[DEL2/3] – Kommer han få se sin farsa igen?

Oavsett vart jag befann mig och vilka som befann sig i min närhet så var masken alltid på. Det var min fasad. Min fasad för att slippa behöva gå och prata med någon igen. Men väl i min ensamhet tog jag av den för att pysa ut alla de känslor som samlats.

Känslor som ilska, frustration och sorg. Masken var min överlevnad. Mitt verktyg för att hålla huvudet ovanför ytan, och tro mig, under sju års tid blir den en stor del av en själv. För att hela tiden kunna fungera bland vänner och inte bryta ihop totalt.

Men när detta sedan blev otillräckligt och fasaden svår att hålla uppe så fick jag ta till komplement för att lyckas hålla kvar mig själv.

Jag beslutade mig för att träna. Hårt och intensivt. Jag distanserade mig från mina närmaste vänner under den tiden. Tappade kontakten med alla de vänner som tidigare varit de vänner jag umgåtts med konstant.

Jag valde att dedikera all min tid jag hade till träning och anledningen till det var egentligen inte för att mitt intresse för fotbollen växte eller för att min enda dröm sedan barnsben var att bli fotbollsproffs. Utan det var snarare för att få utlopp för alla de känslor som jag bar inombords och känna endorfiner kicka inombords istället. 

Känslan jag fick efter att ha tagit ut mig fullständigt gav ett lugn inombords, något som jag aldrig upplevt tidigare. Klockan ställdes alltid tidigt på morgonen för träning och träningen kunde hålla på till senkväll. Allt för att få uppleva den härliga kicken efteråt och med tanke på att jag hela tiden tränade så fick jag resultat. Addera bollkänsla på det. Det tog mig till Örgryte IS. Men det gick även till den punkt då jag började få ångest för att jag inte ansåg att jag tränade tillräckligt mycket. Det resulterade i att jag började tvinga mig själv till att träna.

Det var inte längre på grund av den tidigare kicken som jag nu tränade för att känna, utan nu tränade jag för att dämpa den ångest som uppstod inom mig när jag inte tyckte att jag tränade tillräckligt.

Inom mig utvecklade jag en beroende mentalitet. Jag började söka efter nya kickar och eftersom jag var sportintresserad, en vinnarmentalitet och en dröm om ekonomisk frihet så föll det ganska naturligt över till gambling.

Det vart mitt nya sätt att jaga kickar för att fortsätta dämpa ångesten, även om det bara var för stunden. Kicken av att vinna var ovärderlig. Men ångesten som uppstod när jag förlorade, var desto tyngre. Den fick mig att hela tiden fortsätta jaga nya kickar för att dämpa.

Elitsatsningen i fotbollen stegrades. Jag klättrade högre upp. All den hårda träningen började ge riktiga resultat och min utvecklingskurva gick spikrakt uppåt.

Folk började prata om mig och jag fick ta emot stipendier från Örgryte IS som ungdomsverksamhetens mest framstående spelare.

Jag hade nu börjat göra ett namn för mig själv. Vilket följde med in i kommande säsong och supportrar fick upp ögonen för mig. Jag fick en form av bekräftelse och på första gången på länge kände mig uppskattad. ”idag måste jag göra mål.”

Men med detta, blev pressen framöver enorm och jag började känna prestationsångest i kombination med en bristande fast emotionell grund där träningar och matchernas resultat, blev avgörande för mitt välmående.

Jag kunde gå hem och älta en dålig träning tre dagar i streck. En match var ännu värre, Dessa tillfällen var självkänslan obefintlig.

Tränarna sa hela tiden att jag måste börja visa mer känslor när jag spelade. En självklar sak som att fira när jag gjorde mål. Men hur lätt var det att fira och visa glädje när mina känslor inuti mig var instängda långt inombords?

Trots detta fortsatte jag leverera men jag trivdes allt mindre ju längre tiden gick och även om jag alltid haft kärlek för sporten, har jag aldrig kunnat uppleva och relatera till passionen många andra beskriver. För mig handlade det alltid om överlevnad. Att orka en dag till.

Det var inför sommaren. Året då jag skulle fylla arton som det skrevs om mig hela tiden på twitter och i diskussionsforum kring klubben och det var inte detta skede som jag fick mina första chanser att träna med A- laget under två veckors tid.

Jag kom till en helt ny miljö med tjugo helt nya spelare runt omkring mig som levde på att spela fotboll. Tjugo spelare som jag tidigare bara sett träna på träningsplanen intill oss juniorer. Som jag sett från distans springa där nere på Gamla Ullevis gräs.

Addera min självkänsla och den grund jag stod på till det. Men uppenbarligen gjorde jag ett bra intryck, då jag senare fick delta i de två sommarmatcherna som skulle spelas.

Nu gick ryktet bland supportrarna om att jag skulle bli erbjuden ett A-lagskontrakt. Tro mig, jag läste varje tweet och varje inlägg som skrevs om mig och det fick mig tillfredsställd.

Under en av sommarmatcherna förstod jag att det var på gång; storsponsorn kom fram till mig efter matchen och sa ”jag hoppas att du skriver på kontraktet som du kommer att bli erbjuden.”

Två dagar innan jag skulle fylla arton, efter att ha tränat kontinuerligt med A-laget, så fick jag ett kontraktserbjudande. Det fick mig att må så himla bra. Samma kick som jag fått innan. Men som med allt annat så varade den bara för stunden. Det var inget som långsiktigt fick mig att må bättre.

Vem hade inte känt ett rus inombords över att bli erbjuden att A-lagskontrakt hos en välkänd fotbollsklubb som Örgryte IS vid arton års ålder?

Jag var aldrig någon supertalang utan en som hade tränat hårdare och mer än de andra och det fick mig inte att må bättre utan tvärtom. Sämre.

Nu fick jag pengar från fotbollen, studiebidrag och bidragspengar för att min far inte fanns där, men allt försvann lika fort som de kom in på kontot. Jag försökte köpa mig lycka genom materiella ting såsom kläder och skor. De pengar jag hade kvar gick till att betala hemma, mobilräkning och bensin.

Jag hade ångest inför träningar – jag var rädd för att misslyckas, att ta för mig och lita till min förmåga och egenskaper på grund av min dåliga självkänsla. Jag minns en situation så väl när en ansvarig inom klubben frågade mig: ”Hur går det?”.

Det var första gången jag var ärlig mot mig själv och sa att jag inte mådde speciellt bra psykiskt och att det påverkade mig negativt. Svaret jag fick löd: ”Aa okej, kör på bara”. Det var det värsta tänkbara svar jag kunde få i den situationen.

Självklart är seniorfotboll ett stort steg att ta, men för en person som mig som inte hade något att luta sig tillbaka mot blev det ett platt fall. Det fanns ingen chans att jag någonsin skulle kunna ha möjligheten att prestera på min högsta nivå om jag fick grov ångest innan varje träningspass på grund av att jag inte trivdes och var rädd för att misslyckas.

Tiden gick, jag blev allt mer utfryst och insåg att jag aldrig skulle få någon chans eller möjlighet att få spela med tanke på det intryck jag gett rent spelmässigt den försäsongen. Samtidigt erhöll jag ett till stipendie, jag visades vara en förebild för andra yngre spelare i akademin.

Jag kommer ihåg hur otroligt oförtjänt jag kände mig när jag tog emot stipendiet. Min dåliga självkänsla drogs med in under säsongen och de matcher som jag vanligtvis annars hade gjort poäng i resulterade poänglösa. Studenten närmade sig samtidigt som jag kände att jag bara stod och stampade på samma plats. Det blev prat om att jag skulle bli utlånad till en annan klubb för att få erfarenhet och förhoppningsvis utvecklas mer i seniorsammanhang. Jag var oerhört positiv till detta då det för stunden kändes som att jag behövde någon form av nystart.

Min nya klubb kom att bli Gunnilse IS. Väl vid studenten slutade jag bry mig om Örgryte IS, jag vantrivdes och var glad att jag äntligen skulle slippa det.

Gunnilse gav mig en nytändning och trots att jag kom till en helt ny form av gruppdynamik med gött tugg så trivdes jag oerhört bra. Det speglade även av sig på mina prestationer på plan, jag började känna igen mig själv igen. Mitt självförtroende på planen började återigen växa. Längre in på säsongen stod oturen och knackade på dörren. Inom loppet av två veckor fick jag ett finger skadat, en skadad fotled och en meniskskada.

Till en början så kontaktade jag ÖIS, som jag fortfarande hade kontrakt med, för att få hjälp av dom med rehab för framförallt knäet. Jag fick aldrig några riktiga svar och allting dröjde så länge… tillslut tröttnade jag. Dom brydde sig inte ett skit om mig, dom var bara glada över att slippa ha mig där. Jag kände mig inte välkommen längre.

Det resulterade i att jag aldrig tog tag i min rehab, jag kände mig sviken. Eftersom jag inte längre kunde lira fotboll så gjorde det att jag var tvungen att hitta den där endorfin kicken genom något annat. Gymma kunde jag göra så jag började med det, men det var inte samma tillfredsställelse att ligga på en bänk och lyfta vikter som att springa sig trött på en fotbollsplan.

Det slutade med att jag bytte ut träning mot jobb, jag trodde att pengarna jag tjänade skulle ersätta endorfin kicken.

För första gången hade jag tid att fokusera på något annat än bara fotbollen. Jag umgicks med kompisarna mycket, de jag tidigare stött bort från mig när farsan gick bort, vi planerade en långresa och jag hade så mycket framför mig att längta efter.

Ångesten fanns kvar, men den var nu lite mildare. En lättnad låg istället och vilade i bröstkorgen då jag hade tagit beslutet att säga upp mitt kontrakt med ÖIS trots att det sträckte sig fram till slutet av säsongen 2017.

Under denna tidsperiod så hade ingen från klubben hört av sig och frågat hur det gått, hur det var med mig. Noll kontakt från klubbens sida, så det inget svårt beslut att ta.


Du har precis läst del 2 av Oskar Vilgotsson egenskrivna berättelse baserat på hans liv och erfarenhet kring psykisk ohälsa. Håll utkik, fortsättning kommer. För att läsa DEL1. >> Klicka här <<

[1/3] – Kommer han få se sin far vid liv igen?

Allt började en varm sensommar, sittandes på en klippkant, inlindad i en filt.”

Jag satt med ett krampaktigt tag kring två av mina käraste, medans dykarna febrilt söker efter min förebild och bästa vän. Väl hittad betraktar jag hur han helt livlös hissas upp på en bår och vidare upp i helikoptern, som sedan blir mindre och mindre till den tillslut försvinner bortom horisonten.

Hoppet sägs vara det sista som lämnar oss så jag knöt mina nävar hårdare än någonsin hela vägen till Sahlgrenska akutintag i hopp om att dem skulle höja sannolikheten att far var vid liv när jag och min familj anlände till sjukhuset.

Visualisera det. Måla upp en bild av en tolv år gammal grabb, med hela livet framför sig och som innan händelsen hade en trygg grund att stå på med alla förutsättningar till att bygga ett fantastiskt liv. Mycket mer än vad många i världen över har privilegiet att få.

Men i nästa stund sitter grabben runt ett långbord på Sahlgrenska sjukhus med sina nära och kära runt omkring sig och inväntar ett besked från en läkare som avgör om hans farsa kommer att vara samma livfulla och genuina förebild som han varit eller om grabben kommer få möta ett livlöst blekt skal som somnat in för gott.

Likgiltigheten var ett faktum. Till skillnad från jämngamla vänner började denne grabb istället ställa existentiella frågor till sig själv: 

Vad är meningen med livet? Alla kommer ändå att dö tillslut. Kunde jag ha påverkat det som hände? Det är mitt fel. Borde jag försökt rädda honom? Det är mitt fel.

Oavsett vilken fråga som ställdes till mig själv så var svaret alltid desamma. Allt var för mitt fel. Tänk om det funnits någon där och det bästa scenariot hade varit, vid denna tidpunkt om en individ med liknande erfarenhet fångat in mig under min första kritiska tid då jag var som mest mottaglig.

Det är anledningen till att jag nu främst väljer att öppna upp och dela med mig av men också för att uppmärksamma psykisk ohälsa då det är ett problem som det sällan talas öppet och ärligt om. Trots att det är så otroligt viktigt.

Om jag skulle dra ett streck för varje gång någon har frågat mig hur jag mår under senaste sju åren och där mina svar varit att allt är lugnt, då skulle jag troligtvis suttit med skrivkramp bara någon timme senare.

Poängen jag vill komma till är att vi sällan berättar när vi mår psykiskt dåligt, så var det även i mitt fall och ledde till att jag aldrig blev uppfångad av någon efter det som hände.

Jag blev tillfrågad av morsan flera gånger om jag ville ha någon att prata med och vid ett tillfälle gick även hela familjen men det samtalet vart mitt första och sista. Jag tänkte aldrig gå på sån skit igen för jag var inget psykfall.

Detta var min enda upplevelse av att gå och prata med någon. Jag valde en annan väg istället eftersom det nu var bevisat att det inte fanns någon som förstod eller fångade upp mig. Det fanns ingen som kunde sätta ord på tankarna och känslorna som fanns inuti mig. Jag tog på mig en konstant mask.


Du har precis läst del 1 av Oskar Vilgotsson egenskrivna berättelse baserat på hans liv och erfarenhet kring psykisk ohälsa. Håll utkik, fortsättning kommer.

FREDAGSGÄSTEN: MARIA GROTH

”Varje kväll går jag sönder och gråter mig till sömns. Varje morgon tvingas jag samla mig och går igenom ännu en dag. Visst är det skönt att vara samlad, men aldrig kan jag känna mig hel igen.”

1:a augusti 2001

Den dagboksanteckningen skrev jag vid 16 års ålder. Jag drabbades av långa och djupa depressioner och hade perioder av kreativitet, energi, självförtroende och kraftig eufori. Däremellan hade jag perioder med jämnare sinnesstämning. Gissa vilken sinnestämning jag alltid jagade och strävade efter?

Jag växte upp i ett litet samhälle på Gotland tillsammans med mamma, tre bröder och två halvsystrar. Det fanns även olika män som kommit och gått genom åren, de flesta var våldsamma, de slog mamma och ibland oss barn. Mamma var gravt alkoholiserad och led av psykisk ohälsa. Hon var en mycket trasig människa och ofta var det vi barn som fick trösta och stötta. Ofta var det vi barn som fick ta skiten när mamma mådde dåligt. Vår vardag kantades av skuld, kränkningar, hån, psykisk och fysisk misshandel. Att jag senare i livet skulle drabbas av psykisk ohälsa var det ingen som tyckte var särskilt konstigt. Sedan tidiga tonåren har jag slitit med depressioner och kraftiga svängningar i måendet.

I skrivande stund är jag 32 år. För lite mer än tre år sedan fick jag min diagnos Bipolär sjukom typ 2. Mitt liv har sedan dess förändrats mycket. Denna förändring har skett under lång tid och håller fortfarande på. Att få diagnosen var livsavgörande för mig. Inte bara med medicin och terapi utan också hur jag började se på mig själv. Jag fick diagnosen i vuxen ålder men jag har ju kämpat med den så länge jag kan minnas utan att veta vad det var för något som var fel. Jag trodde ju hela tiden att det var mig det var fel på. Jag hade sidor hos mig som jag älskade men tyvärr hade jag ännu fler sidor som jag hatade. Jag försökte med alla medel hitta tillbaka till de där älskade sidorna men jag fann bara allt mörkare versioner av mig själv i sökandet och jakten.

Jag har levt ett mycket destruktivt liv. Jag har hatat och föraktat mig själv. I varje topp och i varje dal. Jag har kämpat med att själv försöka plana ut landskapet. I ett desperat försök att hitta balansen. Jag har känt skam över mig själv. Över allt jag har gjort, allt jag har sagt, över hur jag har varit. Jag har varit övertygad om att världen vore en bättre plats utan mig i den. Jag har känt att jag inte duger som människa, att de jag älskar förtjänar någon bättre. Med diagnos och terapi blev allt helt plötsligt så självklart. Jag började så småningom tänka lite snällare om mig själv och alla mina sidor. Istället för att motarbeta mig själv började jag försöka lyssna på mig själv. Istället för att förbanna mig själv började jag trösta mig själv. Hårda ord blev mjuka. Tankar på död blev tankar på liv.

Jag har haft några riktigt dåliga strategier för att uthärda mörkret.
De flesta som har upplevt riktigt vidrig ångest och depression vet också att det är lätt att försöka leta efter saker som dämpar det. Det är ändå någonstans ett sundhetstecken, man känner mörkret sluka en inifrån och man vill bara att det ska försvinna, att det ska sluta. Jag har nog försökt dämpa min ångest med allt möjligt genom åren och har under lång tid haft riktigt dåliga strategier för att överleva. Cigaretter, alkohol, och mat har varit ett sätt att hantera…alla känslor egentligen. Dessa tre har jag lagt av med. Kanske försvinner jag iväg lite i matväg någon gång men det är ändå ljusår ifrån hur det var förr. Istället hittade jag träningen, löpningen. Det var ett utmärkt sätt att hantera ångesten på.

Arbetet har också varit en av de få saker som räddade mig från de mörka tankar och känslor som jag hade. Mitt mörker blev distraherat och jag fick tankar på annat ett slag. Men det skulle visa sig vara en rätt kass strategi. För mörkret försvann inte. Det väntade på mig när jag kom hem. Det väckte mig när jag sov. Pockade på. Vad gjorde jag då? Jag undvek att vara hemma speciellt om det innebar att jag skulle vara ensam. Det var det värsta. Ensam hemma. Så vad gjorde jag när mörkret blev mörkare? För det blev det. Jag jobbade mera. Fyllde kalendern med aktiviteter som skulle vara bra. Var duktig, gjorde allting “rätt”. Tog längre promenader, längre springturer, simmade, gick på yoga… Vaknade klockan 3 och tänkte att jag kan ta tåget som går 4.37 om jag promenerar till stationen för inga bussar har börjat gå än. Såg på klockan när min arbetstid var slut och tänkte att jag kan vara kvar och jobba till halv sju så slipper jag vara ensam hemma. Hellre ensam på jobbet. Det känns helt galet när jag skriver det. Men så var det. Det VAR så.

Idag stannar jag sällan kvar längre på jobb om det inte är nödvändigt såklart, men aldrig för att jag ska slippa vara ensam. Idag klingar det annorlunda. Jag älskar ensamheten. För jag är trygg i den. Jag längtar efter den. Jag behöver den. Så underligt det kan vara. Det som förr var mitt fängelse har nu blivit min fristad.
Något som jag har märkt är att det på senare tid har blivit en större öppenhet gällande psykisk ohälsa.

När jag var ung var det ingen som pratade om Bipolär sjukdom och det fanns inte någonstans man kunde hitta beröringspunkter. Jag minns inte att jag någonsin kände igen mig i någon karaktär på tv eller i böcker. Tänkte mest att det berodde på min uppväxt. Men jag hade känslor och upplevelser som jag kände mig väldigt ensam med. Men jag kunde inte känna igen mig någonstans och speciellt inte i populärkulturen. Psykiskt sjuka var ju de som jag såg i Gökboet eller en kallblodig mördare i någon Beckfilm. Idag är det annorlunda, det har skett en explosion i sociala medier och i populärkulturen.

I vuxen ålder har jag funnit en enorm läkandeprocess genom att läsa böcker, se film och tv-serier med karaktärer som lider av psykisk ohälsa, både självbiografiska och fiktiva och de sista åren har det naturligt blivit mer fokus på just bipolär sjukdom. Tack vare den explosion har jag i vuxen ålder kunnat finna berörningspunkter både i kulturen och i sociala medier som har varit relaterbara för mig. Jag undrar om dessa författare, skådespelare, föreläsare förstår vilken skillnad de gör när de väljer att tala högt om och belysa psykisk ohälsa. Några serier och filmer som hjälpt mig har varit:

The Hours, SKAM, True selfie (Jeg mot meg), Homeland, Shameless, Please like me. Den karaktär som hjälpt mig mest är Even i SKAM. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om hur den karaktären har påverkat mig men allt har sin tid och plats. Bara titta på serien istället.

Jag har valt att vara öppen med min diagnos. Det var inte ett dugg svårt val.
Jag har tidigare varit relativt öppen på sociala medier om mitt mående och den dagen jag fick diagnosen ville jag såklart att alla skulle få veta. Men om du följer mig på instagram till expempel är det viktigt att förstå att det är inte ett bipolärkonto, precis som att jag inte är min sjukdom, även om den förvisso är en del av mig. Min umgängeskrets ser väldigt annorlunda ut än för säg 10 år sedan. Jag har märkt att ju mer öppen jag varit med mitt mående desto mer ökad förståelse har jag fått från min omgivning och jag upplever att fler vänder sig till mig snarare än bort, jag tror att de finner en slags lättnad över att kunna prata så öppet om det svåraste i våra liv. Jag är inte mycket för ytligt kaffesnack, jag vill direkt in på djupet. De människor med revor är de som jag finner mest intresse av att möta. Det finns ett fint citat från en låttext som illustrerar det jag menar:

”There is a crack in everything – that´s how the light gets in” – Leonard Cohen

I mitt jobb med ungdomar försöker jag vara den röst som jag själv hade behövt att höra. Det är så viktigt att vi som orkar kan vara den rösten för de som inte förmår.
Det är fortfarande så mycket tabu och skam kring psykisk ohälsa och det enda botemedlet är att prata, prata , prata, lyssna , lyssna, lyssna. Prata med din granne, med dig själv, en vän, lyssna på kollega, en främling på internet, i en stödgrupp, i radio, en föreläsningspublik, prata för vem som helst som kan tänkas lyssna och lyssna på den som behöver prata.

Till och med jag som varit där i mörkret så många gånger glömmer bort och det är väl i och för sig ganska sunt men jag känner att det är viktigt för mig att med stark och nyktert sätt titta ner i det där hålet, liksom inte kliva ner och bosätta mig där men ändå påminna mig hur otroligt starkt påverkad jag blivit av det och hur det flera gånger varit fara för mitt liv.

Jag känner en oerhörd tacksamhet över det liv jag lever idag, efter diagnosen, medicinering och terapi. Jag mår bra, inte bara bra, jag l e v e r och jag trivs med det. Jag har börjat leva istället för att överleva.

Maria Groth,

www.instagram.com/iammariagroth

FREDAGSGÄST: MATHILDA BJÖRKLUND

Det är svagt att visa känslor. Eller?

Jag har alltid fått höra att jag är en sån där ”känslig” person. Med en negativ klang på känslig. För det är ju svagt att ha ångest, panikångest och att visa känslor. Eller är det inte det?
Mitt namn är Mathilda, jag är 25 år och under de senaste 20 åren i mitt liv har jag haft problem med ångest.

Vi spolar tillbaka tiden 20 år. Det är nittio-tal och jag bodde i ett hus tillsammans med en mamma, en pappa och två storasyskon. Grannbarnen pekade på mig och sa ”Stort huvud och liten kropp”. Jag antar att jag hade lite stort huvud, även om jag anser mig ha vuxit i det i dagsläget. Mamma och pappa klädde in mitt huvud i aluminiumfolie vid något tillfälle och tog smickrande kort. Den där Instagram-världen hade ännu inte öppnat sig och fotoalbumen fylldes med bilder på oss barn när vi bara fick vara precis dom vi var. Naturliga. Eller ja, det kanske inte är jättenaturligt att gå omkring med aluminiumfolie på huvudet, men bor man i skogen och har tre kanaler på sin tv så får man vara lite kreativ!

Mitt liv förändrades radikalt när jag fyllt fem år.
Jag smet ifrån mina föräldrar som drev en butik inne på stans köpcenter, gick in på en liten toalett med glappande belysning och dörren gick i baklås. Jag skulle precis få uppleva min första panikångestattack, men det stannade inte där. Jag kom inte ut ifrån rummet på ett tag och det resulterade i svåra psykiska problem under sju år. Min personlighet förändrades över en natt och plötsligt blev världen en otrygg plats för mig. Varje natt vaknade jag upp svettig från samma mardröm, jag blev mörkrädd, fick panik av trånga utrymmen, folkmassor och utav situationer som var nya. Mamma och pappa gjorde sitt bästa för att jag skulle byggas upp till en trygg person igen, men människor runt om förstod inte vad jag upplevde och ansåg att mina föräldrar daltade med mig.
Jag kunde inte bli lämnad en sekund utan att få fullständig panik. Skolgången blev svår, men tack vare underbara lärare med stor förståelse så klarade jag mig bra.
Då, förstod vi inte att det var ångest jag hade när jag hade ont i hjärtat och vi visste inte att mina gråt-attacker var panikångest. Men när jag blev tonåring kom jag in i en ny fas och plötsligt förstod jag att det var ångest som spökade i min kropp.

Åren gick och jag fick bukt med mina ångestproblem, men fick nya hinder i livet istället. När jag var sjutton år hamnade jag i en djup depression och jag tror att det fanns tre faktorer som gjorde detta. Det första var att mina föräldrar separerade, familjen slets itu och livet förändrades. Det andra var att jag under samma tid blev sjuk i körtelfeber och mitt immunförsvar blev dåligt, plötsligt låg jag efter i skolan och var sjuk väldigt mycket. Den tredje orsaken förstod jag inte då, men jag skaffade p-piller som gjorde mig både psykiskt instabil och fysiskt sjuk. Så ni tjejer som läser detta och stoppar i er hormonella preventivmedel – sluta med en gång! Det är en stor anledning till att så många mår dåligt.

Idag är jag fri från min depression, men kommer in i skov i perioder och får även panikångest lite då och då. Men vet ni vad? Det är inte farligt att få panikångest. Det som är farligt är att drunkna i sina känslor och inte veta hur man ska hantera de situationer som tär på en.

Jag har lärt mig hundratals saker under mitt liv och jag skulle nog vilja påstå att jag är lite utav ett proffs på att ta hand om mig själv och andra, tack vare att jag är så ”himla känslig”. Jag älskar att vara en ”känslig” person, för jag anser inte att det gör mig svag. Jag anser att jag är skitstark som kan sitta och gråta framför människor utan att skämmas – hallå? Det är ju helt naturligt!
Det är starkt att våga visa sig svag och jag lider med dom som stänger inne allt inom sig och inte har förmågan att dela sina motgångar med andra.
Alla de personer som kallat mig för svag, jag lider med dom. För jag vet att det egentligen är dom som inte klarar av att hantera sina känslor och det måste vara så fruktansvärt jobbigt.

Jag har så många tips jag skulle vilja dela med mig av, men det största och viktigaste jag vill dela med er är – Älska dig själv först! Gör du det?
Om du gör det så innebär det att du vet om att du är en stark person, att du vet om att det finns en mening med att du är du och att du lyssnar på dig själv och ger din kropp vad den behöver. Att älska sig själv först är så viktigt om man vill ta sig ur en depression. För när du älskar dig själv först, så är det inte lika lätt för andra att bryta ner dig och det är lättare för dig att sortera ut det som får dig att må bättre och sämre.

Så idag, om någon kallar mig för känslig – så tar jag det som en komplimang. För det starkaste man kan göra, är att visa på utsidan, vad man bär på på insidan.

Tack Carl-Robin för att jag fick gästa på din fantastiska blogg – det är så viktigt att prata om psykisk ohälsa!

/Mathilda, bloggare på nouw.com/mathilda

Veckans Fredagsgäst, Emma Gråbergs

Hej, jag heter Emma och är 28 år. Jag är uppväxt i en dysfunktionell familj och hamnade i skymundan av min bror problematik som är en helt annan historia. Ni kan läsa hans resa som ledde till hans död på min blogg.

Men tillbaka till mig. Ända sedan jag var liten så hade jag alltid en känsla av att det var svårt att passa in. Vilket såklart ledde till att jag mådde mycket dåligt.
Jag ville visa mig duktig för mina föräldrar som hade det jobbigt nog med min bror.
Jag försökte passa in genom att spela i ett fotbollslag som mina klasskompisar spelade i. Det funkade bra och jag minns det som den bästa tiden i mitt liv.

Så länge jag aktiverade mig klarade jag av ångesten och hyperaktivoteten jag hade. Men sen dog min 11 månader äldre bror och då gick allt utför.

Jag hamnade i fel umgänge och gjorde allt jag kunde för att bedöva smärtan jag hade inom mig.
Tillslut sökte jag hjälp och fick göra en utredning. Den visade på adhd och borderline. Under lång tid gömde jag mig bakom mina diagnoser och kände nästan stolthet över dom. Jag ansåg att då kan jag bete mig som jag vill.

Jag tackade nej till medicinering för jag visste att jag ändå inte kunde lämna rena prover. Jag fortsatte att självmedicinera och skyllde på mina diagnoser så fort jag blev ifrågasatt. Att leva det livet medförde fruktansvärt hemska motgångar. Jag började sälja för att kunna försörja mitt eget bruk.

Började hänga med kriminella människor dag ut och dag in. Jag blev våldtagen, mordhotad och misshandlad. Men jag vågade aldrig anmäla för jag vet ju vad kunde ske om man “golade”.

Efter ungefär 10 års missbruk med mjukstart redan i 11års ålder med cannabis så träffade jag min nuvarande make.
Han hjälpte mig att komma ur träsket och på fötter igen. Min klippa.
Jag återvände till psykiatrin, nu som nykter. De avskrev borderline diagnosen för ingenting stämde ju. Jag har adhd och lider av ptsd.

Efter att vi hade gift oss så blev jag gravid. En lite Elliot fick vi som nu är 3 år. Mitt livs kärlek.
Men de satte verkligen adhdn på prov. Helt plötsligt så fanns där någon som hindrade dina vanor och rutiner du lärt dig med åren för att hantera ditt inre.

För hans skull så gick jag med på att prova medicin för adhdn efter att jag ammat klart. Vi gick nog igenom hela listan men jag mådde bara sämre och rasade i vikt, jag som redan var på gränsen till underviktig.

Jag valde att sluta med alla mediciner och jobbade fram nya rutiner tillsammans med sonen.

Idag bor vi på Malta vi tre. Jag har också två underbara bonusbarn som är lite äldre och bor kvar hos sin mamma i Sverige. Allt fungerar bra o vardagen nu och jag har insett att med rätt kost kan man lindra många symtom. Många psykiska problem börjar i tarmen.
Jag kämpar hårt för att belysa bristerna vi har bland våra myndigheter I Sverige samt stoppa socialstyrelsens förslag om att öka antalet elchockbehandlingar till barn i Sverige. Jag är verksam i flera projekt och med i styrelsen för två organisationer för mänskliga rättigheter.
Skriver även artiklar om samhällets brister och har fått flertal publicerade.
Jag har varit ren sedan många år nu. Livet tog sig en vändning som förmodligen räddade mitt liv. Det går alltså att lyckas och bli fri.

//Emma
www.emmagrabergs.com

2017, året allt hände.

Två dagar kvar till julafton och drygt en vecka kvar tills vi säger adjö till 2017 och blickar framåt tillsammans med det nya året.

Jag kan enbart konstatera att det varit ett väldigt händelserikt år från min sida. Det är både mörka och ljusa minnen som följer med mig framöver.

Vid denna tidpunkt förra året var man återförenad med expojkvännen, var lyckligare än någonsin och ingenting kunde skilja på oss igen.

Åtminstone vad mitt, då naiva jag intalade sig själv.

Idag är jag mer än tacksam för att det förhållande tog slut när det tog slut. För det var redan innan uppbrottet, ett avslutat kapitel. Tänk om jag kunde fått sätt detta från början. Vad mycket bättre jag hade mått då.

Samtidigt är jag väldigt glad över att jag inte såg detta, för jag hade kanske aldrig fått möjligheten att träffa den mannen jag idag lever tillsammans med.

Alex Araya. Vad ska man börja?

Jag har faktiskt ingen aning. Det är svårt att sätta fingret på vart man ska börja denna historia. Men jag vet vart den ska sluta och det är att jag aldrig vill att den ska sluta. Inte förens döden skiljer oss åt.

Du kom in som en stormvind, under en mörk och duster tid. Under en tid som jag behövde en person som dig mest, men aldrig att jag trodde att jag skulle bli förälskad igen.

Kär och förälskad vart jag och det tog inte lång tid innan du hade fångat mitt hjärta. Även om jag inte själv vågade erkänna det från start. Varken för mig själv eller dig.

Jag har fått vara med om så mycket upplevelser och minnen tillsammans med dig, under bara detta år som vi spenderat tillsammans.

Minns du att det var jag som bekräftade min kärlek för dig först med orden;

– Jag älskar dig!

Det gör jag och jag minns också hur hela du lyste upp på Celina och Christians balkong den kvällen.

Jag minns också dygnet som vi tillsammans skulle spendera på Haymarket i centrala Stockholm. Ett dygn bestående av både shopping, god mat och en stor säng att dela på. Men jag minns framförallt hur jag gick ner på knä den kvällen och frågade dig om du ville gifta dig med mig.

Efter det har du fått ta både en och två smällar från mig. Det kan absolut inte varit lätt, att som ny pojkvän komma in i en annans liv och fungera som en form av vårdare till en människa som gör en så otroligt illa emellan åt.

Jag förstår inte än idag hur jag fortfarande kan ha dig vid min sida efter alla dåliga sidor jag visat upp. Men jag är otroligt tacksam för att jag varje dag får vakna upp tillsammans med dig och spendera ännu en dag med dig.

Tacksamhet är exakt vad jag känner till att få vakna upp varje morgon.

Blickar man tillbaka ett par månader så kunde detta vara något helt omöjligt. Men jag är lättad och tacksam över att jag inte lyckades övertalas av döden och att du Alex även den gången fångade upp mig i sista sekund.

Idag är vi både förälskade, förlovade, nyinflyttade och snart tvåhunds-pappor. Det är helt galet hur mycket som hänt sedan vi träffades första gången. Låt det aldrig ta slut, älskling.

Ja, ni hör ju vilket år som lämnas bakom mig.

Men trots all psykisk ohälsa, psykiska diagnoser, terapier, lång sjukskrivning och en hel del motgångar, så lever jag och har fått vara med om mer vackra och positiva minnen än negativa.

De positiva bär jag med mig in med det nya året, som att jag i November fick äran att bli morbror för första gången, att jag själv fick uppleva att bli tvåhunds-pappa och den helt fenomenala Barcelona resan som gjordes tillsammans med Alex galna men underbara familj.

De gamla minnena får vara minnen som får stanna kvar i det förflutna. Det är inte e

Sen har vi ju er. Ni underbara och fina människor runt om i världen, som varje dag följer min blogg, Instagram och vardag.

Klickar du på följande länk kan du ta del av alla fredagsgäster texter ännu en gång. [Linktree]

Det är helt sjukt att jag idag är en person som folk inspireras av och ser som förebild. Jag kunde aldrig ana att min blogg eller min vardag skulle bli så intressant att följa, men jag är väldigt tacksam för varenda en av er.

Varje ord som ni skriver till mig via mail, kommentarer eller privat meddelande tar jag till mig och jag kan knappt hålla mig med allt spännande som nästa år kommer att dyka upp under kommande år. Allt tack vare er och era ökningar.

Något som jag verkligen är lite extra glad över är att jag nu det senaste fått en mer bredare läsbredd från andra länder. Det gläder mig verkligen.

Jag har verkligen växt in i min roll som bloggare och skribent under detta år och tänker fortsätta med att utmana mig själv. För på resans gång har jag fått vara med om mycket intressanta och minnesvärda stunder, både på egenhand och tillsammans med er.

Ett av dem är samtalet jag hade tillsammans med Maria Montazami. Det var nog en av de värsta, men också de bästa stunderna i mitt liv.

För att kolla in inlägget och samtalet med Maria. Klicka här.

Maria är verkligen en stor glädjespridare och inspiration för mig. Att få möjligheten till ett samtal med henne, fick mig att bli helt “starstruck” och orsakade mig mildare talsvårigheter.

Men nu är det snart dags att välkomna in julen till våra hus och sedan ladda om inför kommande nyår. Vilket innebär att jag nu kommer ta ett kort “juluppehåll” och spendera tid tillsammans med min familj. Både nere i hemstaden Jönköping och i nuvarande staden Stockholm.

Detta innebär att eventuellt inga nya inlägg och texter kommer att komma upp på bloggen under jul och nyår.

Däremot finns det möjligheten att följa mig på Instagram, för att kunna följa med under mitt julfirande med familjen och vardagen tills dess att allt är på banan igen.

Det gör du enklast genom att klicka in på följande länk. www.instagram.com

Jag kommer dock att under detta juluppehåll försöka uppdatera bloggen med mina personliga favoritinlägg under året. Mina s.k. nyårs-karameller.

Med allt detta sagt så vill jag slutligen önska dig en riktigt god jul och ett gott nytt år. Så hoppas jag att vi efter all god mat kan ses här igen? KRAM!

Stäng meny