Fredagsintervju: Erik Betting.

Veckans gäst i Fredagsintervjun har valt att vara anonym.
Erik Betting är endast ett alias.

Vem är du? Berätta gärna lite kort om dig själv.

Jag är en ung man på 35 år som verkligen älskar de sociala som livet har att erbjuda, spontana nya möten med människor får jag massor med energi utav. Mitt liv har både präglats av ett extremt aktivt liv som elittennis spelare men även under destruktiva perioder som något som kan liknas vid en soffliggare.

Just i skrivande stund har jag tagit tillbaka detta intresse och tränar för tillfället ca 5ggr / vecka och då mest fokuserat på löpning och styrketräning. Utöver mig så kretsar mitt liv mycket kring min lilla familj med sambo och en dotter, där vi försöker leva livet mycket genom henne och njuter verkligen när jag, vi ser henne lycklig. Men det som symboliserar mig mest är ett stort hjärta och en enorm drivkraft till att vilja förändra där det verkligen behövs. Det här drivet har nog växt fram genom min idrottsbakgrund som senare blev till att bytas ut mot en framgångsrik säljkarriär.

Vad är det första ordet som kommer upp i huvudet när du hör psykisk ohälsa?

För mig är psykisk ohälsa en sammanfattning av ett sinnestillstånd, något som man måste möta och göra motstånd emot. Min resa har innefattats av en total botten i form av självmordsförsök men när jag successivt nu klättrar upp och blir mer medveten då inser jag även att din totala förmåga tappas på vägen ner i psykisk ohälsa. Men summerat är psykisk ohälsa för mig, stress, ångest, depression, sömn svårigheter, olust och massor av saker tillsammans. Jag vet att med fysisk aktivitet kan man vända på ett tillstånd av psykisk ohälsa, där ska man börja smått men med kontinuitet. Det kan vara som i mitt fall ett mål om 10.000-12.000 steg / dag genom promenader, detta gör att ens hjärna tillfrisknar snabbare något som hjälp mig enormt.

Vad har du för relation till psykisk ohälsa?

Sinnesförvirring.

När insåg du att du led av ett spelmissbruk?

Jag har som sagt spelat sedan 12års ålder tillsammans med min far som lät detta vara möjligt men jag tror inte jag insåg mitt spelmissbruk för ens jag kraschade första gången och det var ca 5 år sedan. Något inom mig säger att det är svårt att inse sin spelproblematik innan man fullständigt snuddat botten åtminstone har det varit så för mig. Då jag tyvärr haft ett ”hopp” om en livsförändring genom stora vinster för länge i mitt liv. Vändpunkten med mitt spelande har skett i 2 etapper och bägge gångerna har jag blivit påkommen av min sambo som sedan ställt mig mot väggen. Efter dessa kollapsande situationer har jag själv sökt hjälp, första gången fick jag återfall efter 1 år som helt spelfri och nu i skrivande stund har jag gått ca 8 veckor i precis samma KBT behandling som vid första tillfället. Skillnaden då och nu är att jag idag inser att jag är ”spelmissbrukare” vilket jag inte gjorde då och detta gör att jag även inser att det är något jag kommer behöva bearbeta varje dag för resten av mitt liv. När den insikten kom till mig var den både läskig men ändå befriande, läskig för att jag verkligen aldrig kan eller får spela och skönt att veta att jag är sjuk mitt tidigare beteende har inträffat p.g.a att jag inte vetat bättre och nu ska jag vända på detta tillsammans med min KBT grupp.

Hur vart mottagandet från sjukvården? Fick du tillräckligt med hjälp och stöd?

Sjukvården har varit fantastisk mot mig, allt från inläggning på vuxen psykiatrin till expert läkare till vanliga vårdcentralen. Jag har verkligen haft tur och mött människor som förstått mig och min sjukdom och guidat mig åt rätt håll, men där handlar det om att våga be om hjälp vilket inte alltid är lätt men det är först då allt sakta kan börja återställas igen. Ja jag tycker verkligen att jag har fått allt jag kan begära i form av stöd och hjälp kring mitt missbruk.

Vilka är dina tre främsta tips till anhöriga när det kommer till att vara ett stöd?

Vara uppmärksam kring beteende förändringar, gällande tid bakom skärmar som Iphone, iPad etc.

Om ni misstänker något, försök ta ett förstående bra samtal med personen ifråga och få hen att öppna sig. Detta kan vara en öppning till ett erkännande.

Supporta, visa kärlek och förståelse. Med det sagt behöver inte detta betyda stanna i ett förhållande till vilket pris som helst men oavsett visa kärlek, stötta i form av söka hjälp, läkarvård etc.  Och biggest ”NO” låna aldrig ut pengar. Detta hjälper inte utan förvärrar.

Vad tror du är det allra läskigaste med att vara öppen om hur man mår psykiskt?

Jag är övertygad om att det handlar om skuld och skam till att känna sig annorlunda då människor idag gärna ”promotar” sina allra bästa stunder på sociala medier. Det här blir en dålig spiral till ett samhällsideal man tror att man måste leva upp till.

Om du fick möjligheten att träffa ditt 15-åriga jag igen, vad skulle du säga?

Jag hade nog velat ruska om både min pappa och mig själv kring stunderna bland spel, travbanor och åtskilliga timmar bakom Jack Vegas maskinerna. Hade velat säga till min Pappa att vi gör något annat, jag vill inte växa upp med detta och vill heller inte att du ska vara olycklig för jag älskar dig.

Något annat du vill förmedla?

Det som jag vill förmedla är att förändring är möjlig men den måste komma genom vilja och då måste man släppa taget till det man vill lämna bakom sig. När man bestämt sig för det då kommer ljusare tider över horisonten. Sen tycker jag att man som spelberoende, anhörig och alla som kommit i kontakt med tuffare tider i livet ska lyssna på min och Lukasbettings podcast som har premiär 8e mars. Där kommer vi belysa spelproblematik, psykisk ohälsa och dess påföljder och mycket mer.

Tack för att jag fick chansen till att medverka i din blogg.

Fredagsintervju: Gustaf Jernberg.

Vem är du? Berätta gärna lite kortfattat om dig själv.

Jag heter Gustaf Jernberg, är 28 år gammal och jobbar som gruppchef i en bildproduktion. Jag gillar tulpaner, abstrakt konst och böcker. Har en podd med Clara Henry som heter Konsten att vara där man kan lära känna mig lite bättre!

Har du någon erfarenhet kring psykisk ohälsa?

Massor! Jag har GAD och en hel del depressiva perioder att underhålla mig med. Tidigare har jag haft social fobi, torgskräck och lite annat smått och gott.

Har du haft stöd av sjukvården? Om, ja hur har stödet fungerat.

Jag har haft blandade erfarenheter av vården och dessvärre mest negativa upplevelser. Första gången jag sökte hjälp var i 18-årsåldern, då ville läkarna gärna slänga mediciner på mig utan samtalsterapi eller uppföljning. Så fortsatte det i några år och nästan varje läkarbesök kändes fel i magen, som att de inte lyssnade på mig. Ju äldre jag blir, desto lättare är det att ställa krav. Rimligtvis borde det inte behövas – man ska kunna söka hjälp och få lägga sig i vårdens händer, inte projektleda hela skiten själv. Men det blir lättare med åren.

Vad är dina tre främsta tips till att må bättre och orka fortsätta kämpa?

Jag har två tips!

1) Sök hjälp. Vänta inte. Stå på dig. Ring vårdcentralen idag och var så ärlig du kan. Det är inte meningen att du ska klara dig själv när du är sjuk.

2) Ta hand om sig själv på en nivå man orkar hålla i. Alltså, lägg inte ribban vid att du ska träna femton gånger i veckan och dricka mer Fiji-vatten eller något annat hysteriskt. Lägg nivån att du ska ta dig kring huset en gång om dagen. Så kan du gå lite mer vissa dagar när du har feeling. Och om du inte orkar det kan du ställa dig vid ett öppet fönster och andas lite frisk luft. Jag tror på små vinster.

Vad motiverar dig till att fortsätta kämpa när du hamnar i ett bakslag?

Svår fråga! Det finns en sak i keltisk kristendom som kallas tunna platser, ställen där vi öppnar upp våra hjärtan och är mottagliga för det som kristendomen alltså kallar Gud. Jag märker att jag ofta upplever det när jag mår riktigt, riktigt dåligt. När jag ser en solnedgång, en vacker tavla, eller hör en historia om hur min systerson gillar alla människor omkring sig och gärna kramas. Små pauser, där något mitt i allt mörker känns lite extra lysande. De brukar hjälpa mig att orka lite till.

Varför tror du att det råder en stigmatisering kring psykisk ohälsa?

Jag tror det handlar om rädsla och okunskap. Psykisk ohälsa är ju farligt och vi är programmerade att vara rädda för farliga saker, men som med så mycket annat har vi i samhället feltolkat och tror att det är människorna med sjukdomen som är farliga och inte sjukdomen i sig. Det är dags att uppdatera vad vi tror om psykisk ohälsa och förstå att det är något som drabbar alla människor i olika former och grader. Och att det är mycket, mycket farligare att inte prata om det än att göra det.

Anser du att det är viktigt att prata om psykisk ohälsa? Motivera gärna varför.

Absolut. Jag tror att det är botemedlet. Inte mot ohälsan – it’s here to stay – men mot stigmatiseringen. Det finns så mycket att lära sig av varandra; varje gång jag hör någon säga att hen har ångest spetsar jag öronen och känner mig lite mindre ensam. Jag tycker att det är ologiskt, alla vet att de som lyfter tyngst på gymmet är starkast fysiskt, så varför gäller inte samma sak för de som lyfter tyngst psykiskt…?

Något annat allmänt du vill förmedla?

Fan, prata mer. Med människor. Snacka med någon du inte brukar dela med dig till, eller prova att nämna din ångest på jobbet eller en första dejt. Eller om du inte upplevt psykisk ohälsa, testa ställa frågor. Försiktigt, snällt och nyfiket. Tiga är silver, tala är guld!

Fredagsintervju: Jonathan Fagerlund.

Vem är du? Berätta gärna lite kortfattat om dig själv.

Jag är en kille på 28 år som är född i Falkenberg, uppvuxen i Jönköping som under en tid bodde i Dublin men nu flyttat till Stockholm. Jag jobbar sedan sex år tillbaka som personlig tränare med inriktning på viktnedgång och är sedan ett och ett halvt år tillbaka även tränare på Barrys Bootcamp i Stockholm.

Har du någon erfarenhet kring psykisk ohälsa?

Jag har vänner som lider av psykisk ohälsa, men har själv vart lyckligt lottad nog att inte ha egen erfarenhet av det.

Vad är dina tre främsta tips till att må bättre och orka fortsätta kämpa?

Vi alla, oavsett utgångsläge, kommer ha perioder där vi mår bättre eller sämre, och det påminner en del om metoderna jag jobbar mycket med när någon vill gå ner i vikt och motivationen börjar tryta. Dagen när man helt plötsligt känner att man inte orkar längre, när det inte längre finns energin eller känns som att det är värt allt engagemang längre. I de stunderna tycker jag själv att det hjälper otroligt mycket om man har förberett för de stunderna redan innan (istället för att hoppas att de aldrig kommer). Förberedelserna jag pratar om i viktnedgångssammanhang är att fysiskt, på papper, i datorn eller mobilen, konkretisera saker som motiverar en, till exempel målbilder, jeansen man ska köpa när man nått målet, anledningen till att man vill dit osv. Detta är något jag gjort på precis samma sätt för egen del för att buffra dagarna jag inte vaknar på topp, och där i finns låtar jag mår bra av (jag har en feelgood-playlist), ett sms jag printscreenade från en kompis som alltid får mig att le, en bild på Dobby (min hund) och lite citat som motiverar mig.

Funkar inte det så tycker jag ibland att det kan vara hjälpsamt att, för att undvika att känna sig dålig för att man mår dåligt (vilket blir en sjukt negativ spiral) – helt enkelt konstatera att det är en shitty day och att man får göra det bästa av situationen. I många fall jag har märkt att bara det konstaterandet tar bort pressen/stressen av tankar om att ”ÅH HUR SKA JAG VÄNDA DENNA DAGEN OCH MÅ BÄTTRE DÅ?!” – och därmed gör att dagen blir bättre av sig självt.

Ett sista tips är att hitta en psykolog som hjälper en, och framför allt, inte sluta om man träffar en som man inte klickar med utan leta vidare. Jag träffade under en period ett par olika psykologer för att ventilera lite – men hittade inte rätt utan slutade snabbt gå, och det var inte förrän något år senare när jag återupptog det hela som jag träffade en tjej som vände mitt liv uppochner på de bästa av sätt. Sessionerna med henne är något av det bästa jag någonsin gjort.

Hur mycket påverkade det dig psykisk under din process att hantera att du var bög och innan du kom ut offentligt.

Alltså, mitt stora dilemma var aldrig att jag hade några issues med att vara gay – utan att jag i nästa sekund kunde tycka om en tjej. Det fortsatte så i flera år, med konstanta mediala påtryckningar om min läggning (som inte direkt gjorde det bättre utan snarare fick mig att känna mig inmålad i ett hörn), tills jag tillsammans med ovan nämnda psykolog pratade om det hela och fick höra orden ”men, du är ju vegetarian, eller hur? Om du nu skulle käka en hamburgare en gång – kan du inte vara vegetarian då? Eller om du vill äta hamburgare på helgerna? Vem ska bestämma för dig om du är vegetarian eller inte?” – då det plötsligt gick ner för mig att okej, jag känner mig varken gay, bi, straight eller något annat. Jag är i allra högsta grad allergisk mot labels och är övertygad om att de skapar en galet stor och onödig stress hos folk, inte minst innan ”komma ut”-skedet. Jag kanske bestämmer mig imorgon, jag kanske bestämmer mig om en vecka, om ett år eller aldrig någonsin. Jag kanske aldrig mer dejtar en tjej, eller så gör jag det, och det är okej, för det är ingen annan som kommer beröras av det än jag och den jag är tillsammans med (vilket just nu är en helt fantastisk kille!). Antalet gånger jag fått meddelanden av killar som tycker att det är skitjobbigt att ens testa något med en kille för att samhället då skulle klassa dom som gay är oräkneliga, och det är något jag tycker att vi alla borde jobba på att underlätta för varandra. Vem bryr sig om vem man går hem med, och varför måste allting ha ett namn? I min värld är kärlek kärlek, oavsett mellan vilka den sker.

Hur viktigt är anser du det är att komma ut ur garderoben?

Jag tror alltid att det är viktigt att vara ärlig mot sig själv, sen tycker jag att det är viktigt att alla känner att det inte är andras rättighet att veta vem dom attraheras av – utan något de själva kan välja precis vem, hur och vilka de vill berätta för. Den första delen tror jag dock är väldigt viktig, inte minst för att undvika att man tilllslut skapar någon form av alterego som man ska försöka leva som, vilket kan bli väldigt skadligt. Sen tror jag att det är oerhört nyttigt att dela med sig av vem man är till ens nära och kära, inte minst för att man ju kommer varandra så otroligt mycket närmare om man inte behöver ha hemligheter för varandra.

Vad är ditt främsta tips för att våga komma ut från garderoben?

Det kommer alltid vara nervöst, speciellt om man har hunnit fundera ett tag på det. Mitt största tips är att prata med någon riktigt bra vän så tidigt man kan, för ju längre man väntar desto större kommer man bygga upp det till i sitt eget huvud – och handlingen i sig kommer inte vara annorlunda om man pratar om det när man precis börjat fundera på det själv än om man väntar tio år. Jag tror också att det kan vara till otroligt stor hjälp att prata med någon som gått igenom samma sak själv, hitta någon som kan agera ”mentor” vare sig det är någon i samma skola, någon man följer på Instagram eller någon helt annan. Jag har själv fått mängder av frågor från framför allt killar som brottats med tankar via min Instagram, och jag tror att väldigt många som har gått igenom det själva gladeligen finns där som bollplank för någon annan just för att vi alla vet hur mycket tankar som kan snurra runt kring ämnet.

 

Varför tror du att det råder en stigmatisering kring psykisk ohälsa?

Jag tror att en stor del av det handlar om att det inte är något man kan se utanpå, vilket gör att vissa människor som inte själva har erfarenhet av det kan få för sig att ”fast jag är också ledsen ibland och då är det bara att rycka upp sig”. Har man feber, hosta och det rinner ur näsan är det ju dock få människor som säger att ”äsch, jag har också mått dåligt, ryck upp dig bara”, right, utan då respekterar folk helt plötsligt att man har influensa och behöver få rätt hjälp.

Anser du att det är viktigt att prata om psykisk ohälsa? Motivera gärna varför.

Såklart, inte minst då vi är ett land som ligger i topplistan över invånare som lider av psykisk ohälsa – men många ändå verkar ha bilden av att det är något som vissa få drabbas av – vilket ju i allra högsta grad försvårar sitsen och förståelsen för de som är drabbade.

Något annat allmänt du vill förmedla?

Människor kan må dåligt av så himla många olika anledningar, ibland finns det medicinska bakomliggande saker som gör att en människas utgångspunkt är annorlunda, men alla gånger människor mår dåligt av att de hamnat i en situation i livet, inte känner sig förstådda, inte känner sig respekterade, sedda eller inte rättvist behandlade så är det något vi kan påverka. Kan vi alla bara se till att i alla fall göra det vi kan för att ingen människa ska må dåligt på grund av något vi gör så kommer garanterat även de människor som i dagsläget känner sig utanför på grund av sin psykiska ohälsa att känna sig mer förstådda och accepterade. Jag hoppas att vi en dag kommer komma till en punkt där vi inte känner att vi måste kategorisera in människor i små grupper för att vara bekväma, för då tror jag att väldigt många människor kommer må väldigt mycket bättre, det hade i alla fall jag gjort om jag inte hade känt pressen av att offentligt berätta om exakt vilket fack jag, för resten av livet, ville placera mig i läggningsmässigt när jag var 18 år.

Fredagsintervju: Henrik Johansson

Vem är du? Berätta gärna lite om dig själv. 

Mitt namn är Karl Henrik Johansson, född och uppvuxen i småländska skogen. Arbetar just nu på Dramaten samtidigt som jag styr flera sidoprojekt. Eftersom jag arbetar med min hobby så är det väldigt lite fritid till övers, men 2 andra intressen är vin och sovmorgon. Jag har i 11 års tid arbetat med Dragshow, parallellt med showandet har jag byggt balkonger, sålt möbler, jobbat i servering, drivit företag m.m. Min lycka i livet är mitt leende som mestadels går på högvarv.

Vad är det första som kommer upp i huvudet när du hör psykisk ohälsa?

Ensamhet. I filmen Titanic finns en replik som lyder: – Det var som om jag stod mitt i ett rum och skrek utan att någon hörde mig eller ens märkte det. När jag skriver ensamhet så syftar jag inte på att vara utan familj och vänner utan att vara ensam i sitt huvud. Svårt att ge en förklaring på det så hänvisar till repliken så får ni tolka det.

Har du fått erfara psykisk ohälsa någon gång i ditt liv?

Jag tror att alla har fått erfara psykisk ohälsa på något sätt. Jag är själv inget undantag. Lever med det precis som höstsnuva eller pollenallergi.

Har din dragqueen karriär påverkat dig psykiskt?

Min dragqueen karriär har gjort mig ofantligt mycket gladare. Jag får leva i en sagovärld som andra drömmer om och söker efter. Såklart ser inte sagovärlden ut helt som jag tänkte mig. Efter 11 år blir det svårare och svårare av den enkla anledningen att betraktarna och jag själv vill se förbättring i konstnärskapet. Detta lockar till sig en ohyra som jag kallar hjärnspöken.

Vad tycker dina föräldrar om Queen J?

Mina föräldrar har bara brytt sig om att det ska gå bra för mig och att jag ska vara lycklig. Självklart fanns det en stor tveksamhet i att jag skulle in i en bransch där det inte finns 9-17 jobb. Min pappa finns tyvärr inte längre men tror att han är stolt från sitt moln. Mamma vet att hon födde en envis son och jag tror att hon känner sig trygg med det.

Känner du dig mer bekväm i dig själv som dragqueen?

Drag har för mig aldrig varit någon annan. Det är jag i klänning och inget annat. Så kan inte skilja på det.

Om du blickar in i ditt liv just nu, känner du att du har ett gott välmående och ett balanserat liv? 

Jag lever ett fantastiskt liv eller jag lever snarare i en dröm. Skulle gärna hitta en kärlek då jag stundtals känner mig otroligt ensam. Eller vill jag bara ha någon som hjälper mig med tvätten, det är lite diffust det där.

Vad skulle ditt främsta råd vara till någon som vill men inte riktigt vågar leva ut sin dröm som drag?

Jag har aldrig vågat egentligen. Men ibland måste man bita ihop o bara göra det. Trots att det är jätte läskigt. För det kommer vara första steget i något mycket större. Om man inte kan bita ihop så tycker jag att man ska försöka hitta en ”Drag-mamma” som kan hjälpa till med tryggheten i processen.

Vad skulle du säga till ditt 10 åriga jag om du fick chansen att möta henne igen?

Tro inte att dina drömmar inte kan bli sanna. Du är född på ett ställe där du inte passar in, men en dag kommer du att hitta hem. Där kommer du kunna göra allt du nu drömmer om. Spendera mer tid med din familj, för det kommer en dag när du kommer sakna frukostarna på Gärdesvägen 39 i Vislanda.

Fredagsintervju: Markus Runhager Rickardsson

Vem är du? Beskriv dig gärna lite kortfattat.

Markus Runhager Rickardsson! Snart bara Markus Runhager då jag gifter mig till sommaren. Uppväxt i Jönköping, bott en vända i Borås och är nu tillbaka i Jönköping där jag bor med min fästmö.

Känner ju dig Robin då vi gått i parallellklass under låg- och mellanstadiet. Arbetar som distriktsansvarig hos HappyAid och vi hjälper arbetsplatser med specialartiklar & komplement inom första hjälpen.

Har du någon egen erfarenhet kring psykisk ohälsa?

Yes, det har jag. Egentligen redan i ung ålder men framförallt nu det senaste året har livet eller medvetenheten om min egen hälsa blivit större. Jag gick i somras in i väggen på grund av stress och drabbades av en ordentlig panikångestattack. Som idrottsmänniska har jag alltid haft stora krav på mig själv och kanske satt krav som jag egentligen inte ens själv vill uppfylla.

Jag fick i samband med detta kontakt med både psykolog och annan hjälp vilket blev ett väldigt uppvaknande för mig. Jag har fått en fantastisk hjälp att hitta mig själv, lära känna mig själv och jag har fått hjälp att lära mig att hantera min stress och oro som jag levt med länge.

Panikångesten har jag förstått att jag antagligen kommer få leva med framöver men jag har genom en väldigt bra hjälp lärt mig hur jag ska hantera situationen när den uppstår.

Vad är dina tre absolut bästa tips för att inte ge upp livet?

Jag har såklart svårt att tala för andra, men i mitt fall är familjen och fästmön det viktigaste. Det är de som är ”hemma” för mig.

Sedan skulle jag också säga att vara sig själv är viktigt. Jag har själv varit någon som försökt passa in och göra som jag tror att jag bör göra för att verka bra inför andra. Men har verkligen insett att det handlar om att hitta sig själv och att må bra i sig själv. Vilket är lättare sagt än gjort. I mitt fall har psykologkontakten varit guld värt och jag skulle rekommendera alla att träffa en psykolog eller liknande oavsett hur stort man anser att behovet är.

Jag har också lärt mig att jag ska omge mig med personer jag vill ha runt mig och helt enkelt strunta i de som får mig att inte må bra. I det så ligger medvetenheten om att inte stressa i onödan. Man måste inte alltid vara tillgänglig och alla till lags hela dagen eller varje dag. Där kan man omge sig med personer som ger energi snarare än tar energi ifrån dig.

Vilken tror du är den effektivaste metoden till att lyckas eliminera stigmatiseringen kring psykisk ohälsa?

Jag är som jag tidigare nämnt väldigt nöjd med min psykologkontakt. Sedan har jag en väldigt förstående sambo som finns där i vårt och torrt, vilket hjälpt mig väldigt mycket. Sedan tror jag att det handlar om att vara öppen och prata om psykisk ohälsa.

Det är givetvis viktigt att prata om psykisk ohälsa i större utsträckning. Jag tror att det fortfarande har en negativ klang bland många som inte själv levt med psykisk ohälsa eller har någon i sin närhet som gör det.

Idrotten tror jag kan bli mycket bättre på att prata mer om psykisk ohälsa redan i ung ålder och även i skolan kan man prata mer om psykisk ohälsa.

För oss som gått igenom det har ordet inte samma negativa klang längre men det är allt för många som fortfarande behöver avdramatisera och inte se det som ett svaghetstecken.

För mig, som gått in i väggen och där stressen blev för stor, kan jag nu i efterhand säga att jag lärt mig så otroligt mycket av allt jag varit med om. Jag har en helt annan insikt i mig själv och psykologi & tankesätt i stort. Där tror jag också att vi som upplevt någon form av psykisk ohälsa har en stor roll. Jag imponeras stort av dig Robin som är så öppen med ditt mående och jag är jätteglad att du ger mig chansen att få dela med mig av mina tankar här på bloggen.

Anser du att det är viktigt att prata om psykisk ohälsa? Motivera gärna varför.

Absolut! Det är jätteviktigt att prata om psykisk ohälsa. För att förebygga något måste man veta om vad man förebygger och det är viktigt att få bort tabun kring psykisk ohälsa.

Om du kunde backa tillbaka bandet och få möjligheten att prata med ditt 15 åriga jag, vad skulle du då säga?

Strunta i vad alla andra säger och tycker. Lita på dig själv och våga vara dig själv. Våga satsa på dig själv och var ditt bästa jag.

Var öppen och våga utvecklas. Det finns så mycket att lära av varandra och det öppnar så mycket fler möjligheter till både välmående och framgång om man låter bli att sätta spärrar för sig själv.

Något annat allmänt du vill förmedla?

Tro på dig själv. Sedan får man inte glömma grunderna som man fick lära sig redan som liten. Behandla andra som du själv vill bli behandlad.

Fredagsintervju: Ali Reza.

Vem är du? Berätta gärna lite kortfattat om dig själv.

Ali Reza, 32, journalist på TV4 Sporten. Född i Iran och uppvuxen i Jönköping. Elitidrottsbakgrund i handboll.

Har du någon erfarenhet kring psykisk ohälsa?

Jag har varit i relation med en partner som haft ätstörning (anorexi och bulimi), vilket var första gången egentligen som jag insåg att det var ett stort problem i samhället. Är uppvuxen i en småstad där man vanligtvis inte pratar om psykisk ohälsa och dessutom med idrottsbakgrund vilket är ännu mindre prat om liknande saker.

Första gången jag fick höra om ätstörning visste jag verkligen ingenting och var något som jag fick lära mig allteftersom via webbsajter och även via mottagningen som hon gick till. Idag förstår jag att det är en sjukdom som tar över hela vardagen. Det satte relationen många gånger på prov och ibland kan jag titta tillbaka och önska att jag hade vetat mer och kanske kunnat vara ett bättre stöd.

Har du haft stöd av sjukvården? Om, ja hur har stödet fungerat.

Min bild av sjukvården i det sammanhanget är att den kunde varit bättre, samtidigt som jag kan ha förståelse över att det inte alltid finns kompetens på alla håll och kanter för allt.

Vad är dina tre främsta tips till att må bättre och orka fortsätta kämpa?

    Förenkla saker i vardagen. Idag försöker folk hinna med allting och missar ofta att se över hur det påverkar en innan det är för sent. Det behöver inte planeras in en massa spektakulära saker eller resor. Hitta tillbaka till en ”basic lifestyle”.
    Omge dig med folk som ger dig energi. Vänner och familj. Och våga framförallt prata om djupa saker i livet med dessa människor så att du får ventilera samtidigt som andra kanske får mer förståelse för vad du går igenom. Är det riktiga vänner så orkar dom lyssna oavsett hur många gånger du berättar om samma saker.
    Så fort du märker negativitet, i saker du gör eller nån runt om dig gör, bryt mönstret. Är kanske den svåraste delen så vi oftast har svårt att alltid se det negativa i saker som sker runt om en. Men märker du att en aktivitet eller något tynger dig, bryt mönstret.

Vad motiverar dig till att fortsätta kämpa när du hamnar i ett bakslag?

Som invandrare har jag alltid fått höra från mina föräldrar att jag fått en chans som många bara drömmer om runt om i världen. Visst kan jag ändå hamna i negativa mönster, men för mig har det perspektivet alltid gett mig en boost att faktiskt göra något av chansen jag har fått här. Samtidigt har jag rest en del i mitt liv och sett och upplevt andra kulturer och det räcker egentligen att se på nyheterna om hur många barn har det runt om i världen då blir mina problem inte lika stora som jag först upplevt dom.

Varför tror du att det råder en stigmatisering kring psykisk ohälsa? 

Jag vet inte säkert, men tror att det handlar om att man inte vill visa sig svag. ”Tänk vad folk skulle tänka”, men oftast har det visat sig att folk visar omtanke och värme när man pratar om det. Sen tror jag idrotten kan göra mer, även om det blivit mer aktuellt att prata om saker, eftersom det är så mänga som är med i idrottsrörelsen. Även politiker måste ta upp detta på agendan för nu visar det ju sig att det är så mänga människor som lider av psykisk ohälsa och problemet kommer inte försvinna av sig själv.

Anser du att det är viktigt att prata om psykisk ohälsa? Motivera gärna varför.

Absolut! Och anledningen är just att det är så utbrett och det kan handla om ditt syskon, förälder, kollega, vän eller partner, ja vem som helst egentligen. Framförallt tror jag att vi behöver prata mer om det i tidig ålder så att stigmatiseringen försvinner.

Något annat allmänt du vill förmedla?

Ta hand om varandra och fråga hellre en extra gång hur kompisen eller kollegan mår. För även om personen verkar vara okej, behöver det inte alltid vara så. Försök helt enkelt visa lite extra värme nu när det är lite kyligare.

Stäng meny