Kvinnor, män & den psykiska ohälsan. – Den tar inte hänsyn till kön.

Idag är sjukskrivningar vanligare bland kvinnor än män när det gäller den psykiska ohälsan.

Varför är det så?

Jag tror att det delvis beror på att kvinnor idag överrepresenterar yrkesgrupper vars yrke och arbetsmiljö är mer psykisk påfrestande. Det ställs höga krav och många gånger glömmer arbetsgivaren lätt bort att ta hänsyn och ge omtanke till sina medarbetare.

Samtidigt som detta, får kvinnor fortfarande tyvärr många gånger dra ett större lass hemma och har även där krav att leva upp till och hinna utföra när det kommer till hemarbete och familj.

Varför ser det då ut som det gör?

Jag vill påstå och tror mycket att det delvis har med den machokultur som män lever under idag. En kultur som delvis hävdar att kvinnan bär ansvar i hemmet medans mannen fungerar som arbetare. Den säger också att män konstant måste leva upp och visa sig stark, tuff och obesegrad. Sårbarhet existerar inte och det är en skam att öppna upp kring hur man mår egentligen mår till andra.

En annan faktor som jag tror har sin påverkan till den statistik som idag finns, beror på okunskap, att män inte tar hälsan på allvar, vart man vänder sig för att få hjälp och att dom är mindre benägna att öppna upp för sin omgivning. Dom väljer att istället leva i tysthet och hemlighåller sina besvär. Vilket jag personligen tror delvis är orsaken till att antal självmord som begås procentuellt toppas av män. (70%) – Det finns ett mörkertal som måste träda fram.

Män behöver lämna mansrollen och börja våga öppna upp för sin omgivning så arr även dom kan få hjälp i tid. Män måste sluta osynliggöra deras psykisk problem.

Våga öppna upp för andra.

Psykisk ohälsa är ett allmänmänskligt problem. Den kan drabba, den tar inte hänsyn till kön och det är ingen skam att drabbas, vare sig man är man eller kvinna.

Våga öppna upp för omgivningen. För alla förtjänar hjälp. – Även ni män!

ARTIKEL: Undersköterskan bestulen sin fulla kompetens, skevt fokus riktas från hälso- och sjukvården och fel insatser sätts in.

Är det bara jag som anser att undersköterskan blivit bestulen och att hälso- och sjukvården inom äldreomsorgen börjat tappa lite väl mycket kvalité och kompetens?

Som undersköterska inom äldreomsorgen har man idag blivit besluten en stor del av sin fulla kompetens. Samtidigt sitter hälso– och sjukvårdspersonalen med för mycket på sitt bord och riktar fel fokus till boendes behov av vård. Den kliniska bilden existerar inte längre. 

Resultatet av detta innebär att felaktiga och mindre relevanta insatser och behandlingar sätts in och vem får sedan städa upp detta, ta avvikelserna och det missnöje som uppkommer från anhöriga? – Jo undersköterskan.

Jag börjar tycka att min yrkesroll som undersköterska, idag börjar bli allt mer idioti och skam. Inom äldreomsorgen idag är man inget annat än sjuksköterskans lilla bitch som springer ärenden och utför insatser på sjuksköterskan begäran. Avviker något sedan från det “normala” hos en boende så ska sjuksköterska tillkallas.

Undersköterskan har inte längre mycket att säga eller tycka till om och begränsas även idag till att få använda sin fulla kompetens. Som Undersköterska får vi inte längre utföra vissa moment utan sjuksköterskans tillåtelse och delegering. Idag är det nämligen deras uppgift att avgöra och bedöma patientens tillstånd och behov och om undersköterskan är kompetent nog att utföra det arbetet som är aktuellt. Som till exempel ett enkelt moment som att sätta eller spola en kateter. Detta trots att undersköterskan både känner och har mer regelbunden kontakt med boende och dessutom en treårig- undersköterskeutbildning i bagaget där kateter ingår i utbildningen. – All denna begränsning beror på fåniga regler som idag existerar. 

– Nej, undersköterskan har inte mycket av sin yrkeskompetens kvar och på grund av detta har äldrevården börjat skena iväg och börjat bli ett bristfälligt område. Samspelet mellan sjuksköterska och undersköterska existerar inte längre, sjuksköterskan slarvar allt mer med sina arbetsuppgifter och tar inte alls samma tid med boende som förr. Allt för att det nu börjar ligga för mycket på deras bord, medans det finns bra och kompetenta undersköterskor som kan avlasta och som dessutom känner boendena bäst.

Men kunskapen och helbilden som vi besitter om boende och den kompetens vi har, men inte får använda oss av, har nu börjat leda till fler felaktiga beslut och insatser från hälso- och sjukvårdspersonal. Framförallt delmoment till insatser om man utgår och tar med den kliniska bedömningen av en boende. Vad leder då detta sedan till? – Jo, att undersköterskan får ta kritik när dessa insatser inte fungerar i praktiken till hundra procent eller missnöje uppkommer från anhöriga, som undrar vad som egentligen pågår.

Som till exempel välja sätta in vätskemättning på en boende som klinisk sätt både dricker och äter utan anmärkning och som dessutom mår alldeles utmärkt större delen av årets alla dagar. Men som vid några enstaka tillfällen tenderat till att ha druckit lite sämre under dygnet. Om man utgår från den utkommande urin i kateterpåsen.

Alla dricker vi dåligt emellanåt, om inte varje dag? – Om man skall utgå från den totala dygnsmängden vi skall få i oss under en dag, så även boende. Men dessa tillfällen väljer sjuksköterskan att ändå grunda sin bedömning att en vätskemätning är aktuell och nödvändig och det blir undersköterskan uppgift att föra in allt den boende dricker om dagarna.

Vilket självklart inte är något problem. Om det hade varit så att den varit nödvändig för boende och om hen inte kunnat dricka på egenhand. Men i detta fall är vätskemätning en onödig och fel bedömd insats. Delvis för att man inte har någon större kolla på när, vad och hur mycket boende dricker eftersom boende är kapabel till att dricka på egenhand. Vilket gör ifyllande av vätskemätning  svår och bristfällig.

Men som tidigare nämnt, sjuksköterskan ord är undersköterskans lag. Lämnas listan tom eller bristfälligt ifyllt under ett arbetspass så kan man räkna med att det dagen efter inkommer en personlig och skriftlig avvikelse från sjuksköterskan. Där det står att uppgiften inte utförts korrekt. Detta gäller generellt sätt alla moment som sjuksköterskan sätter in och som undersköterskan inte fullföljer på en godkänd nivå.

Nu menar jag absolut inte på att man ska strunta i att ta ansvar för uppgifter man blir tilldelad eller på något sätt slarva. Men det finns en gräns och definitivt en större bild att ta hänsyn till vid bedömning. En bedömning grundat på boende sjukdomsbakgrund och forskning fungerar inte alltid, utan ibland måste man se till den aktuella dagsformen och livssituationen. 

Man bör också som sjuksköterska lyssna och fråga undersköterskan kring tankar och åsikter gällande boende och eventuell behandling och insats. Vi är trots allt dem som känner boende bäst efter anhöriga. Idag sker det alldeles för många gånger att sjuksköterskan vänder blicken eller ifrågasätter, som om man var helt inkompetent och oduglig.

– Nej, Sjuksköterskan bör definitivt börja lita mer på undersköterskan och kompetensen som finns där. Dessutom bör det även riktas större fokus på den kliniska och aktuella bilden och ta med den i bedömning av eventuella insatser för en boende.

Om denna förändring skulle ske, så skulle vården och äldreomsorgen öka sin kvalité och vårdgaranti igen. Man skulle kunna få en god vård och omsorg och samspelet mellan sjuksköterska och undersköterska skulle förbättras. – De två yrkesgrupperna skulle bilda ett team.

Jag är trött på den situationen som idag råder inom äldrevården när det kommer till vård och omsorgen och samspelet mellan de olika yrkesgrupperna.

– Det måste förändras. Men det går inte så länge som det är en envägskommunikation.

ARTIKEL: Bögar nekas ge blod medans straighta manliga blodgivare får fortsätta ligga med män

Fler blodgivare behövs. Det allmänna intresset ökar, men socialtjänsten väljer att fortsätta diskriminera och förbjuda homosexuella män. – Trots att riskzonen ligger bland straighta män.

Män som har sex med andra män får inte lämna blod som övriga befolkning. Trots att man kan tycka att reglerna bör baseras individuellt och beteendemässigt så råder det fortfarande olika regler som baserats på kön och sexuell läggning. – MSM får helt enkelt inte ge blod. De anses tillhöra en riskgrupp i samband med att de väljer en samkönad partner. 

Att grunda dessa regler och hävda att homosexuella män per automatik tillhör riskgruppen är inte bara diskriminerande utan också mycket okunnigt och omodernt. Sverige lik så socialstyrelsen borde ha kommit betydligt längre än så här och förstått att stabila parrelationer, oavsett sexuell läggning innebär en minimal risk och att även bögar vet hur en kondom träs på och ska användas. Dessutom testas allt blod vid en donation. Som en säkerhet för att smittor just inte ska kunna spridas vidare. Vid första givandet  tas också blod till kontroll som sedan aldrig används. – Det finns alltså goda marginaler som minimerar överföring av blodsmittor.

Om man ändå skulle kika lite på riskzoner och börja bedöma människor individuellt, så skulle man snabbt kunna konstatera att den stora gömda risken idag, ligger bland heterosexuella och bisexuella män, som diskret ligger med andra män och parallellt lever i hetero förhållanden. Dessa män är heller inte i närheten av den regelbundna och noggranna testning som MSM gör. Utan dem fortsätter ligga runt med nya personer, samtidigt som dem fortsätter lämna blod som vanligt utan att lägga åtanke till riktlinjerna.  

Men vem bryr sig om det? – Inte socialtjänsten iallafall. MSM är fortfarande riskgruppen i deras ögon.

Nej, det är dags att tänka om och se över reglerna när det kommer till MSM och bloddonationer. Skaffa kunskap och följ den moderna utvecklingen. Sluta diskriminera bögar och låt alla människor ha samma regler och möjligheter till att hjälpa andra genom att donera blod.

ARTIKEL: Nu är det bra. – Är inte detta tillräckligt med bevis till varför PRIDE inom hbtq+- communityn behövs?

Är inte detta tillräckliga och konkreta bevis till varför Pride behövs inom hbtq+- communityn och inte bland straighta? 

Bevis 1 från Expressen. 

Bevis 2 från Aftonbladet.

Bevis 3 från Qx.

Jag blir så jävla trött och förbannad rent utsagt, på allt trams, all idioti, alla påstående och allt hat som vissa människor i denna värld utformar. – Läs specifikt i detta fall straighta mansgrisar.

Lägg ner nu för fan och sluta tyck synd om er själva. – Det är inte ett dugg synd om er.

Eller jo förresten. Det är förbannat synd om er som lever i en sådan SKEV verklighet att ni målar ut er själva som offer i samhället. När ni nästan har allt serverat på silverfat! 

Stackars krakar. . . Det kan inte vara lätt när man blundar medans samhällets verklighet pågår utanför. Men ni kanske ska testa öppna ögonen? 

Vakna nu för fan. Det är dags att växa upp och sluta med allt trams och börja göra nytta i samhället istället. Annars gör ni bäst i att hålla käft och låta andra människor vara ifred. 

NU ÄR DET NOG!

4 Juni. Den internationella dagen för vuxnas aggression. – Detta är min historia.

Du är inte ensam. Livet blir bättre. Du har din frihet och alla barn förtjänar att må bra och växa upp tryggt. – Även du.

4 Juni, den internationella dagen för barn som blivit offer för aggression. Instiftad av   Förenta staterna år 1982. – Sverige är mot barnaga sedan 1979 och var därmed världens första land.

Men såhär år 2019 är det fortfarande långt från alla länder som står mot detta. Vilket innebär att en dag som denna behövs och är så otroligt viktig. För inget barn ska behöva oroa sig eller bli utsatt för fysiska, mentala eller emotionella övergrepp.

Jag vet hur det kan kännas. Hur liten och försvarslös samt skyldig man känner sig som barn. Som att man på något sätt manipulerar sig själv till att tro att övergreppet är en rättvis behandling. Som att man gjort sig förtjänt av den.

Jag har fått ta emot övergreppi alla tre kategorier under min barndom. Ingen visste. Bara jag och förövaren.

Fram tills idag. Idag vet mina närmaste om övergreppen, delvis på grund av att jag vart tvungen att berätta, med tanke på all psykisk ohälsa jag genom åren drog på mig, men också för att en händelse som denna kräver sanning och rättvisa. Det var stort och läskigt steg att ta.

En historia från förr, flera år tillbaka skulle plötsligt träda fram. Ett barns historia. Vem skulle tro på mig? Så långt efteråt? När jag dessutom var barn? Vem tror på ett barn? – Mina närmaste gjorde det. Med sanningen framme kunde jag nu få stöd och hjälp till att bearbeta, hantera situationen lättare och eventuellt även lägga övergreppen bakom mig.

Att berätta visade sig, trots rädsla, vara det bästa jag kunde göra. Idag flera år efteråt händelserna, med sanningen ute och ett stöttande nätverk kan jag se tillbaka på allt med stolthet.

Jag lät aldrig övergreppen vinna, utan vågade öppna upp, lyckades resa mig igen från botten och komma ut starkare. Tillsammans med ett stärkt nätverk. Jag var inte ensam eller förtjänt av övergrepp. Utan jag hade en frihet, även som barn och livet kunde bli bättre bara jag öppnade upp och berättade min historia.

Det gäller även dig. Ditt liv kan också bli bättre. Våga öppna upp och prata med en vuxen. Du förtjänar allt annat och mycket mer och bättre än att bli utsatt för vuxnas aggressioner. – Du förtjänar att växa upp tryggt och att få må bra.

Denna text tillägnar jag till all världens barn som på något sätt blir eller blivit utsatt för fysisk, psykiskt eller emotionella övergrepp. – I hopp om att den kan hjälpa andra barn och unga. Om det så bara ett enda är det en stor vinst. @konstenattvaramanniska.se
Dela den gärna vidare. 

ARTIKEL: SAMHÄLLET MÅSTE TA ETT STÖRRE ANSVAR FÖR BARN OCH UNGA MED PSYKISK OHÄLSA.

Allt fler barn vårdas idag för psykiska problem. Åldern varierar, men börjar allt mer även den sänkas. Samtidigt råder det platsbrist på BUP och andra psykiatriska barn och ungdomsmottagningar.

På tio år har den psykisk ohälsan bland barn och unga under arton år ökat med 100 procent. Men det stannar inte där, utan även antal självmord har ökat drastiskt under samma tidsperiod. – Detta  är varken hållbart eller acceptabelt utan kräver en förändring.

Samhället bör hitta en lösning på hur vårt land både kan främja och förebygga psykisk ohälsa, men också se över hur man kan revidera den stöd och hjälp som idag finns för unga som hamnat eller är påväg att hamna i psykisk ohälsa.

Hela samhället behöver hjälpas åt och ta sitt ansvar att lösa problematiken, så att unga kan få den hjälp som behövs för tillfrisknande. – Lösningen är kunskap och utbildning.

Utbilda, vidareutbilda och handled lärare, elevhälsor och andra mottagningar som skulle kunna fungera, som till exempel mödra- och barnhälsovården. Investera i föreläsningar och utbildning för föräldrar och andra intresserade vuxna, som till exempel volontärer.

Bakom kunskap ligger makt och genom kunskap föds resurser, som sedan kan fungera som stöd och hjälp i barns läkningsprocess. Som i sin tur även skulle kunna vara avgörande för barns framtid genom att ha förmågan att lyckas förhindra och förebygga så att vissa unga slipper insjukna och därmed minimera kötiderna inom sjukvården, för dem barn och ungdomar som behöver mer ingående hjälp.

Vi sitter på så mycket resurser. Vi måste bara öppna ögonen. Se utanför boxen och lära oss att använda oss utav varandra. – Det är då samhället öppnar upp och skapar goda livsvillkor för barn och ungdomar.

Stäng meny