Dela detta inlägg:

Ohälsa vill oss någonstans väl. - Ett rop på hjälp. 

Ohälsan är en sjukdom och den vill oss någonstans väl. För när människan är mitt uppe i sitt och varken hör, ser eller känner vad som är på gång att hända med kroppen då är den kroppens rop på hjälp. 

Det är lätt att man som människa i samband med en sjukdom gräver ner sig. Man ser den som en bestraffning och börjar i samband med det identifiera sig med den.

Men innerst inne är vi så mycket mer än vår ohälsa och om sanningen ska fram så orsakar identifikationen endast hinder till att lyckas bli friskförklarad och återfå möjligheten till en balanserat livsstil med en god hälsa. 

Lätt att hålla kvar. 

Jag vet att det är lätt att hålla kvar och se sjukdomen som en del av sig själv och att tiden varierar beroende på vem man är som individ för det tog lång tid även för mig innan jag kunde släppa taget och istället se den som min vän. 

Man får låta det ta den tiden, inte låta sig stressas och istället fokusera på sig själv och det man kan påverka, som eventuellt också kan ha en positiv effekt på tiden. Som till exempel att släppa fram känslor, släppa kontrollbehov och alla krav. 

För det är faktiskt så att ovanstående faktorer tenderar att bygga upp murar för oss och som sedan hindrar. Tillåter man att dessa murar fortsätts byggas så blir känslor förstärkta och processen till ett hälsosamt liv riskeras förlängas. Så det bästa vi kan göra är acceptans.

Ett sätt att informera.

Det okej att vi mår dåligt och att vi släpper fram allt vi känner. Allt som har betydelse just där och då är hur vi själva mår.

Vi är inga robotar utan människor som vid en viss gräns rasar och när detta inträffar är sedan ohälsan kroppens sätt att informera att något är fel och bör åtgärdas. 

Så identifiera dig inte med den utan se den som en vän. Den vill oss egentligen bara väl. Den satte oss troligen i en totalkrasch av anledning då vi varken sett, hört eller känt av kroppen varningsklockor eller signaler tidigare. 

Förstår ni min poäng? Eller är det allt för svamligt?

Slutligen.

Försök inte vara för hård emot dig själv, kom ihåg att det är acceptabelt att må dåligt och att det tar tid för läkning. Låt det ta den tiden. Försök att hela tiden vara snäll och omtänksam. Försöka ha förståelse, både mot dig själv och din sjukdom. Strunta i omvärlden, stå utanför den och lyssna inte på alla krav och måsten. Det vinner du mest på och all makt vilar hos dig.

Kom också ihåg att det finns stöd och hjälp att få om du behöver. Du inte är ensam.


Konstenattvaramanniska

Detta inlägg har 2 kommentarer

  1. Mmm.. det är lättare att tänka så om man har en depression. En depression är någonting son faktiskt går över. Annat är det med bipolär sjukdom.. det är en jävla sjukdom man kommer leva med HELA livet, vetskapen att det är någonting som man kommer ha i sig latent är inte lika lätt att acceptera. Likaså med andra sjukdomar som faktiskt är livslånga. Detta kanske känns som en käftsmäll, men ärligt Robin!! Ta ansvar för ditt mående och ta vara på det fina i ditt liv.

    1. Jag lever med min depression av och till. Kommer aldrig bli friskförklarad från den. Men jag har valt att se den som en styrka och hittat rätt verktyg att arbeta med för att lyckas hålla en balans.

      Visst är det så Gustav, men det finns fortfarande möjlighet oavsett vilken sjukdom man har och om den är kronisk eller inte att hitta rätt verktyg till att finna lösningar så att man kan leva ett helt ok vardag ändå. För varje motgång blir man starkare varse man känner det själv eller inte. Det är en sanning!

      Man får inte låta sjukdomar vara ens svaghet utan det är en styrka.

      Jag skrev detta som en uppmuntran inget annat.

Kommentera

Stäng meny