Dela detta inlägg:

Att vara skilsmässobarn kan påverka mer psykiskt än vad man själv tror.

"Att vara ett litet barn, mitt emellan en pågående separation mellan två föräldrar och helt maktlös är ingenting som inte sätter sina spår, framförallt när man som barn sedan tidigare haft en knepig uppväxt med fadern och föräldrarna en trasig relation med mycket tjafs och bråk."

Beskrivningen passar in på min barndom när mina föräldrar skulle separera.

Det tog hårt på min psykiska hälsa och mina känslor svajade mycket under denna period. Minst lika mycket som det sedan gjorde efter separationen, då varannan helg nu skulle spenderas hemma hos min pappa, tillsammans med honom och min syster, som jag alltid ansetts favoriserats.

Hon var hans lilla prinsessa. Jag var hans slagpåse, som väntade på nästa slag. 

Jag vantrivdes att vara i hans närvaro. Han var en främling i mina ögon och det tog alltid dagar innan jag blev mig själv igen när jag fick komma hem till mamma. Jag mådde helt enkelt extremt dåligt över den situationen jag blev insatt i efter att mina föräldrar separerat. 

Såhär pågick det under ungefär sex årstid innan jag vågade ta steget från min fader, tillbringa färre helger hos honom och för att senare våga klippa bandet helt mellan han och mig, för att få må bättre själv och även om det gav mig en positiv effekt på mitt välmående så hann det trots det sätta sina djupa sår. 

Att vara ett skilsmässobarn innebär att man ständigt får bära runt på tre ryggsäckar mellan två hem som ständigt fylls på med nya saker. En materiell, en känslomässig och en erfarenhetsmässig.

När någon eller några av dessa tre sedan blir för tunga och svåra att bära på för ett barn, helt ensam så blir resultatet  större än vad man som vuxen mitt i en skilsmässa kan tänka sig och många gånger föreställa sig. 

Så var det lite för mig. Mina ryggsäckar vart både tunga och svåra att bära på och även fast min mor och jag hade en väldigt bra relation mellan varandra så vågade jag aldrig öppna upp om mina känslor kring det som pågick mellan mina föräldrar under separationen eller det som skedde efteråt när det var pappas helger.

Därför uppmanar jag nu föräldrar som funderar eller är mitt uppe i en skilsmässa att tänka på barnen extra mycket.

  • Försök hålla en god ton och inte starta onödiga diskussioner som barn inte behöver ta del av som kan påverka negativt. Att man fortsätter involvera barnen och försöker ha en någorlunda vardag tillsammans tills dess att man inte längre bor under samma tak.
  • Men framförallt att man uppmuntrar dem och påtalar vikten av att visa känslor och att det faktiskt är okej att vara både: ledsen, arg, besviken och nedstämd på antingen er som föräldrar eller över situationen som pågår just nu i deras liv.
  • Det är en stor förändring som behöver få tid att bearbetas. Den tiden är det viktigt att man får som barn för att inte riskera att bli lidande längre fram och att man i samband med denna bearbetning även får känna kärlek av båda föräldrarna och att man kan luta sig tillbaka och förlita sig på att ingen av ingen föräldrarna lämnar ens sida. Någonsin.

    Detta var en liten del av min historia under mina föräldrars separation och hur den tillsammans med min "fars" agerande fick mig att må omedvetet psykisk dåligt.

    Den var varken smärtfri, hundra procent kärleksfull eller konfliktfri. Mycket bekostat på min "fars" sätt att hantera situationen och sin relation med sin son.

    Kommentera

    Stäng meny