Dela detta inlägg:

KING PÅ VIFT. - KOMMER VI FÅ SE VÅR HUND IGEN?

Det blev minst sagt en ångestfylld och dramatiskt avslut förra Fredagen.

En dag som började så bra slutade i tårar och ett mardrömsscenario.

Vår valp, King rymde under sista kvällspromenaden efter att ha blivit rädd för något i mörkret.


Jag vill förtydliga till dig min underbara svärmor att du inte ska känna skuld eller döma dig. Incidenten kunde lika gärna hänt mig eller Alex. Du hade oturen att råka bli den utvalde. Det har ingenting med slarv eller att du varit nonchalant. Du hade enbart otur. Vi vet hur noga och duktig du är med våra hundar och vad dem betyder för dig.


Men nu åter till händelsen.

Jag och Alex befann oss i stan för att kolla på en dansföreställning och eftersom hans mamma var hundvakt denna kvällen, så beslöt vi oss för att åka vidare mot ett 30-års firande och äta en bit mat tillsammans med vännerna.Under tiden som vi satt och inväntade våran matbeställning får Alex ett samtal.

Det är hans mamma och kvällen vänds nu till att bli något helt annat än vad vi räknat med.

I telefon möts Alex av en helt uppgiven och förkrossad mamma som direkt utbrast att vår hund King hade sprungit iväg. Med koppel och hela köret efter att ha blivit rädd för en påse i mörkret.

Hon försökte få tag på honom men lyckades inte och snabbt var han borta.

Det tog inte många minuter innan vi befann oss i springandes till bilen för att åka hem och leta rätt på honom igen. Jag tror aldrig en bilresa hem har känts så lång som just denna kväll.

Men när vi väl var på plats började vårt sökande. Detta var omkring nio tiden ungefär.

Lyckligtvis var vi fler än bara oss tre. Alex mamma hade fått hjälp utav några helt fantastiska grannar till oss som redan var ute i området och sökte, jag hade under resan hem ringt efter en kollega och Alex efter sin storasyster. Alla hjälpte till för att få hem King.

Timmarna gick och desto mer klockan började närma sig midnatt ju mer infann sig hopplösheten och ångesten. Skulle vi någonsin få se vår pojk igen?

Det kändes helt absurt att gå omkring i mörkret och skogen och ropa efter vår hund och att våran hund var borta. Helt ensam ute i nattmörkret. För mig har detta varit något som bara drabbar andra och i bästa fall på en film som slutar lyckligt.

Nu hade det drabbat oss. När den insikten kom så brast tårarna ut och ångestattacker var ett faktum.

Inte sedan min depressiva tid har jag haft dessa attacker. Vi fick konstant trösta och peppa varandra till att inte ge upp hoppet.Vi skulle minsann hitta honom igen. Vi skulle få hem vår lilla pojke igen innan vårt letande var över.

Nu hade klockan nästan passerat midnatt och mörkret hade börjat lägga sig som ett täcke över området. Men med ficklampor fortsatte letandet även om det nu vart svårare att se vår svarta hund.

Under ett snabbt ögonblick vid denna tid fick Alex syn på King i skogen men så fort pannlampan riktades mot honom sprang han iväg. Troligen kunde han inte urskilja vem människan bakom lampan var och vart rädd. Vem skulle inte bli det egentligen?

Lika fort som hoppet uppkom, försvann det igen. Men nu hade vi åtminstone fått det bekräftat att han fortfarande var i området och var ok. Ingen bil eller djur hade tagit honom.

Känslorna vart dock allt mer jobbiga att hålla tillbaka. Men vi försökte, enbart för att inte riskera att skrämma honom ännu en gång om vi skulle få syn på han igen. Det kändes aldrig som sökandet skulle ta slut eller att han skulle hittas igen. Klockan hann bli fyra på morgonen och ingen King syntes till vid denna tiden heller.

Nu hade vi letat flera gånger om i området utan resultat. Jag beslöt mig därför för att ta bilen och åka en bit bort och checka av. Kanske hade han ändå sprungit längre än vad vi själva trodde.

Men det gav mig ingenting. Vilket resulterade i att jag tomhänt fick åka tillbaka till parkeringen.

Men när jag svänger in mot bostaden händer något oväntat.

Min svärmor ringer och vid svarandet möts jag av en glad och lättad svärmor som berättade att hon hittat honom.

Bara ett stenkast från vår lägenhet.

Upptryckt mot staketet och otroligt glad när han såg vem det var som skulle plocka upp honom.Det visade sig att hon gått tillbaka samma väg som han sprang iväg från och ropat hans namn.King hade gett respons på hennes kall genom att ge ett glädjegnäll, som våra hundar enbart gör mot Alex mamma.

Det är deras grej som dom tre tror har tillsammans.

Så omkring klockan 05.00 var King i våra armar igen, hel och välbehållen. Han var överlycklig över att få vara hemma igen tillsammans med sin bror och oss.

Jag tror aldrig någon av oss varit så lättade som vid detta ögonblick. Vi fick se vår King igen och han var återfunnen.

När vi senare på morgonen, efter bad och kel gick och la oss var det en pojke som somnade snabbt.

Lördagen spenderades från hans sida också i sängen. Jag tror aldrig vi sett King så lugn som efter detta äventyr.

Vi är otroligt tacksamma över att denna händelse fick ett lyckligt slut!


EN STOR ROSBUKETT TILL ER ALLA SOM PÅ NÅGOT SÄTT HJÄLPTE OSS UNDER DENNA KVÄLL OCH NATT!

VI ÄR ALLA OTROLIGT TACKSAMMA OCH RÖRDA ÖVER HUR FINA NI MÄNNISKOR VAR SOM HJÄLPTE OSS FRIVILLIGT!

ATT NI, EN FREDAGSKVÄLL STÄLLER UPP OCH LETAR MED OSS BETYDER VÄLDIGT MYCKET! BEUNDRANSVÄRT FINT!

NI ÄR VÅRA ÄNGLAR OCH ETT TECKEN PÅ ATT DET FINNS BRA MÄNNISKOR I VÄRLDEN!

TUSEN TACK!

Kommentera

Stäng meny