Älskat” är ett starkt och i det här sammanhanget svårtolkat ord. Vi kan snarare säga att jag aldrig tyckt om någonting hos mig själv och detta har styrt mitt liv och mina vägval med järnhand. För jag har aldrig gjort något för min egen skull, utan för att jag behövde bekräftelse. Jag behövde bli sedd. Både min bankkarriär såväl som skådespelaryrket var mitt psykes desperata attempt att uppnå en slags lycka. Tyvärr är den formen av lycka endast kortvarig.

Jag vet nu att min självkänsla varit lika med noll och det är tack vare cancern såväl som min resa med bloggen som jag lyckats inse det. Och för första gången i livet har jag börjat acceptera mig själv. Dessutom går jag numera i regelbunden terapi och jobbar på just självkänslan. Det har varit otroligt givande och det ger mig mängder av insikter om mig själv som jag troligtvis aldrig hade förstått själv.

Hur tycker du sjukvården har fungerat sen dess du blev sjuk?

Bra på ett praktiskt och kliniskt plan. Stabilt behandlingsprotokoll och ordning och reda. Sjukvården är produktionsfokuserad, där prioritet är att överleva. Mental hälsa och återhämtning? Nej. Svensk sjukvård har inte den träning som krävs eller resurser att se människan bakom patienten. Det är knappt en sjuksköterska eller läkare som har frågat mig hur jag mår.

Trots ditt besked valde du att omgående och öppet att gå ut med din leukemi till övriga människor i världen. Ett mycket fint men inte alls lika självklart beslut att göra så pass nära inpå ens eget besked.

Vad var det som fick dig till att gå ut med ditt hälsotillstånd till andra?

Det var till en början ett rop på hjälp. Jag hade så otroligt många frågor som jag behövde svar på. Frågor om livet, om karriären, om vardagen med cancer, samt mer specifika frågor om kost och diet. När jag ställde dessa frågor till vårdpersonal kom jag i kontakt med deras oförmåga att se människan i sammanhanget. Jag fick luddiga svar, om ens några svar alls. På frågan om vad jag skulle äta fick jag svaret ”ät vad som gör dig lycklig”. Det säger man ju fan inte ens till en frisk människa, så varför säger man det till en cancerpatient. Vi vet nu varför: sjukvården har stora regelverk och begränsningar när det kommer till kostråd. Man behöver ha tung evidens, typ 10 år, för att kunna ge råd. Jag fattar att det bli svårt när trenderna inom kost och diet svänger lika ofta som årstiderna. Men att säga ”ät vad som gör dig lycklig” är inte hållbart. Därför att man tar ifrån patienten en av få verktyg som den kan kontrollera. Jag blir förminskad till ett offer.

Det första inlägget delades nästan 13,000 gånger på sociala medier, och vad som följde sen förändrade mitt liv i grunden. Tusentals och åter tusentals människor från hela världen skickade kärlek och stöd tillbaka till mig. Jag minns det än idag som att jag nästan kunde ta på all den energi som jag upplevde. Men vad jag framför allt noterade var en otrolig tacksamhet. Många började sina meddelanden med ”tack för att du vågar dela med dig, jag går igenom samma sak och du skall veta att det här hjälper”. Det fick mig för första gången att uppleva altruistisk lycka. Känslan av att hjälpa andra människor.

Det var den mest kraftfulla lyckan jag någonsin upplevt. Jag tog beslutet där och då att dela med mig av hela min resa, i en blogg som jag döpte till ”Fabian Bolins’ War on Cancer”.

Har du någonsin ångrat ditt beslut med att berätta?

Aldrig.

Skulle du säga att din egna öppenhet till andra även gett positiv effekt på ditt egna tillfrisknande?

Att dela med mig av min resa gjorde att jag kände större mening och syfte med livet än jag någonsin gjort tidigare. Och jag började till och med utveckla en slags tacksamhet för att jag hade fått leukemi. En oroligt polariserad upplevelse, eftersom jag samtidigt var nära döden i min sjukdomsresa. Jag tror att det var första gången på många år som jag verkligen var lycklig.

Hur har reaktioner och respons varit efteråt?

Enbart positiva, och som sagt. Tacksamheten jag kände från mina läsare, samt känslan av att kunna hjälpa människor med mitt skrivande – gav mig en enorm känsla av mening. Jag hade hittat mitt livskall.

I samband med cancer och behandling påverkas även en del andra livsfaktorer som har en betydande roll för människans välbefinnande och hälsa. Livsfaktorer som till exempel sex och kärlek.

Hur vart det för dig? Kände du att detta påverkade dig? Eller fanns det andra livsfaktorer som påverkade dig mer? Hur tog du dig förbi dessa i sådana fall?

Sexlusten tog sig en rejäl törn under de första sex månaderna av behandlingen. Det var svårt att få kroppen att känna den energi som behövs för att ens kunna ”engagera” sig sexuellt. Det var otroligt frustrerande och jag kände mig väldigt försvagad.

Jag vet inte om det är en ”manlig” grej, men att inte ha det sexuella drivet och kunna känna attraktion gjorde att jag kände mig ganska värdelös. Jag kan dock säga att den har kommit tillbaka nu, och dessutom hundra gånger starkare.

Vad har varit det mest psykiskt påfrestande under din sjukdomstid?

Att mitt eget självvärde utplånades. Det är något jag tror de flesta cancerpatienter, och även närstående till viss del, kan relatera till. Sekunden du får cancer så förändras allting runtomkring dig. Vänner slutar höra av sig, eller hör av sig för mycket. Sjukvårdspersonalen är som jag redan nämnt inte utbildade att se människan bakom patienten. Vi lever dessutom i ett samhälle färgat av rädsla och stigma omkring cancer. En rädsla som jag tror till viss del kommer från hur man marknadsför cancer. Marknadsföringen görs idag ofta av olika organisationer som är beroende av donationer. Pengarna som kommer in används sedan till diverse ändamål, oftast cancerforskning. Vad som sker är ofta en fokus mot de mer negativa aspekterna av att gå igenom cancer; att det kan leda till döden. Två av tre överlever ju cancer idag, och många kommer ut på ”andra sidan” som lyckligare människor. Tyvärr känner många inte samma benägenhet att vilja skänka pengar till något positivt, vilket gör att man belyser det negativa. Det är fantastiskt för cancerforskningen, och dessa organisationer gör ett viktigt jobb, men det görs på bekostnad av den mentala hälsan för oss som kämpar mot cancer idag. Det är vi som får ta konsekvenserna och leva i ett klimat där vi betraktas som offer av hela samhället. Att dessutom inte kunna verka och fylla ett syfte i samhället, exempelvis att jobba eller att vara en förälder, gör på sikt att många cancerdrabbade känner sig mindre värda som människor och det är just den önskan som jag tror är den största hos nästan alla cancerdrabbade.

Att känna sig som en människa. Något vi tar fasta på när vi bygger WarOnCancer.

Idag är du frisk som jag förstått det och har stora saker på gång.

Hur har cancern förändrat dig?

Cancern har lärt mig att börja älska mig själv och  har gjort att jag funnit min mening med livet.

Skulle du säga att du blivit en starkare människa nu efteråt?

1000%.

Kan du med en mening nämna vem du är du idag jämfört med innan du fick din cancerdiagnos?

Jag är i balans.

Innan vi avslutar så är jag jättenyfiken på den sociala plattformen du tillsammans med din bästa kompis, Sebastian Hermelin har byggt upp.

Vad är detta för plattform?

Waroncancer är en social media app för patienter, närstående och överlevare med fokus på just storytelling och content creation. Ett niche-community för cancer. En plattform där jag som medlem kan följa andra människors berättelser, dela min egen, komma i kontakt med människor med global nivå och framför allt; veta att jag inte är ensam. En plattform där jag kan känna mig som en människa. Vi gick precis live på App Store – app.waroncancer.com och närmar oss redan 1,000 medlemmar.

Vi är fortfarande i ett tidigt skede med plattformen, men vi välkomnar alla som är berörda att registrera som medlemmar och bygga det här communityt tillsammans. Vi lyssnar noggrant på behov och önskemål och utvecklar hela tiden plattformen så att den verkligen möter behoven som finns. Tillsammans kan vi skapa en ny värld där människor som går igenom cancer, eller har gått igenom cancer, kan känna sig som människor. Kom in och connecta med mig på WarOnCancer, mitt konto är @fabianbolin.

Vad är dina ambitioner och mål med denna?

Att råda bot på psykisk ohälsa kopplat till cancer, samt förena människor som är berörda globalt genom storytelling. Vi skapar en röst för alla världens cancerdrabbade.

Slutligen.

Vad är dina främsta råd till någon som precis fått ett cancerbesked?

Var inte rädd. Sjukvården är bra på sitt jobb. Samt ta tillfället i akt under denna resa att verkligen reflektera och ställa frågor som du kanske inte har tid att ställa annars. Vart är du på väg med ditt liv? Vilka prioriteringar och värderingar styr dig? Cancer behöver inte betyda slutet på ditt liv, utan kan även innebära början på ett nytt liv.

Om du fick, skulle du vilja gå tillbaka till set liv du hade innan du vart sjuk?

Inte en chans på världskartan. Mitt riktiga liv började dagen jag fick min diagnos

– Tack Fabian för att du ville medverka och göra  denna intervju. Det har varit en stor ära att få göra den med dig och ha dig som gäst.

Du en kämpe och en stor inspiration. Det tror jag det är många som håller med om. Det som du gjort genom din öppenhet kräver inte bara ett stort hjärta utan också mod och det är definitivt något du ska ha en stor eloge.

 

Fredagsintervju: Erik Betting.

Veckans gäst i Fredagsintervjun har valt att vara anonym.
Erik Betting är endast ett alias.

Vem är du? Berätta gärna lite kort om dig själv.

Jag är en ung man på 35 år som verkligen älskar de sociala som livet har att erbjuda, spontana nya möten med människor får jag massor med energi utav. Mitt liv har både präglats av ett extremt aktivt liv som elittennis spelare men även under destruktiva perioder som något som kan liknas vid en soffliggare.

Just i skrivande stund har jag tagit tillbaka detta intresse och tränar för tillfället ca 5ggr / vecka och då mest fokuserat på löpning och styrketräning. Utöver mig så kretsar mitt liv mycket kring min lilla familj med sambo och en dotter, där vi försöker leva livet mycket genom henne och njuter verkligen när jag, vi ser henne lycklig. Men det som symboliserar mig mest är ett stort hjärta och en enorm drivkraft till att vilja förändra där det verkligen behövs. Det här drivet har nog växt fram genom min idrottsbakgrund som senare blev till att bytas ut mot en framgångsrik säljkarriär.

Vad är det första ordet som kommer upp i huvudet när du hör psykisk ohälsa?

För mig är psykisk ohälsa en sammanfattning av ett sinnestillstånd, något som man måste möta och göra motstånd emot. Min resa har innefattats av en total botten i form av självmordsförsök men när jag successivt nu klättrar upp och blir mer medveten då inser jag även att din totala förmåga tappas på vägen ner i psykisk ohälsa. Men summerat är psykisk ohälsa för mig, stress, ångest, depression, sömn svårigheter, olust och massor av saker tillsammans. Jag vet att med fysisk aktivitet kan man vända på ett tillstånd av psykisk ohälsa, där ska man börja smått men med kontinuitet. Det kan vara som i mitt fall ett mål om 10.000-12.000 steg / dag genom promenader, detta gör att ens hjärna tillfrisknar snabbare något som hjälp mig enormt.

Vad har du för relation till psykisk ohälsa?

Sinnesförvirring.

När insåg du att du led av ett spelmissbruk?

Jag har som sagt spelat sedan 12års ålder tillsammans med min far som lät detta vara möjligt men jag tror inte jag insåg mitt spelmissbruk för ens jag kraschade första gången och det var ca 5 år sedan. Något inom mig säger att det är svårt att inse sin spelproblematik innan man fullständigt snuddat botten åtminstone har det varit så för mig. Då jag tyvärr haft ett ”hopp” om en livsförändring genom stora vinster för länge i mitt liv. Vändpunkten med mitt spelande har skett i 2 etapper och bägge gångerna har jag blivit påkommen av min sambo som sedan ställt mig mot väggen. Efter dessa kollapsande situationer har jag själv sökt hjälp, första gången fick jag återfall efter 1 år som helt spelfri och nu i skrivande stund har jag gått ca 8 veckor i precis samma KBT behandling som vid första tillfället. Skillnaden då och nu är att jag idag inser att jag är ”spelmissbrukare” vilket jag inte gjorde då och detta gör att jag även inser att det är något jag kommer behöva bearbeta varje dag för resten av mitt liv. När den insikten kom till mig var den både läskig men ändå befriande, läskig för att jag verkligen aldrig kan eller får spela och skönt att veta att jag är sjuk mitt tidigare beteende har inträffat p.g.a att jag inte vetat bättre och nu ska jag vända på detta tillsammans med min KBT grupp.

Hur vart mottagandet från sjukvården? Fick du tillräckligt med hjälp och stöd?

Sjukvården har varit fantastisk mot mig, allt från inläggning på vuxen psykiatrin till expert läkare till vanliga vårdcentralen. Jag har verkligen haft tur och mött människor som förstått mig och min sjukdom och guidat mig åt rätt håll, men där handlar det om att våga be om hjälp vilket inte alltid är lätt men det är först då allt sakta kan börja återställas igen. Ja jag tycker verkligen att jag har fått allt jag kan begära i form av stöd och hjälp kring mitt missbruk.

Vilka är dina tre främsta tips till anhöriga när det kommer till att vara ett stöd?

Vara uppmärksam kring beteende förändringar, gällande tid bakom skärmar som Iphone, iPad etc.

Om ni misstänker något, försök ta ett förstående bra samtal med personen ifråga och få hen att öppna sig. Detta kan vara en öppning till ett erkännande.

Supporta, visa kärlek och förståelse. Med det sagt behöver inte detta betyda stanna i ett förhållande till vilket pris som helst men oavsett visa kärlek, stötta i form av söka hjälp, läkarvård etc.  Och biggest ”NO” låna aldrig ut pengar. Detta hjälper inte utan förvärrar.

Vad tror du är det allra läskigaste med att vara öppen om hur man mår psykiskt?

Jag är övertygad om att det handlar om skuld och skam till att känna sig annorlunda då människor idag gärna ”promotar” sina allra bästa stunder på sociala medier. Det här blir en dålig spiral till ett samhällsideal man tror att man måste leva upp till.

Om du fick möjligheten att träffa ditt 15-åriga jag igen, vad skulle du säga?

Jag hade nog velat ruska om både min pappa och mig själv kring stunderna bland spel, travbanor och åtskilliga timmar bakom Jack Vegas maskinerna. Hade velat säga till min Pappa att vi gör något annat, jag vill inte växa upp med detta och vill heller inte att du ska vara olycklig för jag älskar dig.

Något annat du vill förmedla?

Det som jag vill förmedla är att förändring är möjlig men den måste komma genom vilja och då måste man släppa taget till det man vill lämna bakom sig. När man bestämt sig för det då kommer ljusare tider över horisonten. Sen tycker jag att man som spelberoende, anhörig och alla som kommit i kontakt med tuffare tider i livet ska lyssna på min och Lukasbettings podcast som har premiär 8e mars. Där kommer vi belysa spelproblematik, psykisk ohälsa och dess påföljder och mycket mer.

Tack för att jag fick chansen till att medverka i din blogg.

Stäng meny