2017.12.01 | EN VIKTIG DAG ATT UPPMÄRKSAMMA MER.

Vi går snart i 2018.
Ändå är det fortfarande extremt stigmatiserat att prata om denna sjukdom. Ändå är det globalt över 30 miljoner människor som avlidit i denna hemska sjukdom och över 37 miljoner människor som idag lever med den. Ändå pratas det inte speciellt mycket om den.

Det borde vara lika självklart att uppmärksamma och samtala om detta som man gör med cancersjukdomarna. Tänker framförallt på bröst- och prostatacancern. Men det gör vi inte. Utan istället låter vi ha ett samhälle som stigmatiserar detta allvar.

Stigmatiseringen.

Det gör mig riktigt ledsen att behöva se hur obemärkt denna sjukdom passerar. Detta trots att vi en gång om året har denna dag. Så hur kan det då vara så att man glömmer bort att uppmärksamma detta?

Beror det på att samhället tycker att cancer är viktigare då det drabbar fler? Eller har det med att samhället i allmänt saknar kunskap och fakta om sjukdomen? Anser man att denna sjukdomen tillhör bögarna och att detta gör att det inte är lika viktigt att uppmärksammas? 

Oavsett vilken av dessa anledningar som stämmer, så har dessa saker en sak gemensam. Folk dör i båda. Dessa sjukdomar tar oskyldiga människors liv. Både cancern och HIV/Aids kan drabba alla. Oavsett kön, oavsett sexuell läggning och oavsett vart du bor på denna jord.

Så nu tänker jag bryta denna stigmatisering och prata lite om HIV och Aids. För detta är en viktig sjukdom att uppmärksamma och öppet upp ett samtal om. Så att vi tillsammans en gång för alla helt kan kasta stigmatiseringen åt fanders.

2017.12.01 – En dag att uppmärksamma.

Det är nämligen World Aids Day.
En dag som finns till för att uppmärksamma de människor som avlidit och som idag lever med denna sjukdom. En dag som helt enkelt i mitt tycke uppmärksammas alldeles för lite. Jag tror inte jag är ensam om att tycka att stigmatiseringen kring denna sjukdom är väldigt stor. För det är otroligt stigmatiserat, åtminstone i vårt land. Men frågan är varför?

Mycket beror garanterat på oss övriga människor som inte lever med sjukdomen. Många saknar en grundläggande kunskap om vad sjukdomen innebär och hur den smittas. Vilket gör att människan ser dessa HIV-smittade som en smittorisk för omgivningen. Som om det fortfarande ansågs vara pesten som människorna kommer och går med. Vad tror ni detta innebär för de smittade individerna?

Jo. Det innebär att majoriteten av dessa smittade väljer att inte prata eller berätta för sin omgivning om sjukdomen. För att inte utsätta sig själv för en jobbig och påfrestande situation. För även om en HIV-smittad kan leva ett ganska normalt liv med hjälp utav bromsmedicin. Så är sjukdomen fortfarande för många i samhället en fara. För HIV förknippas fortfarande med döden.

Detta måste vi nu göra något åt, så att vi kan äntligen kan råda bot på stigmatiseringen. En gång för alla.

Lösningen på problemet.

Det vi måste göra är att prata öppet om den. Då menar jag inte enbart de människor som idag lever med sjukdomen. Utan även vi medmänniskor.

På samma sätt som vi har våra cancergalor så borde även en “World Aids Day”-gala skapas. Sänd den på tv:n för att sprida kunskapen snabbt. Detta skulle inte bara kunna dra in pengar till forskningen utan också vara lösningen på stigmatiseringen. För i samband med att sjukdomen uppmärksammas bjuds man in som människa att öppna upp för dialog kring sjukdomen. Samtidigt som man får ren kunskap om hur sjukdomen smittas och hur den i första hand uppkom.

Detta skulle innebära att vi i framtiden skulle ha barn som inte skulle behöva känna stigmatiseringen och att framtida smittade skulle kunna ha möjligheten att leva öppet med sin sjukdom utan att känna sig mindervärdig eller smutsig.

Så vi måste börja prata om detta. Något som måste göras ända tills den dagen då ämnet inte är tabu längre. För det är vår skyldighet att hjälpa dessa smittade människor att få möjligheten att leva ett normalt liv utan att behöva må psykisk dåligt över att dem är HIV-positiva. För om det är nog svårt att komma ut som homosexuell i detta samhälle, då kan jag tänka mig hur svårt det måste vara att komma ut med att man lever ett liv som HIV-positiv. Framförallt utan risken att bli dömd.

Så produktionsbolagen på SVT, TV4, V3 och kanal 5 se nu till och sätt igång med detta förslag. Hojta till om ni behöver hjälp. Jag tar gärna på mig det uppdraget. För jag tycker detta är jätteviktigt att uppmärksamma. Precis på samma sätt som Bröst-, barn och prostatacancern får sin viktiga uppmärksamhet.

Jag tycker vårt samhälle verkligen bör skämmas. Nu är det slut på att tillåta att fler människor dör i denna sjukdom. Framförallt ska dem inte behöva dö i tysthet och av anledning att vi i detta samhälle saknar empati för mänskligheten.


LÄS GÄRNA OCKSÅ “PrEP åt folket”


 

Carl-Robin Larsson
www.instagram.com/crobinlarsson

Feminismen ballar ur.

Feminism, feminist och feministiskt intiativ. Dom orden känns garanterat välbekant för många av oss.
Idag är dessa ord väldigt laddade och provocerande. Folk tenderar till att gå i taket så fort en människa kallar sig feminist.

Orden har idag tenderat till att bli skällsord i vårt samhälle. Dem har i stort sätt tappat mycket av sin grundliga betydelse. Anledningarna är många. Men allt grundar sig att feminismen idag har eskalerat och blivit en “sekt” istället för en politisk rörelse.

Från början handlade allt om jämställdhet. Men idag är det en kamp mellan kvinnan och mannen. En kamp på dagisnivå.

Feminism.

För att börja i rätt ände och för att få er alla att förstå grunden till detta inlägg så tar vi allt från början.

Ordet feminism är massa olika ideologer och rörelser som grundar sig i att alla kvinnor ska ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter som män. Kort och gott,

– Rörelsen för jämlikhet i samhället oavsett kön.

Senare genom åren så plockade man också även upp hbtq-rättigheter längs vägen för att involvera dessa i feminismens area.

Feminismens verklighet.

Ovan har ni nu fått en kort sammanfattning om feminismens betydelse. Vilket gör det lättare att nu gå vidare med inlägget kontenta.

Feminismen har tappat sin betydelse totalt. Åtminstone vad jag anser. För vad har saker som att kvinnor t.ex slutar raka sig under armarna att göra med feminism?

Självklart ska det vara ett fritt val som människan ska få ta. Antingen rakar man sig eller så låter man helt enkelt bli. Men oavsett vad man väljer för beslut så är det väl ändå ingenting som man behöver skylta med i det offentliga?

För i mitt tycke hör inte det hemma inom politiken och feminismens betydelse. Utan ordet feminism tappar sin grundliga betydelse i den stunden som en människa lägger upp en bild på sin armhåla. Orakad eller inte orakad.

Att man gör detta är för mig på dagisnivå. För alla människor vet med sig att detta är en sak som nästan enbart provocerar andra människor, eller får människan att fundera över vad feminismen egentligen står för?

För mig personligen är orakade armhålor något som får feminismen att gå åt motsatt håll än det i grunden är tänkt. Att man som feminist tror att man kan propagera för en jämställdhet genom detta sätt är tråkigt. Det blir enbart raka motsatsen.

Feminismen har helt enkelt ballat ut totalt och har blivit ett skällsord i mångas öron. Den provocerar en massa människor och väcker massa hat och pajkastning. Både till höger och till vänster.

Särbehandling.

Det var jämställdhet som man ville uppnå med att skapa ett feministiskt parti och jag antar att det fortfarande är målet. Det är åtminstone vad jag strävar efter.

Är det fler än jag som gör detta, så sluta särbehandla er själva genom att inte raka armhålorna och liknande enbart för att män anser att ni kvinnor ska raka er. Gör det för att ni själva istället vill ha orakade armhålor, men låt bli att visa upp det i dessa syften.

Jag rakar mina armhålor. Jag är av det manliga könet och inte visar jag upp detta ur en maskulint initiativ för att visa att jag går emot mansnormen?

Nej, jag rakar mina armhålor för att jag vill. För att det är min kropp och för att jag känner mig betydligt mer fräsch genom att göra det.

För kroppsbehåring har varken med manlighet eller feminismen att göra. Det är en mänsklig faktor som människan själv får bestämma över. Men utanför politiken.

Kontentan.

Att använda sig av beteenden som dessa eller liknande är för mig bara onödigt trams. Något som  bör förändras. Både bland män och kvinnor.

Det förändrar ingenting. Ni jävlas bara med omgivningen som ni feminister egentligen vill ha med på tåget.


Inlägget kommer säkert provocera en del av er. Men se detta istället som en fråga till er som ni kan ge svar på till en väldigt villig man. Jag lyssnar gärna, för jag har för stunden svårt att se vad håriga armhålor har med feminism och politik att göra.

DEBATT | FÖRBJUD INTE TIGGERI! |

Trots att Sverige tillhör i-länderna i världen så besitter landet ett problem. Men möjligen inte det problem som man idag flitigt debatterar om.

Dagligen får dessa utsatta människor utstå mängder av olika former av kränkningar. Dem blir många gånger bortkörda från olika ställen och får dagligen mängder av blickar på sig. Som om dem vore skräp som skitar ner vårt land med enbart sin existens. Men faktum är att även dem är människor, med exakt samma människovärde som vem som helst. 

Debatteringen kring dessa människor är i mitt tycke snevriden. För det är inte dem som är problemet i vårt land. Det är snarare vi andra, vi människor som har en stadig grund att stå på.

Det är äckligt hur vi svenskar egentligen beter oss mot de människor som har det sämre ställt. Som om vi helt saknar empati och medmänsklighet. För istället för att hjälpa de behövande så smutskastar vi hellre dem och gör vi inte det så låtsas vi istället som att dem inte finns. Trots att dem många gånger sitter rakt framför näsan på oss. Det finns absolut ingen glädje i dessa möten, utan för oss svenskar är dessa människor en skam för Sverige. Något som vi skäms över och försöker utrota genom att sätta förbud.

GÖRS AV NÖDTVÅNG.

Men att sätta förbud för tiggeri kommer inte lösa problemet. Dem kommer fortsätta att komma till vårt land. Ett förbud skulle enbart innebär att Sverige aktivt väljer att blunda och förminskar dessa människor och deras värde.

Tiggeriet i vårt land kommer aldrig upphöra så länge som man inte sätter stopp för det på rätt sätt. Första steget till detta är att sluta blunda och istället sätter sig ner och lär känna dessa personer och deras bakgrund.

Många av våra tiggare kommer från hemska förhållanden. Kort och gott så klarar dem sig inte hemma och arbetsmarknanden är hård om inte obefintlig. Utan arbete så inkommer inga pengar vilket gör möjligheten till studier, boende och mat obefintlig. Många får av dessa anledningar bosätta sig ute i slummen där deras hälsa tar otroligt stor skada och där tillgången till sjukvård begränsas, enbart för att ekonomin inte finns.

Av bland annat dessa orsaker så tar dem sig från sitt hemland och reser till Sverige i förhoppningen om ett bättre liv. Det gör det av nödtvång, för att rädda sig själva och sina familjer. Varenda krona som dem får in under en dag här i Sverige genom tiggeri är värt mer än deras tidigare liv.

Det är detta som politiker och Sverige måste lära sig att se. Något som man enkelt kommer göra om man bara tar tiden till att lära känna människorna på gatorna. Det är då som vi aktivt börjar arbeta aktivt mot fattigdomen. Inte genom att blunda och lägga fokuseringen på helt absurda åtgärder.

EN SMÖRGÅS KAN GÖRA SKILLNAD.

Så istället för att sätta in allmäna förbud mot tiggeri så rekommenderar jag att man istället erbjuder tak över huvudet, genom alternativa boenden där åtminstone två måltider varje dag serveras. Att barnen får möjligheten att gå i skola och där dem vuxna får möjlighet att på något sätt arbeta till sig en dagsinkomst.

Poängen är att dessa människor inte kräver speciellt mycket för att känna sig nöjda. Idag räcker det många gånger med att vi bemöter dem med ett “Hej” eller att man bjuder på ett leende när man passerar dem. Andra gånger kan det räcka med att man ger en smörgås som man förberett under morgonen till personen som sitter utanför station man varje morgon åker ifrån. En smörgås som kan få en människa att må bra hela den dagen. Förstå själva vad en smörgås kan göra för skillnad? När blev du senast så glad över en smörgås?

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något och det lilla du gör för någon annan behövande kan göra stor skillnad.

Så när Sveriges människor ser allas likavärde och visar empati för andra utsatta människor. Det är då vi kan få stopp på tiggeriet som existerar i vårt land och som uppenbarligen stör majoriteten av vår befolkning.

SVERIGE | VI ÄR ALLA MÄNNISKOR.

Sverige, Sverige, Sverige.
Tänk om och gör rätt. För vi orsaker en stor psykisk ohälsa i landet gentemot varandra. Vi begår dagligen övergrepp och mord på människor. Ingen är oskyldig, utan alla är en del av detta. Vad hände egentligen med människans lika värde?

Detta inlägg kommer inte enbart rikta sig mot männen eller kvinnorna i vårt samhälle. Utan istället kommer jag rikta mig mot oss alla. Man som kvinna. Homosexuell som heterosexuell. Snopp som snippa. Även till icke binära personer.

Jag är otroligt trött på allt hat som Sverige öser mot varandra. Trött på hur heterosexuella människor kränker personer som råkar vara av annan sexuell läggning. Jag är trött på hur svenska människor kränker andra människor med annan etnicitet eller religion. Trött på hur männen kritiserar och kränker kvinnor och hur kvinnor kränker och kritiserar männen.

Ja. Jag är trött på att behöva leva i detta samhälle där människor inte kan respektera varandra. Att behöva leva i ett samhälle som orsakar människan en psykisk ohälsa, som ibland kan komma kosta någons liv. Människan gör inget annat en begår övergrepp och mord på varandra. Detta sker dagligen.

Jag förstår inte varför människor inte bara kan börja jobba som ett team. Ett team utanför allt som har med politik, kön, sexuell läggning, etnicitet och religion att göra. För nu har det faktiskt börjat gå för långt. Förstår ni inte detta själva?
Rasism, normer och feminism har blivit något farligt.

Vart är människans lika värde och hur har världen blivit såhär?

En fundering som jag personligen har är vem som egentligen kommit på detta med normer. För det måste finnas en tydlig tanke bakom den. Eftersom människan fortfarande har så svårt att gå i från allt som har med dessa att göra. Jag undrar om det överhuvudtaget finns någon människa som har ett bra svar på detta.

Kom inte och säg att normerna skapats i syfte för att människan ska ha något att förhålla sig till eller att ha något att gå efter. Det köper jag inte, för hur tycker ni själva att det har gått om vi kollar på vart vi står idag?
Normen är ingenting annat än skräp som människan skapat och utvecklat genom århundraden. Ett korkat beslut, men som passar bra in på hur vi människor framställer oss själva idag.

Politik och det som rör olika sidor.

Något som är jättebra att det finns. Men är det bara jag som börjar tycka att det spårat ut och blivit någon maktkamp mellan människor och de olika sidorna som man står på.

För människan är väldigt snabb med att gå till attack mot en annan människa så fort det råder delade meningar. Det hävs ur kommentarer som ingen människa ska behöva ta emot, bara för att man yttrar sin mening med något.

Att man som människa går till attack mot en annan människa vid ett sådant tillfälle resulterar inte i att vi får ett mer jämställt samhälle. Snarare tvärtom, det får en motsatt effekt och häver utvecklingen. Detta kommer det göra fram till dess att människan slutar fokusera på allt som skiljer människan från varandra.

Jämställdhet kommer inte uppkomma för ens.

  1. människan lärt sig att acceptera varandras åsikter, yttranden, meningar, värderingar och bakgrunder.
  2. Människan lär sig samarbeta utanför alla de nämnda ramarna. Det är då man kan lösa många av de problem som det idag råder delade meningar om.
  3. Männen slutar leka macho, för den biten finns inte egentligen och föräldrar måste sluta uppfostra sina barn efter den påhittade machokulturen. För alla människor har känslor och svagheter, även männen.
  4. Människan kommer till insikt med att allt är självvalt. Många som står utanför den nedtryckta gruppen vill hjälpa till med att skapa en förändring. Men när dessa väljer att öppna upp och samtala kring ämnet så bemöts man direkt av mothugg. Mothugg om hur vidare man kränker andra eller att ens kunskap är bristfällig. När det i själva verket handlar om att hjälpa till, finnas som stöd och försöka få förstå.

Så den generella frågan jag nu ställer är om människan verkligen är villig att ta emot hjälp och stöd från andra utomstående. Om så är fallet så borde man lägga ner stridsyxan och börja fokusera på att lära ut kunskap till dem som vill visa sitt stöd och ge sin hjälp.

Men framförallt så kommer inte någon jämställdhet ske för ens man slutar attackera varandra. Vissa saker måste lyftas upp av samhället, trots att det ibland rör sig om en annan grupp eller ämne än den man själv tillhör. Det gör inte för att förminska, kränka eller ta fokus från någon annan. Utan för att alla är människor och för att den punkten också är viktig att lyfta fram. Detta görs för människans lika värde. Det är där fokuset borde varit för flera århundraden sedan. Resultatet skulle då blivit tvärtemot vad världen är idag.

Ingen är perfekt.

Jag vet absolut att jag inte är perfekt och att jag har min brister. Jag arbetar dagligen med att se världen med öppna ögonen och att inte se ner på någon annan människa. Ibland kan det vara svårt, för jag lik som många andra människor har en tro som är djupt rotad sen barnsben. Dock är jag villig att försöka förändra mig och önskar bara att alla andra människor också hade den viljan.

Så snälla människor, försök att ibland se bortom er egen tro och bortom det som rör; politik, kön, sexuell läggning, religion, etnicitet och andra liknande saker. Börja se människan som en människa.

Bit ihop eller byt yrke om det inte passar dig.

Mycket diskussioner har gång på gång kommit på tal när det kommer till vissa yrkesområden. Många anställda kräver en förändring för att arbetsgivaren inte ska riskera att bli av med sina anställda. Men resultatet blir att ingenting händer, utan allt rullar på som vanligt och många väljer att utefter detta att byta arbetsplats i förhoppningen om en förbättring på nya arbetsplatsen.

Jag tror många har en aning om vilka yrkesområden detta berör och vilka förändringar anställda vill ha för att fortsätta arbeta på sin arbetsplats. För det är inte bara ETT yrke detta berör utan många fler än så, förutom när det kommer till pengar då är majoriteten av dagens anställda missnöjda med sin nuvarande månadslön och anser själva att dem borde tjäna mer än vad dem förstunden gör.
För pengar har den effekten som brukar kallas ”lite vill ha mer” för samhället är så otroligt beroende av dessa papperssedlar idag och pengar innebär också makt.

Personligen arbetar jag inom vården, ett väldigt givande och intressant arbete som innebär att ingen av dagarna är den andra lik. Utan det är alltid mycket variation, både på personal och patienter men också arbetsuppgifter. För du vet aldrig vad du kan få vara med om under dagen du befinner dig på arbetet. Jag älskar verkligen mitt arbete och jag önskade att alla skulle kunna få göra det jag får göra varje dag. För det är ett otroligt uppskattat arbete och som dessutom är livsviktigt för att få samhället att fungera, men som många idag underskattar och väljer att bortprioritera då det fortfarande är ett av de yrken som är lågbetalda och som innebär att man emellanåt för ”slita arslet av sig” för att arbetsplatsen är underbemannad och som gör att yrket inte är värd den lön som man blir erbjuden för sin insats.

Istället tror man som individ att pengarna går till annat som att ge t.e.x. cheferna högre lön eller att man av egen vilja sparar in utgifter genom att inte anställa ny personal. Men riktigt så är det faktiskt inte och har man dessa tankar bör man genast lägga ner fördomarna.

För det är trots allt staten som utser en budget för varje plats som sedan ska fördelas över alla anställda inom företaget, som sedan ska täcka upp för att kunna anställa nya medarbetare och eventuellt även täcka upp olika utbildningar som personalen går i syfte för att utvecklas som vårdpersonal. Vilket resulterar i att man ibland måste prioritera för det går inte få allt.

Jag tycker generellt inte att min månadsinkomst är den allra bästa, självklart skulle jag kunna önska att få gå upp lite i lön. Men i det stora hela har jag hellre än lägre lön och gör något som jag brinner för och som gör nytta för samhället. För enligt mig så är inte pengarna allt här i världen, jag blir otroligt tacksam för den lilla ökning jag eventuellt blir tilldelad vid varje lönesamtal.
Men jag vet att jag är en av de få som säger detta och att det finns många tjurkärringar/tjurgubbar som vandrar omkring bittra och irriterade på vården och att dem är så underbetalda. Men då brukar jag bara ställa en fråga, är du verkligen på rätt arbetsplats och arbetar med rätt inriktning?

För att gå omkring och vara bitter på min arbetsplats är inget jag uppskattar, det är bara inte en som drabbas utan hela arbetsplatsen blir drabbad av den bitterhet som ligger i luften. Många verkar dessutom tro att större delarna av pengarna går till cheferna medans vi andra får dela på det som blir kvar efter det. Men riktigt så är det faktiskt inte, samtidigt som det är självklart att cheferna bör ha mer i lön eftersom dem har mer anvancerade arbetsuppgifter att ta hand om varje dag och som inte alltid är det lättaste när dem i sin tur blir tilldelade en budget som dem ska hålla sig efter resterande delen av året.

Att anställa nya medarbetare ingår i denna budget och ibland kan man inte anställa lika många som man kanske hoppats på som chef, ibland inga alls när det kommer till tillsvidare anställning av den anledningen att det faktiskt kostar betydligt mer att anställa denna typen av personal istället för vikarier under en kortare period. Vad blir resultatet av detta?

Givetvis ska de bittra anställda ömka sig över detta och gå omkring och påpeka hur dåliga och lata alla vikarier är. Personligen känns det som att man får rätten till att göra dessa kränkningar på personal som inte är tillsvidare anställda, utan bara är inne under en period eller på timmar. Enligt mig är detta extremt dåligt och för mig får dessa gärna gå ner i lön då dem inte kan bete sig på ett sunt sätt bland sina kollegor.

Nej, det handlar om att prioritera och fråga sig själv om hur man egentligen vill ha det om man nu inte är nöjd. Är du en person som vill slita röven av dig för ett bättre lön eller en person som vill kunna slappna av och glädjas i ditt arbete, men som innebär en lägre lön som dessutom inte kanske höjs på ett tag framöver. Men som innebär mer kollegor att samarbete med.

Jag väljer definitivt det sista, hellre en lägre lön som råkar vara lite underbetalt men att istället ha kollegor att glädjas i och samarbeta tillsammans med. För enligt mig personligen så är som sagt glädjen till jobbet viktigare än pengarna och det intresserar mig inte alls om hur mycket cheferna tjänar jämfört med mig. För jag uppskattar mina chefer och att dem möjligtvis har en högre lön än mig är inget annat än korrekt från min sida.

Man kan inte få allt som vissa inom vården verkar gå omkring och tro, utan går man omkring med dessa tankar bör man fundera på om man verkligen valt rätt yrke eller om det är dags att skola om sig till något som passar plånboken. Men dessa yrken kräver oftast många års studier, vilket gör att du efter studierna igen hamnar i en sits som innebär att ekonomin blir begränsad då du istället har en studieskuld att betala tillbaka. Samtidigt kan du fråga andra personer med andra yrken om huruvidare deras inkomst är och om dessa personer är nöjda. Jag slår vad om att majoriteten skulle säga att dem inte är detta, utan också egentligen vill ha högre lön.

Så är det värt det allt detta? Eller bör ni bara vara nöjda med det ni har?

Jag är åtminstonde nöjd med precis allt jag besitter idag. Jag har ett bra arbete, en godkänd lön för det arbete jag gör samt kollegor och chefer som jag uppskattar att arbeta tillsammans med. Jag har ingenting att klaga över och tänker inte heller göra detta. Mitt jobb är mer än mitt jobb, det är mitt intresse och det jag alltid drömt om. Något jag brinner otroligt mycket för och som gjorde att jag valde att bli Undersköterska.

Så bit ihop, eller byt yrke om det inte passar dig!

Är ni en del till era barns psykiska ohälsa?

Att tonåringar och ungdomar i vårt samhälle fokuserar på utsidan är inte speciellt konstigt, det faller exempelvis en ung tjej naturligt att varje morgon sminka sig innan det bär vidare till skolan eller arbetet. Ännu mer ansträngning och tid tenderas att läggas ner när det kommer till att det vankas fest. För det är självklart att man vill se ”fabulous” ut när man träffar sina vänner, för vänskap och popularitet handlar i första hand om stil och utseende. Saknar med detta så har man verkligen ingen chans att hamna i toppen, utan åker raka vägen ner till de ”opopulära” och faller lätt till att bli offer, som de ”populära” gärna ger sig på helt oprovocerat.
 
Tar vi oss en översyn på andra könet så fokuserar det även där extremt mycket på utsidan för att bli en populär grabb hos tjejerna, men även bland andra jämställda killar. Skillnaden är att det istället exempelvis fokuserar mycket på kroppen i den bemärkelsen att det ska vara så mycket muskler som möjligt. Gärna att man tillägnar lika många timmar på träning som sömnen för att få den perfekta kroppen som tjejerna suktar efter att få ta på. Har man inte detta så som kille är man inte alls lika populär och även då hamnar man i kategorin ”opopulära” och man faller även då till att riskera att bli offer åt de mer ”populära” i samhället. Personligen vet jag hur detta känns, jag har aldrig varit någon kille som sett ut som ett muskelberg utan har alltid haft en smal kropp. Många har genom mina år kallat mig ”tanig” och en vandrande pinne och att få höra detta som tonåring är inte bara jobbigt av den anledning att man själv är medveten om att man inte platsar in i rätt kroppsideologi, det är också något som påverkar en psyke väldigt negativt. Man börjar fundera på hur man ser ut och för mig gick det så långt att jag slutade älska min kropp och började se det som de andra påpekade. Detta följde med mig genom hela min tonåringstid och många år efter det, något som jag fått lägga ner många timmar på för att råda bot på.
 
En resa som varit extremt jobbig och som gav mig många konsekvenser längs vägen. Under alla mina skolår var jag killen som ofta fick utså mobbning av olika anledningar och bara den biten är tuff för en ung pojke att behöva utstå ensam. Värre blir det när det kommer till personagrepp, där ens kropp blir involverad i själva mobbningen. Som om det inte redan var tillräckligt med att man själv visste hur man såg ut. Ni förstår nog själva vad resultatet vart av detta. Vid flera tillfällen gjorde jag tappra försök till att förändra min kropp. Jag försökte hitta en träning som passade mig och som skulle resultera i muskler på min kropp. Jag försökte med gym och trots att detta inte var något som var av mitt intresse så åkte jag vemodigt dit. Enbart för att i slutändan ingå i den ”rätta” kategorin i förhoppningen om att få tillhöra de populära. Men för att lyckas få en plats i denna grupp fanns det ytligare en sak som kunde skynda på denna förändring. Hitta en sport. För alla grabbar hade en sport som dem utövade på fritiden.
 
Friidrotten fick bli min. Perfekt för min ”taniga” kropp och dessutom hade friidrottare snygga kroppar, åtminstonde dem i tv-rutan. Så det borde innebära att jag tillsammans med gymmet skulle åstadkomma en minst lika snygg tränad kropp. Drog jag dessutom ner på matintaget så skulle resultatet komma snabbare. Eller?
 
Helt fel tänkt från min sida. Att dra ner på matintaget vid träning ger snarare motsatt effekt. För att kroppen ska kunna bygga muskler så behövs extra mycket näring och proteiner. Dessutom behöver kroppen allt detta för att orka utföra ansträngande utföranden överhuvudtaget. Mitt resultat vart att jag fick en ganska tränad kropp. Men den såg inte ut som jag hade föreställt mig den. Den var lika smal om inte smalare, men med lite konturer på magen. Blev jag populär? Det vart oförändrat. Det kom en tid då jag inte längre orkade med träningen, den gav inte de resultat jag hoppats på och det fanns så mycket annat som var mer intressant att lägga ner tid på. Jag fick helt enkelt finna mig i att vara en vandrande pinne och lära mig att istället älska min kropp för det den är, istället för att platsa bland samhällets generella syn på kroppar. Men vilka är det egentligen som orsakat denna skeva kroppsbild av hur tjejer respektive killar ska se ut och varför ligger fokuset så mycket kring kläder, kosmetika, muskler och utseende? Förlåt föräldrar, men ni bär mycket av skulden i mitt tycke genom att ni lägger fokuset på era barn på felaktiga ställen. Självklart behöver barn få höra komplemanger, men man bör som förälder tänka till på hur man formulerar dem och om det är rätt sak att fokusera kring. Det är klart man tycker att ens barn är vackert, oavsett om din dotter har make up eller inte i ansiktet eller om ens son har ett sexpack på magen. Detta behöver man inte uppmuntra sina barn om då jag personligen anser att felaktiga signaler sänds ut till barnet;

”Oj vad vacker du var i din sminkning idag.
Jag kände knappt igen dig.”
______________________________________

”Träningen har gett resultatet du ville åt.
Om vi som föräldrar ger komplimanger
kring din mage, Undra då vad tjejerna
kommer säga. Men framförallt grabbarna
nästa gång du stöter på dem igen.”

Kikar vi på dessa två exempel som står här ovan så kan man vid första anblicket tycka att det inte är så märkvärdiga, att det vore helt acceptabelt att uttrycka sig på detta sätt. Men det anser inte jag, inte om man uttrycker sig på detta sätt. För sminket eller musklerna ska inte vara det som utmärker om ens barn är vacker eller snygg. Detta är bara ett komplement som man tar till för att man själv ska få bättre självförtroende som person. Det är ett val man gör som enskild person och ska inte behöva vara något nödvändigt som en ens barn ska behöva göra för att se bra ut. Dessutom handlar inte detta om en förälder som sänder ut dessa ”komplimanger” utan om nästan alla föräldrar som idag existerar och jag vill absolut inte på något sätt klandera er, för det är så att vi oftast uttrycker oss innan vi tänker och ibland blir det då fel. Vi är inget annat än människor.
 
Men att vara förälder kräver ett visst ansvar och i detta ansvar finns denna pelare i mitt tycke som gör att vi måste tänka till på vilket sätt vi uppmuntrar våra barn. Så att det får en positiv effekt i framtiden. Idag är det tyvärr så att samhället har en väldigt skev bild av vad som utmärker en vacker person och på vilket sätt alla ska sträva efter för att passa in. Mycket beror absolut på dagens budskap på hemsidor, sociala medier och tvn. Men mycket beror också på föräldrar, det räcker med att era barn ser felaktiga budskap i dagens elektronik. Dem behöver inte få fel budskap från även er.
 
Mina föräldrar var i mitt tycke otroligt bra på detta och gav oss aldrig direkta kommentarer om hur vi såg ut. För det såg dem dagligen, så för dem fanns det inte någon mening med att bekräfta detta eller bemöta detta med komplemanger som uppmuntrar ens barn till att fortsätta. Istället försökte dem alltid se saker som rörde allt annat än det. Men jag vill ändå tillägga att dem emellan åt gav komplemanger om klädsel eller liknande. Men det var enbart vid tillfällen som vi kanske skulle på bröllop eller andra tillställningar, för det tillhörde inte vardagen. Men att dagligen lägga märke till hur någon av mig och mina syskon såg ut eller uppmuntra oss till hur viktigt det är att vara fin har aldrig varit något som mina föräldrar under vår barndom ägnat sig åt. Smink och träning har alltid ansetts vara ett komplement för att vi själva ska må bra, inget som dem uppmuntrat oss till att göra för att vi ska vara fina. Dem har älskat oss för dem vi är, oavsett vad.
 
Något som jag tycker fler föräldrar bör bli bättre på också. Det räcker så det blir över med den existens som idag finns kring dessa bitar om hur man ska se ut och vara. En förälder behöver inte vara delaktiga att trycka upp detta i ansiktet. Det räcker med det samhället tillsammans redan åstadkommit.
Risken finns att man som barn hamnar någonstans där jag själv har varit och som många andra före mig också har varit. Låt oss sätta stopp så att folk slipper hamna där nu efteråt och så att den ”populära” och ”opopulära” katergorierna försvinner.
 
 
Stäng meny