Dela detta inlägg:

Söner faller offer för den kränkande mansnormen.

Upp och hoppa, det är ingen fara.
Allt gick fint.

Det är ingenting att gråta över.

 

Ännu en gång har en liten oskyldig ung pojke omkring cirka fyra år fallit offer för den kränkande mansnormen i vårt land.

Mitt framför ögonen på mig. I närheten av sjukhuset huvudentré kommer en liten pojke springandes i full fart. Man kan riktigt se glädjen i hans ögon hur roligt han tycker det är att springa. Människorna runtomkring i korridoren får verkligen hålla ögonen öppna för att hinna väja för pojken när han kommer emot dem i full fart. Lik som jag själv när pojken närmar sig mitt sikte.

Jag hinner knappt väja undan innan jag i samma ögonblick gör ett tappert försök till att fånga pojken som nu plötsligt tappar balansen. Handlöst faller han ner mot det hårda golvet och glädjen förvandlas nu till sorg och tårar. Det måste gjort otroligt ont att inte hinna ta emot sig själv och trilla omkull på sjukhusgolvet.

Här ligger nu en gråtandes pojke i närheten av mig, med en förälder som inte alls verkar minsta berörd av att hans son trillat omkull och slagit sig. Det gör extremt ont i mitt hjärta att behöva vittna denna händelse. Jag kände mig tvungen till att ingripa. Trots att jag har lite svårt för främmande barn som jag inte har någon anknytning till. Men som barnundersköterska så är det lite min plikt att inom sjukhusets dörrar ingripa när ett barn kan ha kommit till skada.

Jag hjälper därför pojken upp från liggandes till sittandes ställning och kontrollerar så allt ser bra ut med skador. Jag kan snabbt andas ut på den fronten och försöker nu lägga fokuset på att trösta pojken, under tiden som hans pappa närmar sig oss i normaltakt. Han verkar inte direkt känna någon stress.

Som pappa skulle jag personligen öka mitt tempo. Om inte springa för att snabbt komma fram och trösta min gråtandes son. Kontrollera eventuella skador, innan vi tillsammans återigen försöker fortsätta vår vandring mot vårt mål. För det måste ändå vara det absolut jobbigaste att behöva se sitt barn falla och inte kunna göra något åt det på avstånd.
Eller klassas jag nu som världens hönsfarsa när jag förklarar mig på detta sätt?

Men efter något som känns som en evighet når pojkens pappa fram till sin son. Jag känner hur jag på något sätt andas ut. Pojken var nu i trygga och empatiska händer.

Det var åtminstone vad jag trodde. Fram tills jag fick höra de hemska orden som är som svordomar i mina öron. Det visar sig snabbt att pojkens pappa inte har någon som helst empati för sin son, som befinner sig på golvet gråtandes.

Upp och hoppa, det är ingen fara. Allt gick fint. Det är ingenting att gråta över. 

Meningarna i sig kanske inte låter direkt hemska. Men att använda dem i en händelse som denna, får dem att bli extremt provocerande och felanvända. Självklart kunde inte jag hålla tyst och passivt se på hur en pappa "fel" uppfostrar sin son. Jag var tvungen att fråga honom vad han egentligen menade med sina uttryck.

Svaret jag fick i samband med att jag frågade var att han inte ansåg att gråta var nödvändigt för hans son. Han ville lära sin son att bygga upp en tolerans. Många tankar väcktes självklart i mitt huvud under våran diskussion. Vissa saker var jag bara tvungen att få mer utförliga svar om.

Det hela slutade iallafall med att han tacksamt tog emot mina synpunkter. Han skulle framöver försöka tänka på hur han väljer att uttrycka sig. För det är självklart att en pojke ska kunna få gråta om han är i behov av detta. Utan att bli kritiserad.

För som välkänt för oss alla så har pojken inte samma rättigheter att uttrycka känslor som en flicka. Barnuppfostran ger oss fortfarande en tydlig bild av skillnaderna mellan könen. Hade sonen i detta scenario varit en dotter, så hade pappan tillåtet tårar och garanterat varit mer empatisk. Det är vi alla medvetna om, för så har det alltid varit i vårt samhälle. Personer som motsäger detta, skulle jag vilja hävda är dem människorna som platsar i denna kategori.

Detta var något som jag bland annat tog upp med pappan och försökte förmedla. Något som förvånade mig var att han faktiskt höll med mig och förstådd poängen i det hela. Det var främst det han var tacksam över, att jag vågade konfrontera honom och öppna upp hans ögon. För han garanterade mig nu att han framöver skulle försöka ha en mer neutraliserad syn på sin son. Där machokulturuppfostran inte längre skulle vara huvudpersonen.

För det viktigaste för honom var att han son skulle växa upp med ett friskt stabilt psyke. Vara självsäker och inte behöva vara någon som han egentligen inte är. Enbart för att passa in i samhället.

Det är inte meningen att vi ska behöva kliva in i ett nytt år, med nya möjligheter med en mansnorm som fortsätter att existera. Jag hade åtminstone hoppats på ett avtagande nu. För jag tycker det räcker med barn som faller offer för machokulturen. Enbart för att deras föräldrar inte kan uppfostra sina barn utan denna norm.

Föräldrar bör börja tänka på hur dem uttrycker sig till sina barn. Framförallt sina söner. För även om man är pojke så måste man få kunna gråta. Utan att behöva bli kritiserade och tystade. För det ska inte behöva finnas en skillnad på pojke och flicka. Håller ni inte med mig? Varför har vi fortfarande ett land där mansnormen överhuvudtaget existera?

Detta inlägg har 2 kommentarer

  1. Jag blir glad av att läsa att du pratade med pojkens pappa och att du tröstade pojken. Får ont i hjärtat av att pappan hade så tråkig och hård attityd först.
    Hoppas att han tar med sig dina ord.

    1. Kändes väldigt självklart att göra det, framförallt när man var i centrumet av händelsen. Han verkade ta till sig de orden jag gav och var tacksam för det. 🙂

Kommentera

Stäng meny