Varje Fredag gästas bloggen av antingen en mer eller mindre känd person i en intervju. Som jag fått möjligheten att göra. Inläggen släpps Fredagar 06.00.

Fredagsintervjun med Kristofer Greczula.

Vem är du? Berätta gärna lite kortfattat om dig själv.

– Jag är artist och låtskrivare. Jag har spelat i band i hela mitt liv, men är nu soloartist som jag startade 2017. Jag har släppt 3 låtar än så länge. Haft en Sverige turné med 18 stopp under Januari och  Aldrig Ensam Show under Februari.

Har du någon erfarenhet kring psykisk ohälsa?

– Yes! När jag gick på gymnasiet mådde jag riktigt dåligt! Jag fick väldigt mycket finnar och detta sänkte mitt självförtroende till botten. Det ledde in mig i en depression. För att hantera alla tankar och känslor började skriva om det eftersom det var för jobbigt och prata om då.

Det var då jag skrev You’re Not Alone som idag är Aldrig Ensams officiella låt, har över 8 miljoner streams på Spotify, har räddat liv, folk har tatuerat in texten och har gett mig en guldskiva. Länk

Dina tre främsta tips till att må bättre och orka fortsätta kämpa?

1. Försök och tänk att det bara är tillfälligt. Det är en dålig dag, inte ett dåligt liv.

2. Prata med någon! Vem som helst.

3. Gör saker som gör DIG lycklig. Skit i alla andra vad dem tycker och tänker.

Vad tror du är orsaken till den stigmatisering samhället har idag är?

– Oj. Stor fråga.

– Jag tror det beror på massor av olika anledningar. Vi är ju ganska många människor idag på jorden så det blir ju hård konkurrens oavsett yrkesval. Men givetvis spelar sociala medier in och t.ex: skolans press på unga elever. Jag tror även “machokulturen”påverkar. Vilken jag hatar.

Anser anser du att det är viktigt att ha en öppen dialog när det kommer till vårt psykiska mående? Om ja, varför?

– Det tycker jag absolut, men självklart är det alltid individens beslut. Dock tycker jag detta ska pratas mer om i skolan och tidig ålder. Här har föräldrar stort ansvar tycker jag!

Om du fick en chans att ge ditt 15 åriga jag ett tips såhär i efterhand. Vad skulle det vara?

– Livet är inte riktigt nu. Tänk långsiktigt. Nu ska du lägga grunden för människan du vill bli. Gör så mycket du bara kan och orkar. HA KUL!!

 

Fredagsintervju med Karin Almström.

Vem är du? Berätta gärna lite kortfattat om dig själv.

– Jag heter Karin och är 46 år. Jag bor i ett parhus i en förort till Stockholm tillsammans med min man, våra två barn och två hundar. Jag är egenföretagare och jobbar bland annat som programledare, fotograf, reporter & redigerare.

Har du någon erfarenhet kring psykisk ohälsa?

Jag fick ångest redan som liten, tyvärr förstod jag inte riktigt vad det var förrän jag var ca 28 år och såg en broschyr om panikångest när jag satt i ett väntrum hos en läkare. Innan dess trodde jag bara att jag var lite extra skör.

Jag mådde verkligen så dåligt under många år. Nästan så att jag inte vill tänka tillbaka på de åren. Inte många visste hur jag mådde, jag vågade inte berätta, som om det var en skam. Så på ytan var jag en STARK, sportig, positiv och sprallig tjej, jag körde på som om inget hänt.

Har du haft stöd av sjukvården? Om, ja hur har stödet fungerat.

Jag har genom åren både fått bra och dålig vård. När jag var 18 år fick jag min första panikångestattack (det visste jag dock inte då). Jag skulle nog säga att det var då mitt helvete började. Jag hade precis slutat gymnasiet och livet skulle precis börja!

Första gången det hände mig var på mitt jobb. Från ingenstans fick jag sådan fruktansvärd hjärtklappning – kunde knappt andas. Jag åkte direkt till sjukhuset och de gjorde EKG. Det var inget fel på mitt hjärta och jag skickades hem.

Detta hände flera gånger det året, jag var där ca fem gånger och gjorde EKG. Det hände även när jag tränade hockey.

– Ok, inget fel på mitt hjärta.

Vid det här laget hade jag blivit väldigt rädd och orolig, när skulle det hända igen, skulle jag dö då? Tänk om jag är ensam? Varför händer detta. Ingen berättade för mig att detta kunde vara panikångest. Kanske visste de inte. Jag blev i alla fall skickad till en sjukgymnast.

VARFÖR? – Ja, det vet inte jag heller.

Jag mådde så dålig, blev bara sämre och sämre, räddare och räddare. Jag började att hoppa över saker jag älskat, jag kunde inte sova, vaknade ofta med hjärtklappning. Jag hade ofta svårt att få luft, yrsel, stressyn. Jag somnade ofta fram mot 4-5 tiden och så skulle jag upp ca 8 tiden. Jag var också väldigt plikttrogen så missade aldrig jobbet. Men jag blev allt tröttare, sa till slut upp mig från jobbet.

Började hitta egna lösningar – att FLY! Jag bytte jobb & bostäder. När det inte räckte bytte jag städer, pojkvänner och vänner. Så höll det på. Jag mådde bra upp till tre månader på en ny plats. Sen var jag tvungen att göra en förändring igen. Jag kunde inte stanna någonstans.

Jag hade hunnit bli 28 år, jag var jag tillbaka i Stockholm. Jag hade precis träffat min nuvarande man, han bodde i Stockholm, så jag bestämde mig för att flytta hem igen. Jag fick, tack vare en vän, komma på en arbetsintervju. Den gick bra, jag fick jobbet! Det var också denna vän som var min första räddande ängel, jag vet faktiskt inte om hon vet det. Hon heter Yvette och jobbar inom samma yrke som jag gör. Hon förtjänar att nämnas i denna text.

– Yvette, du var verkligen en räddande ängel för mig, det har jag nog aldrig sagt. TACK.

Du lyssnade på mig, gav mig råd. Du såg även till att boka en tid hos en läkare du kände till – det var början på vägen tillbaka.

Det var då jag fick veta att jag led av panikångest. Jag fick genomgå en stor läkarundersökning. Tillfälligt mådde jag bättre. Men för alla er som har panikångest – det fungerar bara ett tag! Jag hittade snabbt andra saker att vara rädd för. Men nu hade jag i alla fall fått ett namn på min oro och ångest. Synd att det tog 10 år!!!!

Jag hann gifta mig, köpa hus och få mitt första barn, eller egentligen, bli gravid. Det var helt underbart att vara gravid men samtidigt väldigt jobbigt när min kropp förändrades. Jag blev till slut sjukskriven. Jag längtade till denna lilla bäbis skulle komma ut och att jag skulle få tillbaka min kropp.

Och ja, hon kom så klart! Men inget blev bättre – bara sämre. Inget var som jag hade tänkt. Jag fick inte sova, kunde inte amma, fick ge tillskott, blev rädd för allt, ville inte att någon skulle hålla i min dotter, jag blev överbeskyddande och jag blev till slut LIVRÄDD!!!

Tre månader efter förlossningen bestämde jag mig för att gå ut, utanför huset, utan min dotter. Så blev det. Jag och min bästis åkte till Kista centrum. När vi väl skulle äta slår det slint i hjärnan, jag kan inte se. Jag får ännu mer panik och till slut måste vi skynda oss ner till bilen, Det blir ingen mat, vi åker istället och sätter oss på en klippa intill Mälaren. Där sitter vi länge.

Jag kontaktar psykjouren den dagen, ni kan förstå hur det känns.

– Är jag typ dum i huvudet??? Psykjouren!!!

Idag vet jag bättre.
Det är en helt vanlig plats utan knäppisar. Det är helt vanliga människor som behöver hjälp, ett sjukhus för vårt mentala. Det tog bara två veckor så fick jag börja gå till en psykolog. KBT – det bästa som finns mot min panikångest. Tyvärr slutade min KBT psykolog innan jag var klar, så jag fick inte gå klart. Men jag kom i alla fall upp över ytan och jag fick fortsätta prata med en vanlig psykolog.

Jag måste också nämna en tjej i min mammagrupp, hon blev en viktig del i mitt liv. Johanna, du tog alltid hand om mig. Dag ut och dag in. Du var alltid med mig och du kunde, i alla fall till viss del, förstå hur jag mådde utan att jag berättade. Jag vet faktiskt inte vad jag skulle gjort utan dig. Nu tror ni kanske att alla mina nära runt om mig är elaka och dumma – NEJ, det är de inte, jag berättade inte hur jag mådde. Och jag är VÄLDIGT bra på att dölja. Med facit i handen skulle jag så klart inte varit tyst.

Något år senare hittade min man en annons i tidningen. Dom skulle göra en undersökning om man kunde bota panikångest via datagrupper istället för riktiga fysiska möten. Jag bad min läkare att godkänna mig. Efter många långa timmar på Karolinska institutet tillsammans med en överläkare i psykiatri blev jag godkänd för att delta i undersökningen. Det var även då jag fick min ”diagnos”, panikångest med lite hypokondri! Denna undersökningen/kursen var väldigt bra. Det var som dag och natt mellan första och sista kursveckan. Vi höll på i 10 veckor. Och eftersom det var en undersökning fick jag komma tillbaka på möten med överläkaren några gånger till. Jag blev “FRISK” efter ca ett halvår. Eller blev jag det?

– Ja, till viss del.

Har man mått så dåligt som jag har gjort tar det tid, man har upp och nedgångar. Jag går fortfarande till en KBT psykolog två gånger i månaden. Hon hjälper mig att inte trilla ner. Skillnaden i dag och för fem år sedan är att mina dalar inte blir lika djupa och de stannar inte kvar lika länge. Jag går även till en naprapat som masserar och ger akupressur. Detta gör jag 1-2 ggr i månaden. Skönt för stressade muskler. Eftersom det är allt för krångligt att få hjälp via sjukvården har jag tagit beslutet att sköta mig själv. Det kostar att betala psykolog och naprapat men för mig finns inget annat alternativ. Leva gott eller må piss. Jag får helt enkelt hoppa över andra saker.

Vad är dina tre främsta tips till att må bättre och orka fortsätta kämpa?

1. Långa raska promenader, minst 45 minuter, varje dag.

2. Ta professionell hjälp av KBT och om du behöver ta medicin, rådgör med din läkare. Jag har själv aldrig tagit medicin, kanske borde jag gjort det när jag mådde som sämst.

3. Börja äta bra mat, gärna antiinflammatorisk. En fungerande tarmflora är viktig för psyket. Läs gärna någon bok om detta ämne så blir det lättare att motivera sig att äta på detta sett.

– Träna mindfullness. Orkar du, träna löpning, det är bra för hjärnan.
Jag skulle rekommendera att läsa boken “Hjärnstark” den berättar väldigt bra varför motion är bra mot ångest, panikångest och depressioner.

Vad motiverar dig till att fortsätta kämpa när du hamnar i ett bakslag?

Jag är väldigt levnadsglad! Älskar livet! För mig är det min styrka även när jag mår dåligt. Jag säger till mig själv att snart går det över. Jag har även skrivit en “dikt” eller snarare en text, där första halva är skriven när jag mår dåligt och andra halva när jag mår bra. Det är bra att läsa när man är nere. Jag vet att ljuset snart är där. Tar ibland bara några timmar!

Anser du att det är viktigt att prata om psykisk ohälsa? Motivera gärna varför.

Snälla samhället! Vi måste ta hand om alla ungdomar som mår dåligt, vi måste börja direkt i skolan. Ha det som ett ämne. Ju mer vi vet, ju bättre kommer vi att må. Jag är säker på att jag skulle mått bättre långt tidigare om jag fått rätt hjälp redan när jag var 18 år. Tyvärr fanns inte den hjälpen då. Nu vet vi hur vi kan hjälpa, så varför finns det inte redan ett ämne i skolan? Mår du redan dåligt ta kontakt med KBT-psykolog DIREKT – du behöver hjälp.

Något annat allmänt du vill förmedla?

Det är inte alltid lätt att behålla vänner när man mår dåligt. Man beter sig inte alltid så trevligt när man till exempel inte hör av sig eller inte orkar träffas. Så har det varit för mig genom åren, till och från. Men kom ihåg, DE som står kvar när du kommit upp till ytan igen – ta han dom de. De är dina RIKTIGA VÄNNER! Ni vet vilka ni är.

Jag vill också tacka mina tre ÄNGLAR, ni som har funnits där för mig, ni som fortfarande finns här. Jag är er evigt tacksam. Yvette, Johanna och Linda. Love you!

Fredagsintervjun med Kristian Kaspersen.

Vem är du? Berätta gärna lite kortfattat om dig själv.

– Jag heter Kristian Kaspersen och jag är artist/låtskrivare/musikpedagog. Spenderade barndomen i en liten by i södra Dalarna, bosatt i Stockholm sedan 20 år. Pappa till en 3,5-åring.

Har du någon erfarenhet kring psykisk ohälsa?

– Under barndomen bröt jag väldigt mycket mot de normer som fanns gällande hur man skulle vara som kille. Länge stod jag på mig med att våga vara mig själv och följa mina impulser men när högstadiet närmade sig försökte jag ändra på mig för att undvika att bli mobbad. Jag bar på mycket rädsla och kände mycket skam över mig själv.

 – När jag kom ut som bög som 20-åring och i större utsträckning kunde välja min egen väg hoppades jag väl att allt skulle bli bra men jag brottades med mycket skam gällande min sexualitet och smärtan från barndomen kom upp till ytan. Jag drack alkohol för att tillfälligt befrias skammen men nästa dag var det ännu värre.

Har du haft stöd av sjukvården? Om, ja hur har stödet fungerat.

När jag upprepade gånger fick så svår panikångest att jag trodde att jag skulle dö kontaktade jag slutligen HBT-hälsan. Först fick jag en psykolog som det fungerade väldigt bra med och jag kände mig förstådd. När hon slutade efter en kort tid fick jag byta terapeut och tyvärr fungerade det inte lika bra. Den nya var rak och tuff på ett sätt som gjorde mig osäker. Men i efterhand kan jag ändå se att han hjälpte mig att våga saker och kontinuiteten i våra träffar gjorde att jag visste att det fanns andrum för mig.
Jag är väldigt tacksam över att jag fick hjälp så snabbt och att det fanns (och fortfarande finns) en mottagning för HBTQ-personer. Även om vi som grupp fått fler rättigheter och det på många håll blivit lättare att leva som bög/flata/bi/trans/queer så bär många av oss på djupa sår. Saker som måste få bearbetas.

Vad är dina tre främsta tips till att må bättre och orka fortsätta kämpa?

 – För mig har har mitt låtskrivande alltid varit en viktig del i mitt mående. Ända sedan jag var barn har jag kunnat uttrycka mig i text och musik och där har jag kunnat skapa något av min smärta, min vrede och min glädje. I mitt artisteri har jag också, med hjälp av andra, kunnat uttrycka mig i bild och musikvideos. Det har varit en befriande process.
  1. Jag vill uppmuntra alla som mår dåligt att söka efter ett sätt att uttrycka sig: text, bild, musik… Det ska inte handla om att prestera utan om att ha en kanal där du kan ge uttryck för ditt inre.
  2. Mina vänner har varit väldigt viktiga för mig. I tider av kris har jag blivit allt bättre på att rikta mig utåt. Tala med en riktig vän. De vill finnas där för dig. Ibland kan/vill man inte prata om allt men man kanske behöver sällskap för att inte gå in i destruktivt tänkande/beteende. Sov över.

– Något som också funkar bra för mig är att träna. Regelbundet. Hårt. Det frigör endorfiner och du sover bättre och blir befriad från att vara så mycket uppe huvudet. Jag har dock aldrig själv lidit av långvarig psykisk ohälsa, men har precis som många andra gått igenom jobba perioder och tider av kris.

Vad motiverar dig till att fortsätta kämpa när du hamnar i ett bakslag?

– När jag hamnar i ett bakslag påminner jag mig själv om att saker och ting tar tid… jag kan inte snabb-processa mig igenom det hur mycket jag än önskar att det gick. Jag försöker göra det som för mig framåt; att skapa, att träna och att omge mig med fina vänner. Det kan vara svårt att vara kreativ när jag mår som sämst och det är okej, jag försöker inte att forcera det.

– Att plöja ett gäng avsnitt av sin favoritserie (RuPaul’s Drag Race eller Game of Thrones för mig) är en skön escape som inte ska underskattas.

– Uttjatat men sant: En dag i taget. Gör kloka val.

Varför tror du att det råder en stigmatisering kring psykisk ohälsa?

– Det finns många stigman kring psykisk ohälsa. Jag tror det beror på att man inte vill verka svag. Man vill klara sig själv. Inte minst bland män är den föreställningen stark.

– Att ta ansvar för sitt mående genom att söka hjälp är allt annat än svagt! Att våga tala om det som gör ont/är svårt är ett tecken på styrka. Skam är en sådan förgörande känsla: motarbeta den. Sätt ljuset på den. Du förtjänar att må bra.

Anser du att det är viktigt att prata om psykisk ohälsa?

– En av mina närmaste vänner tog sitt liv för åtta månader sedan efter att ha kämpat med spelmissbruk, depressioner och panikångest i närmare 10-års tid. Det var först någon månad innan han avslutade sitt liv som han sökte hjälp och jag tror att han var för trött då. Han orkade inte. Det var också strax innan dess som jag fick veta hur illa ställt det var. Jag önskar så mycket att han sökt hjälp tidigare. Kanske hade allt sett annorlunda ut. En bra terapeut, behandling för spelmissbruket, kanske medicinering för att lyfta honom ur en kemisk obalans… det får vi aldrig veta.

Något annat allmänt du vill förmedla?

– Det finns hjälp att få. Det kan ta lite tid men vi lever på många sätt i ett bra land. Sök hjälp.

– Jag tycker det är fruktansvärt med all reklam för spelbolag och alla kändisar som medverkar. Spelmissbruk är lika allvarligt som alkohol/drogmissbruk och det är många som ödelägger sina liv. Vissa tar sitt liv.

Bojkotta. Ifrågasätt.

Fredagsintervjun med Peter a.k.a Cherry Wilder.

Vem är du? Berätta gärna lite om dig själv.

– Mitt namn är Peter och jag bor och arbetar i den härliga staden Göteborg. Mina dagar fylls av schampo, saxat och färg då jag arbetar heltid som frisör. Mina helger och vissa veckodags kvällar fylls av Glitter, smink, peruker och klackar när jag arbetar som Dragshow artist under namnet Cherry Wilder.

Vad är det första som kommer upp i huvudet när du hör psykisk ohälsa?

– Jag tänker nog på självskapade beteende så som ätstörningar eller att skära sig för att känna något. jag har flera människor i min närhet som har kämpat med olika typer av psykisk ohälsa i olika former och har med åren insett att det är oerhört vanligt.

Hur har Cherry Wilder påverkat ditt liv psykiskt?

– Ända sedan jag börja med min DRAG karriär för 6 år sedan så har Cherry funnits i mina tankar mer eller mindre dygnet runt haha men absolut på ett bra vis. Detta är ju teater för mig, vilket betyder att jag får ut så otroligt mycket kreativitet av att skapa kläder,hår, makeup och olika shower. Dessutom gör jag smink tutorials och VLOGGAR på youtube så man kan följa med på mina äventyr.

Känner du dig mer bekväm i dig som drag?

– Det går inte att säga riktigt så…. däremot känner jag att jag kan komma undan med mer saker när jag är i karaktär. Jag känner mej väldigt bekväm som Cherry både på scenen och när man är mingel värdinna och träffar folk OCH jag känner mig alltid bekväm som mig själv när jag inte är i karaktär som Cherry. det har tagit några år men jag tycker faktiskt om mig själv.

Skulle du säga att du idag jämfört med innan Cherry kom in i livet mår mentalt bättre?

– Jag mår absolut bättre nu än vad jag gjorde förr, men jag tror inte att det har så mycket med Cherry att göra. Jag har ett dagtids arbete som jag älskar, jag har en fantastisk pojkvän som alltid finns där OCH jag har en underbar liten hund som jag älskar.

Vad Cherry har givit mig är ett kreativt “outlet” så på så vis kan man säkert säga att jag mår bättre.

Vad var responsen från utomstående och dina föräldrar?

– Enbart positiv faktiskt. jag har inte hört ett dåligt ord ifrån någon i min omgivning. . . Vare sig familj eller vänner.

Vad skulle ditt främsta råd vara till någon som sitter där ute och drömmer om att leva ut sina drömmar som drag men inte riktigt vågar?

– Don´t Dream it, Be it!!

Jag vill inte rapa upp massa “fortune cookie” citat men du har faktiskt bara ett liv (vad vi vet) och jag tycker att man är skyldig sig själv att leva sitt bästa liv. Försök att ignorera vad andra tycker och tänker och gör exakt det du själv vill göra(utan att skada andra). Gör det som får dig att må bra och tar dig framåt.

Om du fick möjligheten att träffa ditt 10-åriga jag, vad skulle du säga till honom?

– Åh herregud. . .  Peter. . . Du duger exakt som du är. Ta det lugnt och försök inte imponera på någon annan än dig själv. Du kommer att gå igenom en del tuffa perioder men det kommer att lösa sig. Håll fast vid familj och vänner så kommer allt att bli bara bra.

Slutligen, dina tre bästa tips för att må bra?

1. Lev ditt bästa liv.

2. Lyssna inte på skitsnack, avundsjuka och missunnsamhet.

3. Gör det nu. . . Inte sedan.

Fredagsintervjun med Nino Hellman.

Vem är du? Berätta gärna lite om dig själv.

– Jag heter Nino Hellman och jag är 26 år gammal. Jag är uppväxt i Hälsingland, Ljusdal. Idag bor jag i Stockholm och jobbar som dansare, koreograf och danslärare.

När du hör psykisk ohälsa, vad tänker du då?

– Jag tänker då på mental ohälsa. Som om man har inre demoner som man kämpar med. Oftast så delar man inte med sig av detta till andra då man är rädd att det kan anses som en ”skam”

Har du själv fått erfara psykisk ohälsa?

– Det är en svår fråga då det är lite oklart vart gränsen till psykisk ohälsa går. Jag tror att vi alla har våra ”demoner” som vi kämpar med, vissa väldigt allvarliga och vissa mindre allvarliga. Det är därför det är viktigt att vi bryr oss om att verkligen fråga varandra hur man mår på riktigt och visa att det är okej att inte må bra hela tiden. Även fast man inte har lika allvarliga problem som någon annan som lider utav psykisk ohälsa så känns dina problem ändå lika mycket för det. Så mitt svar på den frågan är ja.

Vad tror du är den största faktorn till att män idag mår psykisk dåligt?

– Även detta är en svår fråga för mig då jag har aldrig har varit den som ser på mig själv annorlunda bara för att jag är man. Jag har alltid gått min egen väg och alltid gjort det jag vill utan att lägga en extra tanke på om det är ”omanligt” eller inte. Men jag tror att anledningen till att män lider av psykisk ohälsa är att dom inte är lika bra på att ventilera sina känslor och att konversationerna män emellan oftast hamnar på en ytlig nivå. Jag tror också, bland män att det anses ”omanligt” att visa sig svag, vilket man gör om man erkänner att man mår dåligt.

Alla har vi dagar som är sämre än andra, vad gör du när du har dessa dagar för att orka ta dig igenom dem?

– Jag jobbar i en bransch där man inte har lyxen att kunna sjukskriva sig om man är förkyld eller känner att man skulle behöva en dag hemma. Där av brukar jag helt enkelt tänka ”The show must go on”

Som tur är så har jag världens bästa flickvän och hon är väldigt duktig på att se igenom mig om jag mår dåligt. Vi pratar verkligen om allt och hon hjälper mig att påminna mig själv om mitt eget värde. Utan henne hade jag inte varit den jag är idag.

Hur skulle du säga att man bör vara för att vara ett bra stöd för person som mår dåligt?

– Släpp pressen av att behöva komma med en lösning på alla problem eller att man alltid måste säga ”rätt” saker. Ibland räcker det bara med att lyssna och få den parten som delar med sig att känna sig hörd. Man kan även vara till mycket hjälp genom att dela med sig utav sina egna erfarenheter runt psykisk ohälsa. Oftast kan man känna sig väldigt ensam när man går igenom psykisk ohälsa så det är viktigt att visa att man finns där och att man inte tar avstånd.

Hur har reaktionerna under åren varit hos andra grabbar när dem fått höra att du dansat? – Jag tänker främst under dina pojk och tonårsår och med tanke på att du är kille.

– Jag har mötts utav mycket fördomar sedan jag började dansa. Jag tror fortfarande att det florerar rykten i hemtrakterna om att jag skulle kunna vara homosexuell. Det är sjukt tråkigt att bemötas av dessa fördomar på grund av mitt yrkesval.

Mycket av mitt arbete i början av mina år gick faktiskt ut på inspirera flera killar till våga dansa och jag skulle vilja säga att det är stor skillnad idag jämfört med för några år sedan när man ser till hur många killar som faktiskt dansar.

Dessa fördomar är dock inget som egentligen har påverkat mig mer än att jag blir störd av se hur trångsynta vissa människor är. Jag har som jag nämnde tidigare alltid gått min egen väg och aldrig låtit min vilja påverkas utav andras åsikter eller fördomar. Jag ser det såhär, dom som känner mig vet vem jag är och vad jag går för. Dom som inte tar tiden att faktiskt lära känna mig och gör sina egna uppfattning utav mig baserat på vad andra säger eller baserat på en viss norm, dom kunde jag faktiskt inte bry mig mindre om.

Hur var du som grabb? Ingick du i den typiska kategorin machokulturen?

– Aldrig något som jag har reflekterat över tidigare faktiskt. Aldrig lagt så mycket energi på som är typiskt manligt eller inte. Jag har alltid gjort precis det jag vill. Finns nog inte en enda sport som jag inte har prövat på eller sysslat med någon gång under mitt liv. Ett tag tävlade jag i Motorcross och Alpin Skidåkning på SM nivå samtidigt som jag stod framför spegeln hemma i sovrummet och lärde mig att dansa popping.

– Jag skulle vilja säga att jag bröt macho normen ganska hårt under den perioden.

Vilken typ av man skulle du säga att du är idag?

– Jag uppfyller nog inte den typiska normen för ”manlighet” samtidigt som jag skulle vilja påstå att jag är väldigt manlig utav mig. Senast igår var jag på en dansklass där vi dansade super feminint till Britney Spears och dom som var där skulle nog säga att jag hade ”The time of my life” Jag är väldigt öppen utav mig och har inte svårt för mig att dela med mig utav mina känslor. Bara på grund av det jag har nämnt hittills så har nog många utav er redan hunnit bygga er en egen uppfattning utav vem jag är och vad jag föredrar. Innan ni bestämmer er för vem jag är så vill jag att ni även ska ha detta i beaktande.

Jag är uppväxt med fordon. Jag fick min första cross när jag var 6 år gammal. Jag tog lätt motorcykel körkort när jag var 16 år gammal. Jag är utbildad elektriker. Jag har jobbat som personlig assistent i nästan 10 år. Jag älskar naturen och jag älskar att fiska.

– Jag är så otroligt less på dessa normer. Bara för att en man är homosexuell så är det orimligt för honom att ha ”manliga” intressen?

Har du förmågan att prata känslor, mående och eventuella andra jobbiga händelser med dina manliga vänner?

– Ja det har jag inga problem med alls. Jag är väldigt öppen med mina vänner, manliga som kvinnliga. Om man inte släpper in sina vänner vad är dom då till för? Vänner är där både i vått och tort.

Faller det dig även naturligt att krama om dessa vänner?

– Jag kramar om alla mina manliga polare Träffar jag dock någon för första gången så brukar jag känna av innan jag hälsar, är det en ”kram” person eller ”skaka hand” person.

Om din bästa vän skulle be dig att hålla om honom för att han är ledsen och behöver få känna lite närhet. Skulle du känna att det var ok? Eller skulle det kännas konstigt?

– Det skulle absolut inte vara något konstigt. Jag tror att mina närmsta polare skulle känna sig bekväma med att be mig om den typen av närhet om dom skulle behöva det.

Skulle du kunna säga jag älskar dig till en manlig vän?

– Jag säger ofta till mina närmaste manliga polare att jag älskar dom. I ärlighetens namn brukar det dock bli något i stil med ”Jag älskar dig mannen”. Jag skulle vilja tro att jag är duktig att påminna dom i min närhet om att jag älskar och uppskattar dom, manliga som kvinnliga.

Slutligen, om du fick möjligheten att träffa ditt 13 åriga jag igen, vad skulle du säga honom?

– STRETCHA!

Något annat du vill förmedla?

– Tvivla aldrig på dig egna förmåga att uppnå dina mål. Du är fantastisk precis som du är. Att vara unik är alltid en fördel oavsett vilken bransch du befinner dig i. Det som kommer att göra dig unik är DU!

Våga vara dig själv fullt ut och ge aldrig upp så lovar ja dig att du kommer att gå långt.

Livet blir mycket roligare att leva om man är sig själv på riktigt.

Fredagsintervju med Cecilia Vennersten.

Vem är du? Berätta gärna lite kortfattat om dig själv.

– Jag heter Cecilia Vennersten och är sångerska & entreprenör. Har jobbat professionellt som sångerska sedan 1995 och driver även caféet Kassett-kaffe etc i Varberg sedan 2007. Född i Mölndal men bor numera i Varberg ihop med mina söner Vincent & Cesar.

Har du någon erfarenhet kring psykisk ohälsa?

– Absolut! Jag drabbades själv av en depression 2011 och har en son som fick panikångest, bara 10 år gammal.

Har du haft stöd av sjukvården? Om, ja hur har stödet fungerat.

– När jag fick min depression kontaktade jag sjukvården direkt när jag insåg att jag var drabbad. Jag fick snabbt hjälp på min vårdcentral som slussade mig vidare till en kbt-terapeut. Likadant var det med min son som fick snabb hjälp av vårdcentral och vidareslussning till psykolog. Det tog ca 3-4 veckor innan vi fick träffa terapeut/psykolog och jämfört med många andra kommuner känns det som att det gick snabbt.

Vad är dina tre främsta tips till att må bättre och orka fortsätta kämpa?

– För det första, om man drabbas av psykisk ohälsa så är det första steget att skaffa proffesionell hjälp. Utan terapi hade jag inte varit den jag är idag. Jag har lärt mig oerhört mycket om mig själv och fått verktyg att använda vid senare tillfällen. Dessa har jag använt många gånger. Medicin är givetvis också ett alternativ. Men för egen del var det samtalen med min terapeut som gjorde att jag tog mig ur depressionen. Jag skulle vilja påstå att det varit samma sak för min son. Han har fått livsviktig hjälp av sin psykolog.

– När jag känner att jag mår sämre i perioder är fysisk aktivitet det som hjälper mig mest av allt. Så fort jag känner en dipp ökar jag på min träning. I mitt fall promenader eller löpning som jag känner är bra för både kroppen och att rensa hjärnan med.

– I övrigt är ett positivt tänkande dagligen väldigt viktigt för mig och att inte döma mig själv för hårt för hur jag är eller hur jag ser ut. Det är sjukt svårt att låta bli 🙂 En bra övning jag har fått är att tänka mig in i min egen situation fast sedan överföra det som om att det är min bästa vän som har drabbats. Vad skulle jag säga till honom/henne om han/hon mådde/tänkte som jag? När man gör det står det oftast klart att man är alldeles för negativ och hård mot sig själv och man får ett helt annat perspektiv på det hela om man mår dåligt eller känner sig värdelös.

Vad motiverar dig till att fortsätta kämpa när du hamnar i ett bakslag?

– Jag har tatuerat in ”Det löser sig” på min handled.
Det kan låta banalt men faktum är att när jag ser de orden så blir det lättare att se framåt. För det löser sig typ alltid. Det är svårt emellanåt men det blir bättre! Ett annat svar på frågan är alltså: positivt tänkande. Jag är lika mycket värd som andra och jag gör så gott JAG kan och det är mer än bra nog.

Varför tror du att det råder en stigmatisering kring psykisk ohälsa?

– Tyvärr känns det som att det finns ett grundläggande fel i dagens samhälle som gör att fler drabbas av psykisk ohälsa. Pressen är enorm långt ner i åldrarna och det tycker jag är fasansfullt. Givetvis är det så att fler och fler vågar prata om det nu jämfört med förr då det inte var lika legitimt. Men jag tror som sagt dessutom att fler tyvärr mår dåligt idag än på länge.

Anser du att det är viktigt att prata om psykisk ohälsa? Motivera gärna varför.

– Mycket viktigt.
Speciellt sedan min son drabbades av panikångest. För honom har det varit enormt viktigt att höra och se att han inte är ensam om att må dåligt. Har man erfarenhet av psykisk ohälsa är det viktigt att dela med sig av sina erfarenheter till andra drabbade precis som att det är viktigt att dela med sig av vilka erfarenheter som helst. Att lära sig hur det är att leva är något jag tycker att man borde prata om redan när man går i skolan. Allt i livet är inte positivt men det fick inte jag lära mig som barn.

– Den kunskap jag har om livet idag önskar jag att jag fått tidigare. Min son har sagt ”Ibland tycker jag att det känns orättvist att jag drabbats av panikångest men samtidigt är jag glad över att jag har fått lära mig så mycket om livet.”

Han är 11år…

Stäng meny