Dela detta inlägg:

GÄSTINLÄGG |KONSTEN ATT DUCKA ETT TELEFONSAMTAL.

"
Jag gick hellre 5km än
att ringa ett samtal.

- Dennis Nyheim, Umeå

Jag som fått möjligheten att gästblogga här på "Konsten att vara människa" heter Dennis Nyheim och är en tvåbarnsförälder som till vardags bloggar på Lattefarsor.se.

Det är dock inte i egenskap av pappabloggare som jag bloggar här idag utan det är för mitt handikapp. Ett i många fall osynligt handikapp som folk inte lägger märke till förrän vi träffas och pratar. Det är nämligen så att jag stammar. Ett talfel som gör att jag ibland väntat men oftast oväntat fastnar på ord när jag talar med någon.
Vanligast triggern för att stamma är när jag ska presentera mig för folk jag inte känner, det slår aldrig fel. Mitt namn låses in i min mun som om det vore rena Fort Knox, det vill sig inte ut.  I mitt kämpande med att få fram tonerna och ljuden som bildar mitt namn gör jag helt ofrivilligt en massa grimaser. Det måste se både plågsamt och märkligt ut när jag står där med ansiktet ihopknövlant i väntan på att "Dennis" ska släppas fri från sina bojor. Jag tolkar det i alla fall så. Det händer nämligen att folk både skrattar till och kommenterar min presentation. Jag har ett flertal gånger fått frågan om jag var tvungen att fundera på vad jag hette eftersom det tog så lång tid.

Jag antar att det mest handlar om okunskap men likväl är det en klump i magen varje gång det ska presenteras inför folk. Ibland brukar jag svara upp och berätta att jag stammar och ofta fastnar på mitt namn. Då blir folk ofta obekväma kring sitt eller mitt beteende och konversationen avbryts av en pinsam tystnad till dess att minglet fortsätter någon annanstans i lokalen.
För min egen del låses "Dennis" åter in i Fort Knox i väntan på nästa presentation. Detta har fått till följd att jag ibland försökt undvika de obligatoriska presentationerna vid exempelvis fester och liknande tillställningar då det hör till god ton att presentera sig för andra. I grund och botten är jag väldigt social men bromsas av att jag kommer behöva presentera mig och på så sätt förstöra det första intrycket någon får av mig.
Att socialisera och samtala är något jag verkligen gillar men jag hindras av ångesten att göra bort mig redan vid mitt namn.

Konsten att ducka ett telefonsamtal.

Jag är betydligt bättre på att ta mig för att ringa samtal till folk jag inte känner särskilt bra nu i vuxen ålder. Det kunde annars bli rätt dyrt att inte ringa och säga upp ett prova-på-abonnemang bara för att jag ville undvika telefonsamtalet. Värre var det i unga år. Istället för att ringa kansliet till fotbollslaget jag spelade för och meddela att jag kunde närvara på ett läger hittade jag på en ursäkt att gå förbi. Vissa gånger var det över 5km. Om jag var sugen på pizza någon dag gick jag hellre till pizzerian, beställde pizza på plats och väntade tills den var klar. Jag hade alltid valt ut två pizzor jag kunde tänka mig att äta ut i fall att jag skulle fastna på alternativ 1. Det blev oftast Fanta när de frågade vad jag ville dricka trots att jag gillade Coca-Cola bättre. Hela mitt har byggts upp av alternativa ord om det första skulle skita sig. För den som inte vet att jag stammar brukar jag ofta kunna passera obemärkt, så länge jag inte behöver presentera mig. Jag kan ju inte gärna byta ut mitt namn när det kör ihop sig. Vill ni läsa mer om stamning och det sociala handikapp det innebär att stamma får ni gärna läsa mina inlägg nedan.

Tack Carl-Robin för att jag fick möjligheten att gästblogga hos dig!

Dennis Nyheim, Lattefarsor.se



Hur är det att stamma? | Stamning, ett begränsande handikapp.
http://www.lattefarsor.se/hur-ar-det-att-stamma-stamning/
Vad gör jag nu? Mitt barn har börjat stamma.
http://www.lattefarsor.se/stamning-hjalp-mitt-barn-stammar/

 

 


Kommentera

Stäng meny