GÄSTINLÄGG | KONSTEN ATT HITTA LIVSSTILSFÖRÄNDRING & MOTIVATION.

För de flesta går träningen bra ett par veckor. Man sköter kosten och allt känns motiverande. Sen tappar de flesta suget. Det händer även mig som är utbildad personlig tränare och kostrådgivare.
Men vad gör man då när motivationen försvinner och man inte lyckas få till en långvarig livsstilsförändring?

Att ändra på sina rutiner är otroligt svårt. Att börja äta hälsosamt eller att börja träna är inte svårt. Att ta tag i sin resa är inte svårt, det svåra är att bibehålla det. Det är väldigt lätt att falla tillbaka till sina tidigare rutiner när man har lite tuffare dagar, när det är stressigt på jobbet, man är trött, man har slarvat lite med både vätska och mat eller när kroppen bara inte alls är träningssugen.

Först och främst anser jag att det är viktigt att lära känna sig själv och sina behov. Lär dig lyssna på både din insida och utsida. En förändring gör du för din skull och inte för någon annans. Så sluta att jämföra dig med andra. Det som funkar för vissa kanske inte funkar för andra, vi är alla olika.

Börja inte träna 5 dagar i veckan utan trappa upp träningen långsamt. Lägg till mer rörelse i vardagen beroende på hur pass ny med träningen du är. Träningen kommer att få dig mindre stressad, ökar endorfinerna och stärker kroppen. Men innan man upplever detta så krävs det att man får rutin på träningen.

Träna sådant som du tycker är roligt och undvik att träna saker som är “trendigt”. Älskar du att springa, spring, älskar du styrketräning, styrketräna, älskar du yoga, yoga eller älskar du skogspromenader, ut i skogen med dig. Tränar du sådant som är roligt är chansen större att du vill fortsätta.

För mig är det viktigt varför jag vill göra saker. Varför vill jag byta jobb? Varför vill jag äta bättre? Varför vill jag börja träna? Varför vill jag ha en livsstilsförändring? Ta reda på ditt varför! Och sätt sedan upp delmål och mål. För att hela tiden ha en morot att jobba framåt. Se till att era mål är realistiska. Ditt varför kan du plocka fram när motivationen tryter.

För att känna mer motivation så är mitt tips att inte sätta förbud på mat. Sluta fokusera på vad du inte får äta och fokusera istället på allt du kan äta. Lägg till mat, dra inte bort mat. Lägg in en smoothie som mellanmål. När kroppen får i sig näringsrik mat så försvinner oftast suget.

Och var inte får hård mot dig själv! Vi måste lära oss att skynda långsamt om vi vill ha till en livsstilsförändring och inte en “quick fix”. Det är okej att hoppa över ett träningspass och det är okej att äta godis. Välj dina tillfällen när du vill äta godis.

Innan du hoppar över träningen ställ dig frågan varför du inte orkar träna? Vad är anledningen till att du inte orkar träna? Är det för att du sovit dåligt och inte är så pepp eller är det för att kroppen faktiskt behöver vila på grund av träningen? Genom att ställa dig den frågan så brukar man välja bort träningen på rätt grunder.

Sist men absolut inte minst! Tryck inte ner dig! Ställ dig frågan om du skulle du vara hård mot din bästa vän? Nej! Då finns det absolut ingen anledning att vara hård mot den personen som står dig närmst, dig själv.


,Zahra Rosén

GÄST | FRÅN NERVÖS MAGE TILL MÖRKER.

Konsten att vara människa är verkligen svår.
Man får lära sig varje dag.
Ta en dag i taget och vara tacksam
för det lilla även om du inte
alltid älskar dig själv.

 

– Maya Piraya


Hej alla vackra där ute.
Då menar jag att ALLA är vackra och alla är vi så underbart unika. Jag är så glad och tacksam att jag får vara gäst här i Robins blogg. Lilla jag, Maya, som har levt med psykiskt ohälsa så länge jag kan minnas.

När man var liten hette det nervös mage och när man blev tonåring var det en naturligt vanlig revolt (fast min innehöll många aggressionsutbrott och andra helknäppa ibland farliga grejer).
Nu i vuxen ålder ska man helst inte prata om det alls. Man ska glömma och gömma sig, förtränga och bara gå vidare. Det är bara det att för vissa funkar det inte. Jag har glömt å förträngt i hela mitt liv, men min ryggsäck (ja den alla pratar om, livets ryggsäck) blev för tung och för ca 18 år sedan föll jag handlöst ner i ett djupt hål.

På den tiden fick man träffa en läkare och inom 15 minuter satt man där med antidepressiv, lugnade och sömnmedicin. Då i början på 2000 talet var det så populärt att bara proppa människor fulla med mediciner, men vi fick ingen terapi, inte jag iallafall.
Jag hade en äldre psykiater på öppenvården som verkade älska att experimentera med diverse preparat.
I 5 år var jag sjukskriven, jag var under 35 år och blev sjukpensionär, i 5 år gick jag runt i en dvala, det här var inte jag.

Åh vad jag ville ha hjälp. Jag ville prata, jag ville att samhället skulle lyssna på mig, att jag skulle få hjälp att hantera alla mina trauman som död, våldtäkt, psykisk och fysisk misshandel, destruktiva relationer innehållande alkohol/droger/spel/sex och maktmissbruk.

Ja jag behövde lära mig konsten att vara en människa. Eller att leva som en.
Jag ville klä av mig naken och stå där i regnet skrikandes så att de skulle se och höra mig.

Jag har lyckats hålla mig uppe på ytan, i alla dessa år men så sitter jag nu här, året är 2017 och jag har än idag inte fått någon hjälp. Jag kastas fram och tillbaka mellan olika psykiatrimottagningar och ingen vill riktigt ta ansvar för mig.
Jag menar inte att JAG inte skulle ta ansvar för mitt eget liv, för det ska gudarna veta, att jag har själv uppfostrat två underbara individer, 21 och 10 år. Jag har kämpat och blivit av med mina skulder, jag har en egen lägenhet i en jättefin stadsdel i Sveriges näst största stad. Jag pluggade till undersköterska för några år sedan och ja, jag försökte verkligen på egen hand ta mig fram på vägen som kallas livet.

Men, jag kom bara en liten bit framåt varje gång och sen föll jag igen och så har det pågått i hela mitt liv, några steg framåt sen några fler tillbaka. Fram och tillbaka som en jojo, men en sån där ni vet som alltid trasslar in sig.

Ja så varför fick jag då ingen hjälp?
Jag som har haft såå många ångestattacker att jag knappt kan räkna dem, åkt ambulans och polisbil in till psykakuten efter ångestattacker, försökt ta mitt liv (men eftersom det var när jag var 17 räknades inte det enligt psykologen).
Jag räknas som stabil enligt vården eftersom jag inte vill ta mitt liv, för jag vill ju leva!! Sist jag var på psykakuten skickade de hem mig med 5 sömntabletter och en orosanmälan. Fy fan, satt där utanför, ensam på en bänk efteråt och skrek ut min ångest.

Jag har de senaste åren fått två autoimmuna sjukdomar, tinnitus, problem med magen, sömnen, lederna ja hela jag faller samman och för lite över ett år sedan när jag äntligen skulle få mitt allra första fasta jobb så bröt jag armen och istället blev jag varslad, fan min vanliga otur.

Det här sista året har varit fruktansvärt jobbigt, umgås knappt med människor längre, sitter inne och gömmer mig för omvärlden. Gått upp i vikt, klippt av mig håret. (Dum som jag var trodde jag att om utsidan ändrades skulle insidan också göra det). Gör aldrig så för det blir bara värre. Lovar er!! Nu hatar jag mig själv, är självdestruktiv hela tiden i både mina tankar och fysiskt. (Stänger ibland in mig på toan så ingen ser och slår mig själv, biter och skriker ) för lilla jag, Maya orkar snart inte mer.

Det känns som om jag vill lämna min kropp. Att jag vill springa ifrån mig själv å sen bara falla i det där hålet för att sen aldrig komma upp igen.
Men fasiken, jag drar mig upp varje gång. För jag är ju rädd för döden, så jag reser mig stolt och tänker, jag vägrar ge upp!!

Nu sitter jag här i min soffa och väntar på ett till beslut. Ett av många. Kanske kommer jag få behandling, nu efter många års väntan, kanske jag äntligen kan få ta stegen framåt. Jag som tycker att livet är så jäkla vackert och underbart.
Jag vill ju leva och uppleva saker. Vara lycklig, ta revansch så här andra halvan av mitt liv. Ja för jag har ju förhoppningsvis många år kvar att leva.

Så konsten att vara människa är verkligen svår, man får lära sig varje dag. Ta en dag i taget och vara tacksam för det lilla även om du inte alltid älskar dig själv.

Alla har vi ju vår ryggsäck, men snälla låt ingen trampa på den om du tappar den. Den är din och du måste vara rädd om den för du är värd all lycka och kärlek i världen.

Jag har valt att prata om min psykiska ohälsa. För jag vägrar att vara tyst. Jag vägrar att glömma och gömma mig längre. Jag vill ju dö i frid med mig själv.

Jag har precis startat en sida på Facebook som heter Pirayans tankar. Där kommer jag ta upp ämnen som berör. Mina upplevelser i livet, beskedet på mitt beslut, lite fredagstankar och egen poesi. På sikt funderar jag på att det ska bli en öppen sida där andra kan skriva anonymt.
Att skriva är min terapi och berör jag bara en endaste eller får en endaste att fortsätta kämpa så betyder det allt.

Om det är något ta gärna kontakt med mig. Ta hand om er nu allihopa.

 

Kram från Pirayan 

GÄSTINLÄGG | DET KUNDE VARIT JAG.

När jag var 16 ingick jag i en destruktiv relation.
Jag var undernärd och vägde för lite. Men jag
var ena stunden för tjock för att ligga med,
men andra stunden för smal
för att bära hans barn.

– Linette Stridh,

 

Jag lyssnade nyligen på Den fastspända flickan, en dokumentär om en tjej som blev misshandlad av sin pappa och började självskada. Hon hamnade på olika vårdhem och psykiatriska inrättningar. Så missförstådd och rädd. Jag kände igen mig i hennes känsloliv. Det kändes som jag förstod henne. Det kunde varit jag.
Jag reflekterar över hur det kan ha gått så fel. När värdet av mig själv sjunkit så lågt att jag inte är värd att älskas. Jag tänker på alla gånger jag nedvärderat mig själv och gjort saker jag egentligen inte ville. Som inte någon egentligen skulle vilja. Men bara för att hjälpa omvärlden att trycka ner mig så försatte jag mig i situationer som kan tyckas vedervärdiga. Varför ville jag pissa på mig själv? Jag tänkte beskriva några situationer för att bena i det.
Som när min första pojkvän vid 13 års ålder frågade om jag ville komma till honom. Hade jag mens? Ja. Jaha, nej då behöver du inte komma. Jag blev värderad utifrån min sexuella kapacitet vid 13 års ålder. Där lärde jag mig att jag är bara värd att knullas med. Inget annat.
Det fortsätter med kroppshets. När jag var 16 ingick jag i en destruktiv relation. Jag var undernärd och vägde för lite men jag var ena stunden för tjock för att ligga med, men andra stunden för smal för att bära hans barn. Jag blev åter igen påmind om att det enda jag duger till är sex. På andras villkor. Jag skulle sitta under bordet och tillfredsställa honom medan han såg på porr. Han ville inte se mig. Så jag försvann. Långt bort därifrån. Åtminstone mentalt. Verkligheten var för smärtsam och känslan av äckel i mig blev obehagligt tydlig.
Och så var det den gången när jag råkade på han som jobbat på min dåvarande arbetsplats. Jag tyckte han såg helt okej ut, han dög för att ge mig en kort känsla av värdighet, den jag kände när jag utförde det enda jag var till för. Det kändes som jag hade koll men jag förstod att något var fel när han tog ris istället för pommes till kebabtallriken. Magkänslan sa att jag borde gå därifrån. Låter kanske löjligt men jag var övertygad om att jag borde ha gått. Men som alla andra gånger stannade jag kvar. Jag ville känna att jag fyllde mitt syfte, även om det var som knulldocka. På natten gick det enligt planerna men på morgonen började han tjata om det igen och det måste vart första gången jag sa nej. Jag ville inte. Men han fortsatte. Och jag med. “Nej, nej, nej sluta, nej.” “Jo, jo. Kom till mig nu.” Jag förstod att jag inte hade någon makt och jag blev istället paralyserad. I hopp om att själen skulle ta mindre skada ifall min kropp var helt stilla. Men själen tog stryk och jag förstod att det inte var upp till mig. Det kändes som jag hade tappat kontrollen och jag ville inte vara med mer.
Jag minns en natt då jag var ute och gick med Herr Ågren, hoppades på att bli våldtagen för att få utlopp för det äcklet jag kände inom mig. Att få känna mig som en påse skit som jag hade fått höra när jag var 13, att jag var. Tänk att ett nyckelband med orden “varm och villig” på kunde skapa så mycket oreda och missförstånd. Jag förstod inte ens vad det betydde då, jag valde det för att det var rött.
Så varför ville jag pissa på mig själv? Kanske för att känna en gemenskap. Jag upplevde att världen ville mig illa och för att passa in och bli accepterad gjorde även jag mig själv illa. Mitt syfte på jorden var att sära på benen. Så jag särade på benen.
Idag har jag en annan känsla för mig själv. Jag tycker att jag är värd att må bra och jag kan känna gemenskap genom kärlek och omtanke istället för rädsla. Det finns så mycket kärlek i mitt liv tack vare att jag börjat bry mig om mig själv och vågat gå emot de gamla föreställningarna om att jag skulle vara värdelös. Jag vågade tänka att jag duger till så mycket mer än att bara vara en docka. Jag kan känna andlighet och se saker på ett annat sätt idag. Och framför allt kan jag älska mig själv och andra. Även om det är svårt att bli påmind om hur det har varit.
Men det tolkar jag som att jag aldrig ska glömma vart jag kommer ifrån. Hur sårbart livet är. Jag är tacksam för att få ha tagit del av den fastspända flickan för det påminner mig om att det kunde varit jag.

Du arma lilla flicka
Som aldrig känt dig sedd
Det kanske kunde klicka
Om du bara inte var så rädd
 
Han kanske är the one
Fast han tog dig till hell
Det kändes som du vann
Men du förlorade dig själv
 
Ingen annan kan förstå
Hur liten du faktiskt är
Att du inte kan förmå
Något mer än bara det här
 
Och knappt ens det
Det gör ont att andas
Men faktum är 
Att inte du kan klandras
 
Det är inte ditt fel
Att det blivit såhär
Du ville bara känna dig hel

I din egen atmosfär


GÄSTINLÄGG |KONSTEN ATT DUCKA ETT TELEFONSAMTAL.


Jag gick hellre 5km än
att ringa ett samtal.

– Dennis Nyheim, Umeå

Jag som fått möjligheten att gästblogga här på “Konsten att vara människa” heter Dennis Nyheim och är en tvåbarnsförälder som till vardags bloggar på Lattefarsor.se.

Det är dock inte i egenskap av pappabloggare som jag bloggar här idag utan det är för mitt handikapp. Ett i många fall osynligt handikapp som folk inte lägger märke till förrän vi träffas och pratar. Det är nämligen så att jag stammar. Ett talfel som gör att jag ibland väntat men oftast oväntat fastnar på ord när jag talar med någon.
Vanligast triggern för att stamma är när jag ska presentera mig för folk jag inte känner, det slår aldrig fel. Mitt namn låses in i min mun som om det vore rena Fort Knox, det vill sig inte ut.  I mitt kämpande med att få fram tonerna och ljuden som bildar mitt namn gör jag helt ofrivilligt en massa grimaser. Det måste se både plågsamt och märkligt ut när jag står där med ansiktet ihopknövlant i väntan på att “Dennis” ska släppas fri från sina bojor. Jag tolkar det i alla fall så. Det händer nämligen att folk både skrattar till och kommenterar min presentation. Jag har ett flertal gånger fått frågan om jag var tvungen att fundera på vad jag hette eftersom det tog så lång tid.

Jag antar att det mest handlar om okunskap men likväl är det en klump i magen varje gång det ska presenteras inför folk. Ibland brukar jag svara upp och berätta att jag stammar och ofta fastnar på mitt namn. Då blir folk ofta obekväma kring sitt eller mitt beteende och konversationen avbryts av en pinsam tystnad till dess att minglet fortsätter någon annanstans i lokalen.
För min egen del låses “Dennis” åter in i Fort Knox i väntan på nästa presentation. Detta har fått till följd att jag ibland försökt undvika de obligatoriska presentationerna vid exempelvis fester och liknande tillställningar då det hör till god ton att presentera sig för andra. I grund och botten är jag väldigt social men bromsas av att jag kommer behöva presentera mig och på så sätt förstöra det första intrycket någon får av mig.
Att socialisera och samtala är något jag verkligen gillar men jag hindras av ångesten att göra bort mig redan vid mitt namn.

Konsten att ducka ett telefonsamtal.

Jag är betydligt bättre på att ta mig för att ringa samtal till folk jag inte känner särskilt bra nu i vuxen ålder. Det kunde annars bli rätt dyrt att inte ringa och säga upp ett prova-på-abonnemang bara för att jag ville undvika telefonsamtalet. Värre var det i unga år. Istället för att ringa kansliet till fotbollslaget jag spelade för och meddela att jag kunde närvara på ett läger hittade jag på en ursäkt att gå förbi. Vissa gånger var det över 5km. Om jag var sugen på pizza någon dag gick jag hellre till pizzerian, beställde pizza på plats och väntade tills den var klar. Jag hade alltid valt ut två pizzor jag kunde tänka mig att äta ut i fall att jag skulle fastna på alternativ 1. Det blev oftast Fanta när de frågade vad jag ville dricka trots att jag gillade Coca-Cola bättre. Hela mitt har byggts upp av alternativa ord om det första skulle skita sig. För den som inte vet att jag stammar brukar jag ofta kunna passera obemärkt, så länge jag inte behöver presentera mig. Jag kan ju inte gärna byta ut mitt namn när det kör ihop sig. Vill ni läsa mer om stamning och det sociala handikapp det innebär att stamma får ni gärna läsa mina inlägg nedan.

Tack Carl-Robin för att jag fick möjligheten att gästblogga hos dig!

Dennis Nyheim, Lattefarsor.se



Hur är det att stamma? | Stamning, ett begränsande handikapp.
http://www.lattefarsor.se/hur-ar-det-att-stamma-stamning/
Vad gör jag nu? Mitt barn har börjat stamma.
http://www.lattefarsor.se/stamning-hjalp-mitt-barn-stammar/

 

 


Gästinlägg: jag visste då att jag hade fått en, vad jag kallar det “psykisk kollaps”.


Väl vid ankomsthallen på flygplatsen står jag ensam,
semester fin och precis hemkommen från utlandet
med en klump i magen. Då kommer nästa kollaps.
Det finns ingenting kvar för mig på den här planeten
för jag klarar inte av det här längre.”

– Malou Grundin, 22 år

Det var aldrig aktuellt att söka vård för min återkommande migrän som torterade mig 4 gånger i veckan.
I skrivande stund vill jag ändå påstå att det nog var min räddning, för dagen innan hade jag uträttat ärenden i 2 timmar vilket gjorde mig så trött att jag föll ihop hemma i soffan. Jag hade inte ens orken att plocka upp telefonen.
– jag visste då att jag hade fått en, vad jag kallar det “psykisk kollaps”.
Tisdagen kom och det var dags att besöka min läkare, tiden började med att hela hjärtat brast och känslorna läkte ut som vatten ur ett trasigt rör. Hon förstod, hon förstod så väl att det krävdes omedelbar sjukskrivning från arbetet och behandling utan att jag ens berättade allt jag kände och hur jag mådde då.
Några dagar senare hade jag en resa till Cypern med min mamma, den var behövlig vill jag säga. Men den ångesten och oron fanns ändå där, jag bråkade med mamma och var lättretlig varje dag.
När jag skulle flyga hem från Stockholm till Göteborg efter resan blev jag så osams på telefon med min sambo (Förlåt kära för att du måste stå ut). Tårarna forsade när jag gick längs “bron” in på flygplanet och ångesten bröt ner mig bit för bit, jag ville inte hem! Personalen fick agera då jag fick en panikattack och resenärer runtomkring erbjöd sig att köra mig hem från Landvetter. Jag tackade nej. Jag märkte deras oro men borstade av mig allt och reste mig upp trots att jag grät den timmen som vi var i luften.
Väl vid ankomsthallen på flygplatsen står jag ensam, semester fin och precis hemkommen från utlandet med en klump i magen. Då kommer nästa kollaps. Det finns ingenting kvar för mig på den här planeten för jag klarar inte av det här längre.
Det finns en bakgrund, jag var kring 11 år och min mamma “slog larm” till skola som direkt krävde BUPs (barn- och ungdomspsykiatrin) och socialens hjälp. Jag ansågs som en fara för mig själv och samhället. Mamma klarade inte av att ta hand om mig i det stadiet. 
Polisen hade ringt mina föräldrar varje vecka, jag rymde hemifrån, drack fruktansvärt mycket alkohol och rökte, misshandlade människor omkring mig, var en fara i skolan och hade försökt ta mitt liv ungefär 30 gånger inom loppet av 6 månader. 
Det blev en snabb process från BUPs sida och jag blev vid 13 års ålder placerad i fosterhem.
Jag utsattes också för mobbning, misshandel och våldtäkter. 
Historien kring min tonårstid är lång men det här är en snabb bild till ryggsäcken jag bär på idag.
Men när jag började gymnasiet och flyttade från min hemkommun trodde jag allt skulle bli bättre – och det blev det när jag hade sista halvåret kvar innan studenten. Jag var äntligen frisk och livet hade äntligen börjat. Men så flyttade jag till Göteborg 2016 och började arbeta på ett stort hotell och i deras restaurang/kök. Jag snittade ungefär 17-18 timmar varje dag i en vecka – hur det slutade? Jag gick in i väggen och sa upp mig själv med omedelbar verkan. Då sökte jag vård och fick komma till vuxenpsykiatrin i den kommun jag bor i. Dom ansåg inte min situation som allvarlig utan släppte ut mig med fortsatt kontakt på min vårdcentral – där träffade jag en kurator EN GÅNG och inget mer med det. 
Så kom den här tisdagen och min tid för mina migränanfall – stressrelaterad? JA. Jag blev ju sjukskriven för “recidiverande depression” alltså återkommande depression. Ett återfall, jag hade fått ett återfall i denna tabubelagda folksjukdom. Idag träffade jag en ny terapeut/kurator på vårdcentralen, jag krävde direkt ett självskattningsformulär.
Ett självskattningsformulär är precis vad det låter som, man ringar in det påståendet under olika kategorier kring känslor. Dessa påståenden har poängsystem 0-3 där man slutligen räknar ut ett total och får fram i vilken “kategori” man ligger i.
Visste du att enligt WHO (världshälsoorganisationen) så är depression en av världen vanligaste folksjukdomar? Ändå blir människor så rädda när en person blir sjuk.
Ur mitt perspektiv, så till er som ställs inför en situation där din vän, kollega, släkting, klasskompis och/eller partner blir sjuk.
Lämna inte, erbjud er den hjälp ni klarar av att ge, prata med andra runtomkring, finns till på våra villkor. Vi behöver ER! Det är även jobbigt för er också, men vi vill inte skrämma er med hur vi mår. Kanske kan du följa med till psykologen? Berätta hur du upplever din närstående. Det kan hjälpa både “behandlaren”, den som behandlas och ni som känner hopplöshet och är sjuka.
Det finns fler, du är inte ensam och vi ska spöa den här sjukdomen tillsammans!
 Malou Grundin, 22 år, Göteborg

Gästinlägg: Men du ser ju inte ut som en sån person!

 


Ett par jag sett sittandes på bänk
längre bort hör detta och ropar
till vilket räddar mig
.

– My Ljungberg
24 år, Jönköping

En sak som man ofta får höra när man lider av psykisk ohälsa  är kommentarer som “Men du ser ju inte ut som en sån som mår dåligt” eller “Men du som alltid är så glad.” Något som fortfarande gör mig både arg och nästa får mig att skratta att folk vet så lite om psykisk ohälsa år 2017.
För att få må dåligt är de alltså krav på att man ska se sjuk ut eller aldrig få skratta?

Jag har nog alltid varit en känslomänniska, svårt att dölja mina känslor. Är jag glad då strutsar jag, är jag arg så exploderar jag inombords och är jag ledsen så gråter jag så tårarna sprutar. Att ha ångest är något man kan ha utan någon anledning,utan att egentligen veta varför. Vissa kan få de av ett trauma. Jag har nog alltid haft ångest. Stor prestationsångest under hela tonåren om att duga, räcka till som vän, prestera bra i skolan och inom alla fritidsintressen. En ångest jag tror de flesta haft under tonåren. Första gången jag däremot fick min första paninångestattak var 2015  den 13 september för att vara exakt. Av en händelse som kom att förändra hela mitt liv.

En kväll som startade som vilken lördagkväll som helst, tacomys med tjejkompisarna lite vin och tjejsnack.. En kväll som skulle leda till att att gympadojorna skulle bytas till klackar och mellanlanda på ett dansgolv.  Men just den kvällen så var jag trött och bestämde mig när klockan började närma sig 01 att de va dags att bege sig hemåt. Så när jag hade sagt hejdå till vännerna så plockade ja upp telefonen ringde en kompis som skulle hålla mig sällskap när jag gick hem, för inget kan ju hända när man pratar i telefon hade jag naivt inbillat mig. Jag rundar hörnet av krogen och beger mig genom en ganska folktom gata och tänkte ut snabbaste vägen hem. Efter bara någon minut så känner jag genast att någon går efter mig och jag ökar mina steg. Pratar med min killkompis och säger att jag känner mig förföljd var av han säger men prata bara med mig hela tiden.
Han hinner knappt säga de förens jag känner hur någon drar tag i min axel bakifrån och knuffar mig in mot en buske och mobilen och jag faller handlöst mot marken. Jag hinner se manens ansikte och tänker nu är de kört.
Allt går så fort men ändå känns de som 100 år. Men i samma ögonblick som denna man har slitit tag i mig har jag lyckats skrika till och ett par jag sett sittandes på bänk längre bort hör detta och ropar till vilket räddar mig, för jag hinner resa mig upp ta tag i min mobil och springer på ett sätt jag aldrig sprungit på.

Jag kommer nog aldrig någonsin få veta vem som jag är evigt tacksam till som räddade mig från att bli våldtagen. Och jag kommer nog aldrig någonsin få veta vem som försökte ge sig på mig denna september natt. Däremot kommer jag aldrig glömma vad polisen sa när de kom hem och förhörde mig om hur de gått till, “hade jag gått själv?” “Hade jag druckit mycket?” “Hade jag haft de klädena jag haft på mig?” Och att jag skulle va tacksam att de gått bra ändå.

Självklart är jag “tacksam” att de inte gick värre med mig. Men detta skulle ju också vara början på mitt helvete, mardrömmarna avlöste varandra varje natt och varje gång jag försökte sova såg jag manens ansikte. Panikångest attackerna avlöste varandra första månaderna varje stund jag var själv. Jag vågar fortfarande inte sova i min lägenhet om inte ett par lampor är tända. Jag kommer på mig själv att varje gång jag går själv när de är mörkt knyta nycklarna mellan knogarna och att pulsen är på högvarv när jag kommer innanför dörren och vrider om låset innan dörren knappt gått igen. Jag lever fortfarande med panikångest och mardrömmar men mindre sällan nu. De kommer och går nu, vissa perioder mindre och visa perioder nästan varje dag.
Skillnaden nu är väl att jag har fått lära mig när de är påväg att komma men också tillåta sig må dåligt. Även om de inte är något som personer ser på mig så existerar de. Lever du med ångest blir du expert på att “fake it until you make it”. 

Jag vill med detta inlägg säga att psykisk ohälsa är inget som syns, de står inte i pannan de är något som är på insidan, likväl som om du har ont i ryggen eller halsen det syns inte alltid utåt. Och att säga till någon som har ångest, “Men ryck upp dig” de är de värsta för mig att höra, jag hade gärna bytt bort min ångest för alla pengar i denna värld. Men de går inte, de är något man har permanent som man lär sig hantera men som alltid kommer finnas där. Likväl som du har ett ärr på knät från ett skrapsår för många år sen, måste du ju få ha ett ärr på insidan av dig som alltid kommer finnas kvar?

My Ljungberg, 24 år, Jönköping
Stäng meny