[DEL2/3] – Kommer han få se sin farsa igen?

Oavsett vart jag befann mig och vilka som befann sig i min närhet så var masken alltid på. Det var min fasad. Min fasad för att slippa behöva gå och prata med någon igen. Men väl i min ensamhet tog jag av den för att pysa ut alla de känslor som samlats.

Känslor som ilska, frustration och sorg. Masken var min överlevnad. Mitt verktyg för att hålla huvudet ovanför ytan, och tro mig, under sju års tid blir den en stor del av en själv. För att hela tiden kunna fungera bland vänner och inte bryta ihop totalt.

Men när detta sedan blev otillräckligt och fasaden svår att hålla uppe så fick jag ta till komplement för att lyckas hålla kvar mig själv.

Jag beslutade mig för att träna. Hårt och intensivt. Jag distanserade mig från mina närmaste vänner under den tiden. Tappade kontakten med alla de vänner som tidigare varit de vänner jag umgåtts med konstant.

Jag valde att dedikera all min tid jag hade till träning och anledningen till det var egentligen inte för att mitt intresse för fotbollen växte eller för att min enda dröm sedan barnsben var att bli fotbollsproffs. Utan det var snarare för att få utlopp för alla de känslor som jag bar inombords och känna endorfiner kicka inombords istället. 

Känslan jag fick efter att ha tagit ut mig fullständigt gav ett lugn inombords, något som jag aldrig upplevt tidigare. Klockan ställdes alltid tidigt på morgonen för träning och träningen kunde hålla på till senkväll. Allt för att få uppleva den härliga kicken efteråt och med tanke på att jag hela tiden tränade så fick jag resultat. Addera bollkänsla på det. Det tog mig till Örgryte IS. Men det gick även till den punkt då jag började få ångest för att jag inte ansåg att jag tränade tillräckligt mycket. Det resulterade i att jag började tvinga mig själv till att träna.

Det var inte längre på grund av den tidigare kicken som jag nu tränade för att känna, utan nu tränade jag för att dämpa den ångest som uppstod inom mig när jag inte tyckte att jag tränade tillräckligt.

Inom mig utvecklade jag en beroende mentalitet. Jag började söka efter nya kickar och eftersom jag var sportintresserad, en vinnarmentalitet och en dröm om ekonomisk frihet så föll det ganska naturligt över till gambling.

Det vart mitt nya sätt att jaga kickar för att fortsätta dämpa ångesten, även om det bara var för stunden. Kicken av att vinna var ovärderlig. Men ångesten som uppstod när jag förlorade, var desto tyngre. Den fick mig att hela tiden fortsätta jaga nya kickar för att dämpa.

Elitsatsningen i fotbollen stegrades. Jag klättrade högre upp. All den hårda träningen började ge riktiga resultat och min utvecklingskurva gick spikrakt uppåt.

Folk började prata om mig och jag fick ta emot stipendier från Örgryte IS som ungdomsverksamhetens mest framstående spelare.

Jag hade nu börjat göra ett namn för mig själv. Vilket följde med in i kommande säsong och supportrar fick upp ögonen för mig. Jag fick en form av bekräftelse och på första gången på länge kände mig uppskattad. ”idag måste jag göra mål.”

Men med detta, blev pressen framöver enorm och jag började känna prestationsångest i kombination med en bristande fast emotionell grund där träningar och matchernas resultat, blev avgörande för mitt välmående.

Jag kunde gå hem och älta en dålig träning tre dagar i streck. En match var ännu värre, Dessa tillfällen var självkänslan obefintlig.

Tränarna sa hela tiden att jag måste börja visa mer känslor när jag spelade. En självklar sak som att fira när jag gjorde mål. Men hur lätt var det att fira och visa glädje när mina känslor inuti mig var instängda långt inombords?

Trots detta fortsatte jag leverera men jag trivdes allt mindre ju längre tiden gick och även om jag alltid haft kärlek för sporten, har jag aldrig kunnat uppleva och relatera till passionen många andra beskriver. För mig handlade det alltid om överlevnad. Att orka en dag till.

Det var inför sommaren. Året då jag skulle fylla arton som det skrevs om mig hela tiden på twitter och i diskussionsforum kring klubben och det var inte detta skede som jag fick mina första chanser att träna med A- laget under två veckors tid.

Jag kom till en helt ny miljö med tjugo helt nya spelare runt omkring mig som levde på att spela fotboll. Tjugo spelare som jag tidigare bara sett träna på träningsplanen intill oss juniorer. Som jag sett från distans springa där nere på Gamla Ullevis gräs.

Addera min självkänsla och den grund jag stod på till det. Men uppenbarligen gjorde jag ett bra intryck, då jag senare fick delta i de två sommarmatcherna som skulle spelas.

Nu gick ryktet bland supportrarna om att jag skulle bli erbjuden ett A-lagskontrakt. Tro mig, jag läste varje tweet och varje inlägg som skrevs om mig och det fick mig tillfredsställd.

Under en av sommarmatcherna förstod jag att det var på gång; storsponsorn kom fram till mig efter matchen och sa ”jag hoppas att du skriver på kontraktet som du kommer att bli erbjuden.”

Två dagar innan jag skulle fylla arton, efter att ha tränat kontinuerligt med A-laget, så fick jag ett kontraktserbjudande. Det fick mig att må så himla bra. Samma kick som jag fått innan. Men som med allt annat så varade den bara för stunden. Det var inget som långsiktigt fick mig att må bättre.

Vem hade inte känt ett rus inombords över att bli erbjuden att A-lagskontrakt hos en välkänd fotbollsklubb som Örgryte IS vid arton års ålder?

Jag var aldrig någon supertalang utan en som hade tränat hårdare och mer än de andra och det fick mig inte att må bättre utan tvärtom. Sämre.

Nu fick jag pengar från fotbollen, studiebidrag och bidragspengar för att min far inte fanns där, men allt försvann lika fort som de kom in på kontot. Jag försökte köpa mig lycka genom materiella ting såsom kläder och skor. De pengar jag hade kvar gick till att betala hemma, mobilräkning och bensin.

Jag hade ångest inför träningar – jag var rädd för att misslyckas, att ta för mig och lita till min förmåga och egenskaper på grund av min dåliga självkänsla. Jag minns en situation så väl när en ansvarig inom klubben frågade mig: ”Hur går det?”.

Det var första gången jag var ärlig mot mig själv och sa att jag inte mådde speciellt bra psykiskt och att det påverkade mig negativt. Svaret jag fick löd: ”Aa okej, kör på bara”. Det var det värsta tänkbara svar jag kunde få i den situationen.

Självklart är seniorfotboll ett stort steg att ta, men för en person som mig som inte hade något att luta sig tillbaka mot blev det ett platt fall. Det fanns ingen chans att jag någonsin skulle kunna ha möjligheten att prestera på min högsta nivå om jag fick grov ångest innan varje träningspass på grund av att jag inte trivdes och var rädd för att misslyckas.

Tiden gick, jag blev allt mer utfryst och insåg att jag aldrig skulle få någon chans eller möjlighet att få spela med tanke på det intryck jag gett rent spelmässigt den försäsongen. Samtidigt erhöll jag ett till stipendie, jag visades vara en förebild för andra yngre spelare i akademin.

Jag kommer ihåg hur otroligt oförtjänt jag kände mig när jag tog emot stipendiet. Min dåliga självkänsla drogs med in under säsongen och de matcher som jag vanligtvis annars hade gjort poäng i resulterade poänglösa. Studenten närmade sig samtidigt som jag kände att jag bara stod och stampade på samma plats. Det blev prat om att jag skulle bli utlånad till en annan klubb för att få erfarenhet och förhoppningsvis utvecklas mer i seniorsammanhang. Jag var oerhört positiv till detta då det för stunden kändes som att jag behövde någon form av nystart.

Min nya klubb kom att bli Gunnilse IS. Väl vid studenten slutade jag bry mig om Örgryte IS, jag vantrivdes och var glad att jag äntligen skulle slippa det.

Gunnilse gav mig en nytändning och trots att jag kom till en helt ny form av gruppdynamik med gött tugg så trivdes jag oerhört bra. Det speglade även av sig på mina prestationer på plan, jag började känna igen mig själv igen. Mitt självförtroende på planen började återigen växa. Längre in på säsongen stod oturen och knackade på dörren. Inom loppet av två veckor fick jag ett finger skadat, en skadad fotled och en meniskskada.

Till en början så kontaktade jag ÖIS, som jag fortfarande hade kontrakt med, för att få hjälp av dom med rehab för framförallt knäet. Jag fick aldrig några riktiga svar och allting dröjde så länge… tillslut tröttnade jag. Dom brydde sig inte ett skit om mig, dom var bara glada över att slippa ha mig där. Jag kände mig inte välkommen längre.

Det resulterade i att jag aldrig tog tag i min rehab, jag kände mig sviken. Eftersom jag inte längre kunde lira fotboll så gjorde det att jag var tvungen att hitta den där endorfin kicken genom något annat. Gymma kunde jag göra så jag började med det, men det var inte samma tillfredsställelse att ligga på en bänk och lyfta vikter som att springa sig trött på en fotbollsplan.

Det slutade med att jag bytte ut träning mot jobb, jag trodde att pengarna jag tjänade skulle ersätta endorfin kicken.

För första gången hade jag tid att fokusera på något annat än bara fotbollen. Jag umgicks med kompisarna mycket, de jag tidigare stött bort från mig när farsan gick bort, vi planerade en långresa och jag hade så mycket framför mig att längta efter.

Ångesten fanns kvar, men den var nu lite mildare. En lättnad låg istället och vilade i bröstkorgen då jag hade tagit beslutet att säga upp mitt kontrakt med ÖIS trots att det sträckte sig fram till slutet av säsongen 2017.

Under denna tidsperiod så hade ingen från klubben hört av sig och frågat hur det gått, hur det var med mig. Noll kontakt från klubbens sida, så det inget svårt beslut att ta.


Du har precis läst del 2 av Oskar Vilgotsson egenskrivna berättelse baserat på hans liv och erfarenhet kring psykisk ohälsa. Håll utkik, fortsättning kommer. För att läsa DEL1. >> Klicka här <<

Fredagsintervju: Josephine Ljunggren

Vem är du? Berätta gärna lite kortfattat om dig själv.

Josephine heter jag, 31 år gammal född och uppvuxen på Gotland men bor sedan flera år med sambo i Stockholm. Jag jobbar med marknadsföring, tycker om att resa, träna och såklart umgås med mina vänner.

Har du någon erfarenhet kring psykisk ohälsa?

Jag har alltid haft mycket ångest. Jag tror den startade och grundar sig i prestationsångest som utvecklats och där ångestkänslan idag appliceras på det
mesta. 2011 var första gången jag hade en riktig panikångestattack till följd av en
jobbig period med relationer i min närhet.

Har du haft stöd av sjukvården? Om, ja hur har stödet fungerat.

Ja, 2016 var jag både utmattad och nedbruten på min dåvarande arbetsplats och panikångesten och den totala tröttheten tog över. Då uppsökte jag min vårdcentral som hjälpte mig med sjukskrivning för panikångest och depression samt akutsamtal med terapeut. Jag blev vid flertalet gånger erbjuden ångestdämpande medicin som jag tackade nej till.

Senare bad jag själv om ångestdämpande hos min husläkare som känner till min historia och själv erbjudit mig det tidigare. Dessa tar jag ännu vid behov.

Vad är dina tre främsta tips till att må bättre och orka fortsätta kämpa?

Det är så olika beroende på vem du är och vad du lider av men jag tror att det är viktigt att reda ut vad måendet grundar sig i. 

Att våga ta hjälp till det, möta det och jobba med det. Prata om det.

Vad motiverar dig till att fortsätta kämpa när du hamnar i ett bakslag?

Under en period kunde jag inte åka tunnelbana, vara bland för mycket folk eller
flyga. Det var då jag förstod att jag var slav under min egen ångest, att jag undvek att göra saker jag tycker om pga av att jag inte kunde ta mig dit för att jag fick panikångest på tunnelbanan.

Det motiverar mig att jobba mot min ångest gällande sånna situationer, att inte bli
slav under den igen och ta den kontroll jag kan. Alldeles nyss bokade jag en resa till
Indien dit jag åker själv, det skrämmer skiten ur mig men det skrämmer mig ännu
mer att inte göra det pga min ångest.

Samt att jag vill vara glad och må bra.

Varför tror du att det råder en stigmatisering kring psykisk ohälsa?

Jag tror att det än idag finns en så stor omedvetenhet kring ämnet, att det är läskigt att man för det mesta inte ser sjukdomen och att man inte förstår hur många som faktiskt mår dåligt eller hur man ska möta dem.

Anser du att det är viktigt att prata om psykisk ohälsa? Motivera gärna varför.

Jag anser att det är bland det viktigaste vi måste göra! Vi måste utbilda, utvecklas och låta alla drabbade veta att det finns hjälp att få. Att man inte är ensam och att man kan bli frisk. 

Ju mer belysta vi alla blir ju mer krav ställs det på politiker och sjukvård. Vi måste prata, prata, prata om det!

Du får bara en chans, låt den inte passera utan ta den

Har du haft drömmar som aldrig blivit verklighet? Drömmer du om ett liv med full potential men inte nått dit? 

Lugn, du är inte den första. De allra flesta av oss har eller har haft drömmar som aldrig blivit verklighet. Om ärligheten ska fram så är det bara en bråkdel av vår befolkning som lever sin dröm.

Resterande av oss är rädda för att ta första steget på grund utav ångesten över att göra fel eller att kraven för att nå drömmen är högre än vad man själv räknat med, vilket också släcker den gnutta motivation som eventuellt fanns där från början.

Det är här drömmarna dör ut och förbli drömmar för många av oss för vi väljer att låta dem passera. Antingen för alltid eller under en begränsad tid, endast för att ”skydda” oss själva mot dom psykiska påfrestningar och kommande hinder som  drömmarnas resor innebär.

Dessa ”skydd” är bara ursäkter, skapta för att köpa oss själva lite mer tid och förberedelse, till ett eventuellt nytt försök längre fram, som vi intalat oss om är ett bättre tillfälle.

Ursäkter lagda av oss själva för att minska ångesten och för att kunna gå vidare med gott samvete utan att behöva erkänna vår rädsla och feghet till att vi inte satsade på vår dröm.

Allt är en lögn. Det är här och nu som gäller. Det spelar ingen roll om du väljer att gå vidare utan att försöka eller om du skjuter om starten till imorgon. Din chans har precis vid det beslutet passerat.

Har du beslutat dig för att förverkliga en av dina drömmar. Ta steget och låt inte rädsla, ångest eller hinder stoppa dig. Förbered dig istället på att du kommer känna och stöta på allt det där under din resa mot slutmålet.

För det kommer du göra. Men det kommer aldrig någonsin betyda att du inte kan klara av det eller inte har det som krävs, för det har du och det vet även du någonstans att du har. Kör hårt!

Såhär kan vi inte ha det. Något måste göras.

Men agera då! Det är lätt att sitta och passivt se på hur vårt samhälle raserar. Hur människor behandlas orättvist och hur många som faller offer för alla världens olika sjukdomar.

Det är lätt att i samband med händelser i vår värld, komma till insikt med att något måste göras. Däremot är det svårare att aktivt agera och medverka till förändringen. 

Man väljer att aktivt ta avstånd eller förväntar sig att någon annan tar hand om problemet, även om det skulle innebära en lång och onödig väntan jämfört med om man själv tog tag i allt.

Du kan sitta på en önskan som du gärna vill ska uppfyllas. Du kan sitta på kunskapen som förändringen behöver eller den mest effektivaste och bästa lösningen på ett av problemen.

Men vad spelar det för roll, så länge som du sitter och inväntar att någon annan tar tag i förändringen eller väljer att aktivt ta avstånd? 

Så, om du framöver önskar, vill, kan eller anser att något måste göras. Ta tillfället i akt.

Agera. Medverka. Förändra. Gör något! 

Vem styr ditt liv?

Fundera en stund innan du scrollar vidare och läser resterande.

Om vi nu ska ta kika lite mer på djupgående på svaret du gett så stämmer inget av de svaren.

Det är nämligen bara du själv som har förmågan att styra ditt liv eftersom du äger det och har i samband med din födelse fått frihet att välja din egna väg att gå i livet. Du gör alltså dina val.

 varför låta andra människor styra dig, ditt liv och dina val? – Jo, för att du har fel inställning och attityd. 

Du orkar inte lägga ner någon ”effort” på livet, utan låter dig istället styras av andra eller av omständigheterna runt omkring dig i vardagen och accepterar att bli tagen som ett offer, sedd som ett materiellt ting och leva ett liv som andra beslutar åt dig.

Är det så du vill leva? – Jag vet att det är lätt att låtas bli styrd av andra och att det är svårt att bryta gamla mönster man har men jag tycker ändå man definitivt bör tänka igenom de val man gjort, håller på och gör eller framöver kommer göra. Gör alla val för dig och för att du vill. Låt inte dig själv bli styrd av andra.

Ta din frihet, utnyttja den och bevara den väl. Den är din och ingen annans och det enda som styr ditt liv är din inställning och attityd till saker i livet. Inget annat.

Så vem styr ditt liv? Eller rättare sagt vem kommer styra ditt liv framöver? 

OCH SLUTLIGEN, Grattis om du svarade dig själv redan innan du han komma ner hit. Då har du förstått hur fantastiskt livet faktiskt kan vara.

MACHOKULTUREN ÄR ETT GIFT OCH EN SKADLIG STRUKTUR FÖR SAMHÄLLET!

“Machokulturen, eller machismo som ordet härstammar från, är riktlinjer på hur män förväntas bete sig och leva sitt liv.

Han ska vara kaxig, oförskämd, självsäker, nedvärderande, casanova, kåt och har en riktigt manligt identitet med ett manligt utseende. 

Dessa riktlinjer är inget annat än ett gift och en skadlig struktur, både samhället, männen och deras medmänniskor.

Den är frustrerande och måste få ett slut. Vi måste börja inse att vi inte längre kan fortsätta leva efter våra förfäders tankesätt utan skapa vår egna moderna, hållbarare och sundare ideal.

Hur ska vi då göra för att lösa detta?

Genom att våga ställa sig utanför kulturen och istället visa att det är acceptabelt att visa känslor och sårbarhet även om man har en penis. Men också att man som människa skaffar sig lite mer civilkurage till att våga sätta ner foten och agera när någon far illa av kulturen. Vare sig man känner människan eller inte.

Som manlig förälder bör man ta papparollen på ännu större allvar och släppa sina murar som kulturen orsakat och istället fokusera på att vara en ännu bättre förebild för sina söner.

Framförallt bör det börjas föreläsas om på alla möjliga tänkbara sätt för att upplysa ungdomar om att manlighet inte sitter i machokulturens riktlinjer och hur viktigt och acceptabelt det är att visa känslor, sårbarhet och att det finns hjälp att få om man mår psykisk dåligt av olika orsaker, även som pojk utan att man behöver känna skam och svaghet.

Det finns så många olika sätt man kan använda sig av för att förändra tankesättet våra förfäder skapat. Men för att lyckas måste vi alla ta vårt ansvar och hjälpas åt. För det finns ingen annan kultur som skadar både män, kvinnor och barn så hårt som machokulturen. 


Vill ni läsa mer och ha mer av det jag ger er här? Klicka in er på Instagram och tryck på följ knappen. >>KLICKA HÄR<<
Stäng meny