Konsten att ta “rätt” beslut.

Tiden man har tillsammans med sitt nyfödde barn tenderar till att oftast gå fortare än vad man själv som föräldrar ibland önskar. Med detta kommer man som förälder till slut till ett vägskäl där man måste göra ett val, ett val med mycket funderingar och som kommer vara framtiden för barnet under det åtminstone kommande fem åren. Ett val som inte alltid är det lättaste och som ofta innebär extrema väntetider och en stress för många föräldrar.

Genom alla år som passerat oss så har majoriteten av barnen i vårt samhälle tagit en plats inom landets alla förskolor, något som orsakat att det nuförtiden är långa väntetider och inga garantier på att ens barn kommer få en plats, lagom i tid tills en föräldraledighet löper ut och det åter är dags att återgå till arbetet.

En process som många gånger tenderar till att leda till en inre stress och förtvivlan för en förälder. En ångest över hur man framöver ska lösa situationen om dagarna för sitt barn när man själv måste iväg och arbeta. Man försöker med alla knep man kan komma på i desperat försök till att lyckas prata sig in en plats i en förskolegrupp. Men trots tappra försök, så får man ständigt samma svar av kommunen eller de privata skolorna som existerar. Nämligen att det inte finns någon plats för ens barn och att man får vänta på svar.

Samtidigt kan man på olika sätt ta del av föräldrars synpunkter och åsikter kring vilka brister förskolorna har i det samhället vi idag lever i. Det klagas en hel del ute på stan och på olika sociala medier om diverse olika saker som att förskolor inte kan garantera barnens säkerhet eller att man tagit bort olika arrangemang av religiösa anledningar.

Klagomålen stannar inte där utan fylls på med ännu mera negativ kritik, vilket får en att börja fundera på varför det då kan komma sig att det fortfarande råder en sådan extrem popularitet kring att ens eget barn ska gå på förskola, när bristerna är som dem är inom detta. Det finns trots allt andra alternativ där ens barn kan få ta del av samma stimulans och utveckling ända skillnaden är att alla dessa brister inte existerar och att barngruppen är betydligt mindre. Vilket sätter barnen i fokus från det att dem kommer till dess att ni föräldrar kommer och hämtar på eftermiddagen. Dessutom har det också visat sig att föräldrar som väljer andra alternativet också får barn som mår psykiskt bättre och ibland t.o.m utvecklas snabbare än förskolebarn.

Lösningen är dagbarnvårdare eller ”dagmamma” som det tidigare kallades. Ett alternativ som allt mer blir större och som innebär att ens barn oftast lämnas hemma hos en person som driver sin verksamhet hemifrån. Ett alternativ som innebär att barnet garanterat kommer få en bättre psykisk hälsa och där du själv som förälder kommer känna en enorm skillnad i din egna vardag.

Genom att välja att låta sitt barn gå till hos en dagbarnvårdare resulterar detta i att ditt barn kommer känna en större samhörighet och trygghet i barngruppen och till sin ”dagmamma”. Detta eftersom antal barn hos varje dagbarnvårdare är mindre och som gör att säkerheten kan garanteras i större utsträckning, eller t.o.m under hela dagen då ni som förälder är på arbetet.

Barnet får dessutom en större chans till utveckling i en mindre barngrupp då fokuseringen hela tiden ligger på barnen av anledningen att man som dagbarnvårdare vill ge barnen en ärlig chans till att i framtiden klara sig vidare till skolåren utan att stöta på större bekymmer som kan blockera den framtida utvecklingen i skolan. Något som man märkt har varit ett bekymmer inom förskolan, då antal barn är för många medans det råder personalbrist när det kommer till fokusering på barnen.

Måltiderna är något som diskuterats genom åren när det kommer till förskolan och grundskolan. Man har ansett att maten som serveras inte håller den kvalitén som den bör göra och att det allt för många gånger innehåller näringsfattiga ämnen. Vilket jag inte är speciellt förvånad över när det rör sig om att man lagar mat för fler än sex-sju stycken ungar.

Genom att istället låta ditt barn gå i en grupp med mindre antal barn så innebär detta också att barnet kan garanteras en mer näringsrik mat, innehållande de särskilda önskemål som ni föräldrar har när det kommer till specialkost som; Vegetariskt, gluten, ägg- eller laktosintolerans etc. Många arbetar också enligt tallriksmodellen har speciella krav från högre uppsatta om var måltiderna bör innehålla och vad som absolut inte får serveras i ett familjedaghem.

Slutligen har vi biten som jag tycker är den mest viktigaste och avgörande biten till att man ska välja dagbarnvårdare framför förskola. Ert barn kommer få en stimulans som sätter en högre standard. Genom aktivitet, utomhuslek, utflykter och färdighetsträning. Bara den biten kommer få ert barn att under kort tid växa sig starkare. Både fysiskt och psykiskt till skillnad från det andra alternativet.

Om möjligheten finns i er stad så välj dagbarnvårdare framför förskolan. Åtminstone testa på detta alternativ, ni kommer få se en skillnad på kvalité istället för kvantitet och era barn kommer hämtas mätta och glada.

Jag skulle personligen aldrig sätta mina barn på förskola, inte i dagens läge och då talar jag efter egna erfarenheter. Nej, mitt val är enkelt. Förlåt alla förskolelärare, men dagmamma alla dagar i veckan.

 

Den framtida pappan.

Många av er läsare tycker garanterat att det är lite annorlunda och konstigt att en ung man utan barn sitter hemma framför datorn och skriver om hur en förälder bör vara, tänka på och ”fel” som han anser en förälder idag gör när det kommer till barnuppfostran.

Jag har full förståelse till detta. Lika mycket som jag kan förstå hur provocerande ni kan bli av de inlägg som publiceras som rör detta ämne. Men jag kan inte låta bli och tycka att det exisisterar en del brister i rollen som förälder och som barnlös vill jag ändå hävda att man ser detta tydligare än en person som själv har barn.

Dessa brister som syns idag är något som provocerar mig. Men som samtidigt får mig att komma till insikt i hur jag vill bli som förälder den dagen detta blir till verklighet och det är inte den typen av förälder som jag allt för ofta får stöta på idag. Jag blir ständigt avskräckt från att skaffa barn när man ständigt ser hur många barn som dagligen far illa under diverse olika omständigheter.

Då syftas det inte enbart på den fysiska biten. För majoriteten av föräldrarna i samhället har en enorm kärlek till sina barn, men det är trots allt så att många tenderar till att glömma en viktig del. Det går fortfarande gör sitt barn illa psykiskt när det kommer till barnuppfostran. Något man inte alltid tänker på och i dem allra flesta fall så görs detta helt omedvetet. Man tänker inte helt enkelt på den psykiska biten.

Men det är faktiskt så att barn far illa i sina hem dagligen genom att föräldrarna uttrycker sig eller hanterar olika situtationer på felaktiga sätt. Det kan vara något så enkelt som att man sitter tillsammans och kollar på TV hemma i soffan och häver ut sig en kommentar som;

”Gud var tjock han var”

En sådan kommentar kan starta många tankar i ditt barns huvud och kan få tråkiga konsekvenser på sikt. För det kan faktiskt vara så att kommentaren blir orsaken till att ditt barn framöver börjar tvivla på sin kropp, svälter sig själv eller att hen känner sig oduglig för sina föräldrar. Många kommer säkert tycka att det är tvivelaktigt att en sådan kommer kan orsaka skada på barn, men personligen skulle jag vill säga att det kan vara så och att detta tillsammans med den kroppfixering som är ett faktum i vårt samhälle många gånger kan vara orsaken till att ätstörningar utlöses hos yngre ungdomar. Men det är också så att man i samband med sina uttryck ger ett godkännande till att använda detta vokabulärspråk och som innebär att ni ger ert omedvetna samtycke till att era barn framöver får använda detta mot andra. Detta resulterar i att mobbningen aldrig kommer kunna dö ut, utan kommer fortsätta tills dess att föräldrar börjar tänka på hur man uttrycker sig när barnen är närvarande och kan råka höra.

Jag tänker inte vara den sortens förälder av två anledningar.

  • Jag vill inte ge mitt samtycke till mobbning.
  • Mitt barn ska känna att hen duger som hen är.

Sen undar jag också lite över vad som hände med den tradionella kostcirklen. Allt för många vuxna proppar i sina barn skräp och det känns ibland som orsaken är att man som förälder inte orkar höra en massa gnäll utan serverar en påse godis som lunch istället för husmanskost, enbart för att man själv ska kunna vara kvar en stund till och för att slippa en massa gnäll från barnen. Målet är uppnått, ungen är nöjd och sitter fint kvar i sin vagn med sin påse godis.

Generationen som nu har småbarn eller får barn är de föräldrar där många använder sig av speciella kostscheman så som; RAW food, Veganer och vegetarian.

Jag har absolut ingenting emot dessa koster utan alla får bestämma själva om vad man vill äta. Dock finns det är stort men. Det är ren barnmisshandel att servera sitt barn samma specialkost som man själv äter, av den anledningen att era barn är en växande varelse som är i behov av näringen som finns i både kött, grönt och kolhydrater. Jag tycker det är helt absurt att besluta att ens barn ska utesluta kött enbart för att man själv aldrig kan tänka sig äta detta. Vilket jag inte är ensam om att tycka, då det finns studier att komma åt på nätet om just detta ämne där det tydligt står att barn avlidit för att barnet haft en felaktig kost.

Det kommer aldrig ske under mitt tak att jag i framtiden kommer servera mitt barn en annan kost än den som rör den tradionella kostcirklen. Mitt barn kommer helt enkelt få äta en helt vanlig kost under förutsättningar att hen inte har några allergier och det kommer dessutom alltid i den mån dedt går vara utsatta tider för när måltiderna kommer serveras. En vanlig husmanskost där allt som har med skräpmat inte existerar, förutom några enstaka tillfällen under helgerna. Att servera skräpmateller godis är som att bädda för konsekvenser, ingen tjänst man gör sitt barn.

Helt enkelt. . .

Den framtida pappan som kommer gå mot strömmen när det kommer till en hel del som rör barnuppfostran och som kommer väcka reaktioner från många. Om barnuppfostran fortsätter i samma spår som det idag gör. Förhoppningen är att den hinner förändrats innan det är dags för mig att bli förälder. Men jag har bilden klar om hur mitt barn kommer bli uppfostrad och det är enbart för att ge min unge de bästa förutsättningar till ett hälsosamt och sunt liv. Även när åldern är inne för hen att bli självständig.

Föräldrar ska föreställa förebilder för sina barn ändå tänker inte majoriteten på vad dem säger, gör och agerar. Resultatet kan bli att barnen får en otroligt skev självbild men också en skev bild av hur samhället fungerar. Genom små och enstaka snedsteg kan man orsaka stora konsekvenser på ens barn och man bör definitivt inte kommentera ”negativa” saker som har med barnen att göra. Detta är något som jag alltid kommer ha i bakhuvudet för jag vill åtminstonde inte barn illa. För att få mitt exempel att bli ännu tydligare så finns det en kort video att ta del av här nedan. 

Undrar ni mer kring min syn på bristerna kring barnuppfostran så finns det lite smått och gott att ta del av sedan tidigare på bloggen. Klicka in på fliken ”Barnsrättigheter”

SUPERFÖRÄLDERN vs SANNINGEN.

Föräldrar är otroligt noga med att påpeka att ens barn kan prata med dem om allt. Framför allt när det kommer till saker som påverkar barnens psykiska hälsa. Som förälder vill man inget annat än att ens barn ska komma till en när man mår dåligt över saker. Detta oavsett om det rör sig om att man utsatts för mobbning eller om är andra negativa faktorer som tenderar till att orsaka en psykisk ohälsa, som kan få extremt tråkiga konsekvenser. Som barn får man höra detta tusentals gånger under den tiden man bor hemma, men minst lika många gånger när man flyttat hemifrån. Den biten går oförändrad trots att man inte längre lever under samma tak eller att ens förälder har samma ansvar som tidigare. Som nyvuxen ska man klara sig själv även under motgångar, föräldrarna ska bara finnas till som stöd i den mån som man själv anser är rimligt och tillräckligt.

Personligen vet jag hur jobbigt det kan vara att leva under samma tak som ens föräldrar, när man med jämna mellanrum får frågan om hur det egentligen är med en själv. Det kan kännas rätt tjatigt tillslut och man blir lätt irriterad på sina föräldrar när frågan upprepas. Man glömmer lätt bort att frågan ställs av omtanke och en möjlighet att öppna upp sig och berätta, för det kan faktiskt vara så att man vid den stunden man får frågan bär omkring på saker som tynger ner ens psykiska och som skulle vara bra att sätta sig ner och samtala kring, för att efteråt kunna gå vidare och må betydligt bättre än tidigare. Istället för att riskera att ta på sig ännu mer och tillslut haverera totalt.

Så att istället för att bli irriterad eller tycka att ens förälder är tjatig så tycker jag definitivt att man ska ta vara på den stunden och faktiskt sätta sig ner. Oavsett om man som barn har något som tynger en eller inte. För detta är ändå en stund då ni får kvalitetstid tillsammans. Ens förälder vill en bara väl av den enkla anledningen att dem älskar dig. För dem känner dig mer än vad du själv tror och känner av direkt om något inte står rätt till hos dig. Även fast du inte alltid vill erkänna det själv.

Jag är extremt tacksam för att mina föräldrar uppfostrade mig på detta sätt under min barndom. Jag önskade bara att jag tog vara på dessa chanser när dem kom och öppnade upp mig helt för dem, för att slippa mycket av de faktorer som varit en stor orsak till min psykiska kollaps som skedde i höstas. För hade jag valt att öppna upp mig så hade vi kunnat samtala kring detta då och tillsammans komma fram till lösningar som skulle kunna resultera i att jag inte satt i den sitsen som jag idag sitter i. Men som allt annat så är det lätt att vara efterklok. Det går inte göra något åt det nu utan istället har jag valt att framöver vara ärlig mot mina föräldrar och komma direkt när jag mår dåligt, för att vi tillsammans ska kunna hitta lösningar och bakomliggande problem.

Men som förälder har man konstant sitt barn i fokus och glömmer bort att man faktiskt själv inte är mer än en människa. Man kan må dåligt även fast man är mamma eller pappa, det är något som är helt naturligt. Men under dagarna är detta inget som man lägger fokusering på, utan då är det ens barn som gäller. När barnen sover, det är då man tar tag i sina egna problem. Man lägger sig gråtandes i sängen efter en dag som man egentligen inte hade någon som helst ork eller lust till. Det enda som man egentligen ville göra var att ligga kvar i sängen och bara få dagen att gå. Men går detta?
Nej det är bara att sätta på sig pokerfejset och ta sig igenom dagen. Eller?

Låt bli att sätta på pokerfejset, bara för att du är förälder är det ändå helt acceptabelt att ha dåliga dagar eller må dåligt. Alla mår dåligt, även föräldrar. Ni är inga superhjältar och kommer aldrig bli det heller. I mitt tycke så är det extremt viktigt att involvera era barn i hur ni mår och framförallt prata om det lika öppet som ni vill att era barn själva ska prata om det. För genom att ni visar att ni öppnar er så ger detta en större chans till att era barn också väljer att sätta sig ner och samtala om saker som tynger dem. Att inte göra detta skulle jag vilja hävda ger motsatt effekt, ni riskerar att ge era barn en skev bild och att det är fel på dem själva när dem vid flera tillfällen mår dåligt. Självkänslan påverkas helt enkelt och tro mig det vill ni inte ge era barn.

Som vuxen har man ett ansvar som rör det psykiska måendet. Det är föräldrarna som ger ens barn rätt verktyg för allt kommande och genom att inte samtala kring psykisk ohälsa så kommer vi aldrig lyckas ge de rätta verktygen för att ens barn ska klara sig på egenhand i vuxen ålder. Barn är i behov av att känna sig trygga och involverade i ens förälders liv och det omfattar också föräldras psykiska mående.

Dessutom riskerar ni att få era barn att känna sig ensamma i sin psykiska ohälsa. Att det inte finns någon annan i världen som genomlidit samma resa som en själv befinner sig i något som resulterar i att ens barn kan känna hopplöshet och att livet inte är värt att leva. Jag vet att det kan låta grymt och överdrivet, men det kan faktiskt vara så att det är den synen ett barn kan få. Även fast ni som förälder har mer erfarenhet och vet att det bara blir bättre längre fram. Men ni måste involvera ert barn i ert för att kunna förmedla detta. Ni föräldrar känner säkert igen er när jag säger att barn oftast gör tvärtemot vad dem blivit tillsagda att göra. Så är det faktiskt, barn tenderar till att inte göra som vuxna säger. Utan dem gör som deras föräldrar gör. ”Monkey see, monkey do.”

Så sluta upp och leka superhjältar framöver och öppna upp er för era barn. Involvera dem i hur ni mår, det är helt ok att må dåligt som förälder och barn har mer förståelse än vad ni själva tror och kan ibland komma med klockrena saker som kan få ens egna mående att förbättras. Barn är inte dumma, bara för att dem är barn. Dessutom får ni ett starkare band inom familjen om ni väljer att vara öppna och ärliga mot er själva och era barn. För starkast är ni tillsammans. Hur klysigt det än må låta.

Min familj har alltid varit otroligt noga med att köra öppna kort, vuxen som barn. Den enda som varit generellt dålig på det är jag själv. Men det får jag skylla mig själv för, det var ett otroligt korkad val att göra och som jag får igen nu. Min föräldrar däremot har alltid kört öppna kort om hur dem mått och involverat oss i deras liv. Mycket tid har ägnats åt att samtala kring välmående och många gånger har vi barn varit stöd för våra föräldrar genom att bara visa kärlek och tacksamhet till våra fina föräldrar. Mina föräldrar är inga superhjältar, även fast jag ibland önskade det. Dem är som mig, en människa med känslor.

Oansvarig föräldrer

Stockholm är en av de städer som består av mycket folksamlingar. Det är ständigt ett högt tempo oavsett vart man är, människor trycker sig fram genom perrongerna för att hinna i tid till sina arbeten eller möten. Om det resulterar i att man måste trycka sig fram och riskera att dra omkull en annan människa, så är det något man omedvetet ibland kan utsätta sig själv för. För personer i Stockholm har en helt annan jargong och människosyn än de personer som bor i de mer mindre städerna. Man ser till att man själv går först och tar inte direkt hänsyn till medmänniskorna runt omkring sig och man förutser inte de konsekvenser som kan uppstå när man klämmer sig fram på perrongen för att hinna med tuben som går före den man egentligen skulle ha åkt med. Det har faktiskt varit tillfällen som detta har orsakat att en medmänniska trillat ner på perrongen.
 
Jag kan många gånger komma på mig själv skaka på huvudet när jag ser hur vissa personer beter sig mot andra och hur dem kämpar sig fram i folksamlingar. Deras sätt att agera och uttrycka sig när någon person inte råkar höra att man ska flytta på sig. Det är inga roliga meningar som man ibland får höra av personer som tenderar till att stressa sig fram i staden. Ibland har det till och med varit gånger som jag blivit irriterad på dessa människor som uttrycker sin frustration så att jag själv känner mig tvungen att öppna min mun för att visa för dessa att deras beteende inte är acceptabelt, även fast jag själv vet med mig att mitt agerande inte heller kanske är rätt sätt att behandla dessa personer, eller är det så att jag faktiskt har rätt när jag uttrycker min åsikt om vad jag anser inte är acceptabelt? 
 
 
 
Jag hävdar trots allt jag ändå gör rätt i att uttrycka mig när något anses vara oacceptabelt, för vad skulle världen vara på väg annars om alla bara gick och höll sin mun. Nej, detta handlar om civilkurage, att man vågar stå upp för sina medmänniskor som behandlas illa och som kan utsättas för fara genom andras agerande. Framförallt när det kommer till barn som genom vuxnas agerande kan komma hamna i fara eller uppleva situationer som eventuellt skulle kunna traumatisera dem. För är det någonsin någon förälder som frågar sitt barn om det för dem är lugn att gå igenom folksamlingen, som skulle kunna spara dem ett par minuter jämfört med om dem skulle ta en väg som inte innebar folksamlingen? 
 
Som många av er redan vet så var det nyligen så att Pride-festivalen gick av stapeln, en festival som innebär att tonvis av människor samlas för att uppleva. Framförallt under dagen då paraden ska vara. Extrema folksamlingar bildas och många av dessa människor blir ibland omedvetna om hur dem framställer sig själva och hur dem uttrycker sin frustration, när dem försöker ta sig igenom för att antingen gå vidare eller hitta den perfekta platsen för att kunna vara en bra åskådare för dem som ingår i paraden. För det är trots allt en stor påfrestning för alla att samlas i en klunga som det verken går ta sig framåt eller bakåt i. Det kan lätt skapa bråk och diskussioner bland människor som inte delar samma åsikter om de uttryck som kläckas. Något som man som person får vara beredd på när man väljer att ta sig in i den hög av människor som bildats. För det är mycket folk och man kan lätt hamna i kläm och i situationer som kan vara svåra att ta sig ur snabbt. Man riskerar att bli fast, mitt i folksamlingen. 
 
När man då som förälder väljer att ta med sitt barn på paraden, så förstår jag personligen inte hur man kan välja att utsätta sitt eller sina barn för detta. Barn är korta, sköra och kan lätt hamna i kläm, genom att antingen råka bli nedtrampad eller ihop klämda av vuxna. Samtidigt som det är extremt lätt som barn att tappa bort sina föräldrar, det kan gå på en kort sekund och helt plötsligt så är barnens vårdnadshavare utom synhåll.
För man har trots allt som förälder ett ansvar från den stunden man skaffar barn och det krävs ibland att man måste ta omvägar för att utesluta att barnet ska fara illa, både fysiskt och psykisk. Jag tycker att det är otroligt ansvarslöst att ta in sitt barn i tät folksamling som man som vuxen bara har problem att ta sig igenom och då ser vi trots allt oftast över andra människor huvud. Tänk dig då ett barn? som inte ser mer än ben och kroppar som vandrar kors och tvärs. Jag vet själv hur läskigt det kunde vara ibland när man som barn inte kunde ha kontroll över vad som händer omkring än. Det tror jag generellt alla barn tycker, för människan är trots allt skapt på det viset att vi gärna vill ha kontroll över det som händer oss.
 
Det uppkom en situation där en vuxen person uttryckte sin frustration när hen inte kom fram. En frustration som jag personligen kan tycka var helt onödig och oacceptabel, men som ändå kan ha en viss förståelse till då man i stundens hetta själv bara vill fram och har folk som trycker på bakifrån. Denna person uttryckte sig ungefär på följande vis att hen snart struntade i personerna runt omkring hen och snart själv började “präja” sig igenom folksamlingen. Var på sällskapet påtryckte att det tror allt fanns barn som kunde råka illa ut men som fick till svar att det var något som personen också snart struntade i och att föräldrarna fick skylla sig själva då dem dragit in sina barn i denna hög av människor. Givetvis vid den stunden det sistnämnda sas, gick en mor tillsammans med sina två barn förbi och blev stött av kommentaren och var tvungen att ifrågasätta. Jag kan verkligen förstå att hon gjorde det men samtidigt så håller jag faktiskt till viss del med den andra om att föräldrarna får skylla sig lite själva när dem väljer folksamling före andra alternativ. För enligt mig så är det extremt ansvarslöst och gränsfall till dåligt föräldraskap att välja på det viset, när det finns andra vägar att ta för att undgå. För ett barn som absolut inte behöva riskera att bli nedtrampad, inklämd eller stå fast mellan stora vuxna människor.
 

 

Generellt anser jag att föräldrar tar ett stort ansvar för sina barn i större utsträckning. Men det finns fortfarande de gånger som man börjar fundera på hur vuxna tänker kring viss barnuppfostran och andra val som involverar barnens säkerhet. Är dem bara tankspridda eller handlar det om att dem faktiskt bara är dumma och egoistiska? Frågan kommer nog gå obesvarad och det ända man kan göra är att dra egna hypoteser och slutsatser och försöka att inte göra på samma sätt den dagen man själv bli förälder, utan att alltid tänka ur barnens perspektiv innan man drar till med ett beslut. 
 
Så jag ber de föräldrar som utsätter sina barn på detta sätt att försöka tänka till en extra gång. Så att vi andra vuxna människor slipper behöva vara med om att skada ett barn antingen fysiskt eller psykisk efteråt eller så pass att det blir en blandning av båda delarna. För tro mig när jag säger att vi verkligen inte vill trampa ner era barn, men en olycka sker så lätt och framförallt när det rör sig om så mycket folk. Då är det mer värt att ni tar en omväg med era barn där ni lättare kan ta er fram utan problem. Både ni och vi går glada och nöjda därifrån och kan fortsätta vår vandring. För tyvärr får barnen ingen fördel eller omtanke när det kommer till folksamlingar, inte av alla iallafall.
 

 

Generellt anser jag att föräldrar tar ett stort ansvar för sina barn i större utsträckning. Men det finns fortfarande de gånger som man börjar fundera på hur vuxna tänker kring viss barnuppfostran och andra val som involverar barnens säkerhet. Är dem bara tankspridda eller handlar det om att dem faktiskt bara är dumma och egoistiska? Frågan kommer nog gå obesvarad och det ända man kan göra är att dra egna hypoteser och slutsatser och försöka att inte göra på samma sätt den dagen man själv bli förälder, utan att alltid tänka ur barnens perspektiv innan man drar till med ett beslut. 
 
Så jag ber de föräldrar som utsätter sina barn på detta sätt att försöka tänka till en extra gång. Så att vi andra vuxna människor slipper behöva vara med om att skada ett barn antingen fysiskt eller psykisk efteråt eller så pass att det blir en blandning av båda delarna. För tro mig när jag säger att vi verkligen inte vill trampa ner era barn, men en olycka sker så lätt och framförallt när det rör sig om så mycket folk. Då är det mer värt att ni tar en omväg med era barn där ni lättare kan ta er fram utan problem. Både ni och vi går glada och nöjda därifrån och kan fortsätta vår vandring. För tyvärr får barnen ingen fördel eller omtanke när det kommer till folksamlingar, inte av alla iallafall.
 

Tänk på uppfostran blivande föräldrar.

Bilar, sport, action och den blåa färgen eller Barbie, hästar, romantik och den rosa färgen. Listan kan göras mycket längre än så, men ju längre listan görs desto mer irriterad blir man på hur samhället valt att signalera könsuppdelningen som tydligt fortfarande visar sin existens i samhället när man lägger en anblick på de barn som man stöter på om dagarna.
 
 
Det börjar i stort sätt redan vid födseln, så fort man fått reda på kön så startar processen. Kläder inhandlas i “rätt färg”, även väggarna målas ibland i samma färg och diverse andra nödvändiga saker inhandlas. Även detta oftast i färger som passar könet. Men det slutar inte riktigt där för man har oftast anhöriga som gärna vill komma och hälsa på det nya underverket och tillskottet till familjen. Oftast ges en välkomstpresent i samband med detta. Som möjligtvis kan tänkas vara inslaget i antingen rosa eller blått presentpapper av kassörskan man handlat av och i paketet ligger något som också är passande till könet. Första tiden kan man väll på något vis acceptera detta, då barnet själv inte kan anpassa sitt liv eller tycka till om det som sker omkring hen.
 
Men det tar inte slut där, som alla andra så blir barn äldre och mer självständiga. Dem börjar forma sin egna personlighet, intressen och gör sig redo för sin kommande framtid. Vid denna tidpunkt i deras liv är dem som mest mottagliga för vad deras omgivning anser och tycker om vad som är rätt respektive fel. Något som man som vuxen bör tänka sig för när man lägger sin åsikt bland barn i denna ålder av den enkla anledningen att det kan rubba individens självbild och identitet.
 
Vid denna ålder så börjar barnen leka och det är inte allt för ovanligt att dem redan när intresse vaknar till liv tilldelats leksaker som man som förälder anser vara rätt leksaker för könet. Pojkar ska enligt regel leka med bilar medans flickor ska leka med dockor. Men vad är det som säger att bara för man är pojke så tycker man automatiskt om att leka med bilar, det kan mycket gärna vara så att ens barn hellre leker med dockor och andra “flickiga” saker för att dem själva finner en stimulans, ett välbefinnande och vad tros kunna hända om det nu möjligen skulle vara så att ens son väljer dockor framför bilar och andra action saker.
Snoppen skulle definitivt inte trilla av och förvandla sig själv till en vagina.
 
Fokusering bör läggas på att man istället som förälder bekräftar beteende. Det är främst det som har sin betydande roll för barnens framtid inte vilken färg hen har på kläderna eller vad hen väljer att leka med om dagarna.
För genom att påpeka och fokusera på utseende så påverkar vi omedvetet barnens psykiska hälsa på ett negativt sätt, något som kan få sina konsekvenser längre fram i livet och ingen förälder vill att ens barn ska behöva gå omkring och må psykisk dåligt.
 
Ett barn är ett barn och ska få experimentera och testa sig fram om dagarna utan att få en massa moralpredikan om huruvida något är rätt eller fel.
Vill ens son bära en prinsessklänning som är hans favorit så låt han bära den eller vill dottern leka med actionman figurer låt henne göra det. För den största glädjen måste väl ändå finnas i att se ens barn lycklig med ett gott leende om läpparna.
 
Din son kommer fortfarande vara din egna prins trots att han aktivt väljer att gå omkring i en prinsessklänning, han kommer fortfarande vara din son även fast han går klädd i rosa och din dotter kommer alltid vara din lilla prinsessa trots att hon går klädd i blått eller som Spindelmannen.
Låt barn få vara barn och leka i fred med saker som får dem att må bra.
 
Välj kläder som du som förälder anser att ditt barn ska gå klädd i tills den dagen då hen själv kan vara med och bestämma. Men försök avstå i från att gå efter den moralpredikan som råder i samhället. Var istället en av dem som vågar gå emot strömmen genom att klä din son i en snygg rosa tröja eller den coola morsan som aktivt väljer att köpa en docka till din son för att du vet med dig att han älskar dockor.
 
 
För det är faktiskt så att det är vi vuxna människor som genom århundraden kategoriserat pojke respektive flicka i olika spalter av den anledningen att man är född med två olika kön. 
Mycket av oro till att ens barn skulle tappa sin grundtrygghet i sig själv och förvirrad, genom att inte tydligt veta sitt kön. Men grundtryggheten ligger hos dig som förälder. Är du trygg i dig själv och dina värderingar speglas detta av till ditt barn och genom att ha äldre män eller kvinnor runt omkring din son eller dotter så kommer hen inte känna någon förvirring kring vilket kön hen tillhör.
 
Släpp fokuseringen kring könet, vi är alla av samma skrot och korn oavsett vad vi har mellan benen och det är inte det som gör oss till de personer vi blir utan våra upplevelser genom åren och den uppfostran vi blir upplärda efter. 
Det finns inget rätt eller fel i vårt samhälle, det är bara som man valt att framställa det och anledningen till dessa idiotiska riktlinjer.
 

 
Jag har inga barn just idag, men den tiden då det kommer så kommer jag vara en av dem som tänker gå emot dessa riktlinjer och försöka könsneutralisera allt så mycket som möjligt från allra första stund och istället titta utifrån mitt barns perspektiv. För så länge som hen är lycklig så kommer jag vara lycklig och jag kommer stötta hen oavsett vad som sker under tiden som hinner passera oss tillsammans.
Detta har absolut ingenting med min personliga läggning att göra utan har med min personliga åsikt kring könsuppdelningen i dagens samhälle att göra.
Vilka är med mig?
Stäng meny