Dela detta inlägg:

GÄST | HUR ORKAR DU FORTSÄTTA LEVA?

Hur orkar du fortsätta leva?

Jag får den där frågan till mig ibland. Det är ingen nyuppkommen fråga. Allting har väl sin start i att jag som liten var ett maskrosbarn och växte upp utan en pappa. Mina barnaögon fick se saker inget barn ska behöva se. Någonstans längs vägen har jag ändå vuxit mig till att bli en trygg, stark, kärleksfull och mestadels glad person. Men jag har varit med om ett år som verkligen satt mig på prov. Så till den grad att jag faktiskt inte ville leva längre. Och jag förstår att frågan dök upp: ”Hur orkar du fortsätta leva?”, jag menar på riktigt: ”Hur har du orkat ta dig igenom det där?”

Det ”där”. Först och främst nådde jag den berömda väggen hösten 2016. Fast i realiteten nådde jag aldrig någon vägg. Det kändes snarare som att jag föll handlöst utför ett stup. Min verklighetsuppfattning försvann fullständigt. Jag stängde av min mobiltelefon då jag inte klarade av att prata med någon. Sedan sov jag i tre månader. Pauserna jag gjorde var för att gå upp på toa och kanske få i mig en banan eller ett enklare mål mat om dagen. Jag minns inte så mycket av den där tiden. Mitt i allt det där så flyttade jag. Min familj hjälpte mig. Flytten var planerad på friska grunder så att säga. Rekommenderar ingen som är utmattad att flytta. Hur som, flytten blev av. Och sedan sov jag vidare några månader till.

På läkares inrådan om miljöombyte och med lite nya krafter beslöt jag mig för att lämna väggarna hemma för två dygn. Jag satte mig i bilen och körde till en stad i Sverige där min pappa bor. Fredagen skulle ägnas åt lite gott att äta, ett par drinkar sen hem och bada på hotellet som jag bokat. På lördagen skulle jag träffa min pappa och sedan åka hem. Innan jag drabbades av en utmattningsdepression var alla dom här sakerna ingenting. Men nu var det stora berg som skulle bestigas. Och på natten när jag har skiljts ifrån mitt sällskap och är på väg mot hotellet så händer ”det där”, det som INGEN tjej (för det är oftast tjejer/kvinnor/flickor som drabbas) vill råka ut för. Det händer. Som alla undrar hur jag orkar fortsätta leva efter.

Han frågade vart jag var på väg. Jag pekade åt ett annat håll än dit jag var på väg, för rädsla av att han skulle förfölja mig. Sedan går allt väldigt fort. Jag har tio meter till mitt hotell, har kortet till hotellrummet i handen. Struptaget gör att jag tappar andan och medvetandet. Vaknar till liv när min klack slår i kanten där han ska slå ner mig. Pang! Huvudet rakt i asfalten. Han har hittat den perfekta våldtäktsplatsen ser jag i efterhand. Centralt men mycket undanskymt. Han slår mig, han håller sina händer (med handskar) för min mun och säger ”Håll käften så kommer allt att gå bra”. Jag tänker bara på att jag inte får sluta skrika. Aldrig någonsin sluta skrika. Han slår mig sönder och samman. Försöker knäppa upp mina byxor. Jag är på väg att ta slut. Finns inga krafter kvar. Men jag skriker. Och till slut (men jag vet inte för jag är uppe i en hög grad av chock) är det något som distraherar honom och jag lyckas slå mig fri. Chocken, tårarna, reaktionerna efter kan jag inte ens beskriva i ord.

Han gick fri för att han hade handskar på sig och han lyckades inte våldta mig så hans DNA fanns inte på mig. Han är utpekad. Jag vet vad han heter. Jag vet var han bor. Och jag får för resten av livet leva med att han går fri. Efterspelet för dom som drabbas av sådant här våld, våldtäkter, våldtäktsförsök är en själslig våldtäkt i sig. Att bli ifrågasatt och granskad. Hade jag gjort någonting för att attrahera fram den här sortens beteende? PÅ RIKTIGT!? År

2017 i Sverige. Jag är trettiotre år gammal. Jag har oavsett kön, ålder och allt annat rätten att gå hem utan att bli utsatt för en misshandel, våldtäkt eller våldtäktsförsök. Det brinner i mitt huvud när jag läser om hur ofta dessa brott faktiskt inträffar i vårt land.

Men jag. Jag kommer aldrig att skämmas. Jag äger rätten att gå hem från en vän även om det är sen kväll. Om jag är berusad eller inte spelar ingen roll. Inte heller hur jag är klädd.

Hur orkar jag fortsätta leva? När jag hade fått huvudet slaget i marken så många gånger att jag trodde att min sista stund var kommen då tänkte jag på mina brorsbarn. Att ”den där jäveln” inte skulle ta deras faster ifrån dom. Jag tänkte på min familj då. Och det har jag gjort innan och efter överfallet. Jag har fått träna varje dag på att våga gå ensam på stan, våga fika med en väninna, våga känna tillit. Jag kommer med största sannolikhet få öva i resten av mitt liv på att våga vistas ute i mörker. Jag har inte besökt mörkret ensam sedan det här hände i början av året 2017.

Jag måste fortsätta leva. Vad fanns det annars för mening med att jag överlevde hans vidriga övergrepp och integritetskränkning mot mig? Jag kommer att slåss för tjejers, små flickors, kvinnors och mäns rättighet att inte skämmas när man varit med om en sådan här upplevelse. Det är INTE lätt. Det har varit många kvällar jag känt att jag inte vill leva längre. Skammen. Rädslorna. Ilskan. Men min superkloka kurator har sagt att det är fullt normala känslor. Det finns ett starkt skyddsnät som fångar upp när man råkar ut för sådana här händelser. Tyvärr vill jag inte belysa vårt rättssystem som starkt, för i just den delen har jag mått som sämst i efterspelet.

Jag kommer aldrig att bli densamma. Efter en svår utmattningsdepression och ett grovt överfall. Men jag orkar att fortsätta leva. Jag fick ju behålla livet. Och jag har lurat döden flera gånger nu. Någon mening måste det finnas med att jag finns kvar. Kanske läser någon dom här raderna och vågar sträcka ut en hand. Vågar ringa det där samtalet som kan fånga upp lite tårar. Våga be om en kram. Om lite extra kärlek när livet gör ont.

I skrivande stund så sitter jag med min brorsdotter bredvid mig. Är det någon jag skulle våga ge mig ut i mörkret för så är det för henne. Eller min brorson. Jag slogs med ursinniga krafter den där natten då aset överföll mig. Och jag kommer aldrig att sluta slåss för att få återse och vara med min familj och vänner. Jag kommer aldrig att sluta slåss för rätten till mitt liv. Hon säger ”kom”, nu brorsdottern så det är dags att avrunda det här inlägget. Dom sista orden jag vill skicka med är att det är aldrig någonsin ditt fel om du drabbas av någon liknande händelse. Likväl med att gå in i väggen. Det är inte ditt fel. Men du får lära om. Du får kämpa. Kämpa för att orka fortsätta leva det liv som givits till just dig.

/ Therese Bultar

 


Vill du vara ägare av Therese Bultars egenskriva bok "Jag hör dig viska" så tycker jag definitivt du ska passa på nu. Delta i veckans tävling som är ett samarbete mellan oss två. Personligen har jag läst och är ägare av boken och jag älskar den verkligen. Så jag rekommenderar er verkligen att antingen delta i denna tävling eller köpa ert egna exemplar.

Allt ni måste göra för att delta i tävlingen är följande:

(1) Följ @carlrobinlarsson & @juni_humble_design

(2) Motivera kort varför du vill vinna

(3) Tagga tre vänner i tävlingen

Tävlingen avslutas Fredagen 24/11 - 2017 och kommer presenteras här på bloggen under helgen. Lycka till!

Kommentera

Stäng meny