Dela detta inlägg:

FÅNGEN I PSYKISK SJUKDOM - KONSTEN ATT BLI FRISK OCH FÅ TILLBAKA LIVET.

För bara ett år sedan handskades jag med känslor som ångest, frustration, ilska, osäkerhet och sorg. Resultatet blev en depression, som höll på att sluta mycket tragiskt.

Jag var vilsen och hade varken vetskap eller orken att göra något åt min hälsa eller mitt liv och vart skulle jag ens börja?

Många dagar spenderades passivt i sängen, gråtandes i förhoppning om att livet, just den dagen skulle ändras till något mer ljusare och positivare.

Om bara så för en kort stund.

Jag kan idag säga att jag både underskattade och nedvärderade mig själv. Att passivt ligga och se på hur man tillåter sig själv gå ner sig allt mer för varje dag, inte bry sig om sitt livsvärde och inte ens försöka sig på en förändring är allt annat än okej, men mycket enkelt att göra.

Men det värsta av allt var att jag tillät mig själv påverkas hårt av vad andra tyckte och tänkte om mig. Samt deras agerande mot mig.

Jag vet inte hur det är med er, men mitt liv vart ett rent helvete på grund av dessa orsaker. Det sög verkligen ur all min livsglädje.

Depressionen som jag bär med mig i bagaget, är idag inte helt oväntad att den uppkom. Tänker jag efter så har jag fullförståelse för att livet brakade ihop totalt 2016.

Jag var fången i mina egna psykiska besvär, tillät hela tiden andra att trycka ner mig samt påverka mig, mitt liv, men framförallt min hälsa.

Passivt stod jag kvar, handlingsförlamad, såg på hur hela mitt liv togs ifrån mig och hur jag sakta allt mer sjunk djupare in i mörkret. Istället för att där och då göra en förändring. Detta pågick även en lång bit in när väl depressionen hade uppkommit.

Sedan slog det mig, även om det dels behövdes en Alex och ett självmordsförsök för att vakna upp.

För att bli frisk och stark måste man kämpa och inte ge upp, trots motgångar som kan uppkomma längs vägen. Det krävs att man hela tiden anstränger sig och lägger ner otroligt mycket engagemang och energi på försöka klättra uppåt, även de tillfällen då man motvilligt faller neråt.

Jag började med att lägga ner tid på min identitet, helt oberoende av hur andra såg mig. Efter det utvecklade jag min identitet genom att plocka fram positiva sidor av mig själv, mina styrkor. För oavsett vad andra anser eller vad själv tycker om dig själv, så har vi alla positiva sidor det gäller bara att vi är villiga till att utforska den biten av oss själva.

När processen sedan var i fullgång, kunde jag känna hur jag blev starkare i mig själv och mer stadig på benen. Saker som tidigare påverkat mig blev allt mer mindre påtagliga, jag kunde släppa saker som legat och skavt i flera år. En otroligt skön känsla.

Jag fick, med tiden också mer styrka att stå emot andras åsikter och säga ifrån. Något som jag inte kunnat göra tidigare på samma sätt.

Parallellt med denna process så hade jag kontakt med psykiatrivården. Mottagningen fungerade som mitt bollplank under min depression och ett hjälpmedel att ta till när jag kört fast eller hamnat i en motgång. Där kunde jag få tips på bra tankesätt eller övningar som eventuellt skulle gynna mig framöver.

Visst fanns det gånger då jag önskade att dom skulle göra mer för mig och i frustration i stort sätt ansåg dom vara helt inkompetenta.

Men för att bli frisk måste man arbeta själv. Det finns ingen annan människa, oavsett utbildning som har förmågan att göra en människa frisk. Saknas viljan så spelar det ingen roll hur mycket hjälp man får av en annan högutbildad människa.

Alla människor som involveras i ens sjukdom finns där som hjälpmedel, stöd och bollplank. Detta gäller alla former av sjukdomar, inte bara de psykiatriska. Det är en själv som gör grovarbetet och de andra puttar på när det blir trögt genom stöttning och andra hjälpmedel som t.ex. läkemedel och terapisamtal.

Tänk om jag hade haft denna vetskap från start. Hade jag då förhindrat mig själv från att bli deprimerad och utsätta mig själv för fara?

Det är det ingen som vet. Något som man däremot vet är att det inte varit en lätt väg att gå. Utan den har tagit tid. Det är en konst att tillåta det tar det, men det är precis det som krävs.

Avslutet med psykiatrin kom bara för några månader sedan. Idag är jag friskförklarad och har hittat tillbaka till mitt liv. Jag arbetar 85%, skaffat mig nya vänner och trivs allmänt bra i mitt liv.

Underskatta eller nedvärdera aldrig dig själv, du är mycket starkare än du tror. Även om du misslyckas hundra gånger, ge inte upp. Att konstant försöka är så mycket bättre än att passivt se på hur ens liv raserar. Har du några frågor eller funderingar. Tveka inte att kontakta mig, antingen här eller genom mail. crobinlarsson@hotmail.com

Kommentera

Stäng meny