Dela detta inlägg:

ALLAS BAGAGE RÄKNAS!

Alla har ett bagage. Alla bär på något som de tagit sig igenom och alla gör det på olika sätt. Bagage går inte att jämföra, allas känns och upplevs på olika sätt.

När pappa dog, fick höra av flera inom psykvården att alla sörjer på olika sätt.
Jag har tänkt mycket på det. Var det därför jag gav sken utåt sätt att allt gick bra? Var det därför jag vakna samma timma som jag fick dödsbeskedet varje natt efteråt?

Att jag shoppade för flera tusen varje månad och tröståt i min ensamhet? Att jag ramlade ihop på mitt köksgolv när jag diskade i en gråtattack pga att jag hade sådan smärta i kroppen att jag inte klarade av att stå upp? Att jag fick dödsångest som jag enbart nämnde för mina systrar utan att jag visste vad det var?

Jag var 19 år och ville bara få vara 19 år, studera, festa och ha roligt. Som vilken 19 åring som helst som precis flyttat hemifrån. Men i mitt bagage hade jag en död pappa sen en månad tillbaka med hundra frågetecken.

Jag visste inte hur jag skulle förhålla mig till det jag hade framför mig. Jag tog ut min sorg i mycket ilska och irritation. Jag ansåg att alla andras problem var futtiga. Vem bryr sig om att killen från krogen i lördags inte hört av sig när det faktiskt är folk som dör?

Jag kunde inte förstå mina kompisars bekymmer, jag tyckte det fanns värre saker i livet. Och dem, förstod inte att min sorg tog ut sig på det viset. Inte visste jag heller att jag led av stark ångest.
Min pappas död gick under ”oklart suicidfall” dvs de visste inte om pappa hade medvetet tagit tabletterna för att somna in, eller för att bara få sova. Men det visade sig sen att mängden var så pass stor att man kunde konstatera att det var självmord.

Jag gillar inte att säga att ”pappa valde att ta sitt liv”. Min pappa var så pass sjuk, att han inte resonerade rationellt. Pappa älskade oss, han ville oss inget ont, därför ser jag inte längre hans handlar som onda. Det är därför är jag så extremt noga med att betona att han dog i självmord och inte att han tog sitt liv.

I och med att jag några år efter hans död blev själv suicidal, så vet jag att jag inte tänkte logiskt.
Jag har fått mycket återberättat av familj och vänner ifrån den tiden. Jag minns inte. Jag brukar förklara för personer som inte har en susning om hur det är att vara deprimerad och självmordsbenägen att man befinner sig i en bubbla. Man noterar sin omgivning, men man kan inte ta in den.

Efter att jag tagit mig ur bubbla och började jag se saker i ett annat perspektiv. Jag började förstå andras ”ytliga” problem. I och med att många bagatelliserade mina problem under depressionen. Jag insåg att allas bagage ser olika ut och det får man respektera.
Istället har jag vänt på det. Jag tänker ”Vad skönt att jag inte ser ett problem i ditt eller datt” och kan istället hjälpa personer som anser att deras problem är livsavgörande.

Det värsta jag kan tänka mig som lider av psykisk ohälsa, varit suicidal och förlorat en pappa i suicid är att någon ska tycka synd om mig. Jag bär ett bagage, precis som alla andra. Skillnaden är att jag pratar öppet om mitt. Jag delar med mig av min erfarenhet. Vissa tycker jag är ”stark” medan jag själv ser mig som en känslosam individ som vill bryta tystnaden. För mig, för pappa och för alla andra. Jag är inte starkare än den som är tyst om sin smärta, för jag vet att kriget inombords är jobbigt oavsett om man bär den själv eller delar den.

Sissela Bremmers

Kommentera

Stäng meny