SJUKSKRIVNING ETT HELTIDSARBETE I SIG!

Vad skönt att vara sjukskriven! Tid att slappna av, fokusera på att bli frisk! Bara kunna ligga på hemma och ingeting göra!

Ovan är några kommentarer som man kan få höra av andra människor som inte är sjukskriva. Många har säkert heller aldrig varit detta. Vilket gör att jag heller inte kommer dömma dessa personer så hårt, men jag ville ändå klargöra en sak.

En sjukskrivning är så mycket mer än bara avkoppling, lathet och fridfullt. För trots att tanken är att man ska vara hemma och reparera sig själv så krävs det mer arbete än vad man från början kan föreställa sig.

Allt börjar redan hos läkaren, stunden då beslutet om sjukskrivning sker. Ett intyg skickas digitalt in till Försäkringskassan och i samband med detta uppkommer en ofrivillig och okontrollerad stress och ångest.

För nu ska man hem och fylla i egna dokument om orsak till sjukskrivning, uppskattad frånvaro och inkomstuppgifter. När detta är klart kan man inte göra annat än att vänta på vidare beslut.

Är man berättigad sjukpenning eller kommer man den 25 i månaden stå utan pengar?

Många gånger innefattar denna väntan också en del kompleteringar och samtal, både till läkare, arbetsgivare och Försäkringskassan. Samtal som man är tvungen att få gjorda, trots orkeslöshet och sjukdom.

Allt för att själv se till att man får ett positivt beslut och pengar i tid så att man kan betala räkningar, för dem betalas inte av sig självt. Att bli nekad är ingenting man vill, för det krävs då att man lägger ännu mer fokus på att lösa beslutet, istället för att lägga det fokuset på att bli frisk.

Det ska då skrivas ut en överklagan, som sedan skall fyllas i och skickas in per post till Försäkringskassan. För att få dem att ompröva deras beslut.

Ett beslut som redan från allra första början orsakat stress och ångest. Vid detta tillfälle har dessa känslor eskalerat och blivit ännu större och påtaglig. Nu ska man återigen behöva vänta på nytt besked, som ibland kan ta upp till två månader att få.

En person som mig drabbas väldigt hårt av denna motgång och har extremt svårt att få till en fungerande vardag. Jag personligen blir väldigt låg, instabil och ångestfylld, allt p.g.a en oviss framtid.

Ändå har jag haft tur. Jag har sluppit detta problem. Fram tills nyligen. Nu har det drabbat mig också, en heltidssjukskrivning på två veckor och ett nekat beslut från Försäkringskassan.

Grundat på att dem prövat mig mot hela arbetsmarknaden och ansett att jag klarar av andra typer arbeten utan att behöva vara sjukskriven.

Beslut som är tagna av deras anställda läkare och som grundar allt på de intyg dem fått in, utan att ha någon som helst verklig kontakt eller uppfattning kring en själv och allmänna sjukdomstillstånd.

Antar att dem, tillsammans med våra lagar antyder att man bara ska säga upp sig från det arbetet man har, stå utan både lön och sjukpenning och fokusera på att söka ett nytt arbete som dem antyder att man klarar av. Parallellt med att man ska hantera det psykiska mående som uppkommit på grund av denna situation och där man helt plötstligt står utan inkomst.

Väldigt logiskt?

Inte direkt! Jag blev förbannad på personen som svarade när jag ringde till Försäkringskassan. Men försökte med lugn ton försöka förklara situationen kring min sjukskrivning och anledningen till varför jag inte för tillfället klarar av att arbeta.

Att det inte beror på arbeten i sig, utan att jag varken äter, sover eller är psykisk stabil i nuläget. Av anledning för att jag inte får sömn och näring i kroppen. En annan arbetsplats skulle inte förändra denna bit, då allt beror på min ångest och inre stress.

Jag försökte också förklara min bakgrund med min depression, att jag lever med svår ångest dagligen, är allmänt utmattad för tillfället och att jag försökt ta mitt liv vid tidigare tillfälle.

Förstod personen?

Nej, jag tror inte det. Personen ansåg att jag skulle försöka söka mig till andra arbeten, dessutom sa han ingenting om överklagan och omprövning. Det fick jag själv leta rätt på, tillsammans med min fästman.

Jag kan säga såhär att jag tycker det är rätt fascinerande att personer som inte träffat mig och som inte vet exakt hela anamnesen fattar dessa beslut. Det borde väl ändå vara läkaren man regelbundet träffar som är bör vara den pålitliga och som bör fatta dessa beslut?

Så att vara sjukskriven är allt annat än skönt, avkopplande och lathet många gånger. Det är mer arbete än du kan föreställa dig och orsakar många gånger mer utmattning än ett arbete. 

DÄMPA INTE DIN SORG I ALKOHOL!

Jag påstår inte att man som människa bör avstå helt från alkoholen och jag tänker heller inte predrika om detta, det är val som man personligen själv får ta.

För ett glas lite då och då kan man absolut få unna sig, det kan absolut vara avslappnande och vardagslyx att ta sig ett glasvin efter en intersiv vecka eller liknande.

Men när lite då och då börjar försvinna och istället ersätts med att bli en vardag och ett vanebeteende, det är då man bör se allvaret och kanske fundera på om man inte skapat sig ett nytt problem.

Ens psykiska mående bör aldrig dämpas i alkoholensdrog, för även om den för stunden kan hjälpa dig att slappna av och uppge en lättnad så kan den snabbt förvandlas till ett onödigt beroende. Du kan omedvetet sjunka längre ner i mörkret, göra saker som du i efterhand kommer ångra. Ett nytt problem har uppstått som du nu, parallellt med dina andra problem behöver arbeta på.

Jag talar av egen erfarenhet. Det skedde flertal gånger att jag dämpade min psykiska ohälsa i denna drog. En dum självmedicinering som fick mig att för stunden känna frihet och avslappning.

Det jag dock inte såg. Men som min fästman ganska omgående såg var att den bara fick mig att må ännu sämre och att jag orsakade osämja mellan oss och andra personer som brydde sig om mig. Allt endast för att alkoholen tagit kontrollen över min kropp, något som hade kunnat sluta i tragedi för alla som älskade mig.

När Alex tog upp just allt detta med mig, som jag just skrivit. Förnekade jag allt han försökte berätta för mig och höll inte alls med honom i det han sa. Jag ansåg inte att jag nu skapat mig ett problem och var på väg mot ett beroende, som skulle kunna komma bli ett missbruk.

Jag förnekade också länge mitt problem. Men valde ändå att göra något åt saken och valde att avstå allt som hade med alkohol att göra.

Idag går alkoholen och jag fortfarande inte riktigt hand i hand. Men jag kan ändå på ett helt annat sätt hantera mitt intag och har en helt annan respekt kring vad alkoholen kan göra med en människa.

Dock måste jag alltid innan intaget resonera med mig själv. Hur mår jag för stunden? hur har perioden tidigare varit? och om jag kommer kunna hantera intaget? Majoriteten av gångerna fungerar detta utan problem, men små återfall kan fortfarande uppkomma.

Så vad ni än gör. Gör inte samma misstag som jag gjorde. Dämpa inte din sorg eller psykisk ohälsa i denna drog. Alkoholen gör mer skada än vad du tror när du redan är sårbar.

ETT BARN ÄR OFTAST BARA ETT BARN I VUXNAS ÖGON!

Tänk vad vissa barn i vårt samhälle får gå igenom. Majoriteten av gångerna så är dessa händelser varken frivilliga eller positivt stärkande. Utan händelser som inget barn ska behöva gå igenom.

Men världen är orättvis.

Vilket innebär att många barn ändå utsätts av mängder av negativa episoder, utan att själva kunna göra något åt saken. För barn är barn och behöver en ansvarsfull vuxen vid sin sida, som stöttepelare. Dem har inte den maktposition, att själva avstyra eller förhindra händelser som dem blir utsatta för.

Dem får helt enkelt snällt falla offer och vänta på att eländet ska ta slut. Är turen på deras sida så sker det bara en gång, men har dem däremot otur återkommer episoderna, gång på gång med jämna mellanrum.

Själv vet jag hur det kan kännas. Att som barn behöva vara med om vissa obehagliga och oacceptabla händelser. Olika sorter av traumatiska händelseförlopp.

Trauman som dessutom för min del påverkade min psykiska hälsa, som under min vuxna tid blev startskottet för saker som visade sig vara nödvändiga att bearbeta, tillsammans med kvalificerade yrkesroller inom den psykiatriska vården.

Men tänk om jag hade haft förmågan att som barn våga berätta för mina andra vuxna i min närhet.

Kanske hade allt upphört mycket tidigare, kanske hade jag inte behövt känna mig ensam, men framförallt, kanske hade jag aldrig behövt genomgå denna jobbiga och känslomässiga process som vuxen.

Idag när jag skriver detta inlägg så mår jag dock ändå bra igen. Jag har fått otroligt bra hjälp och stöd från mina närmaste, framförallt min fästman och moder.

Många av mina närmaste har också haft sina misstankar om vad som kan ha försiggått, men att anklaga någon vuxen utan relevanta eller tillräckliga bevis, kan vara ett utav de värsta sakerna man kan göra. Något som man helst undviker.

Jag var dessutom ett barn som inte öppet vågade berätta, utan höll det gärna för mig själv. Jag var trots allt bara ett barn och jag tror inte mina ord hade räckt för avsluta det som pågick. Ett barn är trots allt bara ett barn i många vuxnas ögon.

Idag som vuxen man, efter mycket bearbetning så reser jag absolut inte något agg till det jag blev utsatt för. Jag har kommit förbi det stadiet och är nu mer tom på känslor inombords. Men självklart har traumat satt sina djupa spår, många konsekvenser har uppkommit och är något som jag konstant arbetar på för att lära mig hantera och leva med. Med jämna mellanrum gör dem sig påminda, men jag är starkare nu än vad jag var bara för ett år sedan.

Jag tycker det är otroligt hemskt att oskyldiga barn ska behöva gå igenom traumatiska episoder. Som vuxen bör man definitivt ha mer innanför pannbenet och veta att man bemöter ett barn med kärlek och full respekt. För ett barn är bara ett barn och dem ska vi vara rädda om. Vi ska vårda vår framtid ömt, visa förståelse och empati och vara förebilder för våra avkommor.

Så min uppmaning till er idiotvuxna där ute är att låta barn var barn, lämna dem i fred. Till er andra, vettiga vuxna rekommenderar jag att alltid ta barn och deras ord på allvar. Hellre att du för ett felagerande än inget agerande alls.

Slutligen med allt detta sagt, vill jag verkligen framföra att jag inte klandrar mina anhöriga. Snarare är jag tacksam för att dem hela tiden funnits där för mig. Både som barn och nu i vuxen ålder.

Har du varit med om något liknande som du vill dela med dig av? Jag är ständigt på jakt efter nya Fredagsgäster. Kommentera därför gärna här nedan eller kontakta mig, så hör jag av mig.


Vill ni ha mer av mig, Carl-Robin så finns jag både på Facebook och Instagram.

EGOISTISKT ELLER INTE, DET SKER ÄNDÅ I VÅR VÄRLD!

Från utsidan visste ingen. Aldrig var det någon som frågade eller sa något om det. Kanske var det inte så konstigt, med tanke på att jag hela tiden försökte dölja dessa tankar. När läkaren ställde frågan under möten, förnekade jag snabbt att tankarna existera i mitt huvud.

Att mina anhöriga inte anade eller frågade mig, hade garanterat med att göra att jag var mycket mer gladare än tidigare. I mitt tycke så var livet vid detta tillfälle helt underbart och det fanns inte direkt något som kunde påverka mitt “nya” positiva jag. Beslutet var taget.

Både plats och dag var klar, det enda som nu återstod var att avsluta allt som jag ansåg var nödvändigt. Det var som om en tung sten lättat inombords, som om jag äntligen kunde börja andas och leva igen. En känsla som lyst väldigt länge med sin frånvaro.

Här kan du läsa mer om denna händelse >>KLICK<<

Tänk om någon hade haft förmågan att se igenom mig och lyckas se alla de varningssignaler som jag utstrålade. Kanske hade det då inte behövt gå så långt som det tyvärr gick, kanske hade jag fått hjälp med att vakna upp ur mitt maniska beteende och kanske hade jag inte orsakat den skadan som jag faktiskt gjorde på mina nära och kära. Det är det ingen som vet.

Men jag klandrar absolut ingen, varken min fästman eller min familj. Det har jag ingen befogenhet till att göra. Om det är någon som ska klandras så är jag enbart mig själv. Det är inte alltid lätt att se varningssignaler om att något inte står rätt till, framförallt inte dessa signaler. Man försöker hela tiden hålla det dolt och inom sig själv, allt för att inte bli påkommen. Åtminstone gjorde jag försök till detta, för jag ville inte bli upptäckt. Jag hade bestämt mig och ingen skulle få komma och sabotera det.

Lyckligtvis misslyckades mitt försök och idag är jag extremt tacksam för detta och att min fästman hjälpte mig att hitta tillbaka. För efter mitt försök, satte landstinget igång ordentligt med att hjälpa mig.

När jag tänker tillbaka på denna tid idag, så är det en del blandade känslor som uppkommer. Men jag är otroligt tacksam för att jag fick spendera gårdagen och att jag fortfarande får spendera morgondagar.
Jag har också försökt sortera mina tankar och lista ur hur jag egentligen resonerade när dessa tankar rullade i skallen.

Många av er som inte varit där tycker säkert att man är en stor egoist som inte har någon empati för sin omgivning. Det tycke även jag, innan jag var själv hamnade med denna sköra tråd så jag klandrar verkligen ingen utav er om ni bär på dessa åsikter. Men Egoistiskt eller inte, det sker ändå i vår värld.

Det jag kan säga till er med detta åsikter är dock att, när man mår så extremt psykisk dåligt och dagligen försöker genomlida vardagen utan framgång, så kommer man ibland till en punkt där omgivning och familj upphör att existera. Där man har en utväg för att man själv, men också andra ska få slippa lidandet och allt ältande.

Man tänker inte alls på de konsekvenser som man lämnar efter sig, för man anser att dessa inte berör än själv. Eftersom man själv då äntligen har fått frid och inte längre existerar.

Men som jag tidigare nämnde. Det svårt att helt förstå om man själv inte varit vid bergskanten och balanserat. Däremot tycker jag att man som medmänniska bör försöka se över sina åsikter och fördomar kring människor som begår självmord.

För det är verkligen inte en utväg som varken är rolig eller lätt att planera och utföra. Det krävs extremt mycket energi och mod och är många gånger inte den första utvägen en människa väljer. Utan snarare en utav de sista när man inte orkar kämpar längre.

Men egoistiskt eller inte, så kvarstår problemet och sorgen. Människor väljer att avsluta sina liv och av många olika orsaker. Tyvärr pratas det alldeles för lite om just självmord och det tycker jag vi ska försöka ändra på nu. Därför delar jag med mig av denna kortfattade historia från mina egna erfarenheter.

Har du vandrat i samma träsk eller har någon anhörig som varit där. Dela gärna med dig av dina erfarenheter. Du kan antingen kommentera direkt här på bloggen eller kontakta mig på det sättet du önskar.


Vill ni ha mer av mig, Carl-Robin så finns jag både på Facebook och Instagram

SOVMORGON & GO’FRUKOST!

GOD FÖRMIDDAG!

Eller godmorgon från min sida, eftersom jag passade på att ta en liten sovmorgon denna morgon. Jag har inte haft den bästa natten. Utan det har varit en del avbruten sömn och vakentid, parallellt med en del konstiga drömmar. Nu är jag iallafall vaken och känner mig hyfsat pigg i skallen. Visst är det lite sjukt hur konstigt man egentligen kan drömma?

Go´frukost bestående av; Yoghurtblandning, Te (istället för mitt kaffe), en ostsmörgås, några kakor och en egen gjord Juice/Smoothie. Recept finns för den som vill ha detta.

Men just för stunden befinner jag mig vid matbordet, tillsammans med en ordentlig frukost som jag själv skapat. Idag består det ätbara av en massa olika godsaker och lite kakor som vart över från igår kväll. Jag fick faktiskt förslaget från min älskade man, att jag kanske bör äta något mer än bara yoghurt och en kopp kaffe på mornarna.

Annars idag, blir det jobb under eftermiddagen och inte mycket mer än så. Helt enkelt en ganska tråkigt vecka i mitt tycke. Men på Lördag blir det mystid tillsammans med en fin vän.

Passade på att fotografera våra hundar, det gäller att passa på när dem samarbeta och vill busa med mig och inte bara med varandra.

Hur ser eran dag ut och bjuder eran vecka på några spännande äventyr? Kommentera gärna och dela med er, jag blir alltid lika glad av att läsa er kommentarer.

MYCKET MER ÄN BARA EN TREND!

Många människor har en tendens till att underskatta de olika psykiska sjukdomarna som existerar i vår värld, trots att det idag, allt mer blir vanligt.

Dessa människor likställer gärna psykisk ohälsa med samhällets mode, som om psykiska sjukdom vore en trend. Något som varar en kort stund, men sedan avtar det och byts ut mot något annat.

Psykisk sjukdom är allt annat än en trend, det är en folksjukdom. En sjukdom som varje dag förpestar allt fler av oss människor.

Personligen lever jag dagligen med ångest, en sjukdom som verkligen kan få en människa att må fruktansvärt dåligt och som dessutom kan få en människa att göra drastiska och dumma beslut.

Besluten är inga som tas bara för man tycker det är roligt, utan grundas på desperation. Man orkar inte leva i sin egna kropp, utan gör allt man kan till att kunna få känna frihet och glädje.

När min ångest kommer och våldgästar, så försvinner all min glädje inombords och istället ersätts detta av en inre tomhet och nedstämdhet. Det skulle kunna jämföras med en demon som kommer och suger ur sälen inombords.

Jag skulle när som helst antingen kunna börja gråta, skrika eller slå i något och jag går på total tomgång när detta inträffar.

Som om fötterna vandrar på, men jag tittar på ovanifrån. Man känner sig inte som en del av världen och er andra, utan känner sig väldigt exkluderad.

Så att som människa med psykisk problematik och behöva höra nedvärderande kommentarer från andra, orsakar en väldigt stor och smärtsam känsla inombords. Vilket också får en att känna sig ännu mer exkluderad och sämre än er friska människor.

Jag vet inte hur många gånger detta drabbat mig och självklart är jag mycket medveten om att det många gånger säkert inte alls är tänkt som nedvärdering. Men de små orden som man får till sig tar hårt på oss människor med psykisk ohälsa. Vi är instabila sedan tidigare och har inte förmågan att hantera samhällets kritik eller åsikter kring oss och våra sjukdomar.

Tittar man på min bakgrund, så kan man i första anblick tycka att jag har precis allt för att vara lycklig.

Jag har en fästman och en familj som älskar mig, tak över huvudet och ett fast arbete. Vilket innebär en god och stadigt ekonomi varje månad.

Tolka mig rätt nu när ni läser detta.

Men mår man psykisk dåligt och dagligen lider. Så löser inte detta problemet, för oavsett vad man har eller inte har så är man olycklig i sig själv.

Självklart är jag är otroligt tacksam för allt jag har i mitt liv och är medveten om att det finns dem som har det värre.

Men att vara psykisk sjuk innebär oftast att man har en enda önskan, att få vara som er andra. Glada och positiva, åtminstone majoriteten av tiden. Men framförallt, vara en del av er värld.

Jag skulle personligen betala vad som helst för att få slippa min sjukdom. Om bara för en liten period av mitt liv. Istället så är jag dagligen tvungna att hantera mig själva parallellt med min sjukdom.

Så eftersom det inte går att byta kropp med någon annan, så är det inte möjligt att undkomma sjukdomen. Vilket självklart tynger än ännu mera och att då emellanåt få kommentarer som “ryck upp dig”, påverkar mer än vad du kan tro.

Dessa fördomar och nedvärderande kommentarer gör livet för oss inte speciellt rättvist. För hade det gått, så hade vi varit mer än redo att stå rakryggade och bli en del av eran värld.

Ibland hade det dock varit väldigt skönt och kunna byta kropp med någon av er som inte förstår er på psykisk sjukdom.
Enbart för att få er att bli medvetna om vad vi dagligen bär omkring på. Det är ingenting som vi själva valt eller köpt. Utan det är något som vi blivit tvungna till att dras med varje dag.

Så förminska aldrig psykisk ohälsa, få aldrig en människa att känna sig sämre, bara för att han eller hon har en sjukdom.

Du skulle bara veta vad vi dagligen måste gå igenom för att klara oss igenom dagen. Utan att ta beslut som kan vara livsavgörande.

Så psykisk sjukdom är ingen trend. Det är mycket mer än så.

Vad säger ni andra med psykiska sjukdomar, håller ni mer mig och förstår ni andra min text? Kommentera gärna en mening eller två, så att jag får höra vad ni tycker!

Stäng meny