Dela detta inlägg:

SJUKDOM, VARDAG OCH NÄR ENKELT BLIR SVÅRT!

När man drabbas av en psykisk sjukdom kan de allra enklaste momenten i ens vardag bli till det svåraste.

Den gnutta energi som kroppen har när man vaknar, prioriteras på andra mer viktiga saker, som att bara orka öppna upp ögonen igen. Bara det momentet kan vara tillräckligt svårt då många av oss gärna hade avstått från att behöva vakna upp till ännu en ny morgon.

Hösten 2016 var det min tur att bli sjuk. Momentet att enbart kliva upp ur sängen var för mig tillräckligt. En enormt stor och konstant ansträngande kamp att behöva ta itur med varje dag i samband med att ögonen öppnade sig. En kamp som jag hela tiden försökte hålla i balans i syfte för att inte låta depressionen och min panikångest ta över kontrollen av min kropp.

Som ett brev på posten hade dessa sjukdomar anlänt enbart på grund utav en tung separation och en halvtrasig barndom. Jag kunde inte förstå hur allt detta vara möjligt och vägrade länge acceptera det faktum att jag var psykisk sjuk och behövde hjälp.

Under första tiden förnekade jag mina diagnoser som läkaren tilldelat mig. Jag skakade snabbt av dem när tillfället gavs. Jag hade minsann inte någon psykisk sjukdom, utan var enbart i en period där jag mitt mående var lite sämre än vanligt och där vardagssysslorna kommit i kläm.

Ett och ett halv år har nu drygt passerat sedan första kontakten med psykatrin togs. Egentligen är det helt sjukt hur snabbt den tiden faktiskt passerat. Även om jag själv många tyckt tvärtom, som om man stått på samma ställe och trampat.

Men faktum är att mycket under denna tid har förändrats. Moment som tidigare varit svåra är idag enkla igen och blivit till vardag. Även under tillfällen då bakslagen våldgästar.

Jag står på helt andra grunder nu än tidigare och som gör att jag idag enklare kan ta mig igenom vardagen utan att falera på samma sätt.

Idag har tidigare svåra moment bytts ut mot andra utmaningar, något som hör till vardagen då det alltid finns nya saker att lära sig hantera och rikta sitt fokus på. Vissa gånger är även dessa utmaningar svåra för mig och kräver minst lika hårt arbete som de tidigare. Många gånger kommer det även innebära en rad av misslyckanden.

Jag är fullt medveten om att man som anhörig eller utomstående kan tycka att detta tillhör livet. Oavsett vilka utmaningar och faser man går igenom.

Det är lätt att man antyder att personer med psykisk sjukdom bara ”larvar” sig och man kan ha svårt att visa empati och förståelse.

”Varför kan inte en person utföra en enkel uppgift som att kliva upp ur sängen?”

Därför är det livsviktigt att man som utomstående och frisk person försöker ungdå de fördomar man eventuellt bär omkring på om psykiska sjukdomar och istället försöker fokusera på att vara ett bra stöd för den sjuka.

För det är något som inte bara kommer gynna er båda, utan även oss alla som lever i denna värld. Ingen annan kan ha vetskapen om hur jobbigt en annan person har det. Din inställning till allt kan vara livsavgörande.

Personligen har jag fått vara med om båda delarna under min sjukdomsperiod. Vilket gör att jag vet hur det kan kännas och hur det kan komma påverka en annan människa. Jag föredrar de personerna som inte är fördomsfulla, utan empatiska.

Fördomar orsakar bara en känsla utav värdelöshet. Inget som någon människa behöver få känna på, framförallt inte när man befinner sig i krig med sitt egna psyke.

Så avslutningsvis riktar jag nu en uppmaning till er med fördomar. Släpp dessa, för dem gör mer skada än vad ni själva tror. Ni kan komma förlora en väldigt betydelsefull person, som ingen kan ersätta. Lägg energin istället på att vårda relationen och personen.

För din positiva energi smittar av sig mer än du själv tror. Eller vad tror du? 

Kommentera

Stäng meny