Gästinlägg: Från idol till den berömda väggen.

Förra säsongen av tv-programmet Idol slutade han en välplacerad femteplats, efter det har han handskas med utbrändhet. Nu är han aktuell med sin nya singel “Min egen väg“. I samband med detta valde jag att ta kontakt med honom och frågade om hans psykiska ohälsa var något han ville dela med sig av. Svaret var självklart. Stort tack Jesper Pettersson.
 
 

Hej!

Jag heter Jesper och jag lever med psykisk ohälsa. Jag är långt ifrån ensam om att göra det, vi är många men av någon outgrundlig anledning är det fortfarande lite fult att prata om det. Vi rör oss framåt hela tiden men vi har en bit kvar.

Jag gick in i den berömda väggen sommaren 2015. Pang sa det. Sen låg jag där i mina föräldrars soffa och grät. I en månad.

Jag var lyckligt lottad. Jag hade en familj att gömma mig hos och världens bästa läkare på Piteå Hälsocentral. Jag har velat tacka honom så många gånger, jag har tackat honom flera gånger. Han såg när jag föll och han fångade mig. Tack!

I december 2014 hade jag min första karusellyrselattack. Det var mitt i natten och plötsligt snurrade hela världen. Jag var ensam i min etta i Piteå och visste inte vad jag skulle ta mig till så jag ringde 112. Jag kravlade mig ut i hallen, eftersom jag var för yr för att gå, och där väntade jag på ambulanspersonalen. På sjukhuset trodde de att jag drabbats av godartad lägesyrsel eller kristallsjukan som det också kallas. Jag fick kortison utskrivet och tog en taxi hem. Efter det kände jag mig vimmelkantig i någon månad men tänkte att det hörde till. I maj började det om.

Min ekonomiska situation var inte den bästa, mitt schema var späckat och jag blev trött och vimmelkantig igen. Jag tänkte att jag kanske hade brist på något viktigt ämne och gick till hälsocentralen för att kolla upp det. Där fick jag göra neurologiska tester, ni vet sånna när man går på en linje, blundar och nuddar nästippen med fingrarna och så. Det togs prover men inget såg konstigt ut. Läkaren märkte att min balans inte var helt hundra och sa: “Jag kommer skicka en remiss till neurologen så du får röntga huvudet. Det är med största sannolikhet inget men du är ung och jag vill inte vara läkaren som missade att något inte stod rätt till.” Jag blev glad och livrädd. Veckorna som följde hade jag tre karusellyrselattacker. Jag åkte till akuten första gången och sen tog jag hand om dem själv. Men oron växte i mig.

Det blev sommarlov och jag åkte ned till Göteborg för att jobba på restaurang. Plötsligt en dag började världen snurra igen. Mitt i restaurangen. Jag fick sätta mig ned och vänta ut det. Sedan gick jag hem. Nu var jag rädd. Vad var det som var fel?

Jag blev sjukskriven en vecka, sedan 14 dagar till. Min pappa, som är sjuksköterska skrev ut berättelser från internetforum där utbrända personer skrev om yrselproblematik för att lugna mig. Läkaren i Piteå och jag hade regelbunden kontakt på telefon. Jag insåg att det inte skulle gå att jobba mer och min sjukskrivning var snart slut så jag ringde hovmästaren på restaurangen för att säga upp mig. Hon sa att jag inte skulle fatta förhastade beslut när jag mådde så dåligt och förstod att jag behövde en inkomst så hon sa att jag skulle kontakta en läkare innan vi tog det här samtalet vidare. Jag gick till en läkare i Göteborg, han konstaterade att jag var deprimerad och sjukskrev mig en längre period och skrev ut “lyckopiller” till mig. Sertralin. En ganska låg dos men precis vad jag behövde. Sen åkte jag hem till mamma och pappa i Linköping igen och bosatte mig i soffan. Jag låg där i en månad. Ibland lagade jag mat, ibland klippte jag gräset för min mamma, som själv varit utbränd, visste att det inte var bra att bli liggande.

Sakta men säkert tog jag mig tillbaka, började jobba halvtid och tillslut åkte jag tillbaka till Piteå för att plugga. Där började jag regelbundna samtal med kurator, jag fick komma till neurologen och röntga huvudet. På min födelsedag ringde läkaren och sa att allt såg bra ut. Det var min bästa födelsedagspresent det året.

Jag äter fortfarande min medicin och jag har lärt mig massor om mig själv och mina vänner. Jag lyssnar på kroppens signaler och har strategier att ta till när det blir för mycket. Jag ser till att frigöra dagar, jag tackar nej till aktiviteter ibland och njuter av att göra ingenting. (Läs: ligga i soffan och streama serier absurt länge)

När jag berättade för mina vänner om min medicineringen visade det sig att flera av dem också åt lyckopiller. Helt plötsligt hade vi varandra att prata med och vänskapen fördjupades. I ett av mina kompisgäng åt fyra av sex lyckopiller. Det var tur för när vi var på weekend i Stockholm hade en av oss glömt tabletterna hemma men eftersom tre av oss åt Sertralin var problemet lätt löst. Vi gick på stan, vi gick ut, vi gick till vandrarhemmet och la oss i sängarna mitt på dagen för att vi behövde paus.

I höst ska jag göra ett försök att sluta med tabletterna. Mitt mål är att klara mig utan dem. Jag har försökt en gång tidigare men jag var inte beredd. När man ska sluts behövs det tid för att fånga upp sig själv. Även om jag känner mig återställd är jag inte det. Jag blir trött och orkeslös om jag inte tar tabletterna. Kroppen är fortfarande ur balans men den här gången hoppas jag att jag ska vara förberedd och ha verktygen som krävs för att fånga upp mig själv och låta kroppen bli fri. Håll tummarna för mig!

Kram

Jesper Petersson

facebook.com/jsprptrssn

Gästinlägg: Följ dina drömmar.

Barnintresset har sedan barnsben varit något som stått mig nära om hjärtat. Så långt tillbaka som jag själv kan minnas har jag alltid älskat barn och jag vet att när min mormor gav mig frågan om vad jag ville bli när jag blev stor så svarade jag snabbt att jag skulle bli dagmamma. Anledningen till mitt svar bottnar nog i att min mor själv under min barndom var dagmamma, men på denna tid skedde detta svart. Samt att mormor själv arbetade som förskolelärare. Båda var en stor förebild för mig, något som var grunden till att jag idag arbetar med det yrket jag gör, tillsammans med att jag alltid har tyckt att barn varit fascinerande varelser på det viset att dem alltid är raka och ärliga på ett sätt som man som vuxen inte riktigt alltid är. Samtidigt som dem inte alltid tänker, utan är mer spontana och nyfikna på vad livet har att erbjuda.

Våghalsiga helt enkelt.

 

Vid ungefär elva års ålder vet jag att jag ringde på grannarna runt omkring i mitt område och frågade om jag fick passa deras barn, vilket jag till större delen fick göra. Samtidigt när jag var ensam och ingen såg så lekte jag med dockor, något som jag inte slutade med förens sent upp i ålder. Detta var något som jag minns som mysigt och roligt, att ha någon att pyssla om.

Något som resulterade i att jag redan vid arton års ålder fick mitt första barn och som jag prioriterade högst upp på listan oavsett vad. Att få barn vid den ålder under min tid omfattade mycket skitsnack runt omkring, folk ville gärna lägga sig i och tyckte jag var allt för ung för att kunna uppfostra ett barn. Men detta var något som jag lätt kunde slå bort och inte må dåligt över. För jag var väl medveten om hur man passade ett barn, hur man uppfostrade och jag hade båda min föräldrar och min syster vid min sida som stöttade mig när det fanns behov av detta.

 

1997 kom möjligheten att i Jönköping kunna få arbeta som kommunal dagbarnvårdare för att det saknades dagbarnvårdare i staden. Att söka jobbet var från början ingen självklarhet, det fanns en viss typ av tvekan men med lite påbackning av en vän som redan arbetade som dagbarnvårdare så tog jag till mig modet att söka, vilket snabbt skulle visa sig vara rätt väg för mig för jag fick jobbet och har redan från första dag känt att jag verkligen hittat hem.

Att få möjligheten att arbeta med det som under hela min uppväxt stått mig närmast och att samtidigt kunna vara egen mor till mina egna tre barn under dagarna hemma passade mig perfekt.

 

Att vara en ung nyanställd dagbarnvårdare är självklart inget lätt. Man har mycket tankar och ideér i huvudet om hur man vill bygga upp sin egna verksamhet, men som alltid när man testar något nytt så saknas erfarenheten vilket innebär att man inte riktigt har den rätta verklighetsuppfattningen som erfarna.

Resultatet av detta i början var att man vart rätt försiktig och vågade inte riktigt ta plats i gruppen, men eftersom intresset fanns så lärde jag mig väldigt snabbt. Något som man gör när man brinner för något och genom åren som hinner passera en så växer man mer och mer in i rollen som dagbarnvårdare och formar sin egen verksamhet. Tillsammans med utbildningar som kommunen med jämna mellanrum erbjuder.  

 

Samma år som jag blev anställd av kommunen så hade jag fått mitt tredje barn och min man var hemma om dagarna som pappaledig och tog hand om henne.

Vilket självklart kräver en hel del pussel och engagemang för att få ihop allt så smidigt som möjligt. Men det var aldrig något som för oss var svårt. Utan har mer eller mindre fungerat per automatik. Det är absolut inte alla som skulle kunna ha den möjligheten jag hade att kunna börja arbeta nästan direkt efter en förlossning och jag är otroligt tacksam för att jag hade den möjligheten och att min man är den person han är och stöttar mig i mina val i livet. Det är en av hans finaste sidor som jag uppskattar något enormt. Dessutom måste vi skött denna biten väldigt bra tillsammans då vi idag har fyra fantastiska barn.

 

Nu har 20 år passerat sedan jag tog mig modet till att söka arbetet och jag ångrar inte en sekund av dessa år. Arbetet är lika roligt då som det är idag. Jag brinner verkligen för mitt yrke, trots att det självklart inneburit mycket blod, svett och tårar och många som vänt ryggen till, där avund och bristfällig information varit grunden.

Många personer runt omkring mig har gått och trott att jag inte uppfyllt mitt ansvar inom yrket och har inte riktigt förstått mitt engagemang av den anledningen att dem ansett att jag inte varit tydlig med att visa vad jag gör med barnen och syftet med det hela. Något som för mig varit ett aktivt val redan från början då jag aldrig varit en person som velat sticka ut eller trampa någon på tårna. Jag har alltid tyckt att det räckt med att jag haft vetskapen om vilka krav som ställs på mig som dagbarnvårdare. Möjligtvis kan detta varit en dum tanke med tanke på vad det kostat mig längs vägen. Men som gjort mig en erfarenhet rikare.

 

Idag slänger jag ut mycket mer om min verksamhet på sociala medier som Instagram och Facebook. Där föräldrar kan få möjligheten att följa sina barn i deras vardag och utveckling som sker när dem själva är på arbetet. Något som uppskattats väldigt mycket bland föräldrarna och jag kan inte minnas någon förälder som varit missnöjd med min verksamhet eller mig som dagbarnvårdare. Något som gjort att jag känner en stolthet och att jag nått de mål jag själv satt upp. Något som speglar min trygghet i min yrkesroll. Personer har dock gett mig kommentarer som “vad mycket du gör nu Rosa” sedan jag beslutade mig för att bli aktiv på sociala medier och bli mer aktiv med att möta upp andra dagbarnvårdare om dagarna. Men i själva verket har jag alltid varit lika aktiv, men valt att ändra om mitt sätt att utåt visa upp detta.

 

Som dagbarnvårdare så anser jag att det är viktigt att inte se något barn som “jobbigt”, för barn är bara barn. Dem kommer med olika förutsättningar och från olika hem. I min värld finns det många faktorer som påverkar barnet.

 

De barn som man generellt räknar in bland dem jobbiga har jag valt att se mer flygande, som jag snabbt försöker hjälpa så att dem åter kan få fotfästet på marken. Detta genom att bemöta dem med respekt och försöka hitta deras starka sidor och arbeta utifrån dessa. Har man dessa saker så är detta en bra grund till att lyckas bli en fantastisk dagbarnvårdare och framförallt ska ingen behöva be om ursäkt för att man brinner för något.

 

Att vara dagbarnvårdare är något fantastiskt, att få chansen till att arbeta med en mindre grupp barn hemifrån och samtidigt vara en närvarande moder för mina egna barn.

 

Följ dina drömmar och lyssna inte på vad andra tycker. Genom detta så kommer du lyckas ta dig långt och få ett liv som innebär att du psykiskt kommer må extremt bra.

 

 

Rosa Larsson
Dagbarnvårdare

Jönköpings kommun

Gästinlägg: Nu vill blatten bli svensk.

Möjligheten till att få en andra chans i livet som barn tycker man borde vara den absolut underbaraste möjligheten att få ta del av. Att två barnlösa personer från ett annat land väljer att adoptera och ge ett barn en ny chans, en ny grund och ett nytt liv till att faktiskt kunna växa upp och få de allra bästa förutsättningar till att senare kunna stå på egna ben, skapa familj, ett arbete och ett liv som innebär kärlek och erfarenheter.
Men med en adoption kommer också konsekvenser. Vilket kan innebär diskussioner, osämjan och en nyfikenhet. Barnet börjar fundera på varför hen inte ser ut som alla andra, varför hen ser annorlunda ut jämfört med sina föräldrar eller varför man blir kallad “blatte” i skolan, man är väl lika svensk som ett svenskt barn?
 

 

Mitt namn är Rosa, jag har genom mina år alltid känt mig annorlunda. Ställer man frågan till mig om jag ser mig som svensk eller invandrare så skulle man få svaret att jag inte ser mig som något utav det.
Det ändå jag kan svara på är att jag kommer från Chile, blev adopterad till Sverige 1979 av ett par underbara personer som blev mina föräldrar och som jag aldrig skulle byta ut mot något annat i världen.
Men som genom mina år som barn, har mina föräldrar tillsammans med mig fått ta emot en del motgångar i den bemärkelsen att jag alltid känt mig annorlunda och haft svårt att passa in i olika sammanhang.
Något som under en längre period omedvetet fick mig att må psykisk dåligt och som en dag var den utlösande faktorn till att jag en morgon i vuxen ålder inte kunde ta mig upp ur sängen, att jag grät, sjukskrivning och att jag var tvungen att ta professionell hjälp för att lyckas ta mig på fötter igen.
 
Jag var fyra och ett halv år när jag tillsammans med min yngre syster kom till Sverige. Minnena från den lilla tid jag befann mig i Chile är vaga, eller inga alls. Det enda minnet jag har från den tiden är flygresan från Chile, att det satt två andra barn som skrek konstant hela resan som skulle ta oss till våra  adoptivföräldrar som satt i ett rum och väntade på oss när vi anlände till flygplatsen. Mer än så är det inte, minnena från första mötet med dom är väldigt suddigt men jag har fått återberättat att jag hade en ständig rädsla inombords genom min första tid i mitt nya hem, som då var i Solna. Rädslor som omfattade mörker, mardrömmar, andra psykiska problem och att jag tillsammans med min syster ofta gömde oss under i sängen av den anledningen att det på något vis kändes tryggare där under.
 
Som alla barn under deras uppväxt så kommer tiden då man börjar skolan. Något som för mig inte alls var enkelt. Det visade sig att varken jag eller min syster kunde klippa med en sax av den anledningen att vi aldrig tidigare sett en sådan. Det var ett nytt främmande föremål. De andra barnen tyckte jag var annorlunda, jag var det svarta fåret, “svartingen” som var dum i huvudet. Rasist påhoppen började redan i tredjeklass och personer kunde häva ur sig kommentarer som “bevara Sverige svenskt” med jämna mellanrum.
Det var vid ett specifikt tillfälle under högstadietiden som jag blekte håret som jag aldrig kommer glömma. Skolkamrater reagerade hårt mot detta och hoppade på mig med kommentarer som “nu vill blatten bli svensk.”
 
Allt detta som pågick under skoldagarna var aldrig något som jag vågade prata öppet om med mina föräldrar. 
Jag höll det för mig själv och ingen kunde nog någonsin se på mig att det påverkade mig så hårt som det faktiskt gjorde. Istället gav jag igen på dessa personer, jag klädde mig i rollen som “cool tjej” för att enklare passa in. Blev utåtagerande och aggressiv. En problemtjej helt enkelt. Men med den frustration jag hade inombords så blev resultatet detta. Något som inte bara gick ut över skolan och personer där utan också hemma till vardags. 
 Men i min ensamhet var jag inte den tjejen, när ingen såg eller hörde satt jag och grät i min ensamhet.
 
Året jag skulle fylla 18 blev jag själv mamma för första gången och jag minns att jag kände att detta var vändningen i mitt liv och jag fann någon insikt i att man som förälder inte lämna bort sitt barn om man verkligen inte är i behov utav det. Att vara mamma kräver ett stort ansvar, engagemang och man är tvungen att lägga sig själv lite åt sidan. Jag fick fyra barn under loppet på några år och jag hade aldrig möjligheten eller tiden till att tänka speciellt mycket på mig själv och mitt ursprung.
 

MIn första son Robin.
 
Inte för ens min barn växte upp och blev stora och det var då som det brast helt för mig.
Jag vart sängliggandes och hade ingen ork till att ta mig upp ur sängen. Där låg jag gråtandes för det mesta och de ända gångerna jag var på fötter var de gånger då jag via min vårdcentral fick samtalshjälp.
Tiden då jag mådde som allra sämst inkom det ett tips om en Facebook sida för vuxna adoptivbarn, där personer delar sina erfarenheter med varandra. Något som visade sig vara delar av min räddning.
För det tog inte lång tid efter att jag skrivit lite om mig själv som jag fick svar från personer, bland annat en kvinna som kom från samma barnhem. Vi började delade våra berättelser med varandra och upptäckte ganska snabbt att vi hade en hel gemensamt.
 
Facebook-sidan hette VIA.
 
Livet idag ser helt annorlunda ut, jag ser på mitt liv med tacksamhet.
Tacksamhet att jag finns. Tacksamhet för att mina adoptivföräldrar blev just mina föräldrar. Tacksamhet att jag fick möjligheten att komma till Sverige och en ny chans att leva. Tacksamhet till att jag fått möjligheten att träffa min man och att vi tillsammans kunde skapa fyra vackra barn. Tacksamhet till att jag i höst får möjligheten till att bli mormor för första gången och att jag får arbeta med det som står mig närmast om hjärtat.
Jag mår åter bra och tagit mig ur den psykiska ohälsan, lagt den bakom mig och blickar framåt. Men nyfikenheten finns kvar. Jag skulle vilja veta mer om min bakgrund. Men av ren nyfikenhet och inget annat.
Jag har min mamma och pappa, dem kommer alltid förbli mina föräldrar. Dem har uppfostrat mig, gett mig mat och kärlek genom åren. För en bra förälder sitter inte i generna utan i hjärtat.
 
Men att vara adoptivbarn innebär också att man kan komma med väldigt mycket i ryggsäcken, även fast minnena sviker än så har man ändå fått vara med om en tunga saker som kan tunga ner en som person. Har man då ingen som fångar upp en när man faller eller är som jag var en person som inte vågar prata, då blir det till slut för tungt. Något som alla måste bli mer medvetna om så att man enklare framöver kan hjälpa de adoptivbarn som är i behov av hjälp. Ingen ska behöva bli behandlad eller vara med om det jag varit med om. Samtidigt vet jag att samhället idag förändrats en hel del jämfört med min tid. Men det förekommer garanterat delar av det fortfarande.
Sen har alla adoptivbarn sin egen historia, något som är viktigt att komma ihåg. Det finns säkert många som känner igen sig i min historia, men det finns nog lika många som inte känner igen sig eller håller med.
 
Jag kan bara prata från min synvinkel, känslor och erfarenheter.
 
 
Puss & Kram
Rosa, Robins mamma.

Moments – Alex Araya

Jag tänker dela med mig av min fästmans nya cover Moments som finns på youtube och som släpps på din musikapp & iTunes idag.
 
Personligen är detta en av mina favoriter som han gjort och jag tycker den passar bra in på vissa delar som rör psykisk problematik. För trots att man mår dåligt och inte ser speciellt mycket ljus om dagarna så har man sina stunder då man briljerar och får må bra. Dessa ska vi ta vara på.
 
I Alexs version av Tove Los låt så kommer texten fram på ett mer naket och tilltalade sätt som gör att man blir mer berörd än orginalet.
 

Gästinlägg: Att vara hans anhörig.

Jag tror att många kommer ifrån olika bakgrund och med olika erfarenheter, jag är extremt tacksam för allt jag fått genomgå i mitt liv, oavsett om det varit bra eller dåligt för även om det varit en kamp många gånger så har det har format mig till den personen jag är idag och har gjort att jag känner att jag har förståelse i många av dom punkterna som kommer på tal hemma. . .

Jag vill börja med att berätta att allt jag kommer ta upp i detta inlägg är ifrån min synpunkt och hur jag väljer att se på saker, bearbeta samt ta in information och händelser.

Hur är det att dela livet med någon som bär på en psykisk ohälsa?
Detta varierar såklart eftersom varje person är en egen individ och väljer att hantera saker på olika sätt, men just i mitt förhållande med Robin så var han tydlig med i början att han inte var lätt att leva med och att han var sjukskriven pg a sin ångest och depression samt vad det berodde på.
Alla som känner mig väl vet att detta inte är något som skulle hindrat mig då jag är väldigt målmedveten, Robin var och är någon jag vill ha i mitt liv och då är det något jag kämpar för.

Sedan att leva ihop med Robin är inte så svårt som han får det att låta, han är en extremt omtänksam och fin kille som ofta är för snäll för sitt eget bästa många gånger. Jag är tacksam varje dag som jag får vara en del av hans liv och att han vill ta del av mitt. Att han idag lever med en psykisk ohälsa gör inte att det separerar vårt förhållande ifrån någons annans då alla förhållanden man har i livet fungerar och ser olika ut, det finns inte något facit att följa i detta. Man får bara “Go with the flow”

Men med det sagt så tror jag att en stor skillnad i vårt förhållande till skillnad ifrån hans tidigare är nog för honom att jag varit väldigt tydlig med att jag vill att vi pratar med varandra, oavsett hur jobbigt det kan bli för mig så kände jag att han måste kunna känna att han kan tala med mig om hur han mår, men även att han har förståelse att jag måste kunna uttrycka mina känslor och min oro när jag tar in och bearbetar mina känslor, kommunikation är så extremt viktigt att hålla klart och tydligt emellan varandra för att undvika missförstånd. Samt att respekteras varandras åsikter och känslor när dom uttrycks.

Det är väldigt sällan jag brusar upp och min ljudnivå höjs när vi är oense under en diskussion, men har märkt många gånger att Robin tenderar att hålla sina känslor inom sig eller låta bli att verbalisera hur han känner i risk för att om han gör detta så kommer det bli ett storbråk med skrik och diverse, efter att jag tänkt igenom detta vid flertal så är detta för mig ett vanebeteende, han är så van att få mothugg och sura miner så fort när han yttrat sig och istället väljer att stänga sina känslor inom sig. Detta är något vi arbetar på såklart, jag försöker påminna honom att dörren är öppen och han försöker ta steget igenom den.

Jag är uppvuxen med en fantastisk mor som var väldigt tydlig med att man ska prata om hur man känner, att visa känslor är något vackert och att man inte behöver skrika för att höras och få sina ord och åsikter hörda. Sedan så har jag varit en väldigt arg och missförstådd tonåring så har redan sett och upplevt att genom skrik och bråk så framkallar man mest en reaktion, men det är inte alltid att man blir hörd. Jag tror det är väldigt viktigt att tänka på att vara lyhörd och se på alla nya förhållanden som en nystart. Testa gränser och pusha varandra framåt.

Utöver det så har jag alltid varit en person som är väldigt ofiltrerad och aldrig riktigt haft problem att tala om känslor, djupa diskussioner om svåra ämnen. Jag har själv mått väldigt psykiskt dålig i mina dagar och det bästa tipset jag fick ifrån en kurator/psykolog var att tala med folk om det, även fast det tar emot ibland så skulle jag tala om det, dels för att varje gång man talar om det så bearbetar man sina tankar och situation omedvetet, samtidigt som man sakta men säkert kan börja sätta ord på känslor.
I många av våra många samtal som jag och Robin har så ber jag ofta att han får förklara för mig dels för att jag ska kunna förstå men detta gör jag mer än normalt och speciellt när han har en dålig dag, jag gör detta såklart i den takt som han känner att han vill ta det på, men jag ber honom förklara t ex när han säger att han mår dåligt så frågar jag om det hänt något specifikt som triggat detta, sedan så svarar han oftast nej, då brukar jag be honom förklara vad han gjort under dagen, dels för att få en översyn över hur hans dag kan ha påverkat honom när vi är på skilda håll, sedan om man inte hittar det då så fortsätter jag tills det att han känner att hans tryck på bröstet har släppt eller att han inte orkar snacka mer om det, jag gör det tydligt för honom under hela denna tid att jag finns där vid hans sida och att han kan “ordbajsa” så mycket som han behöver. Detta kan såklart ta tid men jag tycker att det är så otroligt viktigt att ta den tiden som behövs för att tala om något med den man älskar, för mig är det en självklarhet och jag har sagt att oavsett tidpunkt på dygnet så ska han kunna snacka med mig oavsett om han ibland måste väcka mig.

Men tillbaka till rubriken, att vara hans anhörig är inte svårare än det är att vara någons annans anhörig egentligen. Det är tålamod, lugn och en öppenhet som krävs ifrån min sida för att skapa en förståelse för situationer som kan uppstå. jag kommer aldrig kunna förstå exakt vad han känner och vad som pågår i hans huvud, det kan ingen! Jag säger så för att vi alla tänker olika och uppfattar saker olika, jag kan förstå en situation han hamnar i men jag kan inte förstå hur han känner för det är hans känsla och inte min. jag kan lyssna och visa för honom att jag finns där och det gör man i alla förhållanden i sitt liv.
 

Vet inte helt om ni som läst fått ut något av detta men vill avsluta med att säga att oavsett vem man är och vad som hänt en i livet så tror jag att alla skulle må bra av att gå till en psykolog eller kurator för att lära sig mer om sig själv och utvecklas. “Knowledge Is Power” säger jag ofta och kraft är precis vad man kan behöva speciellt om man brottas med en psykiskt ohälsa och den bästa kraften kommer inifrån.

 
Lots of Love,
Alex Araya
Stäng meny