Dela detta inlägg:

Gästinlägg: Men du ser ju inte ut som en sån person!

 

"
Ett par jag sett sittandes på bänk
längre bort hör detta och ropar
till vilket räddar mig
.

- My Ljungberg
24 år, Jönköping

En sak som man ofta får höra när man lider av psykisk ohälsa  är kommentarer som "Men du ser ju inte ut som en sån som mår dåligt" eller "Men du som alltid är så glad." Något som fortfarande gör mig både arg och nästa får mig att skratta att folk vet så lite om psykisk ohälsa år 2017.
För att få må dåligt är de alltså krav på att man ska se sjuk ut eller aldrig få skratta?

Jag har nog alltid varit en känslomänniska, svårt att dölja mina känslor. Är jag glad då strutsar jag, är jag arg så exploderar jag inombords och är jag ledsen så gråter jag så tårarna sprutar. Att ha ångest är något man kan ha utan någon anledning,utan att egentligen veta varför. Vissa kan få de av ett trauma. Jag har nog alltid haft ångest. Stor prestationsångest under hela tonåren om att duga, räcka till som vän, prestera bra i skolan och inom alla fritidsintressen. En ångest jag tror de flesta haft under tonåren. Första gången jag däremot fick min första paninångestattak var 2015  den 13 september för att vara exakt. Av en händelse som kom att förändra hela mitt liv.

En kväll som startade som vilken lördagkväll som helst, tacomys med tjejkompisarna lite vin och tjejsnack.. En kväll som skulle leda till att att gympadojorna skulle bytas till klackar och mellanlanda på ett dansgolv.  Men just den kvällen så var jag trött och bestämde mig när klockan började närma sig 01 att de va dags att bege sig hemåt. Så när jag hade sagt hejdå till vännerna så plockade ja upp telefonen ringde en kompis som skulle hålla mig sällskap när jag gick hem, för inget kan ju hända när man pratar i telefon hade jag naivt inbillat mig. Jag rundar hörnet av krogen och beger mig genom en ganska folktom gata och tänkte ut snabbaste vägen hem. Efter bara någon minut så känner jag genast att någon går efter mig och jag ökar mina steg. Pratar med min killkompis och säger att jag känner mig förföljd var av han säger men prata bara med mig hela tiden.
Han hinner knappt säga de förens jag känner hur någon drar tag i min axel bakifrån och knuffar mig in mot en buske och mobilen och jag faller handlöst mot marken. Jag hinner se manens ansikte och tänker nu är de kört.
Allt går så fort men ändå känns de som 100 år. Men i samma ögonblick som denna man har slitit tag i mig har jag lyckats skrika till och ett par jag sett sittandes på bänk längre bort hör detta och ropar till vilket räddar mig, för jag hinner resa mig upp ta tag i min mobil och springer på ett sätt jag aldrig sprungit på.

Jag kommer nog aldrig någonsin få veta vem som jag är evigt tacksam till som räddade mig från att bli våldtagen. Och jag kommer nog aldrig någonsin få veta vem som försökte ge sig på mig denna september natt. Däremot kommer jag aldrig glömma vad polisen sa när de kom hem och förhörde mig om hur de gått till, "hade jag gått själv?" "Hade jag druckit mycket?" "Hade jag haft de klädena jag haft på mig?" Och att jag skulle va tacksam att de gått bra ändå.

Självklart är jag "tacksam" att de inte gick värre med mig. Men detta skulle ju också vara början på mitt helvete, mardrömmarna avlöste varandra varje natt och varje gång jag försökte sova såg jag manens ansikte. Panikångest attackerna avlöste varandra första månaderna varje stund jag var själv. Jag vågar fortfarande inte sova i min lägenhet om inte ett par lampor är tända. Jag kommer på mig själv att varje gång jag går själv när de är mörkt knyta nycklarna mellan knogarna och att pulsen är på högvarv när jag kommer innanför dörren och vrider om låset innan dörren knappt gått igen. Jag lever fortfarande med panikångest och mardrömmar men mindre sällan nu. De kommer och går nu, vissa perioder mindre och visa perioder nästan varje dag.
Skillnaden nu är väl att jag har fått lära mig när de är påväg att komma men också tillåta sig må dåligt. Även om de inte är något som personer ser på mig så existerar de. Lever du med ångest blir du expert på att "fake it until you make it". 

Jag vill med detta inlägg säga att psykisk ohälsa är inget som syns, de står inte i pannan de är något som är på insidan, likväl som om du har ont i ryggen eller halsen det syns inte alltid utåt. Och att säga till någon som har ångest, "Men ryck upp dig" de är de värsta för mig att höra, jag hade gärna bytt bort min ångest för alla pengar i denna värld. Men de går inte, de är något man har permanent som man lär sig hantera men som alltid kommer finnas där. Likväl som du har ett ärr på knät från ett skrapsår för många år sen, måste du ju få ha ett ärr på insidan av dig som alltid kommer finnas kvar?

My Ljungberg, 24 år, Jönköping

Detta inlägg har en kommentar

  1. Vad bra skrivet My och du förklarar på ett bra sätt ❤️

Kommentera

Stäng meny