Dela detta inlägg:

SVERIGES SJUKVÅRD. ETT STORT FRÅGETECKEN?!

Jag har börjat fundera på vad det är för sjukvård vi egentligen har i Sverige?

När ens psykiska liv äntligen stabiliserat sig så är det dags för det fysiska att krångla.

För drygt tre veckor sedan började min ljumske krångla. Det var när jag klev upp en morgon och skulle göra mig i ordning för jobbet som smärtan uppkom. Varje steg jag tog efter det att jag klivit upp gjorde så förbannat ont.

Men med både Alvedon och Ipren i kroppen pallrade jag mig iväg till arbetet och bet ihop. För att sjukskriva sig efter en tidigare lång sjukskrivning var ingenting jag kände var lockande.

Jag fick helt enkelt bita ihop!

Några få timmar hann gå på arbetet innan smärtan eskalerade. Den hade nu också satt sig i vänstersida av magen.

Jag var tvungen att avbryta passet och ta mig till akuten i Danderyd för hjälp. Det var åtminstone vad jag trodde att jag skulle få.

På plats där misstänkte de att det kunde röra sig om antingen ett ljumskbråck eller en svullen lymfkörtel.

Men trots detta gjorde dem ingenting mer än ta ett par prover och känna igen hela nedre regionen.

Trots den smärtan som jag hade och som jag också påtalade fick jag ingenting som kunde lindra. Inte någongång under de timmar som hann springa förbi medans jag väntade på besked.

Strax innan midnatt blir jag hemskickad, nu med ännu mer smärta än tidigare med svaret att det förmodligen handlade om en svullen lymfkörtel.

Skulle inte smärtan avta efter semestern så rekommenderade läkarna att jag kontaktade min närmsta vårdcentral.

Smärtan avtog, men endast under några dagar. Under vistelsen i Italien kom den tillbaka och denna gången hade jag svårt att röra mig.

Varje steg jag och varje rörelse med benet smärtade.

I veckan nu så kontaktade jag min vårdcentral och fick först en tid i september. Kan ni förstå den väntetiden?

Jag ringde andra ställen som antingen inte kunde ta emot mig eller som direkt hänvisade mig tillbaka till min vårdcentral.

Tillslut i irritation ringde jag upp dem igen och förklarade läget och att jag behövde hjälp nu med desamma. Direkt hade dem en tid en timme efter samtalet.

Vad gjorde läkaren under vårt möte?

Satt på sin stol vid datorn. Suckade och pustade och frågade om jag ville bli sjukskriven. Vilket jag självklart tackade nej till, men så vart det. Jag blev sjukskriven två veckor och det var det enda hon kunde göra för mig.

Hon genomförde ingen undersökning eller någon kontroll på varken ljumske eller ländryggen som då också hade fått sig ett törn på grund utav felbelastning.

Men för att få hjälp hänvisade hon mig till akuten för de kunde genomföra en röntgen. Akuten som från början hade hänvisat mig till vårdcentralen?

Jag var nu totalt på bristningsgränsen och frustrerad över hela situationen.

Att inte få hjälp eller bli tagen på allvar är det allra värsta man kan vara med om. Man är totalt hjälplös när ingen sjukvård vill ta sig ann sina problem.Som tur är bokade Alex in mig på en massage i Onsdag som hjälpte mig att få musklerna att slappna av. Igår var jag hos en naprapat som drog till ryggen på mig och han gjorde sig också ett försök att fixa till ljumsken.

Tyvärr var det svårare. Så på Måndag blir det ett återbesök för ännu mer behandling.

Men jag fick en sak klar av naprapaten. Det var varken ljumsken eller ryggen som var boven i dramat.

Utan mitt bäcken. Det har helt enkelt hamnar fel. Vilket har gjort att ljumsken och ryggen fått ta smällen för allt.

Både massören och naprapaten har gjort mer underverk än alla läkarna tillsammans.

Det är helt absurt hur dålig vår sjukvård är. Inte ska man behöva vara döende för att man ska tas på allvar?

Kommentera

Stäng meny