Dela detta inlägg:

Mobbning, en barndom med hemska minnen och associationer till skolåren.

"Skolan var alltid viktig för mig. Jag var en väldigt målmedveten kille som tog slutprover och hemuppgifter på allvar och för det mesta var det roligt att komma till skolan, även om den innehöll otroligt mycket onödiga och tråkiga upplevelser."

Jag var mobbad. Jag blev retad, petad och hånad av andra elever redan från första klass och det var främst av de andra grabbarna i skolan. 

I början gick det bra att handskas med allt som skedde under skoldagarna. Där och då handlade det bara om små saker som att de andra grabbarna ”bara” slängde en del onödiga och taskiga kommentarer ur sig när jag var i närheten eller passerade dem ute i korridorerna och rasterna.

Sånt som grabbar i den åldern är kända för att göra och eftersom jag aldrig var ensam utan hade mina skolkompisar, så var det relativt enkelt att nonchalera, hantera allt och ändå må rätt bra under låg- och mellanstadiet.

Dock kan allt förändras med åren i samband med att man hamnar högre upp i årskurserna. Mobbningen kan eskalera och bli svårare att hantera och stå emot.

- så var det för mig.

Högstadiet var nog värst. Där fick jag lida för att jag inte var som alla andra grabbar. Jag fick lida för att jag varken spelade fotboll, hängde med de andra grabbarna eller ägnade fritiden åt olika sport aktiviter utan istället aktivt valde att tillbringa tid med mina egna kompisar, som majoriteten var tjejer.

På lektionerna kunde det rätt som det var, när lärarna var iväg en snabb sväng, bli ordhagel riktad mot mig, grundat på att jag antingen möjligtvis hade råkat svara fel på en fråga eller suttit tyst och inte sagt något alls, för så kunde det vara.

Jag behövde inte alltid säga något för att råka ut för elaka kommentarer utan jag var bara någon man kunde använda som slagpåse när det passade. Ett enkelt byte. Ett offer. 

På skåp i korridorerna kunde man också läsa nedvärderande ord tillsammans med mitt namn och man kunde skymta hur jag, när jag var ensam kunde jag bli upptryckt mot väggar och skåp utan någon orsak.

Detta pågick under alla mina år. Ända fram till ett halvår innan studenten. Då avtog allt och det var som att anledningen till all mobbning grundat sig på en sak som nu fått svar. 

Jag var bög. Allt jag gjort under mina skolår och som jag blivit mobbad för gjorde jag för att jag var bög. 

Jag umgicks med tjejer och spelade inte fotboll för att jag var bög. Även om jag gjorde allt detta som jag blev mobbad för långt innan jag själv visste eller reflekterat över min sexuella läggning. 

Men det var precis så det kändes. Som att sanningen var det var det som behövdes, för att de andra på skolan skulle komma fram till att det inte längre var någon ide eller något kul att lägga mer tid på mig.

Ännu idag förstår jag inte till hundra procent varför jag vart utsatt för mobbningen eller varför ingen gjorde något åt den. Inklusive jag själv. 

Varför berättade jag ingenting för mina föräldrar eller någon lärare? Varför förbjöd jag skolsköterskan som fick veta allt att inte göra något. 

Jag mådde trots allt väldigt dåligt, även om jag utåt sätt alltid försökte dölja det och mina föräldrar älskade mig verkligen och gjorde allt för mig och mina syskon. Så varför höll jag på såhär? 

Antar att det bara är så pass svårt att våga ta steget och berätta vad man blir utsatt av andra så kallade skolkamrater. Man oroar sig över en eskalation när andra får veta att man ”tjallat” till de vuxna eller sina föräldrar eller att ens föräldrar ska förflytta en till ny skola för att en själv ska få börja om och slippa den mobbningen man blivit utsatt för.

Det är verkligen inte lätt att våga öppna upp sig. Jag höll tyst under alla mina år. Dessutom förnekade jag mobbningen väldigt länge innan jag såg allvaret med hur illa den faktiskt skadat mig psykiskt, det var inte förens depressionen 2016 som jag fick förståelsen. 

Mobbningen var en av grundorsakerna till att jag blev sjuk. Den var aldrig något jag bearbetade. Jag vände bara blad när skolåren var slut och lät det vara kvar i föregående kapitel. Något som jag inte rekommenderar någon att göra, då det alltid slår tillbaka. Hårdare, längre fram i livet.

Ett liv med mobbning är en barndom med hemska minnen och associationer till skolåren. 

Det är något som man definitivt bör ta tag i direkt för att inte låta sig själv sänka sig så pass långt ner att man blir sjuk i en psykisk sjukdom. Det kan gå riktigt illa om man bara låter allt passera. Låt det inte gå så långt. Prioritera ditt liv. Våga prata om det. Sätt dit de jävlarna. Du är värd att få må bra. Du är värd att få njuta av alla dina skolår till max! 

Kommentera

Stäng meny