31. Fredagsintervju: Kevin Austin. ”En vän fick köra in mig till psykakuten.”

Vem är du?

Tjena, Kevin Austin här! Jag är uppväxt i den allt för lilla staden Stenungsund, strax utanför Göteborg, men bor nu i Stockholm sen några år tillbaka.

Jag gillar att ha många järn i elden, och jobbar som restaurangchef, event producent, influencer och är även Artist & låtskrivare. Det sistnämnda vill förhoppningsvis bli det jag kommer att ägna mig åt större delen av min vakna tid inom en snar framtid.

Har du någon erfarenhet kring psykisk ohälsa?

Som jag nämnde ovan är jag uppväxt i en liten stad, där alla skulle vara likadana. Killar skulle spela fotboll och hockey (vilket jag också gjorde) och man fick inte sticka ut.

Jag har alltid velat stå på scen och underhålla, och det var inte okej för de andra, speciellt killarna.  Det var en väldigt snäv mall man skulle passa in i och som skrek machokultur. Väldigt tidigt satte omgivningen en stämpel på mig och placerade mig i ett fack som jag inte alls själv var redo för. Det gjorde att jag till varje pris ville bevisa att ”så är det inte alls”. Dessvärre blev mitt straff både verbal och fysisk mobbning under flera års tid, för att vara just annorlunda.

Jag tog aldrig tag i dessa problem. Jag har alltid flytt in i jobb för att inte behöva deal’a med mina tankar och känslor. Det resulterade i att strax efter min 27års dag tog det helt stopp, jag kunde inte längre fly och jag gick rakt in i väggen. En vän fick köra in mig till psykakuten, och jag minns att det var en otroligt jobbig upplevelse. Vilket leder oss till nästa fråga.

Har du haft stöd från sjukvården?

Det var en lång process med många möten, psykiatriker, läkare, vårdcentraler, försäkringskassan osv. Det var svårt att kunna ta hand om allt detta samtidigt som man mådde så dåligt under den mörka tiden. Men tillslut fick jag hjälp och började ha veckovis träff med psykiatriker, där vi benade ut problemen från grunden.

Vi kom bla. fram till att jag under så många år förtryckt vem jag egentligen är, bara för att jag inte velat ge omgivningen ”rätt” och vatten på sin kvarn, just för att jag är en sån vinnarskalle som aldrig kan ha fel. Men jag kände tillslut att jag kan inte sitta där, 80 bast i gungstolen och ångra att jag inte levde mitt liv fullt ut, att få älska vem jag ville, göra vad jag ville, bara för att inte ge dem rätt. Det var ett skönt hinder att bena ut och göra sig fri från.

Vad är dina främsta tips till att må bättre och orka fortsätta?

Jag tycker inte längre att man skall behöva skämmas för att man mår psykiskt dåligt, och som tur är ser vi en positiv förändring till att våga söka hjälp. Så har du något som tynger dig, stort som litet, gör det bara, speak out. Speciellt till er killar där ute, våga prata med era polare om hur ni känner, våga fråga varann hur ni mår på riktigt, och inte bara om resultatet i gårdagens fotbollsmatch.

Det är inte omanligt att visa sig svag, snarare tvärt om, du visar att du är stark nog att erkänna att du inte är på topp.

Känner man ändå att vänner är lite för nära och jobbigt att prata med, så finns det alltid forum, chattar (anonymt om man vill) och andra stöd organisationer som står med öppna armar redo att hjälpa till, därför är jag själv ambassadör för “Under Kevlaret”, en stödorganisation för mäns psykiska ohälsa och som motarbetar machokulturen.

Vad motiverar dig att fortsätta kämpa när du hamnar i ett bakslag?

Jag har fått bra verktyg som jag använder när jag har dåliga dagar. Det handlar om att acceptera att det får komma dåliga dagar, du får ligga i sängen trots att solen skiner på utsidan, och imorgon kanske det är en bättre dag. Jag brukar ta tillfället i akt och använda det dåliga och försöka skriva ner några rader till nya låtar.

Varför tror du att det råder en stigmatisering kring psykisk ohälsa?

Förr ansågs man vara näst intill farlig för sin omgivning om man var psykiskt sjuk, en sån där typisk mentalpatient på ett mentalsjukhus. Inte konstigt ingen vågade yttra sig om att man eventuellt skulle lida av psykisk ohälsa. Jag själv har dessvärre förlorat 3 jämnåriga (killar) bara under 1 år, med kopplingar till psykisk ohälsa, just för att dom inte vågade visa sig svaga, ta hjälp och prata om sina känslor. Det måste få ett stopp, vi kan inte låta det gå så långt att killar tar livet av sig bara för att inte råka vara ”omanlig”, för det är varken omanligt eller manligt, det är mänskligt att må bra OCH dåligt.

Därför är det extremt viktigt att vi pratar om dessa frågor, att fler killar träder fram (oavsett läggning) så att vi kan visa att det inte bara är en sorts grupp killar, utan ALLA sorters killar skall kunna prata om sina tankar och känslor.

Något annat du vill förmedla?

”Hold on to your dreams” & ”Not that stereotype”. Rader ur två av mina låtar som jag vill skall förmedla att man skall hålla ann till sina drömmar, försök att inte vara en stereotyp, våga bryta normer och gå din egen väg för att uppnå dina mål och drömmar!

30. Fredagsintervju: Daniel Mauricio. – ”Pride. . . Att kunna vara den man är och vara stolt över det”.

Foto: Mathias Blom.

Vem är du? Berätta gärna lite om dig själv.

– En frilansande musikalare/artist. Hårt arbetande person, utbildad på balett akademien i Göteborg. Född i Colombia, uppvuxen i Alingsås och bosatt i Stockholm.

Vad är psykisk ohälsa för dig?

– Något vi talar om alltför lite.
Många mår inte bra idag och jag tror att många tror att det är en förkylning eller att de jobbar för mycket och låter det gå aningen för långt innan de inser vad det faktiskt är och vad det beror på. Alltför många personer mår inte 100% idag.

Vart går gränsen för vad som är psykisk ohälsa respektive inte?

– Svårt att säga, men då jag själv inte vill/orkar jobba där går min gräns. Jag älskar att jobba och om jag nån dag känner att jag inte har lust, så är det något som e fel.

Kan du själv relatera till området?

– Ja. Som tur är har jag en kropp som säger ifrån varje gång jag är på väg utför och kan bromsa in. Eftersom jag lärt mig att leva ett relativt balanserat liv reagerar jag snabbt när något inte är som det ska.

Hur är det med synen på psykisk ohälsa i din bransch? Finns det en stigma där eller är det ett mer öppet klimat?

– Jag tycker att de flesta är ganska öppna och kan prata om ämnet i min bransch. Har inte märkt av att många lider av psykisk ohälsa, men vi är ju skådespelare, så kan inte direkt komma med nummer eller procent här. Självklart är det ett viktigt samtalsämne i branschen men kanske inte tas på allvar alla gånger.

Vad är dina främsta strategier eller verktyg för att bibehålla ett gott och balanserat välmående?

– Lyssna till din kropp. Starta veckan med något du mår bra av och som är hälsosamt. Gå på yoga, meditera, träna, gå en lång promenad. Gör något du gör för dig själv, så att du har tid att ”umgås med dig själv” och lyssna till på din kropp. Det är något vi inte gör idag, för vi är alltför busy.

I år står du bakom årets Pride-låt ”When we are free”, som är en av de bättre officiella Pride Stockholm låtarna på ett par år.

Vad handlar låten om? Vart fick du inspiration till texten?

– Låten är för mig en önskan om en tid då vi är fria från förtryck, mobbing, hat och fördomar.

Inspirationen kommer från vardagen. Det jag ser, hör och själv upplevt.

Hur var det för dig att komma ut? Bemötandet och responsen från familj och vänner?

– Haha, det var enkelt och jag var nog den siste som insåg hur det låg till. Jag har haft turen att hamna i en öppen och förstående familj, så jag hade inga problem där.

Hur anser du det är att leva som HBTQ-person idag?

– Lättare än för 20 år sedan, men det kanske beror på att jag är vuxen nu.  Jag får en å annan kommentar här å där, men jag lägger ingen som helst vikt i det idag och slösar inte min energi på small minded people.

Vad är Pride för dig? Hur viktig är egentligen Pride och festivalen för dig?

– Pride. . . Att kunna vara den man är och vara stolt över det. Många idag går runt med nån slags persona och jag önskar att vi bara kunde vara oss själva och äga det. Festivalen är otroligt viktig. Visst har vi fått det bättre här i Sverige, men det är mycket kvar som behöver göras.

Sista frågan: Vad skulle du säga eller ge för råd till någon som befinner sig i en jobbig period där psykisk ohälsa uppkommit på grund utav att hen utforskar sin sexuella läggning?

– Prata med någon. Är det nånting du inte klarar av själv, så finns det i stort sett alltid hjälp. I Sverige har vi lyxen att ha ett brett support system och vi ska använda oss av det tycker jag.

Prata med någon du litar på och fråga om hjälp. Vet du inte vart du ska vända dig använd internet och googla.

29. Fredagsintervju: Erik Høiby. ”Jag hade en känsla av att jag skulle dö”.

Foto: Rickard “RilleK” Grimstrand.

Vem är du? Berätta gärna lite om dig själv.

– Jag är en utbildad musikal artist och hårt arbetande musikkille som älskar livet och som vill uppleva mina drömmar.

Vad tänker du på när du hör psykisk ohälsa?

– Jag tänker direkt tillbaks på min egen hälsa såklart. Hur jag brottats med ångest sedan tidig ålder. Då var det dock inte så mycket fokus på just detta utan man blev mer klassad som känslig och feg eller som mammas pojke.

Vad tror du är den största orsaken till stigmatiseringen?

– Jag tror mycket är just vad jag svarade i fråga två. Det har varit nåt som ansetts vara är en svaghet. Som kille anses man då vara känslig, omanlig och lite svag.

På senare tid sedan teknologin kom in i livet och påverkar hur vi idag lever, så försöker människan hela tiden eftersträva perfektion i allt man gör. Man har inga ursäkter att inte ”lyckas”, vad det nu än är man försöker uppnå.

Allt finns framför oss med hjälp av teknologin och många skulle nog inte ens göra hälften av det som idag gör om inte den hets som uppkommit funnits. Man skulle nog nöja sig med mindre och känna lycka över det lilla man uppnår om man inte hela tiden såg var andra gjorde eller eftersträvade. Man kan se allas framgångar eller deras ”lyckliga liv”.

Jag vet av egen erfarenhet att det är som att man bygger upp en värld som inte stämmer överens med den man lever i. Allt på grund av sociala medier. Man jagar hela tiden uppmärksamhet genom att framhäva en bild av sig själv som inte stämmer och det blir en form av drog att få bekräftelse av fel anledningar.

Varför tror du psykisk ohälsa ifrågasätts av en del människor?

– Om man inte kan relatera till psykisk ohälsa och dess känslor, utan anser att det bara är att ”get over it” då tycker jag man ska va tyst. Psykisk ohälsa är ett stort viktigt problem, som kan drabba alla som hamnar i obalans och i ett beteende som framkallar stress som sedan får hjärnan att kollapsa i ren utmattning.

Jag själv har en blandning av båda faktorerna. Jag har nämligen haft ångest sedan jag va liten och pushade mig med att aldrig låta mig själv vila eller landa i det jag hade just då för stunden. Jag strävade alldeles för mycket mot att hela tiden bli bättre än vad jag redan var i allt. Enorm prestationsångest.

Vad skulle dina tre främsta råd vara till någon som precis hittat tillbaka efter en tids psykisk sjukdom?

1. Jag tycker att man lyssna på kroppens signaler. Kroppen och hjärnan ger dig nämligen signaler när det är något som är ”fel”. Ibland är man mer trött och saknar energi och det måste man tillåta sig själv att vara.

2. Man ska hela tiden sträva efter att försöka vara snäll mot sig själv och försöka att inte ta på sig en massa ”måsten” bara för att man ska vara duktig. Våga säg nej och ta hand om dig själv först. Det är ingen som tackar dig på jobbet eller i livet om du blir sjuk.

3. Mindre sociala medier eller andra plattformar där man kan söka bekräftelse istället för att ta tag i vad det är man faktiskt känner eller hur man mår.

Har du själv fått erfara psykisk ohälsa?

– Som jag skrev lite innan så har jag haft ångest sedan liten, utan att just då förstå var det handlade om. Jag var rädd och orolig för så små konstiga saker. Varje gång jag var på bio eller teater så fick jag en känsla av att jag va tvungen att kräkas och blev jätterädd varje gång. Så mamma fick alltid ta mig in och ut för att jag skulle klara av det. Ibland gick det över. Andra gånger gjorde det inte det.

Jag hade en känsla av att jag skulle dö. Jag är livrädd för döden och trodde hela min uppväxt att jag skulle dö innan jag va 17 bara för att jag träffade en familjeväns son som dog i cancer. Jag trodde att jag skulle göra det också.

Även nu i vuxenålder så är min ångest och mina panikattacker där emellanåt. Dem orsakar en klump i halsen och om jag har ångest, så får jag ofta kväljningar. Men idag har jag lärt mig att det bara är en av kroppens alla reaktioner för att kunna släppa ut och ventilera. Jag kan leva

Men trots det så lever jag ett toppen liv och anser det är bra att kroppen får ut känslorna på nåt sätt än att känslorna hålls tillbaka. Vissa gråter medans jag hanterar min sorg, stress och andra känslor med andra kroppsliga uttryck som bland annat är kväljningar.

– Jag drabbades även av en psykisk utmattning 2015, efter många många år av att aldrig känna efter eller handskas med känslor och händelser som har varit med mig sen jag va liten. Mobbning/ osäkerheten efter det och hur man då byggde upp en slags mur på varje sida och levde efter den vägen med massa andra verktyg för att kunna ställa mig på scenen.

Allt inuti mig ville aldrig våga gå upp på en scen och sjunga. Den inre jag ville inte synas och göra så som jag gjorde i många år. Att gömma mig för att inte få stryk eller trakasserad. Så under alla år med utbildning och uppträdanden och auditions så påverkades jag MYCKET mer än vad jag visste. För att palla utsätta mig för allt detta så krävdes det så otroligt mycket planerande och energi. För att göra fel eller ”fucka” upp va inget alternativ. Jag lärde mig och repade in allt vad som skulle tänkas skulle kunna hända. Om jag missade nåt, så hade jag även repad in en backup grej som skulle se ut som att jag bara enkelt improviserade av ren tur och talang. Men allt detta var hårt och krävande, så till slut orkade hjärnan inte mer.

Det började med yrsel. Det blixtrade framför ögonen och tills slut kunde jag inte sova. Hjärnan vägrade stänga av. Dödsångest och panikattacker va 24/7. Jag åkte in på psyket efter 3 dygn utan sömn och hade börjat se konstiga saker som inte fanns och kände rädsla för alla ljud och rörelser. Jag kom in på morgonen och hade en puls på 188, då normal är 65. Fick starka sömn tabletter och skulle se om allt löste sig. Första natten sov jag 15 timmar och det va helt sjukt att vakna dagen efter och va typ utvilad. Men det va bara den natten och sömnlösheten fortsatte. Psyket blev min vän den veckan. Jag åkte in och ut och fick senare börja med psykolog några gånger i vecka och massa lugnande tabletter så jag gick som en zombie under hela dagarna. Men det va så mycket bättre än den totala paniken man kände hela tiden annars.

Jag jobbade då på Göteborgsoperan och är så galet tacksam för att jag va där just då. Dom hjälpte mig med ALLT. Dom va med på psykologintroduktionen och med läkarna som skulle börja behandla mig. Dom satt med filt runt mig när jag bara satt och skakade av ångest som att det va 30 minus grader.

Efter månader av helvete så började min resa med antidepressiva. Jag har alltid varit skeptisk till detta och tänkte att ”jag ska fixa detta själv”. Men denna gången gick det inte. Jag tackade bara ja med en gång och sa att jag gör allt för att slippa leva såhär och inte känna igen mitt eget liv. Så, för att inte skriva en bok så ska jag avsluta med att säga att detta va det som räddade mig. Jag går på väldig liten dos. Men den har gjort mig till den jag är idag och till den lite bättre.

Ångesten jag har haft sen liten är så mycket mindre idag. Jag bryr mig inte så mycket om att prestera ”perfekt” och ger lite mer fan. Jag älskar det. Jag känner ingen förlorade känslor för nåt. Jag är så tacksam för hjälpen och stödet man fick från Operan, vänner och familj.

Om du blickar in i ditt liv just nu, anser du då att du lever ett balanserat och välmående livsstil och befinner dig i en sund vardag?

– Jag tycker att livet är toppen. Jag älskar livet. Vill somna snabbt på natten för att hoppa upp och leva dagen efter igen. Men man måste alltid tänka på vad man gör och varför man gör det. Och gör man det för sig själv eller för någon annans skull. Det går alltid i perioder. Vissa är lite mindre bra men aldrig fruktansvärda. Och då dricker jag inte alkohol bland annat. Det kommer mer ångest alltid dagarna efter. Det viktiga för mig är att lyssna bara på hur mycket mitt psyket orkat dag för dag. Tackar nej när det inte känns så bra. Äter ofta och inte pushar mig för mycket i träning när jag är trött. Försöker skapa sängen och sömnen till nät jag behöver och alltid prioriterar. Bra sömn gör så stor skillnad.

Vad skulle du säga till ditt 15-åriga jag om du fick chansen att möta honom igen?

– Det som nästan alla säger tror jag. Var snäll mot dig själv. Tro på dig själv och att allt kan hända. Det är ditt liv och gör det så bra som du vill ha det. Dröm stort och låt ingen stoppa dig.

Och drömmer du om nåt, så känns det lite som att det händer. Så skulle det inte hända, så har du ändå fått en fin känsla av hur det skulle kännas. Does it make sense haha?

28. Fredagsintervju: Jasmine Kara. “För mig har musiken inte bara varit min räddning utan också varit min bästa vän”

Foto: Felix Frank.

Vem är du? Berätta gärna lite om dig själv.

– Jasmine Kara, sångerska/artist som lever för musik och andra sätt att förmedla glädje och känslor till andra.

Vad är det som motiverar dig under perioder då livet känns tungt?

– För mig har musiken inte bara varit min räddning utan också varit min bästa vän och skydd emot att hamna där jag var igen, alltså på botten.

Vilka är dina tre främsta tips för hur man tar sig igenom en tung period?

1. Tack- listan. Varenda gång du vaknar och går och lägger dig tänk på tre saker som du är tacksam för, kan vara att du har en säng eller att du fick ta en dusch som inte alla i världen kan eller att du vågade hälsa på någon du inte träffat på länge idag till ex. Då kommer du garanterat på att det finns betydligt fler än tre saker att vara tacksam för i livet, och tacksamhet är en av de viktigaste grunderna till att att läka sin själ.

2. Jag brukar tänka att smärta i själen är lite som mensvärk, det är det jobbigaste som finns men det varar inte för evigt. Du kanske inte kan styra alla känslor, men du kan styra mycket. Till exempel så kan vi ju inte styra vad andra människor gör omkring en eller vad som händer, men vi kan styra hur vi reagerar till det och vilka handlingar vi väljer att göra.

3. Om du inte hittar en anledning till att leva, hjälp andra att få ett bättre liv, så kommer du samtidigt att få det. Det känns bra att vara bra mot andra. Och den känslan kan också leda dig till ditt syfte med just ditt liv och få dig att se vart du hamnade fel och ge dig verktyg att ta dig upp igen.

Har du egna erfarenheter av psykisk ohälsa? Om ja, kan du berätta lite mer specifikt om dom?

– Jag tror vi alla har, eller har haft eller kommer ha det någon gång i livet.

Jag har många issues fortfarande och kommer alltid att ha det, trauman och annat som jag brottas med varenda dag. Att vara lycklig är inte något man får, det är något man måste jobba för varenda dag. Men det är så värt att jobba för det!

Vad tror du är nyckeln till att människor skall våga öppna upp om hur dom mår psykiskt?

– Jag tror att social media till exempel ofta ger en väldigt skev bild av hur en persons liv ser ut. Mitt också för den delen. Till exempel när jag bodde i LA sa många att jag såg ut att leva livet och vara lyckligare än någonsin, medan jag gick igenom en av de värsta perioderna i mitt liv. Bilden av ett perfekt liv hos andra gör ofta att många får ångest och känner sig otillräckliga och inte har någon plats i den här världen, så fel och så galet. Man måste komma ihåg att de bästa ögonblicken aldrig händer på en instastory eller post, de händer i verkligheten. Och om vi vågar mötas i verkligheten och visa vilka vi är på riktigt så kan vi få stöd och se hur lika vi faktiskt är egentligen.

Hur ser öppenheten ut inom artisteriet. Upplever du den öppen eller mer tabubelagd?

– Den är nog rätt öppen jämfört med andra branscher, eftersom att vara en artist handlar om just det, att kunna förmedla känslor. För känslor är ju vad musik är. Sen betyder inte det att alla musiker är öppna för att prata känslor utanför det de skapar. Men det känns som att det kanske är mer tabubelagt i andra branscher. Jag tror det bästa sättet att motverka det är att våga vara transparent och förstå att vi alla faktiskt är lika innerst inne. Vi alla bär på problem, funderingar, skäms kanske över något (som vi aldrig ska men ändå gör) osv. Vi är inte ensamma.

Om du fick möjligheten att gå tillbaka och träffa 15-åriga Jasmine och ge ett tips på vägen. Vad skulle det vara?

– Oroa dig inte, allt blir ALLTID bra. Alla problem har lösningar.

Något annat du vill förmedla?

– Ja! Lev och njut, om det så är av en kaffe, ett samtal, solsken eller vad det än är, embrace it. Allt har något bra med sig även elände i slutändan.

Man dör bara en gång. Men leva kan man gång på gång i sitt liv. Gör du ett misstag so what? Ingen kommer komma ihåg det imorgon ändå för alla har sitt eget liv i centrum. Så lev lite och våga bjussa på den fantastiska människa du är till den här fantastiska världen.

27. Fredagsintervju: Daniel Paris. – ”Vi har aldrig levt i en tid där vi jämför oss så mycket som vi gör just nu”.

Foto: Godkänd av Daniel Paris.

Vem är du? Kan du berätta lite kort om dig själv?

– Mitt namn är Daniel Paris och jag jobbar som programledare och influencer.

Har du någon koppling till psykisk ohälsa?

– Jag är utbildad socionom så jag har läst en hel del om både psykisk hälsa och ohälsa. Sedan så jag själv en väldigt inkännande person med mycket känslor och i perioder så har jag också kämpat för att hålla humöret uppe. Jag tycker att det är viktigt att prata om den här typen av grejer och jag gillar verkligen att det blivit “trendigt” att våga visa att ingen är perfekt. Jag tror mycket stress och press släpper då, särskilt hos yngre människor som jag tror jämför sig mycket med dom ser i tidningar och sociala medier.

Vi har ju aldrig levt i en tid där vi jämför oss så mycket som vi gör just nu. Där har sociala medier en stor inverkan tyvärr.

Inom media upplevs du vara en mycket glad, rolig och social person, men jag har förstått, efter lite research att den bilden av dig inte riktigt överensstämmer med privata Daniel. Stämmer det?

– Jag är fortfarande glad, rolig och social privat hoppas jag att folk tycker, men jag är lite mer introvert i mitt privata. Jag behöver ganska mycket egentid och efter en lång dags inspelning till exempel ser jag till att inte ha något inbokat dagen efter. Eller om jag gör en konferencierjobb och står och drar skämt och leder gala framför 500 människor har jag inget inbokat innan eller efter det jobbet under den dagen för att jag vet att jag måste hem och ta igen mig.

Vad tror du grunden ligger till att människor bygger upp en form av fasad framför att vara helt öppen med hur man mår och vem man faktiskt är?

– Jag tror att man är rädd för att bli dömd. Det gör att många lägger locket på och det är inte alls bra. Alla har vi ett ansvar där, jag också såklart, att dels öka vår egen kunskap om psykisk ohälsa men också att inte vara för snabba med att bilda en uppfattning av hur människor som i perioder lider av psykisk ohälsa är och inte är. Sen borde vi alla bli lite bättre på att skita i vad andra tycker och tänker om oss men det är lättare sagt än gjort.

Vad tror du krävs av samhället för att människan skall öppna upp mer om sin psykiska ohälsa och få stigmatiseringen att försvinna?

– Att fler pratar om det. Inte bara offentliga personer utan verkligen alla. Om vi kan normalisera diskussionen så kan vi göra stor skillnad.

Vad är dina främsta tips till någon som mår psykisk dåligt, för att hen ska våga öppna upp om sitt mående?

– Gör det bara. Hitta ett forum eller människor där du känner dig hundra procent trygg och berätta. Var inte heller främmande för att söka vård för dina problem. Det är därför vård finns. För att vi ska nyttja den. Jag tycker också att man ska påminna sig själv om vad man är värd. Alla människor är värda att må bra. Livet handlar om att vara sin egen bästa vän. Man är så bra på att unna sig något gott att äta efter en lång arbetsdag eller ett klädesplagg för att man presterat bra på jobbet eller fått A på en tenta men det är många som glömmer bort vad som är viktigast att unna sig och det är ju faktiskt hälsa.

Vad gör du själv när du har dagar som är sämre än andra?

– Påminner mig själv om att det kommer vända. Pratar med närstående om hur jag känner och försöker gå till botten med det tillsammans. Tittar på saker som gör mig glad.  Bilder på mina vänner eller bilder på inredning online eller lyssnar på musik högt i min lägenhet. Stänger av telefonen ett par timmar. Allt som får mig att må bra.

Om du reflekterar lite över ditt mentala idag, skulle du då säga att du mår bra och befinner dig i en god och balanserad vardag? Eller finns det saker att arbeta på?

– Det finns alltid saker att arbeta på men så bra som jag mått det senaste året har jag inte mått på länge och det är väldigt skönt. Men jag har också blivit väldigt medveten om vilken typ av människa jag är och undviker sånt som stressar upp mig eller sådant som jag vet att jag inte kommer må bra av. Tackar bara ja till jobb som känns bra, går bara på grejer där jag känner att jag vill vara där, umgås bara med nära vänner som jag vet älskar mig och som jag älskar tillbaka. Det är en lyx.

Slutligen, om du fick möjligheten att gå tillbaka i tiden och ge ditt 15 åriga jag ett råd på vägen, vad skulle det då vara?

– Just den tiden i mitt liv var inte den bästa tyvärr. Jag var väldigt osäker på mångt och mycket men det är klart att jag trodde att mitt liv alltid skulle se ut så under tiden. Att jag alltid skulle må exakt så som jag mådde där och då och det stämmer ju inte alls. Så jag hade noga sagt att det kommer vända. Jag hade berättat om vilket kul liv jag skulle komma att leva 15 år senare och berättat om alla sköna människor jag kommer känna och allt jag kommer få vara med om. På gott och ont.

26. Fredagsintervju: Marcus Tallberg. ”Psykisk ohälsa är svårt att pinpointa till något specifikt. Det är så brett.”.

Foto: Photowalk in London.

Vem är du? Berätta gärna lite om dig själv.

– Du skulle lika gärna kunna ställa en fråga om kvantfysik. Men det enkla svaret är: Marcus Tallberg – entreprenör, författare, förläggare och föreläsare. Jag är 30 år och har två hundar som jag har delad vårdnad om med mitt ex. De heter Max (12) och Malva (4) och är gatuhundar från Irland. Jag anses väl vara ganska charmig, smart och rolig men genom att säga detta kan jag även framstå som arrogant. Jag låter oftast hårdare än vad jag är och jag blir väldigt sällan kränkt, men lättirriterad. Särskilt när det kommer till fördomsfulla personer.

2017 startade jag Tallbergs Förlag, ett mediahus som fungerar som en plattform för minoritetsgrupper. Vi vill skapa förebilder och lyfta röster som inte alltid får den plats de förtjänar. Vi jobbar framförallt mycket med HBTQ och psykisk ohälsa. Det känns mycket meningsfullt att få arbeta med detta men kan också ibland kännas som en stor utmaning. Vi bygger fortfarande upp företaget så några stora förtjänster gör vi inte än, men vi ser med tillförsikt på framtiden eftersom vi vet att vårt arbete är viktigt.

Vad tänker du främst när du hör ordet psykisk ohälsa?

– Psykisk ohälsa är svårt att pinpointa till något specifikt. Det är så brett. Det täcker in SÅ mycket. När jag pratar om psykisk ohälsa i mina föreläsningar är det mer fokuserat på minoritetsstress, missbruk samt min egen depression och ångest. Det förekommer förstås i mina böcker i olika former också. Där kan jag utforska annan form av psykisk ohälsa.

Har du själv någon psykisk ohälsa? Om ja, vilka svårigheter ger den dig i din vardag?

– Jag gick in i väggen 2013 och efter det har depression hållit mig sällskap och ångestattacker har varit återkommande. Vilket jag förmodligen kommer leva med ganska länge. Tar jag mina antidepp, följer mina rutiner, sysselsätter mig och tar mina promenader så blir det oftast inga problem. Däremot kan det hända att jag får en grav ångestattack som gör att jag förblir orörlig, liggandes i fosterställning i min säng, omfamnande mina hundar och bara vill ge upp allt. Men tack och lov har jag en så fin umgängeskrets där jag kan vara öppen med detta och jag vet att de förstår. Nu var det, peppar peppar, tack och lov väldigt längesen en sån attack kom. Oftast händer det i samband med en stor stress i mitt liv.

Vad tror du är den främsta orsaken till att folk inte vågar söka sig till psykiatrin?

– Jag kan inte svara för alla andra, men jag vågade inte söka dit för att jag inte ville visa mig svag. För mig var det ett tecken på att jag inte räckte till, att jag var dålig. Jag var tillsammans med en person som trots att jag hade berättat att jag gick till psykolog och har behandlat det på olika sätt under flera år ÄNDÅ tyckte att det var pinsamt att gå till en psykolog. Han intalade sig själv att “han behöver inte hjälp” och “går jag till en psykolog kommer du använda det som ett argument att lämna mig, för då är jag sjuk i huvudet”. Och så är det såklart inte! Det går inte att hjälpa någon som inte tror på att den behöver eller vill bli hjälpt.

Det var inte förrän en av mina närmaste vänner “kom ut” med sin depression och berättade om hennes behandling att jag vågade söka mig dit. Sen är det svårt att be om hjälp. Vi lär oss tidigt att “jag kan själv” och det kan vara farligt.

Vad skulle du vilja andra människor visste om psykisk ohälsa?

– Det kan också vara farligt om det inte tas på allvar. Våga ställa frågor men framförallt lyssna. Och gärna lyssna innan du kan se eventuella signaler. All psykisk ohälsa syns inte. Ett leende kan vara en mask. Jag har själv burit den i flera, flera år. 

Vad skulle du säga en närstående kan göra för att vara ett bra stöd?

– Att söka hjälp kan vara väldigt påfrestande. Nu finns det många bra alternativ till vårdcentralen men det kan ändå vara jobbigt att ta första steget. Var en stöttepelare, försök att motivera professionell hjälp.

Ha tålamod och lyssna. Du behöver inte komma med smarta råd utan ibland kan det vara skönt att bara få prata av sig. Avdramatisera det inför andra. Du ska förstås ta den psykiska ohälsan på allvar som sagt MEN det är inget man ska skämmas för. Läs på så kan du svara på andras frågor.

Vilka är dina tre främsta steg till någon som mår dåligt?

1. Va öppen med det och försök våga vara så ärlig som du bara kan. Jag själv har försökt visa min psykolog “hur duktig jag är” och att jag minsann har lyckats med det ena eller det andra. Men det skadar bara i längden. Då får jag inte den hjälp jag faktiskt behöver.

2. Motionera. Jag vet, jag vet, det låter kliché och känner du mig vet du att jag inte är den som springer till ett gym. Men det behöver inte vara så avancerat. Ta en promenad. För mig faller det naturligt då jag har hundar, men jag har även börjat boxa med en kompis. Det är faktiskt ett fantastiskt sätt att träna. Även om jag har haft ångestattack precis innan så har det lättat under träningen. Alla aggressioner försvinner och du tränar hela kroppen. Dessutom är det svårare att ställa in om du tränar med någon annan.

3. Gör dig av med näringsiglar, det vill säga personer som bara tar din energi och aldrig ger dig något tillbaka. Personer som gör att du får dåligt samvete istället för pepp. Omge dig istället mer personer som ger dig positiv energi, glädje, skratt och jag lovar dig att det kommer vara lättare. 

Med ett fjärde tips, eller tillägg, vill jag säga att olika tips fungerar på olika människor. Vi behöver redskap för att ta oss igenom vissa saker. Dessa redskap är unika för dig och det kan vara grundläggande att du söker professionell hjälp för att få tillgång till dessa. Små enkla tips är tillexempel att ha egentid, sätt telefonen på “stör ej” under vissa tider – jag till exempel svarar inte i telefon innan klockan 10 – och påminn dig själv att göra dina rutiner som att till exempel äta.

Om du fick möjligheten att gå tillbaka i tiden och träffa 15-åriga Marcus och ge ett råd, vad skulle det vara?

– Den frågan är så svår för mig. Jag skulle kunna säga mycket: drick inte lika mycket, vänta med att ha sex, du behöver inte bevisa för någon vem du är, du duger precis som du är, gör si, gör så. Jag provade alla överlevnadssituationer jag kom på, både bra som katastrofala, men jag skulle inte ha kunnat ta till mig något råd i det tillståndet jag var då. I slutändan så kan vi inte vrida tillbaka klockan och ändra vårt förflutna. Vi kan bara lära oss av det. Jag bär mina ärr med stolthet. Jag har gått igenom alla dessa hinder som har fallit i min väg och jag har kommit ut på andra sidan starkare. Jag hade inte vetat lika mycket som jag vet nu om jag inte hade erfaret det. Jag hade inte kunnat hjälpa andra på samma sätt. Jag hade inte ens varit på samma ställe i mitt liv om jag inte hade gått igenom allt det där jobbiga. Däremot kan jag ge råd till andra 15-åringar, vilket jag redan gör. Jag får ofta mail från ungdomar som känner sig vilsna. Nu nyligen hjälpte jag en 19-åring igenom hans komma-ut-process. Det är en fin känsla att kunna vara ett stöd i det.

Något annat du vill förmedla?

– Köp mina böcker. Haha. Nej, jag skojar!

Allvarligt, den du är räcker mer än väl. Du behöver inte låtsas vara någon annan för att de runt omkring dig ska acceptera och älska dig. Jämför dig inte med andra. Vi alla klarar av olika saker, olika mycket press och stress. Jag själv har tänkt “men klarar jag av det kan väl du klara av det” vilket så förstås inte är fallet. Efter att jag blev mer öppen med mitt välmående har jag känt mig mer trygg med mina vänner. Jag behöver inte längre komma med en vit lögn när jag har en ångestattack och inte orkar komma på besök och bara genom att prata om det har det blivit lättare och lättare att handskas med dem. 

Stäng meny