35. Fredagsintervju: Annika Herlitz. “Efter en tuff upplevelse sommaren -16 gick jag hos terapeut”.

Foto: Helena Berzelius

Vem är du? Berätta gärna lite kortfattat om dig själv.

– Självkritisk och kaffeberoende musikalartist och röstskådespelerska, mamma till 1-åring, sambo i radhus.

Har du någon erfarenhet kring psykisk ohälsa?

– Jag har själv varit ganska förskonad, men har såklart haft tuffa perioder. Då har jag fått större förståelse för det mörker vissa lever med och kämpar emot. Efter en tuff upplevelse sommaren -16 gick jag hos terapeut för att bearbeta upplevelsen då sorgen liksom fastnade i kroppen och blev till yrsel och panikångest.

Har du haft stöd av sjukvården? Om, ja hur har stödet fungerat.

– Nej. Sökte upp samtalsterapeut privat.

Vad är dina tre främsta tips till att må bättre och orka fortsätta kämpa?

1. Prata
2. Prata
3. Sök hjälp

– Jo men faktiskt, att ventilera, bolla, gråta, vrida och vända är extremt viktigt. Och om det behövs – ta hjälp av utomstående.

Vad motiverar dig till att fortsätta kämpa när du hamnar i ett bakslag?

– Alltid de jag älskar. Min bästa motivatör är just nu min dotter. Hon får mig att vara i nuet och ger mig perspektiv. Inget är egentligen särskilt viktigt så länge hon mår bra.

Varför tror du att det råder en stigmatisering kring psykisk ohälsa?

– Det har nog ansetts skämmigt och något man ska dölja, av väldigt oklar anledning. Vilket lett till att många lider i tysthet, känner sig ensamma i sin kamp och inte söker/får den hjälp de behöver. Det blir en ond cirkel.

Anser du att det är viktigt att prata om psykisk ohälsa? Motivera gärna varför.

– Enda sättet att bryta stigmat och få folk att inse att de varken är ensamma eller konstiga i sitt mående är att prata mer om psykisk ohälsa. Våga vara öppna med hur vi egentligen mår istället för att spä på bilden (tex på sociala medier) av det ”perfekta livet”. Igenkänning är värt hur mycket som helst.

Något annat allmänt du vill förmedla?

– Följ bara sådana konton som du mår bra av, som ger dig glädje, igenkänning eller lär dig något. Skit i de som gör dig stressad, får dig att känna att du inte är bra nog. Sociala medier kan verkligen vara himmel eller helvete beroende på vilken del du ger dig in i. . .

Våga vara den första som är ärlig med hur du mår. Min upplevelse är att det så gott som alltid inspirerar andra att vara öppna och skapar relationer som går på djupet.

34. Oskar Sternulf. ”Jag skulle stryka ordet ”unga” och fråga oss hur vi kan hjälpa människor.’”

Foto: Rickard Unge.
Foto: Rickard Unge.

Vem är du? Kan du berätta lite om dig själv och vad du gör?

– Mitt namn är Oskar Sternulf och jag är 34 år gammal och boende i Vasastan i Stockholm.  Jag jobbar som kulturentreprenör, musikalartist, skådespelare, författare och dramatiker. Just nu turnerande med tre föreställningar; ”Ondskan”, egenskrivna HBTQ-monologen ”Komma ut” och nyskrivna monologen ”#snygg #snyggare #utbränd”.

Vad tänker du på när du hör ordet psykisk ohälsa?

– Jag förknippar det så starkt till sociala medier och den ständiga hetsen över att jaga likes och att få bekräftelse. Nu är det ju inte enbart sociala medier, som är orsaken till att folk mår dåligt, men jag tror tyvärr att det är en stark bidragande faktor.

Har du själv någon form av erfarenhet till psykisk ohälsa?

– Nej, det har jag inte. Jag jobbar ju dock inom showbiz, så har en hel del vänner som har drabbats av depression och utmattning. Det är alltid väldigt smärtsamt att se vänner och bekanta drabbas, och frågan jag alltid ställer mig är ”Vad kunde jag ha gjort för att förhindra det?”. Tyvärr lever många i tystnad och vill inte ”besvära” andra och därför tror jag att det ibland kan vara svårt att upptäcka.

Idag lever många personer med någon form av psykisk lidande. Både i Sverige och globalt. Även unga tenderar till att öka drastisk under en period på tio år.

Vad tror du är anledning till att så många människor mår dåligt? 

– Det känns framför allt att det är många människor som är ”duktiga” och har duktighetssyndrom, som drabba allra värst. Vi sätter mer och mer press på oss själva och jämför oss hela tiden med andra. Det har ju blivit ännu lättare att se om andra är bättre, snyggare och duktiga bara genom att logga in på alla flödena i våra sociala medier.

Vad bör göras för att detta skall förändras? 

– Vi måste våga kunna tagga ner. Våga ta en dag ledigt och inte göra någonting alls. Jag tycker personligen att det är väldigt svårt och kan ibland bli stressad om jag inte har en dag som är planerad i förväg. Inte så att jag blir manisk eller blir trött eller överfokuserad, men visst vill jag alltid känna mig produktiv, även på slappa dagar. Vi är alldeles för rädda för att vara lata, eftersom vi lever i en tid, där man hela tiden ska prestera. Sluta tänk på vad du ”borde” göra och byt ut det mot ”vill”; vad vill jag göra, vad mår jag bäst av?

Hur tror du vi kan hjälpa våra unga människor här i Sverige?

– Jag skulle stryka ordet ”unga” och fråga oss hur vi kan hjälpa människor här i Sverige. Barn och ungdomar gör inte som vi vuxna säger åt dem, utan som vi själva gör. Det är rätt dumt att säga till barnen att de ska en viss skärmtid, inte sitta med mobilen vid matbordet och så vidare om vi vuxna inte följer det själva. Jag tycker det blir väldigt motsägelsefullt och kontraproduktivt.

Du är mitt uppe i att spela en föreställning runt om i Sverige som heter ”#snyggare #snyggast #utbränd.”

Kan du berätta lite om vad den handlar om? 

– Den handlar om psykisk ohälsa, sociala medier och att känna sig otillräcklig. Urpremiären skedde i Karlskrona i Blekinge i juni. Jag lägger alltid mina premiärer där, eftersom jag vill vara en god representant för mitt födelselän. Regin står fantastiska Paula Ternström för och verket är förlagt på Colombine förlag, som är Nordens största teaterförlag. Nu har den redan ett 40-tal bokningar under hösten, så jag märker väldigt tydligt att det här är ett ämne, som känns viktigt och aktuellt för många företag och framför allt många skolor.

Hur kom du på idén att skapa just en monolog med fokus på detta ämne?

– De andra två monologer har jag snart spelat 1 000 (!) gånger, vilket innebär att många av dessa föreställningar har spelats ute på skolor. När jag är ute ”på fältet” möter jag många elever, lärare och övrig personal, som hela tiden ger mig input på ämnen, som är viktiga att lyfta fram. Jag märker även termin för termin att det blir svårare och svårare för många elever att stänga av telefonen och lämna in den när de ska se någon av mina monologer. Det är redan ett sådant beroende, en sådan drog, så visst kände jag att det var viktigt att lyfta ett sådant här ämne i närtid.

Kan du själv, privat, relatera till personen du spelar? På vilket sätt?

– Förutom huvudkaraktären Wille får vi möta sju andra personer på hans resa och vissa kan jag relatera till mer än andra. Det här är inte en berättelse om mig, men visst finns det inslag, tankar och funderingar, som jag själv har känt många gånger. Jag har dock även haft hjälp med ett flertal fokusgrupper, elever på högstadiet, som jag har pratat om just sociala medier och psykisk ohälsa.,

Innan vi avslutar tänkte jag att du skulle få dela med dig av dina främsta tips och annat smått och gott.

Vad gör du när du har dagar som känns tunga?

– De som känner mig vet att jag oftast har ett leende på läpparna. Jag tänker sällan ”det går inte”, utan snarare ”hur kan vi lösa det här?”. Min grundinställning har alltid varit att det blir bra till slut, vilket jag också tror gör att jag har lättare att se lösningar istället för problem, som kan hända. Jag känner nog också att jag har en naiv inställning till livet, vilket säkert kan vara farligt, men oj, vad mycket lättare det blir att ta sig igenom tyngre situationer. 

Har du någon/något som inspirerar dig i livet och som får dig att vilja fortsätta vakna upp varje morgon?

– Min familj, min fästman och mitt jobb, som jag snarare ser som en livsstil och inte som ett yrke. Jag älskar att kunna få beröra människor, få dem att skratta och gråta, så det är verkligen en ynnest att få jobba med det jag gör. Hade jag då inte haft en familj eller sambo, som hade stöttat mig i detta yrkesval hade det så klart blivit betydligt mycket svårare att fortsätta jobba med det. Omge dig med fina människor och ta bort energitjuvarna i ditt liv. Du vet säkert ett flertal människor, som du egentligen inte vill umgås med och som bara tar musten ur dig. Byt bort dem, du är värd så mycket mer!

Om du fick gå tillbaka till 15-åriga Oskar, vad skulle då du säga honom?

– Allting löser sig! Vissa saker tar bara längre tid. Fortsätta äta kladdkaka och träna lika mycket som du gör, för då kan du fortsatt ha en stark, fysisk kropp när du närmare 35.

Slutligen,

Om man är intresserad av att gå på denna föreställning framöver. Vart vänder man sig för att skaffa biljett och vart kommer den äga rum?

– Föreställningen har Stockholmspremiär på Teater Pero i slutet av september, då jag gästspelar där. Jag hoppas så klart att så många som möjligt har chans att se ”#snygg #snyggare #utbränd” och jag hoppas och tror nog att den även kommer ha offentliga föreställningar runt om i Sverige i framtiden. På följande länk kan man boka biljetter och läsa mer: http://www.pero.se/gastspel/oskar-sternulf

Något annat du vill tillägga innan vi avslutar?

– Nu när vi ändå är inne på det här med sociala medier hoppas jag verkligen att ni vill följa min resa genom att, dels följa mig på Instagram (sternulf.se) och gå in på min webbplats (sternulf.se) för att läsa mer om mig och mina projekt.


Foto: Rickard Unge.

 

33. Fredagsintervju: Arvid Sand. – ”Min relation till min egna psykiska ohälsa började nog när jag var tretton och gick i sjuan”.

Foto: Sanna Lindberg.

Vem är du? Berätta gärna lite om dig själv.

– Jag heter Arvid Sand, 21 år gammal och jobbar bland annat som skådespelare. Jag bor i Stockholm men är uppvuxen i Småland där mitt intresse för skådespeleriet startade, genom kulturskolans teaterverksamhet och från alla filmerna som jag älskade att kolla på.
Jag visste tidigt att jag ville hålla på med film och teater och förstod också snabbt att jag ville flytta till en stad. När jag var sexton flyttade jag hemifrån till Växjö för att plugga teater på gymnasiet och efter studenten hamnade jag till slut i Stockholm för två år sedan. Sen jag kom hit har det rullat på lättare med auditions och jobb, men kämpar fortfarande mot att en dag kunna försörja mig helt på skådespeleriet. Det mest aktuella jobbet var i den svenska Netflix serien ”Störst av allt”.

Vad tänker du på när du hör psykisk ohälsa?

– Det är svårt att sammanfatta vad jag tänker på när jag hör psykisk ohälsa. Jag tänker bland annat på mig själv, mina vänner och min familj. Jag tänker på saker jag gått igenom eller som jag hört andra gått igenom. Det känns som att alla går igenom perioder med psykiska besvär och ändå är det svårt för de flesta att prata om, inklusive mig. Som tur är så verkar det som att det blir mer och mer accepterat att vara öppen om det.

Har du själv någon relation till psykisk ohälsa? Om ja, berätta gärna.

– Min relation till min egna psykiska ohälsa började nog när jag var tretton och gick i sjuan. Jag hade länge haft ett ohälsosamt tänk angående mig själv och min kropp, men till slut övergick tankar till handlingar. Det började med att äta lite mindre, till att jag till slut inte åt alls. Min ätstörning gjorde att jag fick en depression och sedan var jag fast. Jag fick till slut hjälp från BUP men det var länge jag kände mig ensam om mina problem. Jag vågade först inte berätta om det för någon eftersom jag var rädd för att någon skulle säga att det var inbillning, att jag bara hittade på.

Vad är din generella uppfattning till psykisk ohälsa i Sverige?

– Min uppfattning är att det är ett väldigt vanligt problem i Sverige. Det finns mer hjälp mot psykisk ohälsa i Sverige än i många andra länder, men det betyder inte att det inte finns mycket kvar att förbättra. Många verkar tro att bara för att det är sämre i andra länder så betyder det att man inte ska sträva mot förbättring. Det är viktigt att veta vad vi i Sverige har för privilegier, men jag tycker vi har en bra bit kvar. Det är väldigt många jag känner som inte alls fått bra hjälp mot sin psykiska ohälsa. Eller i värsta fall, ingen hjälp överhuvudtaget.
I serien ”Störst av allt”, som för övrigt är en klockren och grym serie, existerar det mycket mörker, segregation, psykisk ohälsa och våld.

Hur var det egentligen att omge och befinna sig allt detta under hela serieinspelningen?

– Att spela in ”Störst av allt” var för mig var inte så jobbigt när det kom till seriens mörka delar. Labbe (Karaktären som jag spelade) behövde inte utstå lika många tuffa scener som många andra. Däremot så fanns det absolut scener som påverkade mig. Men då var det tur alla det var en sådan bra atmosfär på inspelningen. Det fanns alltid respekt när det kom till de tuffa ämnena, och vi diskuterade oftast igenom mycket av scenerna innan vilket var skönt.
Det jobbigaste psykiskt var på ett personligt plan, att jag kände en enorm press. Att vara med i en Netflix-serie som kan visas i hela världen är ingenting man är van vid. Då är det väldigt lätt att bli oerhört självkritisk.

Kan du relatera till din egna gymnasietid? – Känner du igen dig i tonåringar mående, beteende och agerande?

– Ungdomskaraktärerna i ”Störst av allt” går igenom mycket som jag först trodde var väldigt långt ifrån min egna skolgång. Men när jag tog ett steg tillbaka så insåg jag att det finns väldigt breda ämnen som är svåra att inte kunna relatera till. Nej, jag har inte vuxit upp i Djursholm med pool och helikopterplatta i trädgården, men jag har varit en tonåring. Och som tonåring går man igenom sjukt jobbiga saker. Så ja, det finns saker jag känner igen mig i.

Vad tror du är den största orsaken till att stigmatisering råder kring psykisk ohälsa?

– Jag tror att det bland annat är något som ärvts av tidigare generationer då det var mindre accepterat. Eftersom det var något som man inte skulle prata om så tror jag att tystnaden och stigmat har förts över från föräldrar till barn. Jag tycker dock inte att psykisk ohälsa borde vara normaliserat, utan snarare accepterat. Det måste vara okej, men jag tror inte att det ska ses som ett normalt tillstånd. Precis som fysiska besvär.

Vad är ditt främsta tips till någon som mår dåligt?

– Prata, prata, prata. Har du någon du kan prata med, familj eller vänner, så berätta om dina tankar och problem. Det kan lätta lite på trycket. Det är så lätt att känna att man aldrig kommer bli frisk. Men förhoppningsvis kan sin omgivning hjälpa till med att få det att kännas lite mindre hopplöst!

Om du fick möjlighet att ändra en sak i ditt liv. Skulle du ta den möjligheten och vad skulle det vara?

– Det händer säkert fem gånger om dagen att jag tänker ”Varför sa jag så?” ”Jag önskar att jag gjorde annorlunda”. Men egentligen tror jag att det kan vara väldigt destruktivt att vilja ändra saker i sitt liv. Jag kan tänka att jag skulle vilja ändra saker, men skulle jag väl få valet så skulle jag nog sagt nej.

Något annat allmänt du skulle vilja förmedla inne intervjun avslutas?

– Psykisk ohälsa är så individuellt, det är viktigt att lyssna på andra men först och främst är det bästa att lyssna på sig själv. Ingen vet bättre vad du mår bäst av än du själv.

32. Fredagsintervju: Anna Bergendahl. – ”Jag var 16 år då och blev såklart psykiskt påverkad av hela grejen”.

Foto: Magnus Ragnvid.

Vem är du? Berätta gärna lite om dig själv.

Jag är en 27-årig artist, låtskrivare, läkarstudent på paus och goodwill-ambassadör för Svenska FN-förbundet som älskar gråtfilmer, landslagsfotbollsmatcher och att spela tennis mot min pappa. Just nu är jag på Sverigeturné och gör även några Europastopp. Dessutom har jag precis släppt min nya singel “Home” och mer musik kommer inom kort.

Vad är det första som du tänker när du hör psykisk ohälsa? 

– Då får jag direkt en förnimmelse av mina panikångestattacker.

Vad är din egna erfarenhet till psykisk ohälsa? 

– Våren 2016 blev min pappa sjuk i sviterna efter en vårdskada. Jag hade också precis börjat läkarprogrammet och dagspendlade mellan Stockholm och Örebro. Pappa var inlagd och ringde och sa att han fått förmaksflimmer och att han ville att vi i familjen kom. Jag hade då ingen aning om att flimret han hade inte alls behöver vara speciellt farligt, utan trodde att han i princip höll på att dö. Jag minns att jag började hyperventilera och tappade känseln i händerna. Jag försökte ringa min bror som jag absolut ville ha med i bilen mot sjukhuset eftersom jag trodde att min pappa skulle dö, men jag kunde inte slå in numret på grund av krampen i händerna. Det kändes som om väggarna ramlade in mot mig och att jag inte fick plats i min egen kropp. Det var min första panikångestattack. Efter denna episod fick jag ganska svår ångest och panikångest i omgångar, framförallt inför tentor. Jag tror att jag projicerade min rädsla för att förlora min pappa på tentorna och prestationsångest. Min pappa mår förhållandevis bra idag och efter en handfull panikångestattacker och två år med ångest som kom och gick har jag idag varit fri från ångest i ett drygt år. Jag pratade med en psykolog två gånger via studenthälsan och medicinerade vilket hjälpte mycket. Men framförallt tror jag att tiden läkte mig. Jag mognade bort från min ångest, men vet att jag har en sårbarhet att få det igen och jag får passa mig för att pressa mig själv för hårt och vara noga med att ta hand om mig själv.

Vilka är dina tre främsta tips till någon som mår psykisk dåligt?

Nr1: prata med andra. I början hemlighöll jag hur jag mådde för alla utom närmaste familjen och vänner. Jag skämdes. Idag känner jag noll skam och vet att det bara är kemin i huvudet som ballar ur en stund. Det har varit evolutionärt fördelaktigt att kunna känna rädsla och oro, annars skulle vi ej ha de känslorna. Hjärnan och kroppen gör allt för att du ska överleva, men ibland slår det lite fel. Så fort jag började prata även med bekanta och klasskompisar insåg jag att jag var långt ifrån ensam om mina problem. Det hjälpte oerhört mycket! Jag var inte onormal och jag höll inte på att bli galen. Det är samhället som är galet! Nr2: Är att söka samtalsterapi och Nr3 är att inte vara rädd för att medicinera. Skulle man få en mer renodlad kroppslig sjukdom skulle man ju inte tveka att ta medicin – samma mentalitet måste nås vad gäller de psykiska sjukdomarna. Men läkemedel måste kombineras med terapi, fysisk träning, bra mat och god nattsömn. Man kan komma väldigt lågt genom att se till att kroppen får sina basala behov tillgodosedda.

Att få möjligheten och chansen att medverka i en svensk musiktävling som Idol är både fantastiskt och en enorm skjuts mot att få syssla med sin dröm. Men programmet upplevs utöver detta också både intensivt, avskärmat och prestations-krävande. 

Hur pass psykisk påfrestande var Idol-resan för dig och hur vart din reaktion mentalt när var över och vardagen kom tillbaka?

– Jag var 16 år då och blev såklart psykiskt påverkad av hela grejen. Det var tufft att ta kritik från juryn i live-tv. Att i en ålder som juridiskt anses som barn få höra att man ser ful ut eller presterar dåligt, tog på självkänslan. Men jag är naturligtvis också väldigt tacksam för allt Idol gav mig och har överlag många varma och fina minnen därifrån.

När vardagen kom tillbaka kändes det helt okej. Jag gick på gymnasiet och älskade att plugga och hade ett positivt sammanhang att återvända till. Jag är väldigt glad att jag kämpade på i skolan trots Idol och Mello.

Ångrar du på något sätt din Idol medverkan?

– Nej, absolut inte! Men fick jag säga något till mitt 16-åriga jag skulle det vara att tävlingen inte är på liv och död. Det är inte Hunger Games. Det är ett underhållningsprogram!

Om du blickar in i ditt liv just nu, anser du då att du lever under en balanserad, hälsosam och välmående livsstil och vardag? Motivera gärna.

– Nej, det kan jag inte skriva under på med hedern i behåll! Trots att jag pausat läkarprogrammet för att inte pressa mig för hårt så har jag ett späckat schema och turnélivet är som det är – långa dagar, sena kvällar, fester och många sociala möten där man ska vara på topp i varje moment. Det blir svårt att hinna med att träna så mycket jag vill, men jag försöker tänka på att få i mig mycket frukt och grönt och att sova minst åtta timmar. Turnélivet ger inte optimala förutsättningar för att leva ett balanserat liv, men jag försöker! Och jag mår väldigt bra psykiskt. Det enda dåliga med det är att man saknar motivationen att förebygga framtida psykisk ohälsa. När man mår bra vill man ju bara må bra!

Om du fick möjligheten att förändra en sak i livet. Vad skulle det vara? 

– Om jag får fantisera helt fritt skulle det nog vara att träffa en PT några gånger i veckan och ha en personlig kock, haha! Då skulle jag få till balansen. Men jag får kämpa på på egen hand istället!

Något annat du vill förmedla? 

– Om du mår dåligt finns det bra hjälp att få. Sök hjälp, prata med andra i din närhet och vet att det inte finns någon skam i att drabbas av psykisk ohälsa eller att ha en psykisk sjukdom. Det finns många som känner precis som du!

31. Fredagsintervju: Kevin Austin. ”En vän fick köra in mig till psykakuten.”

Vem är du?

Tjena, Kevin Austin här! Jag är uppväxt i den allt för lilla staden Stenungsund, strax utanför Göteborg, men bor nu i Stockholm sen några år tillbaka.

Jag gillar att ha många järn i elden, och jobbar som restaurangchef, event producent, influencer och är även Artist & låtskrivare. Det sistnämnda vill förhoppningsvis bli det jag kommer att ägna mig åt större delen av min vakna tid inom en snar framtid.

Har du någon erfarenhet kring psykisk ohälsa?

Som jag nämnde ovan är jag uppväxt i en liten stad, där alla skulle vara likadana. Killar skulle spela fotboll och hockey (vilket jag också gjorde) och man fick inte sticka ut.

Jag har alltid velat stå på scen och underhålla, och det var inte okej för de andra, speciellt killarna.  Det var en väldigt snäv mall man skulle passa in i och som skrek machokultur. Väldigt tidigt satte omgivningen en stämpel på mig och placerade mig i ett fack som jag inte alls själv var redo för. Det gjorde att jag till varje pris ville bevisa att ”så är det inte alls”. Dessvärre blev mitt straff både verbal och fysisk mobbning under flera års tid, för att vara just annorlunda.

Jag tog aldrig tag i dessa problem. Jag har alltid flytt in i jobb för att inte behöva deal’a med mina tankar och känslor. Det resulterade i att strax efter min 27års dag tog det helt stopp, jag kunde inte längre fly och jag gick rakt in i väggen. En vän fick köra in mig till psykakuten, och jag minns att det var en otroligt jobbig upplevelse. Vilket leder oss till nästa fråga.

Har du haft stöd från sjukvården?

Det var en lång process med många möten, psykiatriker, läkare, vårdcentraler, försäkringskassan osv. Det var svårt att kunna ta hand om allt detta samtidigt som man mådde så dåligt under den mörka tiden. Men tillslut fick jag hjälp och började ha veckovis träff med psykiatriker, där vi benade ut problemen från grunden.

Vi kom bla. fram till att jag under så många år förtryckt vem jag egentligen är, bara för att jag inte velat ge omgivningen ”rätt” och vatten på sin kvarn, just för att jag är en sån vinnarskalle som aldrig kan ha fel. Men jag kände tillslut att jag kan inte sitta där, 80 bast i gungstolen och ångra att jag inte levde mitt liv fullt ut, att få älska vem jag ville, göra vad jag ville, bara för att inte ge dem rätt. Det var ett skönt hinder att bena ut och göra sig fri från.

Vad är dina främsta tips till att må bättre och orka fortsätta?

Jag tycker inte längre att man skall behöva skämmas för att man mår psykiskt dåligt, och som tur är ser vi en positiv förändring till att våga söka hjälp. Så har du något som tynger dig, stort som litet, gör det bara, speak out. Speciellt till er killar där ute, våga prata med era polare om hur ni känner, våga fråga varann hur ni mår på riktigt, och inte bara om resultatet i gårdagens fotbollsmatch.

Det är inte omanligt att visa sig svag, snarare tvärt om, du visar att du är stark nog att erkänna att du inte är på topp.

Känner man ändå att vänner är lite för nära och jobbigt att prata med, så finns det alltid forum, chattar (anonymt om man vill) och andra stöd organisationer som står med öppna armar redo att hjälpa till, därför är jag själv ambassadör för “Under Kevlaret”, en stödorganisation för mäns psykiska ohälsa och som motarbetar machokulturen.

Vad motiverar dig att fortsätta kämpa när du hamnar i ett bakslag?

Jag har fått bra verktyg som jag använder när jag har dåliga dagar. Det handlar om att acceptera att det får komma dåliga dagar, du får ligga i sängen trots att solen skiner på utsidan, och imorgon kanske det är en bättre dag. Jag brukar ta tillfället i akt och använda det dåliga och försöka skriva ner några rader till nya låtar.

Varför tror du att det råder en stigmatisering kring psykisk ohälsa?

Förr ansågs man vara näst intill farlig för sin omgivning om man var psykiskt sjuk, en sån där typisk mentalpatient på ett mentalsjukhus. Inte konstigt ingen vågade yttra sig om att man eventuellt skulle lida av psykisk ohälsa. Jag själv har dessvärre förlorat 3 jämnåriga (killar) bara under 1 år, med kopplingar till psykisk ohälsa, just för att dom inte vågade visa sig svaga, ta hjälp och prata om sina känslor. Det måste få ett stopp, vi kan inte låta det gå så långt att killar tar livet av sig bara för att inte råka vara ”omanlig”, för det är varken omanligt eller manligt, det är mänskligt att må bra OCH dåligt.

Därför är det extremt viktigt att vi pratar om dessa frågor, att fler killar träder fram (oavsett läggning) så att vi kan visa att det inte bara är en sorts grupp killar, utan ALLA sorters killar skall kunna prata om sina tankar och känslor.

Något annat du vill förmedla?

”Hold on to your dreams” & ”Not that stereotype”. Rader ur två av mina låtar som jag vill skall förmedla att man skall hålla ann till sina drömmar, försök att inte vara en stereotyp, våga bryta normer och gå din egen väg för att uppnå dina mål och drömmar!

30. Fredagsintervju: Daniel Mauricio. – ”Pride. . . Att kunna vara den man är och vara stolt över det”.

Foto: Mathias Blom.

Vem är du? Berätta gärna lite om dig själv.

– En frilansande musikalare/artist. Hårt arbetande person, utbildad på balett akademien i Göteborg. Född i Colombia, uppvuxen i Alingsås och bosatt i Stockholm.

Vad är psykisk ohälsa för dig?

– Något vi talar om alltför lite.
Många mår inte bra idag och jag tror att många tror att det är en förkylning eller att de jobbar för mycket och låter det gå aningen för långt innan de inser vad det faktiskt är och vad det beror på. Alltför många personer mår inte 100% idag.

Vart går gränsen för vad som är psykisk ohälsa respektive inte?

– Svårt att säga, men då jag själv inte vill/orkar jobba där går min gräns. Jag älskar att jobba och om jag nån dag känner att jag inte har lust, så är det något som e fel.

Kan du själv relatera till området?

– Ja. Som tur är har jag en kropp som säger ifrån varje gång jag är på väg utför och kan bromsa in. Eftersom jag lärt mig att leva ett relativt balanserat liv reagerar jag snabbt när något inte är som det ska.

Hur är det med synen på psykisk ohälsa i din bransch? Finns det en stigma där eller är det ett mer öppet klimat?

– Jag tycker att de flesta är ganska öppna och kan prata om ämnet i min bransch. Har inte märkt av att många lider av psykisk ohälsa, men vi är ju skådespelare, så kan inte direkt komma med nummer eller procent här. Självklart är det ett viktigt samtalsämne i branschen men kanske inte tas på allvar alla gånger.

Vad är dina främsta strategier eller verktyg för att bibehålla ett gott och balanserat välmående?

– Lyssna till din kropp. Starta veckan med något du mår bra av och som är hälsosamt. Gå på yoga, meditera, träna, gå en lång promenad. Gör något du gör för dig själv, så att du har tid att ”umgås med dig själv” och lyssna till på din kropp. Det är något vi inte gör idag, för vi är alltför busy.

I år står du bakom årets Pride-låt ”When we are free”, som är en av de bättre officiella Pride Stockholm låtarna på ett par år.

Vad handlar låten om? Vart fick du inspiration till texten?

– Låten är för mig en önskan om en tid då vi är fria från förtryck, mobbing, hat och fördomar.

Inspirationen kommer från vardagen. Det jag ser, hör och själv upplevt.

Hur var det för dig att komma ut? Bemötandet och responsen från familj och vänner?

– Haha, det var enkelt och jag var nog den siste som insåg hur det låg till. Jag har haft turen att hamna i en öppen och förstående familj, så jag hade inga problem där.

Hur anser du det är att leva som HBTQ-person idag?

– Lättare än för 20 år sedan, men det kanske beror på att jag är vuxen nu.  Jag får en å annan kommentar här å där, men jag lägger ingen som helst vikt i det idag och slösar inte min energi på small minded people.

Vad är Pride för dig? Hur viktig är egentligen Pride och festivalen för dig?

– Pride. . . Att kunna vara den man är och vara stolt över det. Många idag går runt med nån slags persona och jag önskar att vi bara kunde vara oss själva och äga det. Festivalen är otroligt viktig. Visst har vi fått det bättre här i Sverige, men det är mycket kvar som behöver göras.

Sista frågan: Vad skulle du säga eller ge för råd till någon som befinner sig i en jobbig period där psykisk ohälsa uppkommit på grund utav att hen utforskar sin sexuella läggning?

– Prata med någon. Är det nånting du inte klarar av själv, så finns det i stort sett alltid hjälp. I Sverige har vi lyxen att ha ett brett support system och vi ska använda oss av det tycker jag.

Prata med någon du litar på och fråga om hjälp. Vet du inte vart du ska vända dig använd internet och googla.

Stäng meny