47. Fredagsintervju: Martin Melin. “Jag skulle säga att vi hanterar någonting som kan kopplas till självmord varje dag i Stockholms län”.

Vem är du? Berätta gärna lite om dig själv.

– Jag heter Martin Melin och har på ett märkligt sätt hunnit bli 52 år. Men som någon klok sa, bättre att bli äldre än att inte bli det. Jag jobbar sedan 30 år tillbaka som polis, ett yrke som inte alls var självklart. Jag tänkte först bli journalist och sökte in till Poppius journalistskola två gånger men kom inte in. Åkte då till USA och pluggade engelska och kom hem med siktet inställd på att göra min pappa glad och börja plugga historia. Jag skrev in mig på universitetet och påbörjade mina studier. Efter två dagar, när jag satt i biblioteket och läste om Mesopotamien insåg jag att det här inte var något jag brann för. På fredagen meddelade jag att att jag hoppar av. Veckan efter skickade jag in ansökan till Polishögskolan eftersom jag hade en kompis som gick där. Jag kom in och har sedan dess blivit kvar.

Under åren har jag dock hunnit med en hel del. Bland annat plugga på Poppius. Men det som kanske ändra mitt liv mest var vinsten i TV-programmet Expedition: Robinson. Livet efter den där hösten 1997 blev sig inte likt. Helt plötsligt var man någon som folk kände till, hade åsikter om och som fick åka jorden runt på grund av detta.

Jag har varit gift två gånger, har tre barn och trivs som pappa. Framförallt nu när barnen blir äldre. Tre böcker har jag skrivit och håller på med min fjärde, så jag känner att jag har rätt att titulera mig författare numera. Skriva är något jag äskar, däremot har jag en dålig arbetsmoral, vilket är dåligt om man ska hålla på med ett ensam arbete som författandet. I övrigt reser jag för de pengar jag får över och älskar sport, all typ av sport.

Skall jag sammanfatta bilden av mig själv i tre ord så blir det: ödmjuk, nyfiken, prestigelös.

Vad är det första du tänker på när du hör psykisk ohälsa?

– Psykisk ohälsa är något som jag som polis kommer mycket i kontakt med, framförallt personer med vanföreställningar. Det är något som vi poliser, och även allmänheten, borde få bättre utbildning i. Jag har haft tur att ha duktiga chefer som har sett till att vi fått en hel del föreläsningar och besök av personer med erfarenhet av psykisk ohälsa. Båt läkare, anhöriga och personer med olika diagnoser. Något av de svåraste uppdragen som polis är just möten med personer med psykisk ohälsa.

Vart skulle du säga gränsen går för vad som är ohälsa respektive inte?

– Ohälsa för mig är något individuellt. Något en person själv känner. Därför måste det alltid utgå från den personens upplevelser och känslor. Så gränsen sätts av den som upplever ohälsa.

Vad gör du personligen när det kommer till att bidra och förebygga psykisk ohälsa?

– De personer jag har i min omgivning som har en psykisk ohälsa vet att jag finns där som stöd eller bollplank. De vet att jag förstår deras liv. De ska känna sig trygga när de har kontakt eller umgås med mig. Och när de ger mig det förtroendet, då känner jag att jag gör något. I övrigt kan jag inte komma på något mer konkret.

Hur kan man på en individnivå bidra för att vara med i arbetet mot en värld utan denna ohälsa?

– En värld utan ohälsa tror jag räven utopi. Dit kommer vi aldrig komma. Men det bästa vi kan göra är att upptäcka symtomer hos unga som visar tecken på ohälsa. Och sedan bli bättre på att ta hand om dom. Det kostar för samhället men det måste få kosta.

Har man rätt som arbetstagare att sjukanmäla sig om man vaknar upp och mår psykisk dåligt en morgon?

– Jag vet faktiskt inte vad reglerna säger. Och upp till en veckas sjukskrivning behövs ju sällan anledningen redovisas. Men om det är en längre period? Jag vet inte.

Har du egna erfarenheter till psykisk ohälsa?

– Jag har en bekant som fick diagnosen schizofren när han var 19 år och det var tungt att se hur han långsamt förändrades, men också glädjande att se hur han efter tjugo år faktiskt blev bättre och idag kan han leva ett relativt vanligt liv. Annars handlar mina erfarenheter mest om personer jag träffar på i jobbet som polis. Jag vet inte om man kan dela in psykisk ohälsa i olika grader men jag träffar ju på både personer med kraftiga vaneföreställningar där det är väldigt svårt att nå fram till dom i samtal. Jag träffar även på personer som är deprimerade eller som har ångest – lättare typ av psykisk ohälsa.

Hur psykisk påfrestande var egentligen äventyret Robinson? Kan du beskriva dina känslor kring äventyret.

– Det som var jobbigast med Robinson var maten, eller rättare sagt svälten. Det är väldigt, både fysiskt och psykiskt, jobbigt att inte få äta. Testa att inte ät på två dagar, ät sedan en banan och ät sedan ingen på en dag till – den känslan. Robinson är sedan en tävling i social kompetens, inte en överlevnadstävling och där vinner de som har lättast att umgås med (Manipulera) de andra deltagarna.

Om vi sedan vänder oss till ditt yrke och hur det ser på den psykiska ohälsans front där, hur ser öppenheten då ut inom polisyrket när det kommer till den psykiska ohälsan? – Har ni en öppen dialog kollegor emellan kring hur ni mår eller är den mer stängd?

– Svårt att veta vad du menar med öppenheten men inom polisen pratar vi mycket med varandra om det vi upplever och hur vi mår. Tvärtom vad många tror så är vi väldigt generösa med våra känslor. Ingen tycker det är tufft att ha tagit hand om ett dött barn från en trafikolycka och sedan bara rycka på axlarna. De poliserna är väldigt få.

Hur ofta får ni egentligen uttrycka på larm som visar sig vara självmord eller försök till självmord?

– Jag skulle säga att vi hanterar någonting som kan kopplas till självmord varje dag i Stockholms län.

Vad tror du är nyckeln till att människor skall våga öppna upp om hur dom mår psykiskt?

– Jag upplever det som att det har blivit mer och mer accepterat att prata om sin psykiska ohälsa, och det tycker jag är bra. Det finns inget att skämmas över, tvärtom så är det väl bra att omgivningen kan få ett svar på varför den som är sjuk gör som hen gör. Och jag tror det är lättare att kunna bli bättre om man inte också behöver gå och oroa sig för vad omgivningen skall tycka.

Jag vet inte hur det är att inte må bra så jättesvårt för mig att sätta mig in i hur man skall gå till väga om man vill berätta. Men om man börjar med sina närmsta och pratar med dom så kanske det löser sig automatiskt.

Vilka är dina tre främsta tips för hur man kan ta sig igenom en tung period i livet?

– Mina tre tips är egentligen ett tips. Älta inte utan skriv ner på ett papper vad som drar dig. Få det på skrift, och ljug inte för dig själv – var ärlig och bara låt det komma. Skriv. När du sedan har skrivit ner det kommer du också lättare kunna identifiera problemet. Då slipper du älta och grubbla. Därefter – våga ta hjälp. Det kan vara av en vän, anhörig eller av någon professionell.

Sedan ska man veta att nästan alla människor har tunga perioder. Det är inget man är ensam om.

Slutligen, Vilken är din största inspirationskälla?

– Jag har ingen person som inspirationskälla utan livet i stat är min inspiration. Jag har i så många år jobbat mot fördomar – och då brinner jag av revanschlust, eller “jag ska visa dom”-känsla. Det är min drivkraft.

 

46. Fredagsintervju: Henrik Johnsson. – ” Vi ska inte bedöva bort och gå vidare ensam, vi ska lära oss att leva med och gå vidare tillsammans.”

Vem är du? Berätta gärna lite om dig själv.

– Jag är en människa som tycker om att leva, som arbetar med att forma berättelser på radio, tv och poddar som producent, programledare och författare. Har två söner, en fru och gillar handboll, tennis och musik. just nu har jag avslutat säsongen för Sommar i P1 och är redaktör för tv-prisgalan Kristallen.

Vad är det du främst tänker på när du hör ordet psykisk ohälsa?

– Den ogripbara smärtan i känslan av meningslöshet. Frustrationen i att känna sig ensam, att varken en själv eller andra förstår sig på den ohälsan som du lider av.

Har du själv någon erfarenhet till psykisk ohälsa?

– Jag har aldrig själv slagits ut av hälsoproblem, annat än överansträngning som varit direkt kopplad till för mycket jobb. Men jag har förstått på kollegor, kompisar och värdar i arbetet med flera “Sommar i P1”, som jag producerat, att man inte kan förstå hur det är att förlamas av ohälsan, man kan som utomstående bara respektera och lyssna på den som är sjuk. Pratade mycket om detta med Joakim Lundell då hans program handlade om hans kamp med självmedicinering och förvirring fram till diagnoserna fastställdes. Sett till den oändliga mängden reaktioner som vi fick efter programmet så bevis på att psykisk ohälsan är vida utbredd och ett gigantisk problem som kräver stora insatser. Vi ska inte bedöva bort och gå vidare ensam, vi ska lära oss att leva med och gå vidare tillsammans.

Vart skulle du säga gränsen går för vad som är ohälsa respektive inte?

– När du inte kan hjälpa eller stärka dig själv, inte ta dig ur mörka känslor med en joggingtur, en film eller samtal med kompis utan behöver professionell hjälp, då är du sjuk. När du inte förstår varför det gör ont, när känslan styr dig utan att du är medveten. När allt annat än det livet du har känns som ett bättre alternativ, när depressionen är starkare än din vilja så behöver du hjälp.

Vem eller vilka bär egentligen ansvaret för den psykiska ohälsan som idag råder?

– Vi medmänniskor i samhället bär alltid ansvaret för varandra. Vi pressar varandra, peppar varandra med luftfyllda löften om att vi är bra och duger som vi är, det hjälper inte. Ansvar finns också hos den drabbade. En sjukdom kräver ett anpassat beteende. Äta klokt och motionera i perioder då man orkar, och ta hjälp när man inte orkar. Så ansvaret är delat, men bygger på förståelse. Den som brister i förståelse brister i ansvar.

Hur skulle samhället kunna förebygga den?

– Dels att vi, som nu, pratar om den för att öka förståelsen. Och att vi “friska” inte flabbar med och romantiserar runt att “det är bara att bita ihop”, “ryck upp dig” eller “så jävla farligt kan det väl ändå inte vara”. Samhällets enda sätt att visa sitt engagemang är att avsätta resurser för barnen. Den stökiga killen eller tjejen i klassen behöver en fast hand och utbildad vuxen som guidar dig dem genom uppväxten och de andra klasskamraterna för att den drabbade inte ska känna sig utanför, annorlunda eller fel. Vi är alla unika, fast på olika sätt.

Vad gör du personligen när det kommer till att bidra och förebygga psykisk ohälsa?

–  Accepterar och lyssnar. Försöker bemöta med särskilda behov på ett särskilt sätt. Jag är ungdomstränare i handboll. En sport där man gör allt i grupp, formar sina regler och skapar en kultur. En grupp som bygger på att alla känner sig fria och trygga. Idrotten är fylld av överaktiva människor. Dess tydlighet och fysiska ansträngningar är en bra miljö, om vi ledare handskas med den rätt. Den psykiska ohälsan inom idrotten är dess största hemlighet i en värld där svaghet föraktas och styrka premieras. Jag har läst många sportbiografier, dessutom översatt en (Andre Agassi’s “Öppen” och träffat många som lyckats försörja sig på sin idrott. Alla, verligen alla har ett välutvecklat förhållande till extrem ångest, press, stress och den lilla lättnaden som uppstår då man får vara en vinnare i några sekunder innan allt börjar om…

Hur kan man på en individnivå bidra för att vara med i arbetet mot ett samhället utan psykisk ohälsa?

– Inte tro sig veta hur andra mår innan de har berättat.

Har man som arbetstagare rätt att sjukanmäla sig om man mår psykisk dåligt en morgon? Bör/måste man ge skäl till sin sjukanmälan till arbetsgivaren?

– Ja och ja. Är du deprimerad så börja med att ligga still innan du tänker på att resa dig. Som arbetsgivare skulle jag behöva veta för att kunna hjälpa. detta är lätt att säga, men jag förstår att jag inte fattar hur svårt det är att dela med sig av något som av en del anses vara förknippat med skam. Men så länge vi pratar om detta så blir det bättre.

Något annat allmänt du vill förmedla eller informera om?

– Alla har sitt bagage av smärta och melankoli. Prata prata och prata. Självmedicinera inte. Sprit och knark kanske lovar stort i början, men kan bara garantera att de ljuger. Lär känna din smärta för att kunna hantera den. Vi som står bredvid måste försöka förstå att allt inte går att begripa och att det är ett pågående samtal och att det inte finns en mirakelkur som botar för alltid.

45. Fredagsintervju: Rennie Mirro. – ”Det jag blev utsatt för under tre års tid var någonting som jag inte förstod mig på och därför aldrig riktigt tog in i resten av min tillvaro”.

Vem är du? Berätta gärna lite om dig själv.

– Jag heter Rennie Mirro och är en lyckligt gift 47 årig två barns pappa.

Till yrket är jag skådespelare/sångare/dansare…en artist som underhåller på alla sätt jag kan helt enkelt. Jag är inne på mitt trettionde år och har inga planer på att sluta utan snare tvärtom att öka!

Vad är din definition av psykisk ohälsa?

– Att sitta fast i sina egna tankar, att vara fången i sitt egna huvud och kropp. Att känna sig isolerad från sin omgivning.

Gränsen mellan psykisk hälsa och psykisk ohälsa, vart går den enligt dig?

– När man börjar bli destruktiv mot sig själv och mot sina nära och kära och ens omgivning.

Vad tror du det är som avgör att vissa personer faller ner i ohälsa, medan andra klarar sig undan?

– Jätte svår fråga då det är så otroligt individuellt hur vi människor påverkas av saker och ting som händer oss. Men att man inte är ensam tror jag är en stor del i det.

För mig personligen har det dels varit att jag har många nära människor omkring mig. Och att jag alltid aktivt, inom mig själv kämpat för att aldrig låta min rädslor bli större än viljan att ta mig ur mina mörka och svåra stunder.

Har du själv någon relation till den?

– Jag har tyvärr några bekanta som har fått kämpa med sin psykisk hälsa. Men annars nej, om man inte räknar med det jag kallar för ”vardags depressioner” som jag tror vi alla kan drabbas av tid och otid.

Hur kan vi, enligt dig, förebygga och minimera den psykisk ohälsan?

– Genom att prata, lyssna och ta hand om varandra. Att vi i större utsträckning verkligen vågar fråga vår omgivning hur dom mår. Att våga agera om man ser att någon mår dåligt.

Skulle du säga att det är viktigt att prata öppet om hur vi mår psykiskt?

– Absolut! Det är i mitt tycke nyckeln i 8 av 10 fall.

I ditt sommarprat i P1 från 2018 kunde man som lyssnare få höra dig berätta om hur du som barn blev utsatt för sexuella övergrepp. Något som du höll hemligt fram tills dess att du själv vart pappa.

Hur påverkades du psykiskt av dessa tre år som du blev utnyttjad sexuellt?

– Jätte svårt för mig att svara på fortfarande… jag mår ju bra idag och har gjort väldigt länge, även när jag var ung långt innan jag vågade berätta det för någon. Men det jag var med om var saker som jag som liten inte hade verktyg för att handskas med och det satte stor stress på mig mentalt, och det är aldrig bra för någon.

Vad var det som fick dig att hålla på allt under så många år?

– Skam och rädsla…

Önskar du att du hade gjort något annorlunda i stunden som var då när allt pågick?

– Ja självklart! Jag önskar att jag sagt nej…men jag kunde inte, av väldigt många anledningar.

Hur är egentligen synen på din barndom på grund av detta?

– På gott och ont är det två väldigt separata saker för mig. Min barndom var i det hela bra, fin, kärleksfull och spännande. Det jag blev utsatt för under tre års tid var någonting som jag inte förstod mig på och därför aldrig riktigt tog in i resten av min tillvaro.

Känner du att du blivit bestulen på vissa delar av den? Saker som till exempel har med identitet, tillhörighet och tillit att göra?

– Min tillit till människor fick sig en rejäl törn…men det yttrade sig inte riktigt förrän jag blev äldre. Min identitet och tillhörighet låg i så mycket annat som jag brottades med och det är en helt annan historia haha. Däremot vet jag idag att mitt sökande efter just min identitet och tillhörighet som ung var en av dom anledningarna till att jag var ett sånt lätt ”byte”.

Är detta traumat något som även påverkat dig som vuxen och som pappa åt dina egna barn?

– Jag var i väldigt många år otroligt arg. Det kunde yttra sig hur som helst och när som helst för minsta lilla små sak. Det gick åt så mycket energi som idag känns så jäkla onödig och sorgligt när jag tänker tillbaka på det. För den energin hade jag behövt till att annat. Jag gick alltid omkring och höll upp en fasad som nått slags skydd och det var otroligt påfrestande och resultera bara i att jag blev väldigt själv orienterad och egoistisk och levde på daglig basis precis på marginalen av vad jag klarade av. Den människan vill jag aldrig bli igen. Den sidan av mig själv som har en direkt koppling till traumat av att blivit sexuellt utnyttjad jobbar jag ständigt på att inte på något sätt föra över på mina barn!

Hur mår du idag? Har du bearbetat allt sen du valde att berätta om allt? Hur gick du till väga?

– Jag mår väldigt bra idag. Jag har haft tur som har den familj och dom vänner jag har. Det har varit en pågående bearbetning sen dagen jag äntligen fick modet och styrkan att säga nej.

Jag vet inte exakt eller säkert hur jag gått till väga. Men en sak vet jag och kan säga bestämt, det var inte förrän jag äntligen vågade berätta om det och prata om det som det började bli bättre!

Nu återstår bara några enstaka frågor innan vi avslutar. Jag vill innan dessa passa på och tacka dig för att du tog dig tid att medverka i denna intervju och önskar dig all välgång framöver.

Om du fick möjligheten att träffa på ditt 10-åriga jag igen och ge honom ett tips på vägen genom livet. Vad skulle det vara?

– Jag skulle inte säga så mycket…bara krama om honom länge och tacka honom så otroligt mycket för hans styrka som gjort att jag idag inte är så rädd för mina egna rädslor!

Vad är dina främsta tips till barn och unga som just nu genomgår eller till de som genomgått sexuella övergrepp men inte vågar berätta för någon?

– Jag har tyvärr inga tips, jag önskar så att jag hade det…men det har jag inte. Jag vet bara det som vart vändningen för mig, och det var att våga berätta och börja prata om det som hänt mig.

Nyligen fick jag äran att få medverka med ett kort kapitel i Erik Grönbergs kommande bok ”Inte ensam aldrig glömd” som handlar om just det här.

Jag avslutade mitt kort kapitel med orden;

“Så snälla våga berätta…säg det till vem som helst, hur som helt, var och när som helst. I tid eller otid. Skrik ut det om du måste! Stampa slåss och skrik det spelar ingen roll, bara du får ut det!”

Vad händer härnäst i ditt liv?

– Förutom att fortsätta njuta av mitt liv som lyckligt gift 47 årig två barns pappa så ligger det en egen föreställning på Soppteatern i Stockholm i pipen med premiär den 10 December.

44. Fredagsintervju: Magdalena Kowalczyk. – ”När jag lade handskarna på hyllan kände jag mig extremt vilsen i livet och blev ganska deprimerad.”

Vem är du? Kan du berätta lite om dig själv.

– Jag är en f d atlet (thaiboxare) som blev entreprenör och programledare. Har en civilekonomexamen för att backa upp det också.

Har du på något sätt varit i kontakt med psykisk ohälsa?

– Dels har jag själv mått dåligt bitvis, när jag lade handskarna på hyllan kände jag mig extremt vilsen i livet och blev ganska deprimerad faktiskt, och dels träffar jag ibland deltagare i Lyxfällan som har rätt trassliga bakgrunder som har bidragit till att de sitter med vissa självdestruktiva beteenden idag.

Vårt jobb är inte bara att hjälpa dem med ekonomin, utan även att bygga dem mentalt så gott det går under den relativt korta tid vi har på oss.

Vad är din generella uppfattning till den psykiatriska vården i Sverige?

– Överlag kan jag inte påstå att jag är särskilt väl insatt, men jag känner en helt fantastisk psykiater som jobbar på Huddinge sjukhus som driver ett projekt som handlar om sambandet mellan fysisk aktivitet och psykisk hälsa. “Braining” kallar hon det och jag tror verkligen att hon är något på spåren. Det är klart att man inte kan lösa alla problem med träning, men jag är helt övertygad om att vi kan öka lägstanivån på vårt genomsnittliga mående genom ökad fysisk aktivitet.

Varför skulle du säga att det är viktigt att prata om hur man mår?

– Idag mer än någonsin, i ett samhälle där i princip varje social medieplattform är full av “glada” människor som gapar om hur lyckliga och framgångsrika de är, är risken stor att man dras med i hetsen och tror att man är ensam i att inte vara på topp. Jag tror att vi gör våra medmänniskor en tjänst om vi vågar blotta våra svagheter för varandra. Det ska inte vara så stigmatiserat att vara ledsen. Att vara ledsen ibland är en naturlig del av att vara människa.

Vilka rutiner skulle du säga är särskilt viktiga för ett gott psykiskt välmående?

– Begränsa din tid på sociala medier och att följa andras liv. Lägg bort skärmen och var närvarande istället. Använd telefonen till att ringa eller ännu hellre ha gammeldags fysiska samtal öga mot öga med riktiga människor. Vet du med dig att du blir stressad av konton med supersmala, vältränade, opererade supermänniskor – sluta följa dem då. Det ger ingenting av godo.

Rör på dig regelbundet. Träning behöver inte bara vara att lyfta svintunga vikter på ett gym, det kan även vara dans, badminton eller någon sorts bollspel. Känns det jobbigt – bit ihop och kör ändå. Endorfinerna som uppstår i kroppen vid fysisk aktivitet är världens bästa uppåttjack, helt naturligt och välgörande.

Var snäll. Vi lever i en värld där det är så vanligt att folk rasar och hatar och grupperar sig mot varandra. Jag tror att vetskapen att man bidrar med något gott till den här världen är välgörande.

Vad skulle dina tre främsta tips vara till någon som inte mår psykiskt bra?

– Dela med dig – prata med någon. Stäng dig inte inne. Tro mig, det FINNS alltid någon som bryr sig och som skulle känna sig hedrad över att få ditt förtroende.

– Jaga de sakerna som får dig att le – vare sig det är att krama en kompis bebis/hundvalp/valfritt eller se en fånig komedi på Netflix. Hjärnan mår bra av leenden, oavsett var de kommer av.

– Låt hjärnspöken vila ibland och lyft blicken utåt istället – gör något osjälviskt för någon annan, typ baka en kaka till dina föräldrar, bjud hem en vän som har det svårt på te eller hjälp damen med barnvagnen av bussen. Det ger en bra känsla i magen se andra och att ge, även om det är enkla saker.

 Vad är din största motivation i livet?

– Att kunna se mig själv i spegeln och känna mig stolt för att jag vet att jag gör världen pytte lite lite bättre.

Om du fick chansen att leva om ditt liv och ändra på en sak, vad skulle det vara eller är du nöjd?

– Kan med stolthet hävda att jag alltid har levt mitt liv just efter premissen: se aldrig tillbaka och undra “what if”..? Visst har jag fattat beslut som kunde ha varit bättre i det stora hela, men jag fattade dem efter bästa förmåga givet den jag var och det jag visste just då och det är allt man kan begära av sig själv.

Något annat du vill tillägga?

– Jag har tyvärr inte obegränsat med tid, men om det är någon som känner sig vilsen och jag eventuellt skulle kunna hjälpa med råd, så får man gärna höra av sig till magsdalena@hotmail.comeller @magdalenakowa1czyk på instagram.  Jag lever som jag lär och försöker att hjälpa andra där jag kan. Hoppas att du som läser gör detsamma.

 

43. Fredagsintervju: Åsa Vikman. ” Psykisk ohälsa i allmänhet och bipolaritet i synnerhet behöver inte begränsa dig.”


Vem är du? Berätta gärna lite om dig själv.

– Jag heter Åsa Vikman och är 32 år, jag är gift med Johan och vi har två barn. Isabelle 3,5 år och Alexander 1 år. Vi bor i en villa i en förort till Stockholm. Jag blev diagnostiserad bipolär 2015 efter att ha varit sjuk i ca 10 år.

Vad är din definition av psykisk ohälsa?

– Psykisk ohälsa för mig när man mår dåligt psykiskt, oavsett om man har en allvarlig psykisk diagnos eller mår dåligt p.g.a. yttre omständigheter.

Gränsen mellan psykisk hälsa och psykisk ohälsa, vart går den enligt dig?

– Gränsen mellan psykisk ohälsa och hälsa är väldigt suddig. Min första tanke är att man lider av psykisk ohälsa om man mått dåligt under en lite längre period. Om man mår dåligt en dag p.g.a. något som hänt skulle jag inte kalla psykisk ohälsa. Det är väldigt svårt att säga var gränsen går. Jag tror det är väldigt subjektivt också, hur individen uppfattar sitt mående oavsett tid är en viktig faktor.

Vad tror du det är som avgör att vissa personer faller ner i ohälsa, medan andra klarar sig undan?

– Jag tror att vissa föds med större skörhet än andra, vissa verkar klara hur mycket motgångar som helst, medan andra inte gör det. Sedan är det såklart miljö och yttre omständigheter som spelar stor roll.

Jag jämför ofta mig själv med min lillasyster. Vi är pseudotvillingar och hade  samma uppväxt men har hanterat våra motgångar så olika. Hon har alltid varit tuffare än jag och klarat sig mycket bättre undan psykisk ohälsa. Jag är säker på att jag föddes med en skörhet att utveckla psykisk ohälsa och sjukdom. Att det låg där under ytan, men att det var min uppväxt med alla dess svårigheter som gjorde att jag slutligen utveckla ångest, panikångest, agorafobi, GAD och slutligen bipolär sjukdom.

Hur kan vi, enligt dig, förebygga och minimera den psykisk ohälsan?

– Förebygga psykisk ohälsa gör vi främst genom att uppmärksamma det. Att människor med psykisk ohälsa vågar prata om sin upplevelse gör att andra också vågar. Genom detta ökar vi kunskapen och därmed minskar skammen och stigman förknippat med psykisk ohälsa. Jag tror att man behöver arbeta mycket mer förebyggande än vad man gör idag.

Tyvärr är det ofta så att insatserna är utformade på så sätt att de finns när man väl drabbats. Psykiatrin t.ex. Att gå ut i skolor, redan från grundskolan och prata om psykisk ohälsa är a och o. Jag förstod t.ex. inte att den där klumpen jag alltid hade i magen mellan 12 års ålder och 18 år var ångest. Tänk om jag hade kunnat sätta ord på vad jag kände. Jag tror att det hade hjälpt mig en hel del, kanske hade jag vågat prata om det om jag visste att jag inte var ensam.

Så mer förebyggande arbete. Det är avgörande för att minska psykisk ohälsa i samhället.

Du lever med diagnosen bipolaritet, som periodvis innebär höga toppar och djupa dalar. En sjukdom som både kräver och tar väldigt mycket av en människa och som kan vara svår att som enskild och utomstående både förstå, acceptera och anpassa sig till.

Hur har din bipolaritet påverkat och format dig som människa och finns det något i din bipolaritet som bromsar eller försvårar din vardag?

– Min sjukdom har påverkat mig otroligt mycket. Jag skulle vilja säga att den påverkade de flesta beslut jag gjorde fram till 2014.

Jag gjorde mig själv väldigt illa under hypomanaperioder då jag träffade många olika män, flyttade land och rike, påbörjade utbildningar och avslutade dem lika snabbt. Betedde mig illa mot både kompisar och killar som har gett mig dåligt samvete och mardrömmar långt efter. Samtidigt hade jag aldrig fått uppleva så mycket som jag gjort om jag inte haft sjukdomen.

Idag påverkar bipolariteten mig ytterst lite. Jag får skov ibland men de hindrar mig inte från att göra något. Det kan vara att jag behöver mer sömn när jag är inne i ett depressivt skov. Jag kan få ångest ibland men då hanterar jag det genom att prata om det, ser till att jag äter bra och rör på mig. Jag är så tacksam för att min medicinbehandling fungerar så bra som den gör.

Vilka är dina tre främsta tips för hur man tar sig igenom en tung period?

– Mina tips för att ta sig igenom en tung period är

1. Ta hjälp om du behöver. (psykiatri, familj, anhöriga).

2. Även om det känns som att bara vill sova hela dagarna, försök att komma upp och ut. Man mår sämre av att sova bort dagarna, det är stor risk att man förlänger den tunga perioden.

3. Var snäll mot dig själv. Klandra inte dig själv för att du mår som du gör. Försök med all kraft du kan att blicka framåt. Det kommer att bli bättre.

Lever du i en relation? Hur påverkar bipolariteten den?

– Jag är gift med klippan i mitt liv, Johan. Min bipolaritet har främst påverkat min mans sömn mycket nu under småbarnsåren. Jag hade efter båda förlossningarna depressiva skov vilket gjorde att jag behövde få sova på nätterna och ibland på morgonen. Johan fick ta många många nätter och har gått lite på knäna p.g.a. detta. Inför barn nummer två blev det bättre, men det har helt klart påverkat är relation. Vi har tillsammans löst det och nu är det bra igen (båda barnen sover på nätterna tack och lov).

Att skaffa barn när man är bipolär krävs (om det går) lite planering. Man behöver se till att man har en partner och kanske anhöriga, vänner, grannar som kan hjälpa till. Sömnbrist är en trigger för mig och de flesta andra bipolära.

Vad är det som motiverar dig till att ändå vara så öppen kring din bipolaritet?

– Det som motiverar mig till att vara öppen om min sjukdom är för att jag vill hjälpa andra. När jag fick min diagnos hade jag velat läsa om en person som jag. Som levde ett bra liv med man och barn. Jag hade behövt det för att förstå att man faktiskt kan ha ett toppenliv trots sjukdom. Det fanns tyvärr inte många som berättade öppet om sin diagnos för bara några år sedan.

Finns det något du skulle vilja att andra visste om psykisk ohälsa?

– Psykisk ohälsa i allmänhet och bipolaritet i synnerhet behöver inte begränsa dig! Du kan leva ett toppenliv trots detta. Våga be om hjälp och var inte rädd för att få en diagnos. För mig var det starten på det liv som jag alltid velat ha men inte vetat hur jag skulle göra för att nå dit.

Ta hand om dig och tro på dig själv! Du är så mycket starkare än du tror!

42. Fredagsintervju: Kalle Norwald. – ”Många gånger kan sexualiteten vara en ingångsport för att inleda en psykoterapi.”

Vem är du? Berätta gärna lite om dig själv.

– En klassisk fråga som jag ställer mig då och då, vem är jag?! Men för att ge en snabbversion så är jag en nyfiken, ambitiös och stundtals rädd person som drivs av nyfikenhet, drömmar och en gnutta prestationsångest. Jag arbetar å ena sidan med psykoterapi främst med sexologiska spörsmål med personer som har funderingar och utmaningar i deras sexualitet och/eller relationer och stöttar dem i att vara mer nöjda i de aspekterna av sina liv. Den andra delen av min arbetsvardag utbildar jag andra personer som möter människor i sina arbeten om sexologiska teman.

Vad är psykisk ohälsa för dig? Vart går gränsen mellan frisk och sjuk?

– Vad som är ”friskt” och ”sjukt” är många gånger något som ett gäng personer har beslutat, i alla fall när det kommer till diagnostik och de manualer som används i vården. Hur mycket av tiden ska gå åt att ha ångest för att uppfylla kriterierna för generaliserat ångestsyndrom, eller hur mycket hyperaktivitet ska en person ha för att få diagnosen ADHD? För mycket, både som yrkesverksam och som privatperson, handlar i slutändan om sig själv och hur en själv upplever sin situation. Med eller utan diagnos. Vi utgår från oss själva som utgångspunkt och då spelar manualerna kanske inte någon roll. Så psykisk ohälsa för mig är högst individuellt och värd att ta på allvar.

Har du själv någon relation till psykisk ohälsa?

– Utöver att möta det varje dag på jobbet, så har jag under mitt liv haft utmaningar med ångest i olika former och i olika perioder. Kanske en del av anledningen att jag har valt att arbeta med det jag gör idag, för att finna en förklaring till min egen ångest, men också för att hjälpa andra liknande situation. Jag har haft tur med att ha bra människor omkring mig som hjälpt att bredda mina perspektiv, och under mina utbildningar och egen terapi har jag kommit till insikt att ångest är något vi alla har, vilket lättade på en av ångesterna; ångesten över att ha ångest.

Hur kan vi, förebygga och minimera den psykisk ohälsan?

– Jag tror att vi behöver börja i bättre tid att lära barn sätta ord på sina emotionella upplevelser. Som en del av en ämnesintegrerad sexualundervisning, skulle det vara ett välkommet inslag att prata om vad känslor är och hur de kan uttryckas på ett konstruktivt sätt. Har vi bättre och fler verktyg för det är jag av den absoluta övertygelsen kommer att leda till att vi får en bättre psykisk- och även sexuell hälsa.

Du arbetar sedan 10 år tillbaka som socionom, terapeut och auktoriserad sexolog i Stockholm.

Vad innebär det att arbeta som sexolog? Vad fick dig att välja just det yrket?

– Sexolog är inte en skyddad titel, så egentligen kan vem som helst kalla sig för det. Jag är socionom i botten, sen har jag gått masterprogrammet i sexologi samt en grundläggande utbildning i psykoterapi. Så jag jobbar med samtal och utbildning. Jag som har en auktorisation som sexolog har med det bland annat arbetat under flera år med sexologiska frågor, läst högskolepoängsgivande utbildningar, läst massa forskning och haft sexologisk handledning för mitt psykoterapeutiska arbete.

Jag har sen barnsben varit nyfiken på ämnen som andra hyschar inför. Sexualitet är ett typiskt sådant ämne, och som samtidigt är väldigt spännande! Jag har vissa dagar som är kämpigare än andra med många tunga berättelser från terapisoffan, och då vill jag inget hellre än att skola om mig till florist. Men i slutändan så älskar jag verkligen mitt arbete och kan när det kommer till kritan inte tänka mig att arbeta med något annat.

Hur ofta kommer du i kontakt med människor med sexuell problematik, med koppling till den psykisk ohälsan?

– Många gånger kan sexualiteten vara en ingångsport för att inleda en psykoterapi. Sökningsorsaken uppgives vara låg lust till närhet, och efter ett par inledande samtal så framkommer det att det alltid varit så ett par månader in i nya relationer som ett resultat av undvikande som funnits med sedan barnsben. Detta undvikande i sig kan skapa psykisk ohälsa i längden om det inte redan gjort det. Då kan vi genom samtal hjälpas åt att kartlägga och samla information om hur det har varit för att lära oss hur klienten i fråga kan påverka sin framtid. Genom insikt kommer många gånger en stark motivation till förändring, även om det såklart inte är allt så är det en bit på vägen.

Vad är dina främsta tips till att stimulera och hålla det sexuella vid liv, trots psykisk ohälsa och utebliven lust?

– Jag tror att vi behöver bredda perspektiven kring vad ”sex” är för någonting. Vi hamnar snabbt i tanken om att vi ska fysiskt in i varandra, och att det är det som räknas. Allt annat är det nästbästa, eller kanske ännu längre ned på någon form av prioriteringslista. Upplever du att din lust är låg i jämförelse med hur du önskar den, så försök att öka på aktiviteter som ger dig lust i andra aspekter, tänk vad som får dig att dra på smilbanden lite extra, personer som får dig att känna ro eller miljöer som får dig att vilja aktivera dig. Är du i relation så öka på intimitetsbeteenden i form av kramar, pussar, smekningar och bekräftelser som inte i första hand handlar om sex. Det är ett första steg för att öka lusten till sex.

För hur pass viktigt är det att stimulera sig själv och hur mycket påverkar egentligen det sexuella människans mentala hälsa? Är penetration och sex viktigt och en effektfull medicin mot och för att förebygga psykisk ohälsa?

– Vad som är viktigt är en högst subjektiv upplevelse och definition. Lusten till närhet och sex varierar genom hela livet, vissa perioder är lusten väldigt låg medan blir högre i andra perioder. Inser vi det kan vi nog komma till bukt med många relationella konflikter och individuella problem. Sex, både med sig själv och med andra, har vissa hälsovinster i form av starkare immunförsvar eller lyckorus, men då är det avgörande att en vill ha det.

Det pratas och diskuteras en hel del om världens porrindustri om hur den påverkar människan på olika sätt och hur vidare man bör bojkotta den eller inte. Hur ser det ut hos dig och vad är din generella åsikt kring det hela. . .

Upplever du som sexolog, porren som ett problem bland människor, när det kommer till sexuella problem, frågor och funderingar som du får ta del av i ditt yrke?

– I min kliniska vardag kan jag se problem med pornografi i den aspekten att vissa får ett tvångsmässigt förhållande till det. Ofta handlar det då om att de är i en situation i sitt liv där de använder pornografi för att fly från en jobbig känsla eller svår situation. Sen finns det individer som njuter och mår bra av att titta på pornografi, men de kommer ju inte till mig för att prata om det mer än förbifarten i psykoterapier med andra teman.

Bör man undvika att kolla på och använda sig utav porr?

– Om du mår dåligt av det eller flyr från något snarare än att njuta, så kan det vara en god ide att undvika pornografi under en period eller jämt. Det finns inga studier som stärker tesen om att det skulle finnas något beroende av pornografi som exempelvis alkohol eller narkotika, men det innebär ju inte att individer kan uppleva en svårighet att sluta fast en vill.

Avslutningsvis,

Hur ofta bör man ha sex eller onanera?

– Detta är en fråga jag ofta får, och jag har inget bra svar på det! Det är som med mycket annat högst individuellt och gränsen eller måttstocken behöver vara att en mår bra i sin sexualitet med sig själv och med andra.

Något annat du vill förmedla som kan vara bra att få höra gällande psykisk ohälsa, sexologin eller kopplingen mellan dessa?

– Vi har generellt sett ofta ett fokus på hur andra vill ha sex, snarare än vad en själv vill. Jag är ju en av de första som skriver under på att kommunikation är viktigt, men innan dess behöver en kommunicera inåt och reflektera kring egna fantasier, önskningar och drömmar. Då har en också något att kommunicera om med någon annan!

Om man har frågor eller funderingar och vill komma i kontakt med dig, hur når man då dig enklast?

– Jag finns på Instagram och Facebook och även på min hemsida www.kallenorwald.se

Stäng meny