Dela detta inlägg:

[DEL2/3] - Kommer han få se sin farsa igen?

Oavsett vart jag befann mig och vilka som befann sig i min närhet så var masken alltid på. Det var min fasad. Min fasad för att slippa behöva gå och prata med någon igen. Men väl i min ensamhet tog jag av den för att pysa ut alla de känslor som samlats.

Känslor som ilska, frustration och sorg. Masken var min överlevnad. Mitt verktyg för att hålla huvudet ovanför ytan, och tro mig, under sju års tid blir den en stor del av en själv. För att hela tiden kunna fungera bland vänner och inte bryta ihop totalt.

Men när detta sedan blev otillräckligt och fasaden svår att hålla uppe så fick jag ta till komplement för att lyckas hålla kvar mig själv.

Jag beslutade mig för att träna. Hårt och intensivt. Jag distanserade mig från mina närmaste vänner under den tiden. Tappade kontakten med alla de vänner som tidigare varit de vänner jag umgåtts med konstant.

Jag valde att dedikera all min tid jag hade till träning och anledningen till det var egentligen inte för att mitt intresse för fotbollen växte eller för att min enda dröm sedan barnsben var att bli fotbollsproffs. Utan det var snarare för att få utlopp för alla de känslor som jag bar inombords och känna endorfiner kicka inombords istället. 

Känslan jag fick efter att ha tagit ut mig fullständigt gav ett lugn inombords, något som jag aldrig upplevt tidigare. Klockan ställdes alltid tidigt på morgonen för träning och träningen kunde hålla på till senkväll. Allt för att få uppleva den härliga kicken efteråt och med tanke på att jag hela tiden tränade så fick jag resultat. Addera bollkänsla på det. Det tog mig till Örgryte IS. Men det gick även till den punkt då jag började få ångest för att jag inte ansåg att jag tränade tillräckligt mycket. Det resulterade i att jag började tvinga mig själv till att träna.

Det var inte längre på grund av den tidigare kicken som jag nu tränade för att känna, utan nu tränade jag för att dämpa den ångest som uppstod inom mig när jag inte tyckte att jag tränade tillräckligt.

Inom mig utvecklade jag en beroende mentalitet. Jag började söka efter nya kickar och eftersom jag var sportintresserad, en vinnarmentalitet och en dröm om ekonomisk frihet så föll det ganska naturligt över till gambling.

Det vart mitt nya sätt att jaga kickar för att fortsätta dämpa ångesten, även om det bara var för stunden. Kicken av att vinna var ovärderlig. Men ångesten som uppstod när jag förlorade, var desto tyngre. Den fick mig att hela tiden fortsätta jaga nya kickar för att dämpa.

Elitsatsningen i fotbollen stegrades. Jag klättrade högre upp. All den hårda träningen började ge riktiga resultat och min utvecklingskurva gick spikrakt uppåt.

Folk började prata om mig och jag fick ta emot stipendier från Örgryte IS som ungdomsverksamhetens mest framstående spelare.

Jag hade nu börjat göra ett namn för mig själv. Vilket följde med in i kommande säsong och supportrar fick upp ögonen för mig. Jag fick en form av bekräftelse och på första gången på länge kände mig uppskattad. ”idag måste jag göra mål.”

Men med detta, blev pressen framöver enorm och jag började känna prestationsångest i kombination med en bristande fast emotionell grund där träningar och matchernas resultat, blev avgörande för mitt välmående.

Jag kunde gå hem och älta en dålig träning tre dagar i streck. En match var ännu värre, Dessa tillfällen var självkänslan obefintlig.

Tränarna sa hela tiden att jag måste börja visa mer känslor när jag spelade. En självklar sak som att fira när jag gjorde mål. Men hur lätt var det att fira och visa glädje när mina känslor inuti mig var instängda långt inombords?

Trots detta fortsatte jag leverera men jag trivdes allt mindre ju längre tiden gick och även om jag alltid haft kärlek för sporten, har jag aldrig kunnat uppleva och relatera till passionen många andra beskriver. För mig handlade det alltid om överlevnad. Att orka en dag till.

Det var inför sommaren. Året då jag skulle fylla arton som det skrevs om mig hela tiden på twitter och i diskussionsforum kring klubben och det var inte detta skede som jag fick mina första chanser att träna med A- laget under två veckors tid.

Jag kom till en helt ny miljö med tjugo helt nya spelare runt omkring mig som levde på att spela fotboll. Tjugo spelare som jag tidigare bara sett träna på träningsplanen intill oss juniorer. Som jag sett från distans springa där nere på Gamla Ullevis gräs.

Addera min självkänsla och den grund jag stod på till det. Men uppenbarligen gjorde jag ett bra intryck, då jag senare fick delta i de två sommarmatcherna som skulle spelas.

Nu gick ryktet bland supportrarna om att jag skulle bli erbjuden ett A-lagskontrakt. Tro mig, jag läste varje tweet och varje inlägg som skrevs om mig och det fick mig tillfredsställd.

Under en av sommarmatcherna förstod jag att det var på gång; storsponsorn kom fram till mig efter matchen och sa ”jag hoppas att du skriver på kontraktet som du kommer att bli erbjuden.”

Två dagar innan jag skulle fylla arton, efter att ha tränat kontinuerligt med A-laget, så fick jag ett kontraktserbjudande. Det fick mig att må så himla bra. Samma kick som jag fått innan. Men som med allt annat så varade den bara för stunden. Det var inget som långsiktigt fick mig att må bättre.

Vem hade inte känt ett rus inombords över att bli erbjuden att A-lagskontrakt hos en välkänd fotbollsklubb som Örgryte IS vid arton års ålder?

Jag var aldrig någon supertalang utan en som hade tränat hårdare och mer än de andra och det fick mig inte att må bättre utan tvärtom. Sämre.

Nu fick jag pengar från fotbollen, studiebidrag och bidragspengar för att min far inte fanns där, men allt försvann lika fort som de kom in på kontot. Jag försökte köpa mig lycka genom materiella ting såsom kläder och skor. De pengar jag hade kvar gick till att betala hemma, mobilräkning och bensin.

Jag hade ångest inför träningar – jag var rädd för att misslyckas, att ta för mig och lita till min förmåga och egenskaper på grund av min dåliga självkänsla. Jag minns en situation så väl när en ansvarig inom klubben frågade mig: ”Hur går det?”.

Det var första gången jag var ärlig mot mig själv och sa att jag inte mådde speciellt bra psykiskt och att det påverkade mig negativt. Svaret jag fick löd: ”Aa okej, kör på bara”. Det var det värsta tänkbara svar jag kunde få i den situationen.

Självklart är seniorfotboll ett stort steg att ta, men för en person som mig som inte hade något att luta sig tillbaka mot blev det ett platt fall. Det fanns ingen chans att jag någonsin skulle kunna ha möjligheten att prestera på min högsta nivå om jag fick grov ångest innan varje träningspass på grund av att jag inte trivdes och var rädd för att misslyckas.

Tiden gick, jag blev allt mer utfryst och insåg att jag aldrig skulle få någon chans eller möjlighet att få spela med tanke på det intryck jag gett rent spelmässigt den försäsongen. Samtidigt erhöll jag ett till stipendie, jag visades vara en förebild för andra yngre spelare i akademin.

Jag kommer ihåg hur otroligt oförtjänt jag kände mig när jag tog emot stipendiet. Min dåliga självkänsla drogs med in under säsongen och de matcher som jag vanligtvis annars hade gjort poäng i resulterade poänglösa. Studenten närmade sig samtidigt som jag kände att jag bara stod och stampade på samma plats. Det blev prat om att jag skulle bli utlånad till en annan klubb för att få erfarenhet och förhoppningsvis utvecklas mer i seniorsammanhang. Jag var oerhört positiv till detta då det för stunden kändes som att jag behövde någon form av nystart.

Min nya klubb kom att bli Gunnilse IS. Väl vid studenten slutade jag bry mig om Örgryte IS, jag vantrivdes och var glad att jag äntligen skulle slippa det.

Gunnilse gav mig en nytändning och trots att jag kom till en helt ny form av gruppdynamik med gött tugg så trivdes jag oerhört bra. Det speglade även av sig på mina prestationer på plan, jag började känna igen mig själv igen. Mitt självförtroende på planen började återigen växa. Längre in på säsongen stod oturen och knackade på dörren. Inom loppet av två veckor fick jag ett finger skadat, en skadad fotled och en meniskskada.

Till en början så kontaktade jag ÖIS, som jag fortfarande hade kontrakt med, för att få hjälp av dom med rehab för framförallt knäet. Jag fick aldrig några riktiga svar och allting dröjde så länge… tillslut tröttnade jag. Dom brydde sig inte ett skit om mig, dom var bara glada över att slippa ha mig där. Jag kände mig inte välkommen längre.

Det resulterade i att jag aldrig tog tag i min rehab, jag kände mig sviken. Eftersom jag inte längre kunde lira fotboll så gjorde det att jag var tvungen att hitta den där endorfin kicken genom något annat. Gymma kunde jag göra så jag började med det, men det var inte samma tillfredsställelse att ligga på en bänk och lyfta vikter som att springa sig trött på en fotbollsplan.

Det slutade med att jag bytte ut träning mot jobb, jag trodde att pengarna jag tjänade skulle ersätta endorfin kicken.

För första gången hade jag tid att fokusera på något annat än bara fotbollen. Jag umgicks med kompisarna mycket, de jag tidigare stött bort från mig när farsan gick bort, vi planerade en långresa och jag hade så mycket framför mig att längta efter.

Ångesten fanns kvar, men den var nu lite mildare. En lättnad låg istället och vilade i bröstkorgen då jag hade tagit beslutet att säga upp mitt kontrakt med ÖIS trots att det sträckte sig fram till slutet av säsongen 2017.

Under denna tidsperiod så hade ingen från klubben hört av sig och frågat hur det gått, hur det var med mig. Noll kontakt från klubbens sida, så det inget svårt beslut att ta.


Du har precis läst del 2 av Oskar Vilgotsson egenskrivna berättelse baserat på hans liv och erfarenhet kring psykisk ohälsa. Håll utkik, fortsättning kommer. För att läsa DEL1. >> Klicka här <<

Kommentera

Stäng meny