ALLAS BAGAGE RÄKNAS!

Alla har ett bagage. Alla bär på något som de tagit sig igenom och alla gör det på olika sätt. Bagage går inte att jämföra, allas känns och upplevs på olika sätt.

När pappa dog, fick höra av flera inom psykvården att alla sörjer på olika sätt.
Jag har tänkt mycket på det. Var det därför jag gav sken utåt sätt att allt gick bra? Var det därför jag vakna samma timma som jag fick dödsbeskedet varje natt efteråt?

Att jag shoppade för flera tusen varje månad och tröståt i min ensamhet? Att jag ramlade ihop på mitt köksgolv när jag diskade i en gråtattack pga att jag hade sådan smärta i kroppen att jag inte klarade av att stå upp? Att jag fick dödsångest som jag enbart nämnde för mina systrar utan att jag visste vad det var?

Jag var 19 år och ville bara få vara 19 år, studera, festa och ha roligt. Som vilken 19 åring som helst som precis flyttat hemifrån. Men i mitt bagage hade jag en död pappa sen en månad tillbaka med hundra frågetecken.

Jag visste inte hur jag skulle förhålla mig till det jag hade framför mig. Jag tog ut min sorg i mycket ilska och irritation. Jag ansåg att alla andras problem var futtiga. Vem bryr sig om att killen från krogen i lördags inte hört av sig när det faktiskt är folk som dör?

Jag kunde inte förstå mina kompisars bekymmer, jag tyckte det fanns värre saker i livet. Och dem, förstod inte att min sorg tog ut sig på det viset. Inte visste jag heller att jag led av stark ångest.
Min pappas död gick under ”oklart suicidfall” dvs de visste inte om pappa hade medvetet tagit tabletterna för att somna in, eller för att bara få sova. Men det visade sig sen att mängden var så pass stor att man kunde konstatera att det var självmord.

Jag gillar inte att säga att ”pappa valde att ta sitt liv”. Min pappa var så pass sjuk, att han inte resonerade rationellt. Pappa älskade oss, han ville oss inget ont, därför ser jag inte längre hans handlar som onda. Det är därför är jag så extremt noga med att betona att han dog i självmord och inte att han tog sitt liv.

I och med att jag några år efter hans död blev själv suicidal, så vet jag att jag inte tänkte logiskt.
Jag har fått mycket återberättat av familj och vänner ifrån den tiden. Jag minns inte. Jag brukar förklara för personer som inte har en susning om hur det är att vara deprimerad och självmordsbenägen att man befinner sig i en bubbla. Man noterar sin omgivning, men man kan inte ta in den.

Efter att jag tagit mig ur bubbla och började jag se saker i ett annat perspektiv. Jag började förstå andras ”ytliga” problem. I och med att många bagatelliserade mina problem under depressionen. Jag insåg att allas bagage ser olika ut och det får man respektera.
Istället har jag vänt på det. Jag tänker ”Vad skönt att jag inte ser ett problem i ditt eller datt” och kan istället hjälpa personer som anser att deras problem är livsavgörande.

Det värsta jag kan tänka mig som lider av psykisk ohälsa, varit suicidal och förlorat en pappa i suicid är att någon ska tycka synd om mig. Jag bär ett bagage, precis som alla andra. Skillnaden är att jag pratar öppet om mitt. Jag delar med mig av min erfarenhet. Vissa tycker jag är ”stark” medan jag själv ser mig som en känslosam individ som vill bryta tystnaden. För mig, för pappa och för alla andra. Jag är inte starkare än den som är tyst om sin smärta, för jag vet att kriget inombords är jobbigt oavsett om man bär den själv eller delar den.

Sissela Bremmers

FREDAGSGÄSTEN: JOHANNA MARCUSSON

Att få gästa denna otroligt viktiga blogg är väldigt skrämmande för mig. Min historia känner bara min familj och mina närmaste vänner till och att dela med mig av den såhär öppet är något av det läskigaste, men också viktigaste jag någonsin kommer göra. 2017 är året då jag har nått mina stora mål, då allt jag har kämpat för genom skolgången har gjort sig värt mödan, men det är också året då min ocd bröt ut. Jag känner att det är min uppgift att dela med mig av det jag har gått igenom, för att förhoppningsvis riva ner skammen kring psykisk ohälsa och hjälpa någon annan. Det är så viktigt att vi sätter ansikten på psykisk ohälsa, det kan drabba vem som helst och vi måste börja prata om det!

För första gången har jag kommit i kontakt med min egen psykiska ”hälsa” som jag väljer att kalla det. I februari för snart ett år sedan drabbades jag av grova sömnproblem. Som ett resultat av långvarig stress och prestationsångest sov jag inte på tre dygn. Det var efter detta som jag helt plötsligt drabbades av tvångstankar, samt att sömnproblemen låg och skavde under hela våren.

Alla människor drabbas av tvångstankar och alla människor har den kognitiva förmågan att skapa vilken tanke som helst. Skillnaden på någon med ocd är att vi inte kan skaka av oss tankarna. Vi ställer oss frågor som ”varför tänkte jag det”, ”vad säger detta om mig”, ”är jag en hemsk person”. Detta skapar förlamande ångest, som i sin tur leder till fler tankar. Det som definierar tankarna är att det är ofrivilliga tankar som man är villig att göra vad som helst för att slippa. Detta leder till något som jag kallar den rosa elefanteffekten, ni känner säkert igen den. Föreställ dig en rosa elefant. Är den liten eller stor? Ljusrosa eller mörkrosa? Har den stora öron? När du har föreställt dig elefanten, ska du göra allt du kan under 20 sekunder för att inte tänka på den rosa elefanten och se hur det går…

Rosa elefanteffekten drabbade mig över en natt. Jag trodde att jag höll på att bli galen. Min familj har varit förskonade från psykisk ohälsa så okunskap i kombination av rädsla och skam gjorde att jag inte vågade dela med mig av vad jag gick igenom. Fel vård var också en bidragande orsak till att det dröjde nästan ett halvår innan jag fick rätt hjälp. Självklart gjorde detta att tankarna fick möjlighet att få ordentligt fotfäste. Ocd påverkar människor i alla åldrar och livsstilar och uppträder när en person blir fast i en cykel av tvångstankar som kan leda till tvångshandlingar. I Sverige lever hela 200 000 människor med ocd, och ändå finns det så mycket okunskap och missförstånd kring tillståndet.

Jag är den första att medge att ocd är ett förödande tillstånd. Det är som att ha en mobbare i huvudet som det inte går att resonera logiskt med. Mobbaren vill plåga mig med sådant som betyder mycket för mig, min kontroll, familj och moral. Vad som är otroligt viktigt för mig att förmedla med det här är att det finns behandling för detta (exponering med respons prevention) och att saker och ting blir bättre. Tyvärr tar det ofta tid för oss med ocd att få rätt behandling då många misstar det för depressioner, utbrändheten och andra diagnoser. Idag är jag på en helt annan plats än vad jag var i början av året. Med hjälp av exponering och respons prevention, mycket kärlek, familj och underbara vänner och en fantastisk psykolog mår jag idag väldigt mycket bättre och mina symptom är mycket färre.

Jag skulle vilja påstå att jag har kommit ut ur det förra året som en bättre människa och för det är jag tacksam. 2017 har lärt mig så mycket om oss människor. Vi måste vara rädda om sig, stress är inte bra för någon, man kan inte bara få håravfall och knasig mage utan stress kan faktiskt påverka oss allvarligt. Jag har lärt mig att alla har vi psykisk hälsa som vi måste ta hand om och att det är så viktigt att vi behandlar varandra med sympati och vänlighet, för man vet aldrig vad någon går igenom. Det är så viktigt att vi börjar prata om sånt här, ju mer vi pratar, ju mindre blir skammen och tabun och då lider människor mindre.

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag är så stolt över mig själv. Den inre styrkan som jag plockat fram detta året trodde jag inte att jag hade. Trots mina utmaningar har jag kört på, jag har klarat första året på universitetet, flyttat, upprätthållit mitt liv på olika sätt, trots att jag vissa dagar bara har velat ge upp. Jag hoppas att detta året blir ett år då jag får dela med mig av mina erfarenheter, växa ännu mer som människa, hjälpa och inspirera andra som har det tufft. Alla människor har någon typ av utmaning, detta är min och jag ska göra det bästa av den. Tveka inte att höra av er till mig om ni undrar något eller behöver stöd. Vill ni följa min återhämtning från ocd kan ni göra det på min blogg.

http://nouw.com/johannamarcusson

Veckans Fredagsgäst, Emma Gråbergs

Hej, jag heter Emma och är 28 år. Jag är uppväxt i en dysfunktionell familj och hamnade i skymundan av min bror problematik som är en helt annan historia. Ni kan läsa hans resa som ledde till hans död på min blogg.

Men tillbaka till mig. Ända sedan jag var liten så hade jag alltid en känsla av att det var svårt att passa in. Vilket såklart ledde till att jag mådde mycket dåligt.
Jag ville visa mig duktig för mina föräldrar som hade det jobbigt nog med min bror.
Jag försökte passa in genom att spela i ett fotbollslag som mina klasskompisar spelade i. Det funkade bra och jag minns det som den bästa tiden i mitt liv.

Så länge jag aktiverade mig klarade jag av ångesten och hyperaktivoteten jag hade. Men sen dog min 11 månader äldre bror och då gick allt utför.

Jag hamnade i fel umgänge och gjorde allt jag kunde för att bedöva smärtan jag hade inom mig.
Tillslut sökte jag hjälp och fick göra en utredning. Den visade på adhd och borderline. Under lång tid gömde jag mig bakom mina diagnoser och kände nästan stolthet över dom. Jag ansåg att då kan jag bete mig som jag vill.

Jag tackade nej till medicinering för jag visste att jag ändå inte kunde lämna rena prover. Jag fortsatte att självmedicinera och skyllde på mina diagnoser så fort jag blev ifrågasatt. Att leva det livet medförde fruktansvärt hemska motgångar. Jag började sälja för att kunna försörja mitt eget bruk.

Började hänga med kriminella människor dag ut och dag in. Jag blev våldtagen, mordhotad och misshandlad. Men jag vågade aldrig anmäla för jag vet ju vad kunde ske om man “golade”.

Efter ungefär 10 års missbruk med mjukstart redan i 11års ålder med cannabis så träffade jag min nuvarande make.
Han hjälpte mig att komma ur träsket och på fötter igen. Min klippa.
Jag återvände till psykiatrin, nu som nykter. De avskrev borderline diagnosen för ingenting stämde ju. Jag har adhd och lider av ptsd.

Efter att vi hade gift oss så blev jag gravid. En lite Elliot fick vi som nu är 3 år. Mitt livs kärlek.
Men de satte verkligen adhdn på prov. Helt plötsligt så fanns där någon som hindrade dina vanor och rutiner du lärt dig med åren för att hantera ditt inre.

För hans skull så gick jag med på att prova medicin för adhdn efter att jag ammat klart. Vi gick nog igenom hela listan men jag mådde bara sämre och rasade i vikt, jag som redan var på gränsen till underviktig.

Jag valde att sluta med alla mediciner och jobbade fram nya rutiner tillsammans med sonen.

Idag bor vi på Malta vi tre. Jag har också två underbara bonusbarn som är lite äldre och bor kvar hos sin mamma i Sverige. Allt fungerar bra o vardagen nu och jag har insett att med rätt kost kan man lindra många symtom. Många psykiska problem börjar i tarmen.
Jag kämpar hårt för att belysa bristerna vi har bland våra myndigheter I Sverige samt stoppa socialstyrelsens förslag om att öka antalet elchockbehandlingar till barn i Sverige. Jag är verksam i flera projekt och med i styrelsen för två organisationer för mänskliga rättigheter.
Skriver även artiklar om samhällets brister och har fått flertal publicerade.
Jag har varit ren sedan många år nu. Livet tog sig en vändning som förmodligen räddade mitt liv. Det går alltså att lyckas och bli fri.

//Emma
www.emmagrabergs.com

Eksemen kallas psoriasis och är en del av mig.

Det finns ungefär 300.000 personer i Sverige som lever med denna sjukdom, på vissa syns den mer än på andra. Men i det allra flesta fall så existerar det en fläck här och var på kroppen, som ett eksem. Men trots detta så saknas kunskapen om sjukdomen bland medmänniskor som orsaker att man inte riktigt har förståelsen kring hur den påverkar de drabbades psykiska hälsa och sjukdomen idag är inget som idag öppet diskuteras eller samtalas om.

Jag heter Sofia och är Robins lillasyster. När jag var ungefär tio år så upptäckte man att jag hade en del hudförändringar på kroppen som min mamma genast kände var aktuellt att kolla upp med en läkare, av den anledningen att min pappa sedan många år levt med vad som skulle visa sig senare vara samma typ av sjukdom. 

Att få tid på en vårdcentral i det området som jag då bodde på var inget vidare svårt, jag fick snabbt en tid inbokad för kontroll och det kunde ganska snabbt konstatera att detta var något bör skickas vidare till läkare specialiserade på just hudåkommor och jag blev där med skickat på remiss till länssjukhuset i Jönköping där det konstaterades att jag led av samma sjukdom som min far, psoriasis.

Psoriasis är små fläckar, som är röda till färgen och som liknar eksem. Dessa kan klia och avse en klåda. Fläckarnas utbrott uppkommer främst vid knäna, armbågar, hårbotten och under bysten. Men kan även uppkomma på övriga delar av kroppen.

Bakomliggande orsak till psoriasis är en inflammation i den övre delen av hudlagret och sjukdomen är också något som går i skov, d.v.s. att den emellan åt ser bättre ut än andra perioder under året. Ingen kan direkt säga hur pass stora besvär man kommer få av sjukdomen, då detta är något som skiljer sig från person till person, men risken till att vara den som drabbas av större besvär är om psoriasisen bryter ut under sina ungdomsår.

Att vara i den unga ålder och få veta att man lider av en sjukdom är inte alltid direkt något vidare positivt. Speciellt inte när sjukdomen dessutom syns på hela ens kropp och som gör att man till en början känner sig äcklig och att ingen någonsin skulle vilja leva med en som bär på detta. Detta är något som är väldigt individuellt hur pass mycket man påverkas av detta, vissa anser att ens levnadsstandard är som vanligt medans andra kan bli djupt deprimerade och må fruktansvärt dåligt under en mycket lång tid.

Från stunden då jag fick min diagnos fastställd så vändes mitt liv upp och ner, vilket vart en otrolig stor påverkan på både mig och min familj. Då jag redan sen tidigare varit en person som haft stora problem med att kontrollera mina känslor och aggressioner. Familjen fick ta mycket av den ilska och ångest som jag inombords gick och bar på, det fanns dagar då det innebar att jag kom hem från skolan som ett åskmoln p.g.a. att någon i min skola slängt ur sig elaka och nedtryckande kommentarer om mina eksem t.e.x;  “Vad äcklig du är” , “Du smittas väl inte” ,  “Vem vill röra dig”.

Att vara i den åldern som jag då var i när detta utbröt var något som inte direkt var något vidare lätt för min del och som ung nybliven tonårstjej med mycket som i övrigt händer med kroppen i den åldern så vart det nästan för mycket och som orsakade att jag vart extremt labil och började må psykiskt dåligt. Jag vet att jag många gånger försökte prata med både min mor och bror om detta och trots att dem gjorde allt dem kunde för att hjälpa och stötta mig så uppkom en känsla av oförståelse och orättvisa inom mig.

Varför skulle jag vara den som fick samma sjukdom som min far och inte min bror?
Jag tyckte alltid att han fick det bättre sakerna medans jag fick lida mig igenom dagarna.

Under sommaren gick jag sällan i shorts och kortärmad tröja av den enkla anledningen att jag inte kände mig bekväm vid att visa upp mina eksem, för jag äcklades själv av att se på dem och ville inte att någon annan skulle se dem heller och riskera att få en massa elaka kommentarer om dem. Istället bar jag mina svarta tights om dagarna och en långärmad tröja, allt för att dölja min sjukdom.

Idag finns det dock statistik på att jag inte var den enda som kände dessa påverkade faktorer, utan att fler personen som fått diagnosen psoriasis faktiskt också känt att deras livskvalitet påverkats negativt. Så jag är inte ensam om att känna dessa känslor som jag gjorde. Vilket idag fått mig att må mycket bättre och som gjort att jag försökt ändra min syn kring sjukdomen.

Orsaken till att man drabbas av psoriasis är många. Den främsta faktorn är om man har någon i sin biologiska familj som bär på anlaget. Detta behöver inte innebär att personen lider av sjukdomen själv, utan är en person som bara bär omkring på anlaget.

Sedan har forskning visat att psoriasis gärna utbryter ut när man är som svagast och utsätts för någon form av påfrestning på kroppen, som halsfluss, infektion eller en lokal hudirritation men det kan även vara något läkemedel som man är i behov av som kan vara en av flera orsaker till att sjukdomen utlöser sig.

Tobak- och alkoholkonsumtionen samt stress har också sina betydande roller till att man drabbas av psoriasis. Men framförallt, sjukdomen smittas INTE.

Generellt var jag som tidigare nämnt en tonåring med mycket temperament som gjorde att jag hade lika nära till skratt som grått och hade hela tiden en inre stress inom mig, något som senare har visat sig vara ADHD. Men det var inget som jag visste någonting om just vid detta tillfälle. Men genom att jag hade detta temperament och den stressnivån inom mig plus att min pappa bar på anlaget så kanske det inte var direkt konstigt att jag var den som fick psoriasis.

Efter diagnosen så påbörjades en rad olika behandlingar för att lindra mina eksem så att jag kunde få möjligheten till att återgå till ett “normalt” liv igen där jag kunde bära shorts och T-shirts när jag ville utan att behöva hindra mig själv från detta p.g.a. min sjukdom. Behandlingen var en rad olika salvor, special schampo och special solarium på sjukhuset. Detta var till en början en jobbig period, inte bara att man skulle komma ihåg och göra detta två gånger om dagen, utan också att man var i behov av hjälp ifrån familjen för att smörja in delar som man själv inte riktigt kom åt ordentligt. Ta kontroll över sjukdomen istället för att låta den ta kontrollen, att sätta sig ner och läsa till sig kunskap kring psoriasis och samtala kring sjukdomen med familjen är något att rekommendera. Detta hjälper en att stärka ens psykiska balans som gör att man kommer bli starkare i själv och kan stå emot de personer som häver ut sig saker som saknar fakta och kunskap.

Psoriasis kanske inte är det vackraste att smycka sin kropp med, men det är viktigt att se den som en del av sig själv, den finns där och den finns där av en anledning, att man är tillräckligt starkt i sig själv till att klara av och hantera denna typ av kris och att man istället ska försöka se det som sin superkraft. Den är något som stärker ens identitet och som gör att man sticker ut ifrån samhällets mängd.

Många år har passerat sedan utbrottet och jag kan med egen erfarenhet säga att det kommer bli bättre, men det bästa man kan göra efter beskedet är att inte låta sig påverkas negativt. För det gör resan bara värre. Att få veta att man lider av psoriasis är inte direkt något roligt, men det finns otroligt bra behandlingar idag som gör att man faktiskt kan leva en skonsamt liv med sjukdomen. Genom mina år så har min sjukdom blivit så mycket bättre än i början och jag kan idag med stolthet bära mina shorts och linnen utan att behöva lägga någon fokusering kring vad andra tycker om mina eksem. Vissa perioder så är dessa fläckar nästan obefintliga medans andra gånger syns dem mer. Men jag har valt att lära mig att leva med dem och försöka se dem som en del av mig, älskar man inte mina eksem så älskar man inte mig. Jag är som jag är och jag vill bli älskad för den jag är.

Jag har fått känna på kärleken efter att sjukdomen bröt ut och jag lever idag tillsammans med en toppen kille och är nybliven mamma.

I samband med en graviditet så måste man avstå en del läkemedel som gjort att mina eksem gärna uppkommer igen, men det gör mig ingenting idag och skulle mitt barn få samma sjukdom så skulle jag ha all den kunskap som behövs för att hjälpa henne på bästa sätt inklusive mina egna erfarenheter och hon skulle aldrig behöva känna sig ensam eller behöva uppleva de saker som jag fått uppleva genom mina jobbiga år. Dessutom är jag gravid och väntar mitt och min sambos första barn, en dotter.

Min personliga åsikt är att vi som mycket annat bör prata mer öppet om våra sjukdomar och ge ungdomar mer kunskap kring dessa, så att personer som drabbas inte åker ner i det psykiska träsket som påverkas oss negativt utan istället ser möjligheter. För bara för att man drabbas av psoriasis så slutar inte livet. Det är bara början på något nytt. Och har jag blivit en starkare person, fysiskt och psykiskt?

Det kan ni ge er sjutton på att jag blivit. Jag har växt något enormt på båda delarna sen starten och lite eksem kommer inte lyckas påverka mig igen. Dessutom så lever jag idag med både psoriasis och följdsjukdomen Psoriasisartrit.

-Sofia Larsson.

GÄST | HUR ORKAR DU FORTSÄTTA LEVA?

Hur orkar du fortsätta leva?

Jag får den där frågan till mig ibland. Det är ingen nyuppkommen fråga. Allting har väl sin start i att jag som liten var ett maskrosbarn och växte upp utan en pappa. Mina barnaögon fick se saker inget barn ska behöva se. Någonstans längs vägen har jag ändå vuxit mig till att bli en trygg, stark, kärleksfull och mestadels glad person. Men jag har varit med om ett år som verkligen satt mig på prov. Så till den grad att jag faktiskt inte ville leva längre. Och jag förstår att frågan dök upp: ”Hur orkar du fortsätta leva?”, jag menar på riktigt: ”Hur har du orkat ta dig igenom det där?”

Det ”där”. Först och främst nådde jag den berömda väggen hösten 2016. Fast i realiteten nådde jag aldrig någon vägg. Det kändes snarare som att jag föll handlöst utför ett stup. Min verklighetsuppfattning försvann fullständigt. Jag stängde av min mobiltelefon då jag inte klarade av att prata med någon. Sedan sov jag i tre månader. Pauserna jag gjorde var för att gå upp på toa och kanske få i mig en banan eller ett enklare mål mat om dagen. Jag minns inte så mycket av den där tiden. Mitt i allt det där så flyttade jag. Min familj hjälpte mig. Flytten var planerad på friska grunder så att säga. Rekommenderar ingen som är utmattad att flytta. Hur som, flytten blev av. Och sedan sov jag vidare några månader till.

På läkares inrådan om miljöombyte och med lite nya krafter beslöt jag mig för att lämna väggarna hemma för två dygn. Jag satte mig i bilen och körde till en stad i Sverige där min pappa bor. Fredagen skulle ägnas åt lite gott att äta, ett par drinkar sen hem och bada på hotellet som jag bokat. På lördagen skulle jag träffa min pappa och sedan åka hem. Innan jag drabbades av en utmattningsdepression var alla dom här sakerna ingenting. Men nu var det stora berg som skulle bestigas. Och på natten när jag har skiljts ifrån mitt sällskap och är på väg mot hotellet så händer ”det där”, det som INGEN tjej (för det är oftast tjejer/kvinnor/flickor som drabbas) vill råka ut för. Det händer. Som alla undrar hur jag orkar fortsätta leva efter.

Han frågade vart jag var på väg. Jag pekade åt ett annat håll än dit jag var på väg, för rädsla av att han skulle förfölja mig. Sedan går allt väldigt fort. Jag har tio meter till mitt hotell, har kortet till hotellrummet i handen. Struptaget gör att jag tappar andan och medvetandet. Vaknar till liv när min klack slår i kanten där han ska slå ner mig. Pang! Huvudet rakt i asfalten. Han har hittat den perfekta våldtäktsplatsen ser jag i efterhand. Centralt men mycket undanskymt. Han slår mig, han håller sina händer (med handskar) för min mun och säger ”Håll käften så kommer allt att gå bra”. Jag tänker bara på att jag inte får sluta skrika. Aldrig någonsin sluta skrika. Han slår mig sönder och samman. Försöker knäppa upp mina byxor. Jag är på väg att ta slut. Finns inga krafter kvar. Men jag skriker. Och till slut (men jag vet inte för jag är uppe i en hög grad av chock) är det något som distraherar honom och jag lyckas slå mig fri. Chocken, tårarna, reaktionerna efter kan jag inte ens beskriva i ord.

Han gick fri för att han hade handskar på sig och han lyckades inte våldta mig så hans DNA fanns inte på mig. Han är utpekad. Jag vet vad han heter. Jag vet var han bor. Och jag får för resten av livet leva med att han går fri. Efterspelet för dom som drabbas av sådant här våld, våldtäkter, våldtäktsförsök är en själslig våldtäkt i sig. Att bli ifrågasatt och granskad. Hade jag gjort någonting för att attrahera fram den här sortens beteende? PÅ RIKTIGT!? År

2017 i Sverige. Jag är trettiotre år gammal. Jag har oavsett kön, ålder och allt annat rätten att gå hem utan att bli utsatt för en misshandel, våldtäkt eller våldtäktsförsök. Det brinner i mitt huvud när jag läser om hur ofta dessa brott faktiskt inträffar i vårt land.

Men jag. Jag kommer aldrig att skämmas. Jag äger rätten att gå hem från en vän även om det är sen kväll. Om jag är berusad eller inte spelar ingen roll. Inte heller hur jag är klädd.

Hur orkar jag fortsätta leva? När jag hade fått huvudet slaget i marken så många gånger att jag trodde att min sista stund var kommen då tänkte jag på mina brorsbarn. Att ”den där jäveln” inte skulle ta deras faster ifrån dom. Jag tänkte på min familj då. Och det har jag gjort innan och efter överfallet. Jag har fått träna varje dag på att våga gå ensam på stan, våga fika med en väninna, våga känna tillit. Jag kommer med största sannolikhet få öva i resten av mitt liv på att våga vistas ute i mörker. Jag har inte besökt mörkret ensam sedan det här hände i början av året 2017.

Jag måste fortsätta leva. Vad fanns det annars för mening med att jag överlevde hans vidriga övergrepp och integritetskränkning mot mig? Jag kommer att slåss för tjejers, små flickors, kvinnors och mäns rättighet att inte skämmas när man varit med om en sådan här upplevelse. Det är INTE lätt. Det har varit många kvällar jag känt att jag inte vill leva längre. Skammen. Rädslorna. Ilskan. Men min superkloka kurator har sagt att det är fullt normala känslor. Det finns ett starkt skyddsnät som fångar upp när man råkar ut för sådana här händelser. Tyvärr vill jag inte belysa vårt rättssystem som starkt, för i just den delen har jag mått som sämst i efterspelet.

Jag kommer aldrig att bli densamma. Efter en svår utmattningsdepression och ett grovt överfall. Men jag orkar att fortsätta leva. Jag fick ju behålla livet. Och jag har lurat döden flera gånger nu. Någon mening måste det finnas med att jag finns kvar. Kanske läser någon dom här raderna och vågar sträcka ut en hand. Vågar ringa det där samtalet som kan fånga upp lite tårar. Våga be om en kram. Om lite extra kärlek när livet gör ont.

I skrivande stund så sitter jag med min brorsdotter bredvid mig. Är det någon jag skulle våga ge mig ut i mörkret för så är det för henne. Eller min brorson. Jag slogs med ursinniga krafter den där natten då aset överföll mig. Och jag kommer aldrig att sluta slåss för att få återse och vara med min familj och vänner. Jag kommer aldrig att sluta slåss för rätten till mitt liv. Hon säger ”kom”, nu brorsdottern så det är dags att avrunda det här inlägget. Dom sista orden jag vill skicka med är att det är aldrig någonsin ditt fel om du drabbas av någon liknande händelse. Likväl med att gå in i väggen. Det är inte ditt fel. Men du får lära om. Du får kämpa. Kämpa för att orka fortsätta leva det liv som givits till just dig.

/ Therese Bultar

 


Vill du vara ägare av Therese Bultars egenskriva bok “Jag hör dig viska” så tycker jag definitivt du ska passa på nu. Delta i veckans tävling som är ett samarbete mellan oss två. Personligen har jag läst och är ägare av boken och jag älskar den verkligen. Så jag rekommenderar er verkligen att antingen delta i denna tävling eller köpa ert egna exemplar.

Allt ni måste göra för att delta i tävlingen är följande:

(1) Följ @carlrobinlarsson & @juni_humble_design

(2) Motivera kort varför du vill vinna

(3) Tagga tre vänner i tävlingen

Tävlingen avslutas Fredagen 24/11 – 2017 och kommer presenteras här på bloggen under helgen. Lycka till!

GÄST | SITTANDES I DUSCHEN TILLSAMMANS MED BLOD OCH TÅRAR.

 

Jag minns kvällen då jag drack mig medvetslös en utekväll och fick spendera natten på akuten och att läkarna sedan ville skicka en remiss till psykiatrin.


– Sofie Thorson, 27 år.


Jag sitter i duschen, blod rinner ifrån min kropp och ansiktet är salt och torrt av mina tårar. Jag är medvetslös men ändå medvetande. Jag minns hur de brännande skärsåren kom till. Jag vet varför jag gråtit litervis med tårar och huvudvärken påminner mig om den smärtsamma panikångestattack jag hade. Det här är inte första gången jag låtit demonerna samt de övermäktiga känslorna vinna.

Och förmodligen inte den sista, för jag är långt ifrån frisk. Mitt namn är Sofie. Jag är 27 år och lever med psykisk ohälsa.

Jag har alltid varit en känslosam person, jag brukar säga att jag älskar lika innerligt som jag kan avsky något. Det finns sällan ett mellanting när det kommer till mig och mina känslor. Min diagnos, “Emotionell instabil personlighetsstörning – Borderline” förklaras “känslomässig sårbarhet där man ofta pendlar kraftigt mellan olika starka känslolägen. Ibland kan självdestruktivt beteende som exempelvis missbruk eller självskadebeteende vara ett uttryck för detta.” – 1177 Vårdguiden

För mig handlar det om att jag hade en strulig uppväxt med skilda föräldrar, missbruksproblematik i släkten och en kombination med att jag var utfryst och mobbad i skolan och aldrig kände mig välkommen hemma. Jag förstod tidigt att jag var annorlunda, att jag inte mådde så bra som en person “borde” göra. Jag började självskada i tidiga tonår, flydde hemifrån till olika killar och sökte ständigt uppmärksamhet och bekräftelse. Jag var aldrig tillfreds och kände varken lycka eller tillhörighet någonstans. Festandet och att vara ett sexuellt objekt för allmänheten blev mitt sätt att hantera alla jobbiga känslor och tankar. Jag verkade inte bry mig då, men på insidan bröts jag sönder bit för bit dagligen.

Jag har svårt att minnas vid vilken tidpunkt i livet som min sjukdom bröt ut, men jag gissar att sambandet att var med om en gruppvåldtäkt, bo ensam 90 mil hemifrån samt att jag precis brutit upp med min dåvarande pojkvän blev för svårt att hantera. Den psykiska och fysiska kraschen som uppstod blev då startskottet för mitt brännande sår av ångest och destruktivitet som jagar mig dagligen.

Jag har sedan dess haft kontinuerlig kontakt med vården. Speciellt psykiatrin och akutvården. Jag har gjort behandlingar, bland annat DBT – färdighetsträning, men det har inte hjälpt mig märkbart mycket. Och till största del beror det på min egen rädsla av att må bra.

– Vem skulle jag vara utan mina demoner i huvudet, utan min ångest som ständigt jagar mig och utan alla destruktiva beteenden? Det är frågor som jag är livrädd för att få svar på.

Jag har levt med min problematik alldeles för länge för att veta vem jag är bakom min sjukdom. Och det gör också min resa till ett friskare och sundare liv så förbannat långdragen, smärtsam och svår.

Jag har testat mediciner, men p.g.a. av de finns en missbrukspersonlighet inom mig så har jag lätt för att överdosera. Jag har vid två tillfällen fått åka in akut och dricka aktivt kol för att förhindra förgiftning och jag har otaliga gånger gått hemma med alldeles för många ångestdämpande tabletter i mig. Dricker jag alkohol så vill jag helst supa mig redlös.

För mig har det personligen aldrig varit svårt att prata öppet om min psykiska ohälsa, jag har sällan skämts och jag har nästan alltid varit ärlig om hur jag mår. Men ändå så är jag så fruktansvärt bra på att låtsas, jag sätter upp en fasad och spelar med i samhällets syn på att man ska må bra och inte ha några större bekymmer. Jag gör allt jag kan för att förblinda mig själv och min omgivning varje dag.

Men VI måste förändra detta! Det får inte vara okej att tysta dem som behöver höras. Det får inte vara tillåtet att ha ångest över sin ångest eller depression.

Vi har såklart utvecklats till ett mer sympatiskt och förstående land. Självklart har röster hörts och tabun har minskat. För tio år sedan visste jag knappt vad ordet panikångest innebar. Tills dess att jag själv blev drabbad.

Jag minns kvällen då jag drack mig medvetslös en utekväll och fick spendera natten på akuten och att läkarna sedan ville skicka en remiss till psykiatrin. – Psykiatrin?

Stället där man ligger med tvångströja och lider av schizofreni?
Nej tack! Jag blev lite full. Men jag var då fan inte sjuk i huvudet. (Jo. Jag vet nu att de gjorde rätt att ta upp det med mig p.g.a. min ålder och promillehalt) – Det var min reaktion då. Idag hade den varit helt annorlunda.

För visst vet vi idag att psykiatrin är annat än detta? Att gå till en psykolog är inte lika skamligt längre och att bli sjukskriven p.g.a. utmattning är inte så ovanligt numera. ADHD och ätstörning är kanske en av de vanligaste psykiska/fysiska sjukdomarna bland barn och ungdomar. Men även hos vuxna.

Antalet kända personer som öppnar sig blir fler. Det många “hashtags” på sociala medier om psykisk ohälsa och privata personer som skriver och pratar öppet om sin problematik ökar. Det blir allt mer accepterat var dag. Men det är fortfarande en tråkig tabu kring ämnet. Det är okunskapen, den negativa bemötandet och ignoransen gör det svårt. Så länge de inte finns förståelse och det ges en felaktig syn på psykisk ohälsa i sin allmänhet så trampar vi stilla runt i öknen.

Om du frågar någon hur denne mår, orkar du lyssna om svaret inte är ett simpelt, kort och glatt “BRA”? Kan du avvara någon minut för att ge en tröstande famn till någon som mår dåligt? Vill du stå upp för att det är okej att inte leva i Instagrams glammiga värld varenda dag? Vågar du vara öppen och ärlig mot din omgivning om ditt psykiska välmående?

Det är frågor som behöver bli svarade med ett “JA” av gemene man.

Jag kommer aldrig sluta göra mina röst hörd. Jag kommer försöka så länge jag orkar att kämpa för mitt mående och för att stötta andra!

Kärlek, respekt och förståelse.

– Sofie

Stäng meny