KRITIKEN MOT PAPPAN BÖR RIKTAS ÅT ALLA!

Det går inte att undkomma att kvinnan genom åren fått ta en stor roll gällande barnuppfostran. Ett ansvar som självklart ställer stora krav och sysslor. Inte nog med att dem ska vara hemma med barnen första tiden, så ska dem dessutom ta hand om en rad blöjbyten och matningar. Samt se till att barnet stimuleras om dagarna, medans fadern är på arbetet.

Idag och en tid tillbaka så har det riktas skarp kritik mot mannen och hans fadersrolls ansvar, man anser att männen fortsätter sin vardag som tidigare, innan småbarnslivet startade.

Denna situation har fått mig att börja fundera en del, är det verkligen mannen i samhället som enbart ska kritiseras, eller kan det vara så att kritiken bör ändra riktning?

Svaret som jag kommit fram till är att kritiken mot mannen, bör riktas mot hela samhället. Till alla oss som lever i denna värld, vare sig om man är man eller kvinna. För vi alla är trots allt en del av samhället och samhället är boven till att denna situation från allra första början ens existerar. Varför?

Normen. Vi människor har genom mängder av år följt normen som byggts upp. Som om det vore en skriven regel på hur en barnuppfostran ska gå till. Där mannen är på arbete medans kvinnan går hemma och tar hand om majoriteten av uppfostran. Det finns ingen regelbok där det står skrivet att kvinnan är skyldig att gå hemma, medans mannan måste iväg och arbeta. Så min andra fundering blir då varför vi väljer att fortsätta i detta mönster istället för att bryta den?

Inkomsten är garanterat en anledning, alla vet att mannen idag majoriteten av gångerna tjänar mer än kvinnan. Vilket gör att man gärna ser att fadern är den som fortsätter arbeta efter förlossningen. Det kostar nämligen att vara förälder och alla extra pengar är mer än välkommet. Men jag tror också att enkelheten är en anledning till att kvinnan är hemma den första tiden. Barnet äter från modern och att modern då skulle vara på arbetet, skulle innebära svårigheter för fadern att mata barnet.

Men idag finns det bra hjälpmedel i form av bröstpumpar, vilket skulle öppna upp möjligheten för kvinnan till att återgå till arbetet och istället låta fadern vara hemma om dagarna. Det blir ju dessutom allt mer vanligt att kvinnan väljer modersmjölksersättning framför amning. Vilket gör kvinnan helt fri att egentligen återgå till arbetet.

Detta är alternativ som möjligtvis glöms bort av föräldrarna när barnet föds och det kommer till att dela upp föräldradagarna. Man tänker inte på att fadern faktiskt kan vara hemma, under förutsättningarna att barnet inte ska amma eller att modern inte kan pumpa. Istället väljer man att göra som man alltid har gjort. Att följa normen i vårt samhälle.

Oavsett vad som egentligen är anledningen till fördelningen av föräldradagarna, så är det väl ändå inte enbart mannen som ska behöva ta emot kritik eller att ansvaret bör höjas som fader? Det är väl ändå alla människor som bör ta emot kritiken?

Håller ni med mina åsikter och tanker eller inte? Kommentera gärna nedan och dela med er av era åsikter och tankar.


Vill ni ha mer av mig, Carl-Robin så finns jag både på Facebook och Instagram.

Bildkälla: https://www.svd.se/vara-jamstalld-mer-an-byta-blojor
Bildkälla: http://www.viforaldrar.se/Bebis-start/Zlatan-Spotify-och–svenska-pappor

Söner faller offer för den kränkande mansnormen.

Upp och hoppa, det är ingen fara.
Allt gick fint.

Det är ingenting att gråta över.

 

Ännu en gång har en liten oskyldig ung pojke omkring cirka fyra år fallit offer för den kränkande mansnormen i vårt land.

Mitt framför ögonen på mig. I närheten av sjukhuset huvudentré kommer en liten pojke springandes i full fart. Man kan riktigt se glädjen i hans ögon hur roligt han tycker det är att springa. Människorna runtomkring i korridoren får verkligen hålla ögonen öppna för att hinna väja för pojken när han kommer emot dem i full fart. Lik som jag själv när pojken närmar sig mitt sikte.

Jag hinner knappt väja undan innan jag i samma ögonblick gör ett tappert försök till att fånga pojken som nu plötsligt tappar balansen. Handlöst faller han ner mot det hårda golvet och glädjen förvandlas nu till sorg och tårar. Det måste gjort otroligt ont att inte hinna ta emot sig själv och trilla omkull på sjukhusgolvet.

Här ligger nu en gråtandes pojke i närheten av mig, med en förälder som inte alls verkar minsta berörd av att hans son trillat omkull och slagit sig. Det gör extremt ont i mitt hjärta att behöva vittna denna händelse. Jag kände mig tvungen till att ingripa. Trots att jag har lite svårt för främmande barn som jag inte har någon anknytning till. Men som barnundersköterska så är det lite min plikt att inom sjukhusets dörrar ingripa när ett barn kan ha kommit till skada.

Jag hjälper därför pojken upp från liggandes till sittandes ställning och kontrollerar så allt ser bra ut med skador. Jag kan snabbt andas ut på den fronten och försöker nu lägga fokuset på att trösta pojken, under tiden som hans pappa närmar sig oss i normaltakt. Han verkar inte direkt känna någon stress.

Som pappa skulle jag personligen öka mitt tempo. Om inte springa för att snabbt komma fram och trösta min gråtandes son. Kontrollera eventuella skador, innan vi tillsammans återigen försöker fortsätta vår vandring mot vårt mål. För det måste ändå vara det absolut jobbigaste att behöva se sitt barn falla och inte kunna göra något åt det på avstånd.
Eller klassas jag nu som världens hönsfarsa när jag förklarar mig på detta sätt?

Men efter något som känns som en evighet når pojkens pappa fram till sin son. Jag känner hur jag på något sätt andas ut. Pojken var nu i trygga och empatiska händer.

Det var åtminstone vad jag trodde. Fram tills jag fick höra de hemska orden som är som svordomar i mina öron. Det visar sig snabbt att pojkens pappa inte har någon som helst empati för sin son, som befinner sig på golvet gråtandes.

– Upp och hoppa, det är ingen fara. Allt gick fint. Det är ingenting att gråta över. 

Meningarna i sig kanske inte låter direkt hemska. Men att använda dem i en händelse som denna, får dem att bli extremt provocerande och felanvända. Självklart kunde inte jag hålla tyst och passivt se på hur en pappa “fel” uppfostrar sin son. Jag var tvungen att fråga honom vad han egentligen menade med sina uttryck.

Svaret jag fick i samband med att jag frågade var att han inte ansåg att gråta var nödvändigt för hans son. Han ville lära sin son att bygga upp en tolerans. Många tankar väcktes självklart i mitt huvud under våran diskussion. Vissa saker var jag bara tvungen att få mer utförliga svar om.

Det hela slutade iallafall med att han tacksamt tog emot mina synpunkter. Han skulle framöver försöka tänka på hur han väljer att uttrycka sig. För det är självklart att en pojke ska kunna få gråta om han är i behov av detta. Utan att bli kritiserad.

För som välkänt för oss alla så har pojken inte samma rättigheter att uttrycka känslor som en flicka. Barnuppfostran ger oss fortfarande en tydlig bild av skillnaderna mellan könen. Hade sonen i detta scenario varit en dotter, så hade pappan tillåtet tårar och garanterat varit mer empatisk. Det är vi alla medvetna om, för så har det alltid varit i vårt samhälle. Personer som motsäger detta, skulle jag vilja hävda är dem människorna som platsar i denna kategori.

Detta var något som jag bland annat tog upp med pappan och försökte förmedla. Något som förvånade mig var att han faktiskt höll med mig och förstådd poängen i det hela. Det var främst det han var tacksam över, att jag vågade konfrontera honom och öppna upp hans ögon. För han garanterade mig nu att han framöver skulle försöka ha en mer neutraliserad syn på sin son. Där machokulturuppfostran inte längre skulle vara huvudpersonen.

För det viktigaste för honom var att han son skulle växa upp med ett friskt stabilt psyke. Vara självsäker och inte behöva vara någon som han egentligen inte är. Enbart för att passa in i samhället.

Det är inte meningen att vi ska behöva kliva in i ett nytt år, med nya möjligheter med en mansnorm som fortsätter att existera. Jag hade åtminstone hoppats på ett avtagande nu. För jag tycker det räcker med barn som faller offer för machokulturen. Enbart för att deras föräldrar inte kan uppfostra sina barn utan denna norm.

Föräldrar bör börja tänka på hur dem uttrycker sig till sina barn. Framförallt sina söner. För även om man är pojke så måste man få kunna gråta. Utan att behöva bli kritiserade och tystade. För det ska inte behöva finnas en skillnad på pojke och flicka. Håller ni inte med mig? Varför har vi fortfarande ett land där mansnormen överhuvudtaget existera?

Vill du ge ditt barn årets julklapp? – Gör ditt barn sjuk.

Vintern har kommit till vårt land. En årstid som bjuder på snö och ett mörker. Ett mörker som gör det möjligt för människan att tända lite extra ljuslyktor i sina hem. Allt för att uppnå den maximala mysiga känslan i vintermörkret.

Vintertid innebär också att julen närmar sig ännu en gång och att årets julskinka ska griljeras och fixas i ordning inför julbordet. Även annan julmat ska inhandlas inför den stora dagen. Men framförallt så ska årets julklappar till barnen fixas. För julen är ändå barnens dag och absoluta favorit högtid?
Vilket gör att man som förälder vill ge sitt barn den allra bästa julklappen.

Att komma på årets julklapp till sitt barn är inte alltid det enklaste. Oftast är barnens önskelista täckt av olika prylar som kostar en förmögenhet. Har barnen ingen önskelista så riskerar dem att istället kanske få klappar med ett innehåll som föräldrarna gläds mer utav än barnen. Men nu tänkte jag komma med en otroligt uppskattat tips som gör att många av er föräldrar kan andas ut.

Tänk dig att ditt barn vaknar upp en morgon med en snorig näsa och hosta, men där du som förälder ändå anser att din son eller dotter är i sitt vanliga essä och inte alls tenderar till att besväras av symtomen.

Du andas ut och känner dig genast rikare än tidigare. Du slapp vara hemma för VAB. Istället klär du ditt barn och gör er båda redo för en vanlig vardag innehållande både förskola och arbete.

Väl framme vid förskolan lämnar du av ditt barn bland andra lika snoriga och hostiga barn. Vars föräldrar också lyckligt tagit sig vidare till arbetet och kommit undan en VAB-dag. Du pussar och kramar ditt barn hejdå innan du skyndar dig vidare för att komma i tid till ditt arbete.

På eftermiddagen när det är dags att hämta ditt barn igen så hinner ni inte mer än att komma hem innan du upptäcker att ditt barn inte är lika pigg jämfört med i morse. Du bäddar ner barnet i soffan tillsammans med favorit filmen och håller tummarna för att allt ska vända inom det närmsta dygnet. För du har varken råd eller lust att tillåta ditt barn att ligga sjuk över julen.

När kvällen nalkas och ingen förändring mot det bättre tenderar till att ske, så väcks oroskänslorna. Kanske är det helt enkelt så att ditt barnet är i behov av mer hjälp än den du själv kan erbjuda. I all hast tar du ett beslut om att åka in med ditt barn. För som förälder gör man allt för att ens barn ska må bra och vara frisk.

Inne på akuten möts du av vårdpersonal som välkomnar dig och ställer frågor om bakomliggande orsak till ert besök denna kväll och hur länge symtomen har pågått hos ert barn. Du besvarar frågorna medans kontroller tas på ditt barn. Sköterskan konstaterar snabbt att kontrollerna ser bra ut och att barnet inte har någon feber.

Personalen har helt enkelt svårt att förstå anledningen till ert fina besök denna vardagskväll. Men ber er vänligt att sätta er ner i väntrummet, invänta läkare och eran tur. Ett väntrum som dels fylls av andra sjuka barn. Men också mängder av baciller och virus som direkt sätter klorna i ditt barn. Medans ni sitter ner och väntar på läkaren.

Efter några timmars väntan denna kväll och en mindre samarbetsvillig unge så blir det äntligen er tur att få komma in och träffa doktorn. Ett relativt snabbt besök jämfört med väntan som resulterar i att ni får sätta er i bilen igen och åka hem med rådet att bara ta det lugnt och vila.

Ett råd som för många föräldrar innebär en stor besvikelse, då man hoppats på att läkaren enkelt ska kunna bota sitt barn.

Två dagar efter akutbesöket så har den stora dagen äntligen anlänt. En dag som ditt barn i vanliga fall brukar älska, men inte detta år. Julafton i år spenderar ditt barn i sängen tillsammans med en jobbig hög feber, snorig nästa och en värkande hals. Ditt barn har blivit riktigt sjuk och orkar inte med någonting som har med julafton och göra. Något som hon eller han har dig som förälder att tacka för. Du har gett ditt barn årets julklapp, du har gjort ditt barn sjuk. En mycket billig julklapp som inte kostat speciellt många kronor.

För vad är inte roligare än att ha ett sjukt barn liggandes hemma på julafton? Dessutom behöver inte du som förälder fokusera på något som har med julen att göra. För ett sjukt barn har ändå ingen ork till att öppna julklappar och kommer inte heller glädjas åt presenterna på samma sätt. Barnet kommer fokusera på sjukdomen och att bli frisk. En helt enkelt perfekt julklapp som han eller hon inte kommer glömma i första taget. Den är definitivt smidig att skaffa också. Allt som krävs är som sagt att ta med ditt barn till akuten.

För akuten innehar mängder av aggressiva baciller och virus som gärna sätter tänderna i små barn. Dessutom kan det gå väldigt fort också, vilket gör att det räcker med två-tre dagar. Så för att ge ditt barn sjukdom i julklapp så är min rekommendation att du infinner dig på akuten den 21 December.

På akuten är det också mycket lugnare än på stan bland julruschen. Har du tur så bjuder kanske vårdpersonalen dig även på en kaffe och en pepparkaka. Helt klart värt att ta med ditt “friska” barn till akuten dagarna innan julafton eller när läget inte är akut? Spontant kan jag känna att det finns så många andra roligare julklappar att ge sitt barn.

TÄNK TILL SOM FÖRÄLDER INNAN DU SLÄPPER MED DITT BARN IN TILL AKUTEN. ÄR HAN ELLER HON VERKLIGEN BEHOV AV SJUKVÅRD?

SVERIGE | VI ÄR ALLA MÄNNISKOR.

Sverige, Sverige, Sverige.
Tänk om och gör rätt. För vi orsaker en stor psykisk ohälsa i landet gentemot varandra. Vi begår dagligen övergrepp och mord på människor. Ingen är oskyldig, utan alla är en del av detta. Vad hände egentligen med människans lika värde?

Detta inlägg kommer inte enbart rikta sig mot männen eller kvinnorna i vårt samhälle. Utan istället kommer jag rikta mig mot oss alla. Man som kvinna. Homosexuell som heterosexuell. Snopp som snippa. Även till icke binära personer.

Jag är otroligt trött på allt hat som Sverige öser mot varandra. Trött på hur heterosexuella människor kränker personer som råkar vara av annan sexuell läggning. Jag är trött på hur svenska människor kränker andra människor med annan etnicitet eller religion. Trött på hur männen kritiserar och kränker kvinnor och hur kvinnor kränker och kritiserar männen.

Ja. Jag är trött på att behöva leva i detta samhälle där människor inte kan respektera varandra. Att behöva leva i ett samhälle som orsakar människan en psykisk ohälsa, som ibland kan komma kosta någons liv. Människan gör inget annat en begår övergrepp och mord på varandra. Detta sker dagligen.

Jag förstår inte varför människor inte bara kan börja jobba som ett team. Ett team utanför allt som har med politik, kön, sexuell läggning, etnicitet och religion att göra. För nu har det faktiskt börjat gå för långt. Förstår ni inte detta själva?
Rasism, normer och feminism har blivit något farligt.

Vart är människans lika värde och hur har världen blivit såhär?

En fundering som jag personligen har är vem som egentligen kommit på detta med normer. För det måste finnas en tydlig tanke bakom den. Eftersom människan fortfarande har så svårt att gå i från allt som har med dessa att göra. Jag undrar om det överhuvudtaget finns någon människa som har ett bra svar på detta.

Kom inte och säg att normerna skapats i syfte för att människan ska ha något att förhålla sig till eller att ha något att gå efter. Det köper jag inte, för hur tycker ni själva att det har gått om vi kollar på vart vi står idag?
Normen är ingenting annat än skräp som människan skapat och utvecklat genom århundraden. Ett korkat beslut, men som passar bra in på hur vi människor framställer oss själva idag.

Politik och det som rör olika sidor.

Något som är jättebra att det finns. Men är det bara jag som börjar tycka att det spårat ut och blivit någon maktkamp mellan människor och de olika sidorna som man står på.

För människan är väldigt snabb med att gå till attack mot en annan människa så fort det råder delade meningar. Det hävs ur kommentarer som ingen människa ska behöva ta emot, bara för att man yttrar sin mening med något.

Att man som människa går till attack mot en annan människa vid ett sådant tillfälle resulterar inte i att vi får ett mer jämställt samhälle. Snarare tvärtom, det får en motsatt effekt och häver utvecklingen. Detta kommer det göra fram till dess att människan slutar fokusera på allt som skiljer människan från varandra.

Jämställdhet kommer inte uppkomma för ens.

  1. människan lärt sig att acceptera varandras åsikter, yttranden, meningar, värderingar och bakgrunder.
  2. Människan lär sig samarbeta utanför alla de nämnda ramarna. Det är då man kan lösa många av de problem som det idag råder delade meningar om.
  3. Männen slutar leka macho, för den biten finns inte egentligen och föräldrar måste sluta uppfostra sina barn efter den påhittade machokulturen. För alla människor har känslor och svagheter, även männen.
  4. Människan kommer till insikt med att allt är självvalt. Många som står utanför den nedtryckta gruppen vill hjälpa till med att skapa en förändring. Men när dessa väljer att öppna upp och samtala kring ämnet så bemöts man direkt av mothugg. Mothugg om hur vidare man kränker andra eller att ens kunskap är bristfällig. När det i själva verket handlar om att hjälpa till, finnas som stöd och försöka få förstå.

Så den generella frågan jag nu ställer är om människan verkligen är villig att ta emot hjälp och stöd från andra utomstående. Om så är fallet så borde man lägga ner stridsyxan och börja fokusera på att lära ut kunskap till dem som vill visa sitt stöd och ge sin hjälp.

Men framförallt så kommer inte någon jämställdhet ske för ens man slutar attackera varandra. Vissa saker måste lyftas upp av samhället, trots att det ibland rör sig om en annan grupp eller ämne än den man själv tillhör. Det gör inte för att förminska, kränka eller ta fokus från någon annan. Utan för att alla är människor och för att den punkten också är viktig att lyfta fram. Detta görs för människans lika värde. Det är där fokuset borde varit för flera århundraden sedan. Resultatet skulle då blivit tvärtemot vad världen är idag.

Ingen är perfekt.

Jag vet absolut att jag inte är perfekt och att jag har min brister. Jag arbetar dagligen med att se världen med öppna ögonen och att inte se ner på någon annan människa. Ibland kan det vara svårt, för jag lik som många andra människor har en tro som är djupt rotad sen barnsben. Dock är jag villig att försöka förändra mig och önskar bara att alla andra människor också hade den viljan.

Så snälla människor, försök att ibland se bortom er egen tro och bortom det som rör; politik, kön, sexuell läggning, religion, etnicitet och andra liknande saker. Börja se människan som en människa.

Såhär stoppar vi machokulturens utveckling.

Min största rädsla som kommande förälder och blivande pappa är inte att jag inte tror jag kommer bli en fantastisk pappa, för det vet jag att jag kommer bli. Jag kommer göra precis allt och lite till för mitt barn, jag kommer älska det kravlöst oavsett om det blir så att det är mina biologiska eller adopterade barn och jag vet att jag kommer uppfostra mitt barn till att bli en självsäker och empatisk individ trots att barnet växer upp tillsammans med två pappor och där ingen mamma kommer finnas med i bilden.
Det sistnämnda har egentligen ingeting med huvudämnet att göra men jag valde ändå att skriva med det och det finns en anledning till varför jag valde att skriva med det. För hur ett barn formas, värderar och uppfostras har inget med vem eller vilka barnet växer upp tillsammans med, d.v.s. föräldrarnas kön eller sexuella läggning har ingenting med hur barnet formas under sin uppväxt. Utan det handlar om vilka värderingar barnets föräldrar har och hur dem väljer att uppfostra sitt barn.
Det är den biten som skrämmer mig som framtida pappa och som är något som jag väldigt ofta ägnar mycket tid åt att fundera kring för att hitta min personliga väg att gå för att lyckas uppfostra en självsäker och empatiskt unge. Framförallt en självsäker och empatiskt son.
För genom år har man varit väldigt duktig på att skilja på de kön vi föds med. Antingen föds man med en snopp eller så föds man med en snippa. Vilket innebär att man antingen är pojk eller flicka och i samband med att titeln tillkommer så tillträder också beroende på kön två olika normer som man som förälder förväntas följa och uppfostra sina barn efter.
En pojke förväntas att använda kläder i den blåa färgen, leka med leksaker som bilar och dinosaurier, utöva sporter där mycket testosteron bubblar upp till ytan och vara stark. Men framförallt förväntar man sig att ens pojk inte ska visa känslor och det är något som man varit väldigt tydlig med till sina söner genom åren. En pojk ska inte visa sig svag. Trillar man omkull så är det bara resa sig igen, borsta av sig och fortsätta framåt.
Alla vet nog vid det här laget vilken norm/kultur jag pratar om och majoriteten håller nog med mig också kring att den gått i överstyr och att den bör utplånas för gott. Jag pratar självklart om machokulturen och jag tror mig  hittat lösning till hur vi tillsammans ska lyckas. Dessutom har man redan påbörjat mycket sedan tidigare så det kan inte vara så svårt. Det gäller bara att alla nyblivande och blivande föräldrar håller kvar i det som andra försökt förändra, som jag försöker förändra för utan det så kommer det aldrig bli någon förändring och machokulturen kommer då växa sig ännu starkare och slå tillbaka ännu hårdare än i dagens läge, så med det sagt så föreslår jag att vi alla lägger i ännu en växel så att vi framöver kan få ett sundare samhälle. Det är egentligen en väldigt enkel tjänst jag ber er alla föräldrar om, men som kommer göra stor skillnad på längre sikt.
 
 
Detta börjar redan från den stunden som informationen kommer att man ska bli förälder och börjar inhandla en massa saker till barnet. Försök alltid att handla så könsneutralt som möjligt, sånt som båda könen kan bära och väljer man att ta reda på vad man ska få så fortsätt handla neutralt. Man bör inte inte enbart handla in blått bara för att man ska få en son. Handla istället det man själv tycker är snyggt och som man vill att ens son ska få ta del av. Man bör strunta i om färgen är rosa, för färgen har ingenting med vem sonen blir som person. Så bör man fortsätta tills den dagen då ens son har förmågan att själv vara med och bestämma.
När det kommer till pojkarnas födelsedagar så gör man bäst i att be sina närmsta, om dem tänker köpa kläder i present att köpa könsneutrala kläder, att fokuseringen inte bör ligga så mycket kring färgerna utan mer på vad dem själva anser är snyggt. Om det nu inte skulle vara så att dem har någon förståelse till detta, be dem att låta bli att handla kläder och föreslå ett presentkort istället.
Gällande leksaker som alla barn idag behöver så anser jag att man absolut kan köpa typiska “pojksaker” till sin son. Men man bör definitivt också köpa typiska “flicksaker” också, som dockor, barbies eller My little ponnys för att ge sin son möjligheten att utforska och själv välja vad han föredrar att leka med. Att göra på detta sätt innebär också att man som förälder öppnar upp för en alternativ väg att gå istället för att göra “flicksaker” till något främmande, något som klassas som flickigt, som i sin tur riskerar att orsaka att ens son inte vågar använda sig av dessa leksaker för att det är något tjejer gör
Däremot bör man definitivt hålla sig för att köpa leksaker som har med våld att göra som t.e.x. svärd, pistoler, pilbågar och liknande saker. Åtminstonde vänta med detta tills dess att ens son vet betydelsen av våld och har full förståelse kring vilka konsekvenser som kan uppkomma i samband med att man har ett svärd i sitt hand. För mycket av det våldet som killar idag har och som är en del av machokulturen grundar sig just i detta. Att man redan vid tidig ålder börjat bruka våld mot andra pojkar och framförallt flickor för att man som förälder köpt dessa saker för tidigt och i samband med att pojkarna utvecklas så utvecklas också ett utåtsätt agerande jämsides.
Ja, ni förstår säkert själva vart jag vill komma med detta.
Det är betydligt bättre att lära sin son att leka på ett harmoniskt och lugnt sätt för att undvika att få en våldsam son som inte har respekt för andra personer. Jag tror personligen att mycket av det våldet som kvinnor får utstå idag har sin grund i hur man som barn fick “lära” sig att leka.
Slutligen har vi den punkten så är den allra viktigaste av dessa i mitt tycke nämligen att ni som föräldrar lär era söner att det är helt acceptabelt att visa känslor, trots att dem är killar. För det är otroligt viktigt för dem att lära sig att man faktiskt får gråta och visa sig sårbar när man mår har en dålig dag eller att det är helt ok att gråta när man ramlat och slagit sig. Kan vi tillsammans framöver utgå efter detta så kan vi uppfostra pojkar som blir till något hälsosammare för både de själva och andra runt omkring dem. Där tjejer framförallt kommer behandlas med mer respekt. Dessutom tror jag att man genom detta sätt kan få pojkar som skapar egna personligheter istället för att vi fortfarande ska få pojkar som följer den machokultur som idag existerar.
Så med detta säger jag bara, låt barn få vara barn, låt pojkarna leka med vad dem vill, låt pojkarna gå klädda i klänning eller i rosa om dem vill detta. Men framförallt låt sönerna bara vara människor. Låt dem visa att dem har känslor och att dem ibland är sårbara och lite “svaga”. Även pojkar måste få gråta och bara vara människa. Vi måste helt enkelt hjälpas åt nu för att få stopp på den machokultur som idag existerar.
 
Så med detta säger jag två ord, Stoppa machokulturen!
 
 
 
Stäng meny