Dela detta inlägg:

GÄST | SITTANDES I DUSCHEN TILLSAMMANS MED BLOD OCH TÅRAR.

 

Jag minns kvällen då jag drack mig medvetslös en utekväll och fick spendera natten på akuten och att läkarna sedan ville skicka en remiss till psykiatrin.


- Sofie Thorson, 27 år.


Jag sitter i duschen, blod rinner ifrån min kropp och ansiktet är salt och torrt av mina tårar. Jag är medvetslös men ändå medvetande. Jag minns hur de brännande skärsåren kom till. Jag vet varför jag gråtit litervis med tårar och huvudvärken påminner mig om den smärtsamma panikångestattack jag hade. Det här är inte första gången jag låtit demonerna samt de övermäktiga känslorna vinna.

Och förmodligen inte den sista, för jag är långt ifrån frisk. Mitt namn är Sofie. Jag är 27 år och lever med psykisk ohälsa.

Jag har alltid varit en känslosam person, jag brukar säga att jag älskar lika innerligt som jag kan avsky något. Det finns sällan ett mellanting när det kommer till mig och mina känslor. Min diagnos, "Emotionell instabil personlighetsstörning - Borderline" förklaras "känslomässig sårbarhet där man ofta pendlar kraftigt mellan olika starka känslolägen. Ibland kan självdestruktivt beteende som exempelvis missbruk eller självskadebeteende vara ett uttryck för detta." - 1177 Vårdguiden

För mig handlar det om att jag hade en strulig uppväxt med skilda föräldrar, missbruksproblematik i släkten och en kombination med att jag var utfryst och mobbad i skolan och aldrig kände mig välkommen hemma. Jag förstod tidigt att jag var annorlunda, att jag inte mådde så bra som en person "borde" göra. Jag började självskada i tidiga tonår, flydde hemifrån till olika killar och sökte ständigt uppmärksamhet och bekräftelse. Jag var aldrig tillfreds och kände varken lycka eller tillhörighet någonstans. Festandet och att vara ett sexuellt objekt för allmänheten blev mitt sätt att hantera alla jobbiga känslor och tankar. Jag verkade inte bry mig då, men på insidan bröts jag sönder bit för bit dagligen.

Jag har svårt att minnas vid vilken tidpunkt i livet som min sjukdom bröt ut, men jag gissar att sambandet att var med om en gruppvåldtäkt, bo ensam 90 mil hemifrån samt att jag precis brutit upp med min dåvarande pojkvän blev för svårt att hantera. Den psykiska och fysiska kraschen som uppstod blev då startskottet för mitt brännande sår av ångest och destruktivitet som jagar mig dagligen.

Jag har sedan dess haft kontinuerlig kontakt med vården. Speciellt psykiatrin och akutvården. Jag har gjort behandlingar, bland annat DBT - färdighetsträning, men det har inte hjälpt mig märkbart mycket. Och till största del beror det på min egen rädsla av att må bra.

- Vem skulle jag vara utan mina demoner i huvudet, utan min ångest som ständigt jagar mig och utan alla destruktiva beteenden? Det är frågor som jag är livrädd för att få svar på.

Jag har levt med min problematik alldeles för länge för att veta vem jag är bakom min sjukdom. Och det gör också min resa till ett friskare och sundare liv så förbannat långdragen, smärtsam och svår.

Jag har testat mediciner, men p.g.a. av de finns en missbrukspersonlighet inom mig så har jag lätt för att överdosera. Jag har vid två tillfällen fått åka in akut och dricka aktivt kol för att förhindra förgiftning och jag har otaliga gånger gått hemma med alldeles för många ångestdämpande tabletter i mig. Dricker jag alkohol så vill jag helst supa mig redlös.

För mig har det personligen aldrig varit svårt att prata öppet om min psykiska ohälsa, jag har sällan skämts och jag har nästan alltid varit ärlig om hur jag mår. Men ändå så är jag så fruktansvärt bra på att låtsas, jag sätter upp en fasad och spelar med i samhällets syn på att man ska må bra och inte ha några större bekymmer. Jag gör allt jag kan för att förblinda mig själv och min omgivning varje dag.

Men VI måste förändra detta! Det får inte vara okej att tysta dem som behöver höras. Det får inte vara tillåtet att ha ångest över sin ångest eller depression.

Vi har såklart utvecklats till ett mer sympatiskt och förstående land. Självklart har röster hörts och tabun har minskat. För tio år sedan visste jag knappt vad ordet panikångest innebar. Tills dess att jag själv blev drabbad.

Jag minns kvällen då jag drack mig medvetslös en utekväll och fick spendera natten på akuten och att läkarna sedan ville skicka en remiss till psykiatrin. - Psykiatrin?

Stället där man ligger med tvångströja och lider av schizofreni?
Nej tack! Jag blev lite full. Men jag var då fan inte sjuk i huvudet. (Jo. Jag vet nu att de gjorde rätt att ta upp det med mig p.g.a. min ålder och promillehalt) - Det var min reaktion då. Idag hade den varit helt annorlunda.

För visst vet vi idag att psykiatrin är annat än detta? Att gå till en psykolog är inte lika skamligt längre och att bli sjukskriven p.g.a. utmattning är inte så ovanligt numera. ADHD och ätstörning är kanske en av de vanligaste psykiska/fysiska sjukdomarna bland barn och ungdomar. Men även hos vuxna.

Antalet kända personer som öppnar sig blir fler. Det många "hashtags" på sociala medier om psykisk ohälsa och privata personer som skriver och pratar öppet om sin problematik ökar. Det blir allt mer accepterat var dag. Men det är fortfarande en tråkig tabu kring ämnet. Det är okunskapen, den negativa bemötandet och ignoransen gör det svårt. Så länge de inte finns förståelse och det ges en felaktig syn på psykisk ohälsa i sin allmänhet så trampar vi stilla runt i öknen.

Om du frågar någon hur denne mår, orkar du lyssna om svaret inte är ett simpelt, kort och glatt "BRA"? Kan du avvara någon minut för att ge en tröstande famn till någon som mår dåligt? Vill du stå upp för att det är okej att inte leva i Instagrams glammiga värld varenda dag? Vågar du vara öppen och ärlig mot din omgivning om ditt psykiska välmående?

Det är frågor som behöver bli svarade med ett "JA" av gemene man.

Jag kommer aldrig sluta göra mina röst hörd. Jag kommer försöka så länge jag orkar att kämpa för mitt mående och för att stötta andra!

Kärlek, respekt och förståelse.

- Sofie

Detta inlägg har 4 kommentarer

  1. Fantastiskt inlägg som trycker på många viktiga punkter. Sofie är dessutom väldigt välskrivande och duktig på att skapa en känsla!

    /Charlotte

  2. Så otroligt klok och ändå är du inte färdig! Jag tror på dig och jag hoppas att allt detta bara kommer gå framåt ❤
    Tack!

  3. Jag känner igen mig i din väldigt välskrivna text. Har liknande bakgrund, och har ärvt känsligheten för ångestrelaterade sjukdomar och npf. Men jag undrar, hur vet man vad som är vad? Jag fick diagnosen bipolär och GAD efter jag blev utbränd. Men jag litar varken på diagnosen eller den vård jag får (mediciner). Elva olika stafettläkare på tre år. Lovad samtalskontakt nästan lika länge. Det känns som jag inte kommer vidare för att jag inte har svar, vad är vad? Stökigt liv, diagnoser, mediciner? Jag har fastnat och känner mig ensam i mig själv. Får aldrig ro, försöker acceptera, men glömmer, hjärnan spinner oavbrutet. Vet inte vad jag ville med det här, men det kändes bra att läsa om dig. Tack!

    1. Hej fina Carina!
      Jag är ledsen att du inte fick svar av mig på din fina kommentar.
      Tack snälla för dina ord, och jag beklagar din otur med vården. Har de blivit bättre med hjälp?
      Du får gärna skriva till mig på Instagram – guldfiia, om du vill prata och bolla.
      Kram

Kommentera

Stäng meny