Irritation över andra kan stärka oss själva individuellt!

”Fy fan vad hen är jobbig! Det snackas och snackas och snackas och allt som det snackas om är ren skit. Kan hen aldrig bli tyst och låta oss andra snacka.”

Känns ovanstående bekant? – Jag tror vi alla har upplevt denna typ av irritation över vissa människor vi stöter på. Detta är inget ovanligt eller konstigt, utan sker upprepande gånger under vår tid här på jorden.

Människan kan helt omöjligt uppskatta och tycka om alla. Detta har oftast inte heller med det inre att göra utan hur olika man är som personer. Vi är alla nämligen olika, inte bara på utsidan utan även på insidan. – Vilka vi är som personer, vilka värderingar vi har och hur vi väljer att agera i specifika scenarion med andra involverade.

För det allra mesta är vi komplexa och lyckas hitta människor som vi trivs med och kan relatera till. Men ibland hamnar vi i lägen där motsatsen till oss själva dyker upp. Något som många gånger innebär problem för vi förmår oss inte på att hitta lösningen på hur vi ska hantera personen och hens sätt att vara och uttrycka sig. – Hen gör inte som du tänkt dig eller som du själv gör och en irritation byggs sakta upp inombords.

Känslan av irritation är absolut inget fel att ha. Det är inte heller fel på dig. Utan rent mänskligt. Vilket gör att du egentligen inte har någon skyldighet att förbättra dig, däremot kan du ge dig själv möjlighet att minimera irritationen genom att försöka skapa en förståelse och acceptans kring dina känslor. Detta gör du genom att finna acceptans samt utvärdera dig själv.

För man kan faktiskt lära sig mycket, både om sig själv och sin funktion genom att använda sig av andra i tillfällen som exemplet ovan. – Olikheter må vara irriterande och jobbigt, även om det är fullt normalt men har ändå något positivt med sig.

Lär vi oss använda detta på rätt sätt så har vi mycket bra att hämta till oss själva samtidigt som vi kan minimera den irritation vi känner. – Irritation över andra kan stärka oss individuellt.

Vad är viktigast. Att leva upp till idealet eller att må bra?

Under många år har människan blivit matade med olika faktorer som påverkar hur människan ser på sin egna kropp och förmåga. Faktorer från omgivningens åsikter till social och ordinär media. Så är det fortfarande och så kommer det också förbli under många år framöver.

Vi blir idag ständigt matade med, att varken vi eller våra kroppar duger. Vilket resulterar i att vi gärna vill åt det där extra. Det som ”alla andra har”. T.ex. superkroppen grannen har, trots att vi med ögat kan se att den inte är hälsosam eller kropparna på reklambilderna, som både är manipulerade och redigerade så pass att det teoretiskt och genetisk sätt är helt omöjligt att uppnå samma kropp och form, men som vi trots detta fortsätter oss tillåtas bli både manipulerade och matade av. – Taskiga och snedvridna idealbilder.

Varför tillåter vi oss själva att bli det? – Borde inte fokuset ligga på att MÅ BRA istället? Vad kan vi göra för att ändra vår syn på både oss själva och våra kroppar?

1. Bli medveten i oss själva och finna insikt i att idealet är boven som ENDAST skapar känsla av oduglighet.

2. Få insikt i att vi är taskiga mot oss själva, våra kroppar och vår omgivning genom att agera på det sätt vi gör.

3. Blir sedan att börja arbeta på vår egna självvalidering. – Ändra vårt sätt att se oss själva och synen på vår kropp.

Vi behöver komma till insikt med att vi duger precis som vi är. Att vi inte är värdelösa och odugliga bara för att något inte hanns med under dagen eller för att vi har fettveck på vår kropp till skillnad från Victoria Secret modellerna eller Ryan Gosling. Vi måste lära oss att fokusera på oss själva och utgå från oss själva. – Så länge du MÅR BRA, fysiskt och psykiskt behöver ingenting ändras på. Oavsett vad omvärlden säger, tycker och uppvisar.

Kan du nå hit, så har du skapat dig själv en riktigt stadig grund att stå på i livet, som blir svår för andra att bryta.

Stanna inte kvar i destruktiva förhållanden bara för att du är rädd för att bli ensam.

Varför försöka vara någon man inte är genom att försöka spela något som du egentligen inte har den blekaste aning om. – Var bara dig själv annars kommer själen tids nog rasa ihop.

Har inte du svårt för människor som försöker vara individer som dem egentligen inte är, där skådespeleriet tydligt lyser genom? – Det är både ett relativt oärligt och plastigt beteende, inte sant?

Jag drar mig personligen snabbt undan dessa individer. Ibland har det stått mig dyrt, men jag har hellre färre äkta och ärliga vänner, än en rös av oäkta och plastiga.

Dessutom besparar jag mig risken att hamna i ett destruktivt förhållande, genom att jag aktivt väljer att ta avstånd från människor som försöker vara något dem egentligen inte är. – Jag besparar mig också risken att bli likadan.

Mitt dagliga råd till dig är att rannsaka dig själv och ditt nätverk. Hur mår du? Hur mår du bland dina vänner? Är alla äkta och ärliga? Kan du vara ärlig med vem du är eller har ditt sanna jag hamnat bakom en uppmålad bild av en helt annan? Finns det kanske personer du gör bäst i släppa taget om? – Var i rädd att ta steget ifrån om det behövs.

Jag förstår att det kan vara läskigt, obehagligt och stort att lämna vissa bakom sig. Du känner en stark oro och ensamhet över att behöva riskera bli ensam. Jag förstår dig. Alla människor behöver få känna trygghet. Att förändra livet på detta sätt innebär att otrygghet uppkommer.

Men våga ändå stå på dig. Trots att det är läskigt och kan kännas svårt. Våga möt din rädsla och de reaktioner som kommer att uppkomma. Du kommer att längre fram inse hur mycket du hade att vinna på dina beslut. Det kanske inte blev perfekt, men det blev bra. Du kommer känna en känsla av välbehag inombords. Du kommer vara stolt över dig själv. – Och det ska du vara.

Förlora inte dig själv i en rös av falska och oärliga människor. Tillåt dig aldrig detta. Stanna inte kvar i destruktiva vänskaper bara för att du är rädd att bli ensam. Du är bättre än så. Du förtjänar mer än så och du är starkare än du tror. Bryt dig fri!

28. Fredagsintervju: Jasmine Kara. “För mig har musiken inte bara varit min räddning utan också varit min bästa vän”

Vem är du? Berätta gärna lite om dig själv.

– Jasmine Kara, sångerska/artist som lever för musik och andra sätt att förmedla glädje och känslor till andra.

Vad är det som motiverar dig under perioder då livet känns tungt?

– För mig har musiken inte bara varit min räddning utan också varit min bästa vän och skydd emot att hamna där jag var igen, alltså på botten.

Vilka är dina tre främsta tips för hur man tar sig igenom en tung period?

1. Tack- listan. Varenda gång du vaknar och går och lägger dig tänk på tre saker som du är tacksam för, kan vara att du har en säng eller att du fick ta en dusch som inte alla i världen kan eller att du vågade hälsa på någon du inte träffat på länge idag till ex. Då kommer du garanterat på att det finns betydligt fler än tre saker att vara tacksam för i livet, och tacksamhet är en av de viktigaste grunderna till att att läka sin själ.

2. Jag brukar tänka att smärta i själen är lite som mensvärk, det är det jobbigaste som finns men det varar inte för evigt. Du kanske inte kan styra alla känslor, men du kan styra mycket. Till exempel så kan vi ju inte styra vad andra människor gör omkring en eller vad som händer, men vi kan styra hur vi reagerar till det och vilka handlingar vi väljer att göra.

3. Om du inte hittar en anledning till att leva, hjälp andra att få ett bättre liv, så kommer du samtidigt att få det. Det känns bra att vara bra mot andra. Och den känslan kan också leda dig till ditt syfte med just ditt liv och få dig att se vart du hamnade fel och ge dig verktyg att ta dig upp igen.

Har du egna erfarenheter av psykisk ohälsa? Om ja, kan du berätta lite mer specifikt om dom?

– Jag tror vi alla har, eller har haft eller kommer ha det någon gång i livet.

Jag har många issues fortfarande och kommer alltid att ha det, trauman och annat som jag brottas med varenda dag. Att vara lycklig är inte något man får, det är något man måste jobba för varenda dag. Men det är så värt att jobba för det!

Vad tror du är nyckeln till att människor skall våga öppna upp om hur dom mår psykiskt?

– Jag tror att social media till exempel ofta ger en väldigt skev bild av hur en persons liv ser ut. Mitt också för den delen. Till exempel när jag bodde i LA sa många att jag såg ut att leva livet och vara lyckligare än någonsin, medan jag gick igenom en av de värsta perioderna i mitt liv. Bilden av ett perfekt liv hos andra gör ofta att många får ångest och känner sig otillräckliga och inte har någon plats i den här världen, så fel och så galet. Man måste komma ihåg att de bästa ögonblicken aldrig händer på en instastory eller post, de händer i verkligheten. Och om vi vågar mötas i verkligheten och visa vilka vi är på riktigt så kan vi få stöd och se hur lika vi faktiskt är egentligen.

Hur ser öppenheten ut inom artisteriet. Upplever du den öppen eller mer tabubelagd?

– Den är nog rätt öppen jämfört med andra branscher, eftersom att vara en artist handlar om just det, att kunna förmedla känslor. För känslor är ju vad musik är. Sen betyder inte det att alla musiker är öppna för att prata känslor utanför det de skapar. Men det känns som att det kanske är mer tabubelagt i andra branscher. Jag tror det bästa sättet att motverka det är att våga vara transparent och förstå att vi alla faktiskt är lika innerst inne. Vi alla bär på problem, funderingar, skäms kanske över något (som vi aldrig ska men ändå gör) osv. Vi är inte ensamma.

Om du fick möjligheten att gå tillbaka och träffa 15-åriga Jasmine och ge ett tips på vägen. Vad skulle det vara?

– Oroa dig inte, allt blir ALLTID bra. Alla problem har lösningar.

Något annat du vill förmedla?

– Ja! Lev och njut, om det så är av en kaffe, ett samtal, solsken eller vad det än är, embrace it. Allt har något bra med sig även elände i slutändan.

Man dör bara en gång. Men leva kan man gång på gång i sitt liv. Gör du ett misstag so what? Ingen kommer komma ihåg det imorgon ändå för alla har sitt eget liv i centrum. Så lev lite och våga bjussa på den fantastiska människa du är till den här fantastiska världen.

27. Fredagsintervju: Daniel Paris. – ”Vi har aldrig levt i en tid där vi jämför oss så mycket som vi gör just nu”.

Vem är du? Kan du berätta lite kort om dig själv?

– Mitt namn är Daniel Paris och jag jobbar som programledare och influencer.

Har du någon koppling till psykisk ohälsa?

– Jag är utbildad socionom så jag har läst en hel del om både psykisk hälsa och ohälsa. Sedan så jag själv en väldigt inkännande person med mycket känslor och i perioder så har jag också kämpat för att hålla humöret uppe. Jag tycker att det är viktigt att prata om den här typen av grejer och jag gillar verkligen att det blivit “trendigt” att våga visa att ingen är perfekt. Jag tror mycket stress och press släpper då, särskilt hos yngre människor som jag tror jämför sig mycket med dom ser i tidningar och sociala medier.

Vi har ju aldrig levt i en tid där vi jämför oss så mycket som vi gör just nu. Där har sociala medier en stor inverkan tyvärr.

Inom media upplevs du vara en mycket glad, rolig och social person, men jag har förstått, efter lite research att den bilden av dig inte riktigt överensstämmer med privata Daniel. Stämmer det?

– Jag är fortfarande glad, rolig och social privat hoppas jag att folk tycker, men jag är lite mer introvert i mitt privata. Jag behöver ganska mycket egentid och efter en lång dags inspelning till exempel ser jag till att inte ha något inbokat dagen efter. Eller om jag gör en konferencierjobb och står och drar skämt och leder gala framför 500 människor har jag inget inbokat innan eller efter det jobbet under den dagen för att jag vet att jag måste hem och ta igen mig.

Vad tror du grunden ligger till att människor bygger upp en form av fasad framför att vara helt öppen med hur man mår och vem man faktiskt är?

– Jag tror att man är rädd för att bli dömd. Det gör att många lägger locket på och det är inte alls bra. Alla har vi ett ansvar där, jag också såklart, att dels öka vår egen kunskap om psykisk ohälsa men också att inte vara för snabba med att bilda en uppfattning av hur människor som i perioder lider av psykisk ohälsa är och inte är. Sen borde vi alla bli lite bättre på att skita i vad andra tycker och tänker om oss men det är lättare sagt än gjort.

Vad tror du krävs av samhället för att människan skall öppna upp mer om sin psykiska ohälsa och få stigmatiseringen att försvinna?

– Att fler pratar om det. Inte bara offentliga personer utan verkligen alla. Om vi kan normalisera diskussionen så kan vi göra stor skillnad.

Vad är dina främsta tips till någon som mår psykisk dåligt, för att hen ska våga öppna upp om sitt mående?

– Gör det bara. Hitta ett forum eller människor där du känner dig hundra procent trygg och berätta. Var inte heller främmande för att söka vård för dina problem. Det är därför vård finns. För att vi ska nyttja den. Jag tycker också att man ska påminna sig själv om vad man är värd. Alla människor är värda att må bra. Livet handlar om att vara sin egen bästa vän. Man är så bra på att unna sig något gott att äta efter en lång arbetsdag eller ett klädesplagg för att man presterat bra på jobbet eller fått A på en tenta men det är många som glömmer bort vad som är viktigast att unna sig och det är ju faktiskt hälsa.

Vad gör du själv när du har dagar som är sämre än andra?

– Påminner mig själv om att det kommer vända. Pratar med närstående om hur jag känner och försöker gå till botten med det tillsammans. Tittar på saker som gör mig glad.  Bilder på mina vänner eller bilder på inredning online eller lyssnar på musik högt i min lägenhet. Stänger av telefonen ett par timmar. Allt som får mig att må bra.

Om du reflekterar lite över ditt mentala idag, skulle du då säga att du mår bra och befinner dig i en god och balanserad vardag? Eller finns det saker att arbeta på?

– Det finns alltid saker att arbeta på men så bra som jag mått det senaste året har jag inte mått på länge och det är väldigt skönt. Men jag har också blivit väldigt medveten om vilken typ av människa jag är och undviker sånt som stressar upp mig eller sådant som jag vet att jag inte kommer må bra av. Tackar bara ja till jobb som känns bra, går bara på grejer där jag känner att jag vill vara där, umgås bara med nära vänner som jag vet älskar mig och som jag älskar tillbaka. Det är en lyx.

Slutligen, om du fick möjligheten att gå tillbaka i tiden och ge ditt 15 åriga jag ett råd på vägen, vad skulle det då vara?

– Just den tiden i mitt liv var inte den bästa tyvärr. Jag var väldigt osäker på mångt och mycket men det är klart att jag trodde att mitt liv alltid skulle se ut så under tiden. Att jag alltid skulle må exakt så som jag mådde där och då och det stämmer ju inte alls. Så jag hade noga sagt att det kommer vända. Jag hade berättat om vilket kul liv jag skulle komma att leva 15 år senare och berättat om alla sköna människor jag kommer känna och allt jag kommer få vara med om. På gott och ont.

26. Fredagsintervju: Marcus Tallberg. ”Psykisk ohälsa är svårt att pinpointa till något specifikt. Det är så brett.”.

Vem är du? Berätta gärna lite om dig själv.

– Du skulle lika gärna kunna ställa en fråga om kvantfysik. Men det enkla svaret är: Marcus Tallberg – entreprenör, författare, förläggare och föreläsare. Jag är 30 år och har två hundar som jag har delad vårdnad om med mitt ex. De heter Max (12) och Malva (4) och är gatuhundar från Irland. Jag anses väl vara ganska charmig, smart och rolig men genom att säga detta kan jag även framstå som arrogant. Jag låter oftast hårdare än vad jag är och jag blir väldigt sällan kränkt, men lättirriterad. Särskilt när det kommer till fördomsfulla personer.

2017 startade jag Tallbergs Förlag, ett mediahus som fungerar som en plattform för minoritetsgrupper. Vi vill skapa förebilder och lyfta röster som inte alltid får den plats de förtjänar. Vi jobbar framförallt mycket med HBTQ och psykisk ohälsa. Det känns mycket meningsfullt att få arbeta med detta men kan också ibland kännas som en stor utmaning. Vi bygger fortfarande upp företaget så några stora förtjänster gör vi inte än, men vi ser med tillförsikt på framtiden eftersom vi vet att vårt arbete är viktigt.

Vad tänker du främst när du hör ordet psykisk ohälsa?

– Psykisk ohälsa är svårt att pinpointa till något specifikt. Det är så brett. Det täcker in SÅ mycket. När jag pratar om psykisk ohälsa i mina föreläsningar är det mer fokuserat på minoritetsstress, missbruk samt min egen depression och ångest. Det förekommer förstås i mina böcker i olika former också. Där kan jag utforska annan form av psykisk ohälsa.

Har du själv någon psykisk ohälsa? Om ja, vilka svårigheter ger den dig i din vardag?

– Jag gick in i väggen 2013 och efter det har depression hållit mig sällskap och ångestattacker har varit återkommande. Vilket jag förmodligen kommer leva med ganska länge. Tar jag mina antidepp, följer mina rutiner, sysselsätter mig och tar mina promenader så blir det oftast inga problem. Däremot kan det hända att jag får en grav ångestattack som gör att jag förblir orörlig, liggandes i fosterställning i min säng, omfamnande mina hundar och bara vill ge upp allt. Men tack och lov har jag en så fin umgängeskrets där jag kan vara öppen med detta och jag vet att de förstår. Nu var det, peppar peppar, tack och lov väldigt längesen en sån attack kom. Oftast händer det i samband med en stor stress i mitt liv.

Vad tror du är den främsta orsaken till att folk inte vågar söka sig till psykiatrin?

– Jag kan inte svara för alla andra, men jag vågade inte söka dit för att jag inte ville visa mig svag. För mig var det ett tecken på att jag inte räckte till, att jag var dålig. Jag var tillsammans med en person som trots att jag hade berättat att jag gick till psykolog och har behandlat det på olika sätt under flera år ÄNDÅ tyckte att det var pinsamt att gå till en psykolog. Han intalade sig själv att “han behöver inte hjälp” och “går jag till en psykolog kommer du använda det som ett argument att lämna mig, för då är jag sjuk i huvudet”. Och så är det såklart inte! Det går inte att hjälpa någon som inte tror på att den behöver eller vill bli hjälpt.

Det var inte förrän en av mina närmaste vänner “kom ut” med sin depression och berättade om hennes behandling att jag vågade söka mig dit. Sen är det svårt att be om hjälp. Vi lär oss tidigt att “jag kan själv” och det kan vara farligt.

Vad skulle du vilja andra människor visste om psykisk ohälsa?

– Det kan också vara farligt om det inte tas på allvar. Våga ställa frågor men framförallt lyssna. Och gärna lyssna innan du kan se eventuella signaler. All psykisk ohälsa syns inte. Ett leende kan vara en mask. Jag har själv burit den i flera, flera år. 

Vad skulle du säga en närstående kan göra för att vara ett bra stöd?

– Att söka hjälp kan vara väldigt påfrestande. Nu finns det många bra alternativ till vårdcentralen men det kan ändå vara jobbigt att ta första steget. Var en stöttepelare, försök att motivera professionell hjälp.

Ha tålamod och lyssna. Du behöver inte komma med smarta råd utan ibland kan det vara skönt att bara få prata av sig. Avdramatisera det inför andra. Du ska förstås ta den psykiska ohälsan på allvar som sagt MEN det är inget man ska skämmas för. Läs på så kan du svara på andras frågor.

Vilka är dina tre främsta steg till någon som mår dåligt?

1. Va öppen med det och försök våga vara så ärlig som du bara kan. Jag själv har försökt visa min psykolog “hur duktig jag är” och att jag minsann har lyckats med det ena eller det andra. Men det skadar bara i längden. Då får jag inte den hjälp jag faktiskt behöver.

2. Motionera. Jag vet, jag vet, det låter kliché och känner du mig vet du att jag inte är den som springer till ett gym. Men det behöver inte vara så avancerat. Ta en promenad. För mig faller det naturligt då jag har hundar, men jag har även börjat boxa med en kompis. Det är faktiskt ett fantastiskt sätt att träna. Även om jag har haft ångestattack precis innan så har det lättat under träningen. Alla aggressioner försvinner och du tränar hela kroppen. Dessutom är det svårare att ställa in om du tränar med någon annan.

3. Gör dig av med näringsiglar, det vill säga personer som bara tar din energi och aldrig ger dig något tillbaka. Personer som gör att du får dåligt samvete istället för pepp. Omge dig istället mer personer som ger dig positiv energi, glädje, skratt och jag lovar dig att det kommer vara lättare. 

Med ett fjärde tips, eller tillägg, vill jag säga att olika tips fungerar på olika människor. Vi behöver redskap för att ta oss igenom vissa saker. Dessa redskap är unika för dig och det kan vara grundläggande att du söker professionell hjälp för att få tillgång till dessa. Små enkla tips är tillexempel att ha egentid, sätt telefonen på “stör ej” under vissa tider – jag till exempel svarar inte i telefon innan klockan 10 – och påminn dig själv att göra dina rutiner som att till exempel äta.

Om du fick möjligheten att gå tillbaka i tiden och träffa 15-åriga Marcus och ge ett råd, vad skulle det vara?

– Den frågan är så svår för mig. Jag skulle kunna säga mycket: drick inte lika mycket, vänta med att ha sex, du behöver inte bevisa för någon vem du är, du duger precis som du är, gör si, gör så. Jag provade alla överlevnadssituationer jag kom på, både bra som katastrofala, men jag skulle inte ha kunnat ta till mig något råd i det tillståndet jag var då. I slutändan så kan vi inte vrida tillbaka klockan och ändra vårt förflutna. Vi kan bara lära oss av det. Jag bär mina ärr med stolthet. Jag har gått igenom alla dessa hinder som har fallit i min väg och jag har kommit ut på andra sidan starkare. Jag hade inte vetat lika mycket som jag vet nu om jag inte hade erfaret det. Jag hade inte kunnat hjälpa andra på samma sätt. Jag hade inte ens varit på samma ställe i mitt liv om jag inte hade gått igenom allt det där jobbiga. Däremot kan jag ge råd till andra 15-åringar, vilket jag redan gör. Jag får ofta mail från ungdomar som känner sig vilsna. Nu nyligen hjälpte jag en 19-åring igenom hans komma-ut-process. Det är en fin känsla att kunna vara ett stöd i det.

Något annat du vill förmedla?

– Köp mina böcker. Haha. Nej, jag skojar!

Allvarligt, den du är räcker mer än väl. Du behöver inte låtsas vara någon annan för att de runt omkring dig ska acceptera och älska dig. Jämför dig inte med andra. Vi alla klarar av olika saker, olika mycket press och stress. Jag själv har tänkt “men klarar jag av det kan väl du klara av det” vilket så förstås inte är fallet. Efter att jag blev mer öppen med mitt välmående har jag känt mig mer trygg med mina vänner. Jag behöver inte längre komma med en vit lögn när jag har en ångestattack och inte orkar komma på besök och bara genom att prata om det har det blivit lättare och lättare att handskas med dem. 

Stäng meny