Två år har passerat. Blickar tillbaka med stolthet och tacksamhet.

Tidig morgon till Söndagen för två år sedan stod jag där vid centralbron i Stockholm City. Extremt påverkad och redo att avsluta mitt liv. Jag var färdig med allt. Allt var planerat. 

Jag ville inte längre känna den otroliga smärta som konstant pulserade och värkte inuti mig. Smärtan som även fick mig att minnas allt hemskt och alla olika scenarion som jag helst av allt bara ville glömma, för att slippa känna hur jag allt mer sjönk djupare ner i mörkret med ännu mer ångest jämfört med tidigare.

Det har gått två år sedan jag medvetet tog avstånd från allt och alla som jag älskade och som älskade mig, inklusive min livskärlek.

Det slutade dock i sin helhet trots allt lyckligt. Det är jag tacksam för idag. Försöket vart ett misslyckande. Min räddning och min hjälte denna natt var människan som jag än idag fortfarande får spendera mina dagar med.

Personligen vart självmordsförsöket och ett dygn på psykiatrins beroendeenhet även min vändning.

Det vart som om flera bitar föll på plats och gav mig ny kraft och energi. Bitar som även fick mig att förstå att jag nu behövde göra något med mitt mående. Jag behövde förändra mitt sätt att ta hand om mig själv och det vart också tydligt kring vad jag skulle vara tvungen att göra för att lyckas.

Det är drygt två år sedan som jag stod där, påverkad, vid centralbron, redo att avsluta mitt liv.
En tid som jag blickar tillbaka mot med stolthet och en enorm tacksamhet. Mörkret fick aldrig helt tag på mig utan min fästman kom till min räddning och lämnade aldrig min sida, trots de saker jag både sa och gjorde timmarna innan.

Jag fick revansch. En chans att komma tillbaka. Det kan du också få.

Stäng meny